Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenskarättssalen?

Juristprogrammet Örebros universitet

Författare: Alexandra Laini

Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenska

rättssalen?

C-uppsats

Handledare: Jack Ågren Straffrätt

Innehållsförteckning

1.4 Metod och material ………..………..… 5

1.5 Förkortningar ……….……… 6

2. Allmänna ansvarsgrunder och principer ………...….. 7

2.1 Brott och straff ……….... 7

2.2 Ansvarsrekvisitet ……..………..………….... 8 2.3 Konformitetsprincipen …..……….…………....………….……….…... 9 2.4 Täckningsprincipen ………...………... 10 3. Självförvållat rus ………....………..11 3.1 Brottsbalken (1962:700) 1:2 st. 2 ……….……….. 11 3.2 NJA 1973 s. 590 ………..14 3.3 NJA 2011 s. 563 ………...………...16 3.4 Gällande rätt ………...… 19 4. Problemhantering ………..……….. 21 4.1 Straffrättsliga principer ……… 21

4.2 EU-rätten och Europakonventionen ………….…...………....…. 27

4.3 Rättskällor ………...………. 29

4.4 Moral och etik ……….. 31

5. Slutsatser ………..……….... 36

Sammanfattning:

Uppsatsen behandlar kriminaliserade handlingar som begåtts under självförvållat rus. Fokus ligger på brottets ansvarsrekvisit och hur gärningsmannens sinnesförvirring påverkar

brottsbedömningen och domens utgång. Frågeställningen gäller huruvida berusningen hos gärningsmannen kan leda till strafflindring i och med HD:s nya tolkning av rusregeln. Rusregeln återfinns i 1:2 st. 2 BrB och stadgar att: ” Har gärningen begåtts under

självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Lag

(1994:458)”. Lagregeln syftade vid sitt upprättande till att tjäna som en alkoholpreventiv funktion och innebar att berusningen inte fick utgöra en anledning till att uppsåtet inte skulle anses uppfyllt.

HD har nu genom NJA 2011 s. 563 fastslagit en ny tolkning av lagbestämmelsen 1:2 st. 2 BrB som inte bara inneburit en principiell helomvändning av rättspraxis samt en förändring av hur lagregelns tidigare tillämpning sett ut, utan har även till stor del åsidosatt rådande lagstiftning och förarbeten som legat till grund för bestämmelsen. Motiveringen till detta har utgjorts av att rättsliga intressen idag väger tyngre i samhället än de rättsfilosofiska skäl som legat till grund för bestämmelsen vid dess upprättande.

De allmänna straffrättsprinciperna som genomsyrar hela den allmänna straffrätten lyfts fram av HD och domstolen stadgar att skuldprincipen ska tillämpas såväl vid självförvållat rus som vid övrig allmän straffrätt. Inte nog med att detta har inneburit en helt ny tolkning av regeln så har detta skett i form av ett domstolsavgörande baserat på fem stycken domares åsikter. Tolkningsändringen av regeln har tillkommit utan särskild förvarning och utmynnat i ett undanröjande av de rättskällor som stödjer den äldre tolkningen och det preventiva syftet som legat till grund för bestämmelsen i enlighet med förarbetena. Uppsatsen fokuserar på vad denna tolkningsändring innebär, hur den tillkommit och hur detta behandlats i praktiken. Bestämmelsen analyseras från olika vinklar med fokus på rättsprinciper, EU-rätt, rättskällor och moral. Uppsatsen slutförs genom en sammanfattning av gällande rätt samt en presentation om hur jag personligen ställer mig till rusregeln och dess nya tolkning.

1. Inledning

1.1 Uppsatsämne

Straff och straffrätt är något som lagstiftaren använder för att motverka vissa typer av

gärningar för att upprätthålla en harmoni och laglydnad inom samhället. Straffet grundar sig i en allmänpreventiv funktion och en individualpreventiv funktion. Den allmänpreventiva funktionen verkar genom att avskräcka medborgarna att företa förbjudna gärningar och den individualpreventiva funktionen verkar genom avskräckning och med mål om att förändra beteendet hos lagöverträdaren.1

För att en handling ska vara straffbar krävs i många fall att gärningsmannen haft en viss vilja eller insikt till att begå handlingen, detta antingen genom uppsåt (dolus) eller vårdslöshet (culpa). Men vad gäller då gärningsmannen företagit en av dessa förbjudna handlingar då han befunnit sig i en tillfällig sinnesförvirring som berusning? Hur påverkar detta bedömningen avseende brottets ansvarsrekvisit och kravet på uppsåt? Hur har bedömningen vid

självförvållat rus ändrats genom tiden och varför?

1.2 Syfte och frågeställning

Valet av uppsatsens tema grundas i det tvistiga rättsläget gällande behandlingen av uppsåt vid gärningar begångna under självförvållat rus. Från och med rättsfallet NJA 2011 s. 563 har HD omvärderat tolkningen av rusregeln (1:2 st. 2 Brottsbalken) utan särskild prövning gällande lagens innehåll, ändrat betydelsen av regeln och lyfter genom detta avgörande fram

rättsprincipen som genomsyrar hela den allmänna straffrätten, skuldprincipen (den som inte har uppsåt skall heller inte straffas). Syftet blir att reda ut rättsläget och finna lämpligt resonemang om hur detta bör hanteras samt uppmärksamma dess konsekvenser i praktiken.

Min frågeställning inriktar sig på vilken betydelse uppsåtsbedömningen har vid självförvållat rus och eventuellt kommer att få i och med HD:s nya praxis. Ska den som begår ett brott under självförvållat rus kunna använda detta som ett försvar vid förbjuden handling? Ska en person som efter eget behag berusat sig, tillgripit ett samurajsvärd för att sedan måtta över 10 slag mot sin sambo dömas till misshandel i stället för försök till mord eftersom att denne ”inte medvetet velat beröva sambon livet, i och med sitt alkoholtillstånd?”. Detta trots att sambon        

1

Heuman, s. 94.

med små marginaler överlevt attacken.2 Är HD:s nya rättspraxis att anse som lämplig och rättvis? Min frågeställning blir: Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenska rättssalen?

1.3 Avgränsningar

Uppsatsen kommer att behandla den specifika fråga inom straffrätten som nämnts i

överstående stycke. Eftersom straffrätten är mycket omfattande och sammanlänkad blir det nödvändigt att ta upp grundläggande information om brottets gärningsrekvisit och

ansvarsrekvisit med fokus på skuldprincipen, konformitetsprincipen, legalitetsprincipen och täckningsprincipen. Detta är nödvändigt för att läsaren lättare ska kunna sätta sig in i

problemet som behandlas i uppsatsen. Att andra frågeställningar kommer uppkomma på vägen är naturligt, men inte relevant för att lösa/finna svar på min problemformulering. En sådan fråga är t.ex. hur skadeståndsprövningen förhåller sig till den tolkning som används vid 1:2 st. 2 BrB och hur detta påverkar utgången för skadeståndsansvaret. Detta kommer inte att behandlas i min uppsats. Fokus kommer inte ligga på andra sinnesförvirringar än

alkoholrelaterade fall, fokus kommer inte ligga på en viss typ av brott utan på uppsåtsläran och konsekvenserna när bedömningen av uppsåt ska göras vid självförvållat rus.

1.4 Metod och material

Metoden som kommer användas är den juridisk sedvanliga vilket innebär att uppsatsen kommer stödjas genom lagtext, förarbeten, praxis och doktrin, som kommer undersökas och presenteras i förhållande till frågeställningen. Förarbetena kommer att användas för att få fram rusregelns historia och dess syfte vid upprättandet. Lagtexten kommer att tolkas genom vissa lagkommentarer samt behandlas i ljuset av de sekundära rättskällornas syfte och betänkanden till lagbestämmelsen. Rättspraxis kommer att behandlas till största del genom HD-praxis men även enstaka Hovrättsdomar kommer att behandlas. Rättspraxis och

domstolarnas prejudikat kommer utgöra en större del av uppsatsens fokus eftersom rusregelns omvärdering skett genom ett domstolsavgörande från NJA 2011 s. 563. Uppsatsen kommer även bli föremål för en rättspolitisk argumentation i samband med analyser om bl.a. etik och moral. Jag kommer vara noga med att urskilja för läsaren vad som är gällande rätt (lex lata) och vad som är resonemang från min sida om hur en reglering borde vara utformad (lex ferenda).

2

Förkortningar

NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning 2 Prop. Proposition

RH Rättsfall från hovrätterna SOU Statens offentliga utredningar RF Regeringsformen (1974:152) SFS Sveriges författningssamling SvJT Svensk Juristtidning

2. Allmänna ansvarsgrunder och principer

För att förstå och hantera syftet med uppsatsen är det lämpligt att till en början redogöra för viss grundläggande information om straffrätten, dess allmänna regler och vissa principer för straffrättsligt ansvar. Med anledning av uppsatsens omfång och den tid som utsatts kommer inte dessa beskrivningar vara fullständiga utan endast det viktigaste kommer att behandlas för att läsaren lättare ska förstå uppsatsens verkliga syfte och innehåll.

2.1 Brott och straff

Straffrätten har sin grund i brott och straff. I 1:1 BrB stadgas vad som avses med ett brott, vilket är en straffbelagd gärning som är beskriven i brottsbalken. Ett brott förknippas ofta med ett angrepp på visst intresse. Syftet med att kriminalisera vissa handlingar är för att skydda ett intresse samt att motverka vissa typer av beteenden som ansetts skadliga för samhället.

Ett straff är det som tilldelas den som begått en viss typ av brott. Straffet verkar genom en allmänpreventiv funktion och en individualpreventiv funktion. Ett straff bestäms beroende på den typ av brott som begåtts, samt dess svårighetsgrad. Legalitetsprincipen utgör en av straffrättens bärande grundsatser och stadgas i både 2:10 st. 1 RF och 1:1 BrB. Principen stadgar att ingen får tilldömas ett straff utan uttryckligt lagstöd. Det måste vara uttryckt i lagen för att domstolen ska kunna döma en person för brottslig gärning och tilldela denne ett straff.3

Vid bedömningen av den brottsliga gärningen delas rekvisiten upp i två delar, gärningsrekvisit och ansvarsrekvisit. Gärningsrekvisitet kräver att gärningen är

brottsbeskrivningsenlig och uppfyller rekvisiten i ett straffbud samt att det inte föreligger någon rättfärdigande omständighet.4

Ansvarsrekvisit är de rekvisit som blir aktuellt för uppsatsen att behandla på ett djupare plan.

3

Heuman, s. 94.

2.2 Ansvarsrekvisitet

Ansvarsrekvisitet (även kallat brottets subjektiva sida/subjektiv täckning5) innefattar personligt ansvar, det allmänna skuldkravet och att det inte föreligger någon ursäktande omständighet.

Det allmänna skuldkravet består i svensk rätt av antingen uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa), vilket innebär att gärningsmannen som begår ett brott måste gjort detta på ett klandervärt sätt. Uppsåt innebär att gärningsmannen ”förstått” innebörden av sitt handlande, oaktsamhet innebär att gärningsmannen ”borde ha förstått” innebörden. Att uppsåt eller oaktsamhet måste föreligga för att rekvisiten till ett brott ska vara uppfyllt stadgas av

skuldprincipen. Skuldprincipen förutsätter att en gärningsman bär skuld till det han gör. Den som inte bär skuld ska heller inte ska straffas.6

I BrB 1:2 stadgas att om inte annat är föreskrivet ska en gärning anses som brott endast då den begåtts uppsåtligen. Detta innebär att vissa typer av brott kräver ett uppsåt för att alla rekvisit i brottsbestämmelsen ska anses uppfyllda och för att gärningsmannen ska kunna dömas. Dessa specifika brott anses därför inte uppfyllda vid oaktsamhet (t ex. Mord 3 kap 1 § BrB, som kräver att gärningsmannen haft ”uppsåt” att beröva någon annan livet). Ofta finns en bestämmelse med liknande gärningsrekvisit men som anses uppfyllt även genom oaktsamhet (t ex. Vållande till annans död 3 kap 7 § BrB, gärningsmannen har berövat ett liv men inte uppsåtligen, utan av oaktsamhet).

Uppsåt (dolus)

- Avsiktsuppsåt (syfte)

- Insiktsuppsåt (praktisk visshet)

- Likgiltighetsuppsåt (misstanke + likgiltig inställning till följden)

Oaktsamhet (culpa)

- Medveten oaktsamhet (medveten om risken)

- Omedveten oaktsamhet (borde vara medveten om risken)

Uppsåtet består av två huvudelement, ett kognitivt element (relaterar till det kunskapsmässiga hos gärningsmannen) och ett volutativt element (relaterar till gärningsmannens inställning

5

Asp, Ulväng & Jareborg, s. 33. Samt, Heuman, s. 97. 6

eller attityd till en viss följd). Uppsåtet delas vidare in i tre olika former av uppsåt. Dessa är avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.

Avsiktsuppsåt innebär att gärningsmannen har företagit en handling med syfte att uppnå en viss effekt och har en likgiltig inställning till dess följder.

Insiktsuppsåt innebär att gärningsmannen har företagit en handling med en viss insikt om vilken effekt handlingen kommer att få. Syftet behöver inte vara att uppnå den specifika effekten men gärningsmannen har en insikt om att den aktuella effekten kan komma att inträffa.

Likgiltighetsuppsåt innebär att gärningsmannen har företagit en handling utan att ha uppfattat sannolikheten för vissa effekter som kan inträffa, men trots detta varit likgiltig till följden.7

Oaktsamhet kan istället delas upp i två skilda dogmatiska funktioner som är rättsstridighetsrekvisitet (gärningsculpa) och skuldrekvisitet (personlig culpa).

Skuldrekvisitet delas vidare upp i två varianter som är medveten och omedveten oaktsamhet.8

Medveten oaktsamhet (culpa luxuria) innebär att gärningsmannen förstår att den företagna handlingen innebär en risk, men är inte likgiltig till dess följder utan endast till risken.

Omedveten oaktsamhet (culpa neligentia) innebär att gärningsmannen inte insett följden och inte varit likgiltig, men att han borde ha insett detta. Denna typ av oaktsamhet anses mindre klandervärd än de andra uppsåts och oaktsamhetsformerna.9

2.3 Konformitetsprincipen

Skuldprincipen är en av straffrättens viktigaste principer och innebär att den som inte bär skuld, ska heller inte straffas. Denna princip är nära sammanbunden med

konformitetsprincipen. Konformitetsprincipen innebär att en person inte ska anses ansvarig

7

Asp, Ulväng & Jareborg, s. 326.

8

Asp, Ulväng & Jareborg, s. 334.

9

för ett brott, om denne inte kunde rätta sig efter lagen, om gärningsmannen saknade förmågan att förstå vad hans handlande inneburit, kan han heller inte klandras.

Konformitetsprincipen är en rättspolitisk princip och inte en rent straffrättslig. Principen används framförallt på lagstiftningsplanet även om den ibland även används av domstolarna i frånvaro av uttrycklig lagstiftning vid bedömning av straffansvar. Principen skyddar

gärningsmannen i de fall han ej kan anses ha förstått att han gjorde något visst som föreskrivs som otillåten handling eller om han inte förstått att det han gjort varit straffrättsligt otillåtet.10

Principen stadgar att personligt ansvar förutsätter att gärningsmannen vid den brottsliga handlingen hade insikt eller vetskap om vissa relevanta förhållanden, eller i vart fall haft en förmåga att skaffa sig den vetskapen.11

2.4 Täckningsprincipen

Täckningsprincipen är en annan viktig princip inom straffrätten vid behandlingen av

gärningsmannens straffansvar. Principen innebär att en handling endast kan medföra straff då samtliga objektiva rekvisit (gärningsrekvisiten) omfattas av gärningsmannens uppsåt.12

Vad som blir föremål för täckning är den rättsstridiga gärningen. Samtliga gärningsrekvisit i straffbestämmelsen ska undersökas och täckas av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Detta innebär att om gärningsmannen helt saknar insikt om att en gärning innebär vissa rimliga risktaganden så kan uppsåt saknas till att den straffbelagda gärningen ägt rum. Det är även möjligt att täckningen endast kan täcka gärningsmannens handling till viss del, eftersom samtliga gärningsrekvisit ska täckas. Det är själva tolkningen av brottsrekvisiten som avgör i varje specifikt brott om vad som skall täckas av uppsåtet. Täckningsprincipen gäller precis som konformitetsprincipen som en av straffrättens allmänna och bärande straffrättsprinciper.13

10

Asp, Ulväng & Jareborg, s. 299-300.

11

Asp, Ulväng & Jareborg, s. 301.

12

Heuman, s. 98.

13

3. Självförvållat rus

Med självförvållat rus menas att en person frivilligt och genom eget vållande berusat sig genom alkohol, eller liknande medel med motsvarande effekt, och genom detta befinner sig i en viss typ av sinnesförvirring. Brott begångna under självförvållat rus och dess straffrättsliga bedömning har genom historien ändrats i ett flertal riktningar. För att klargöra rättsläget kring svårigheterna av att fastställa straffrättsligt ansvar under självförvållat rus och förklara dess innebörd och rättspolitiska karaktär är det nödvändigt med en historisk överblick av hur bedömningen av detta förändrats genom tiden och vad som idag utgör gällanderätt.

3.1 Brottsbalken (1962:700) 1:2 st. 2

I Brottsbalken 1:2 st. 2 finns ”rusregeln”. Bestämmelsen lyder:

”Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Lag (1994:458)”14

Regeln stadgar att om en gärning begåtts under självförvållat rus, ska detta inte föranleda att gärningen ej anses som brott. Lagrummets tolkning har länge varit omdiskuterat och till viss del oklart.

Grunden till bestämmelsen återfanns i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap. Lagen upphävdes i samband med brottbalkens tillkomst. Innan brottsbalken präglades praxis av att man ansett, att brott begånget under självförvållat rus skulle innebära en förmildring av straffet, vilket man i och med brottsbalkens upprättande bland annat ville förändra.15

Brottsbalken och all straffreglering, var vid upprättandet ägnat att tjäna en allmänpreventiv och individualpreventiv funktion. I förarbetena och enligt straffrättskommitténs betänkande föreslogs, att om en person begått en straffbelagd gärning under självförvållat rus, skulle detta        

14

Brottsbalk (SFS 1962:700)

15

inte vara ett hinder för att tillämpa de straff som ansågs stadgat för gärningen.16 Till stöd för detta var 1841 års förordning där kommitténs åsikt var att kravet på uppsåt skulle efterges vid självförvållat rus och inte behandlas enligt ”vanliga” straffrättsregler om uppsåt och

oaktsamhet. Man menade dock att vid en höggradig berusning skulle ruset kunna medföra att gärningsmannens kroppsrörelser automatiskt utövades utan medvetenhet eller vilja. Vidare hänvisade kommittén till att avsteget från kravet på uppsåt i regel inte skulle avse fall då en viss brottstyp såsom väsentligt moment, förutsätter särskild avsikt eller kvalificerat uppsåt. I dessa fall om gärningsmannen begått brottet under självförvållat rus skulle han endast straffas om den särskilda avsikten eller uppsåtet verkligen förelegat och ansetts uppfyllt.17

Bestämmelsens närmare innebörd lämnades emellertid ganska öppet av departementschefen i lagrådsremissen. Det som dock uppmärksammades var att vid hög grad av berusning kan omdömet hos gärningsmannen vara reducerat vilket innebär att det blir svårt att hävda att en kraftigt berusad person haft någon form av uppsåt. Grunden till den svenska rättens

ståndpunkt var av kriminalpolitiska skäl och syftade till att framförallt motverka de rådande alkoholproblem som fanns i samhället.

Bestämmelsen 1:2 st. 2 BrB upprättades genom lagrådet där departementschefen återigen karaktäriserade bestämmelsen såsom en regel om eftergivande av kravet på uppsåt vid brott under kraftigt självförvållat rus.18

Enligt doktrinen har det funnits ett flertal sätt att tolka bestämmelsen på. De tre mest framträdande av tolkningsmöjligheterna var dessa:

• Att domstolen skulle fingera19

uppsåt vid vanlig subjektiv täckning av brottsrekvisiten men ej vid brott som kräver kvalificerat uppsåt.20

• Att domstolen istället skulle göra ett hypotetiskt prov och bedöma den tilltalade efter huruvida denne skulle gjort samma misstag om personen varit nykter. Om så skulle vara fallet, skulle uppsåtet inte fingeras, utan vanliga regler om uppsåt och subjektiv         16 SFS 1841:58 17 SOU 1953:14 s. 382 f. 18 SOU 1953:14 s. 380 ff. 19

Synonymer: hitta på, uppdikta, anta.

20

täckning skulle tillämpas. Om provet visar på att gärningsmannen inte skulle gjort samma misstag som nykter, bortser man från misstaget och dömer som om subjektiv täckning förelegat. Berusningen har alltså bidragit till att misstaget uppstått och ska därför inte kunna utgöra en strafflindring. 21

• Ivar Strahl var en professor som vid upprättandet av brottsbalken engagerade sig mycket i frågan kring rusregeln. 1965 publicerade han en artikel22 där han framförde sin syn på 1:2 st. 2 BrB. Strahl menade att bestämmelsen endast skulle ses som en erinran23. Bestämmelsen skulle stadga att det faktum att gärningsmannen begått gärningen i ett berusat tillstånd, inte alls med nödvändighet skulle innebära att gärningsmannen inte skulle kunna uppfylla kravet på uppsåt. Strahl menade att uttalandena som stadgats i förarbetena byggts på ett missförstånd om vad som gällde innan brottsbalken upprättats.24

Efter att bestämmelsen upprättats har ett flertal hovrättsdomar utfärdats som behandlats enligt tolkningarna i förarbetena. Ett av fallen handlade om två kraftigt berusade personer som vägrat betala sin taxiresa i tron om att de redan gjort rätt för sig. Männen dömdes enligt 9:2 st. 2 BrB för bedrägligt beteende där hovrätten med stöd av 1:2 st. 2 BrB menade att berusningen inte kunde medföra att gärningen inte kunde anses som brott.25

Ett annat fall handlade om en man som i berusat tillstånd riktat spark mot en polisman. Mannen hävdade att han inte varit medveten om att mannen varit polis. Hovrätten dömde mannen till våld mot tjänsteman och åberopade genom 1:2 st. 2 BrB att han vid nyktert tillstånd inte skulle kunnat missta sig.26

Enligt förarbetena finns ett undantag för de uppsåt under självförvållat rus som inte får fingeras genom bestämmelsen. Detta uppsåt är överskjutande uppsåtsrekvisit av kvalificerad art. Detta innebär att det i bestämmelsen finns ett uppställt krav på direkt uppsåt. En berusad gärningsman som överfaller en kvinna ska inte med hjälp av 1:2 st. 2 BrB kunna dömas till         21 NJA II 1962 s. 16 ff. 22 SvJT 1965 s. 369-398 23

Synonymer: påminnelse, uppmaning, tillrättavisning mm.

24 SvJT 1995 s. 369 ff. 25 SvJT 1968 ref. 78 I och II 26 SvJT 1975 ref. s. 33

försök till våldtäkt om han inte haft en avsikt att genomföra ett samlag. Ett ofulländat försök kräver att gärningsmannen beslutat sig för att utföra resterande moment av brottets

genomförande, detta kvalificerade uppsåt ska inte kunna efterges enligt 1:2 st. 2 BrB för att gärningsmannen agerat under berusning. Vad som dock bör tas med i bedömningen är att det subjektiva överskottet vid ett fulländat försök inte utgör något kvalificerat moment, detta innebär att samtliga uppsåtsformer på gärningsmannen i gärningsögonblicket ska prövas.27

I och med lagregelns oklarhet och i avsaknad av omfattande praxis har det länge varit

omtvistat om hur denna regel bör användas i praktiken. Olika tolkningar och uppfattningar om regeln har lett till vissa intressanta avgöranden som visat hur 1:2 st. 2 BrB skulle komma att hanteras i praktiken.

3.2 NJA 1973 s. 590

Rättsfallet NJA 1973 s. 590, även kallad Barnvagnsfallet, blev HD:s första betydelsefulla avgörande som klargjorde rättsläget för 1:2 st. 2 BrB. Fallet handlar om en man som i sin berusning tillgripit annans egendom i tron om att denna tillhört honom.

De snatteribrott som mannen åtalats för stadgas i 8:2 BrB, ”Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anses som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst 6 månader.”

Bestämmelsen hänvisar till stöldbrottet som stadgas i 8:1 BrB ” Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.” 28

Dessa bestämmelser kräver att en avgränsning görs när det kommer till den vanliga subjektiva täckningen av snatterirekvisiten som stadgas i 8:2 BrB och kravet på tillägnelseuppsåt som stadgas i 8:1 BrB och är ett överskjutande uppsåtsrekvisit, vilket innebär att gärningsmannen beslutat sig för att tillägna sig egendomen.

Eftersom mannen i sitt berusade tillstånd trott att han var den rätta ägaren till egendomen blev den aktuella frågan huruvida stadgandet i 1:2 st. 2 BrB skulle tillämpas i förhållande till att den tilltalade trots det självförvållade ruset och missförståndet skulle fällas till ansvar.        

27

RH 2000:52

28

I detta fall anser HD att mannen gjort en felbedömning som grundats i berusningen. Detta ska dock inte kunna fria mannen från att ha inkräktat på annans egendom, men tillägnelseuppsåtet som är ett överskjutande uppsåtsrekvisit ska enligt förarbetena inte kunna efterges med hjälp av 1:2 st. 2 BrB. Domstolen ansåg att det faktum att mannen haft tillägnelseuppsåt varit så pass stark kopplat till berusningen och mannens felbedömning att det inte kunde anses som uppfyllt.29

HD utger ”Vad beträffar frågan huruvida tillägnelseuppsåt skall anses ha förelegat är att beakta, att vid stöldbrott, varom här är fråga enligt åtalet, uppsåt av detta slag utgör ett sådant fristående subjektivt moment som inte bör omfattas av 1:2 st. 2 BrB. S:s uppfattning vid tillgreppet att barnvagnen tillhörde honom bör följaktligen tillmätas betydelse i nu ifrågavarande avseende, vilket innebär att kravet på tillägnelseuppsåt inte skall anses uppfyllt.”30

Vad HD stadgar i barnvagnsfallet är att man inte med rusregelns hjälp ska kunna anses

överskjutande uppsåtskrav utan en objektiv motsvarighet som styrkt. HD höll däremot fast vid att den som frivilligt berusat sig har skuld och ska anses ha uppsåt till en subjektiv täckning.

De subjektiva uppsåten kunde därmed efterges och anses uppfyllda enligt 1:2 st. 2 BrB i och med mannens berusning. Tillägnelseuppsåtet kunde dock inte fingeras eller efterges enligt 1:2 st. 2 BrB eftersom det utgör ett överskjutande uppsåt. Därför dömde HD mannen till

egenmäktigt förfarande i brist på tillägnelseuppsåt och inte snatteri.

Barnvagnsfallet medför därmed att uppsåtskravet ska efterges eller att det vid vissa

uppsåtsbrott i och med detta, ska räcka med oaktsamhet i vissa fall då gärningsmannen varit berusad. HD anser att det funnits starka skäl till att göra avsteg från konformitetsprincipen vid brott begångna under kraftig berusning. För att 1:2 st. 2 BrB ska kunna tillämpas stadgar HD att det måste finnas ett orsakssamband mellan berusningen och bristen i det subjektiva

29

RH 2000:52

rekvisitet. Lagstiftaren har även valt att forma om lagtexten för att tolkningen ska utgöra ett legitimt undantag från täckningsprincipen.31

3.3 NJA 2011 s. 563

NJA 2011 s. 563 var det fall där HD:s dom innebar en ändring av rusregelns innebörd och domen har principiellt i praktiken lett till en helomvändning, när liknande fall prövats. Det fall jag valt att beskriva handlar om M.H. som anklagats för mordförsök på sin sambo och granne. Gärningsmannen hade under påverkan av alkohol och medicinerna Tegretol32 och Sertralin33, med en kökskniv attackerat sin sambo och sin granne. Offren hade attackerats med djupa knivhugg framförallt vid halsen och ansiktet. Enligt den objektiva bedömningen har stadgats att skadorna ansetts som livsfarliga samt enligt en objektiv bedömning anses att M.H. med tanke på skadornas placering och allvarlighet agerat uppsåtligen, men som i samband med berusningen medför tillämpningssvårigheter vid den subjektiva täckningen.

HD dömde dock M.H. till grov misshandel och inte till försök till mord eller dråp eftersom uppsåtskravet inte kunde anses uppfyllt. HD ansåg att M.H. haft insikt om risken att hans angrepp inneburit livsfara men menar att han inte varit likgiltig för effekten att beröva sambons eller grannens liv. M.H. hade under angreppet inte agerat under medvetande, inte svarat på tilltal och heller inte visat någon antydan på ilska eller aggressivitet. M.H. har hävdat att han bara haft vaga minnen av händelseförloppet.

Vad HD tar hänsyn till som ligger till grund för domskälen, läggs fram genom tre olika fastställanden. HD anser att det förelegat en konkret fara, till att offren riskerat att förlora sina liv, vilket krävs för att försöksansvar ska föreligga. Gärningsmannen skulle anses ha insett innebörden av knivhuggen och att detta inneburit livsfara för offren, kravet på

riskmedvetenhet är därför uppfyllt vilket utgör det första ledet i uppsåtsbedömningen. Vad som inte ansetts styrkt var att gärningsmannen i gärningsögonblicket varit likgiltig till

effekten att beröva sambon och grannen liven, därför kunde inte kravet på likgiltighetsuppsåt, som utgör det andra ledet av uppsåtsbedömningen anses uppfyllt.34

31

Prop. 2000/01:85

32

Tegretol: Antiepileptikum, medicin mot epilepsi. .

33 _{Sertralin: antidepressiva mediciner, medicin mot depressioner}  34

Vad HD väljer att göra vid bedömningen av detta rättsfall är att hänvisa tillbaka till

tolkningsprincipen som framlagts av Strahl i artikeln från 1965.35 Tillämpningen av 1:2 st. 2 BrB ska inte längre bedömas och hanteras på det sätt som tidigare använts. HD menar att bestämmelsen endast ska ses som en erinran om att den som begår ett brott under

självförvållat rus inte utesluter att gärningen inte begåtts uppsåtligen, precis vad som hävdats av Strahl. Bestämmelsen ska inte ge stöd till att kravet på uppsåt ska kunna efterges eller fingeras vid berusning.36

Motiveringen till varför HD väljer att göra tolkningsändringen av 1:2 st. 2 BrB, som skiljer sig från den som använts i mål NJA 1973 s. 590 är att HD inte längre anser det motiverat att hålla kvar vid den tolkning som tidigare ansetts legitim. Därför menar HD att

uppsåtsbedömningen vid självförvållat rus ska behandlas genom vanliga uppsåtsregler och principer och att bestämmelsen endast ska anses som en erinran om att berusning inte innebär att gärningsmannen inte agerat uppsåtligen. HD frångår därmed den tidigare tolkningen där kravet på uppsåt i viss utsträckning ska kunna efterges.

HD anger till stöd för sitt avgörande att skuldprincipen som är en del av

konformitetsprincipen, är helt grundläggande inom straffrätten och inte bör åsidosättas eftersom den nu även har stöd i internationellt hänseende i enlighet med EU-rätten. Det kriminalpolitiska syfte om prevention av alkohol och rus som legat bakom tolkningen av bestämmelsen anses numera ha förlorat sin status. Sedan pekar HD även på

legalitetsprincipen som förstärkts, vilket innebär att tolkningen som gjorts i NJA 1973 s. 590 inte ger entydigt stöd som gör det svårt att utveckla en sammanhållen ordning som inte leder till tolkningsproblem eller svårigheter i praktiken.37

Efter detta har ett flertal fall tillkommit och medfört ett stadgande av HD:s nya tolkning. Ett exempel är NJA 2011 s. 611. Fallet handlar om en man som åtalats för stöld och mordbrand. Mannen som var ordentligt påverkad av både narkotika och alkohol hade på en

lastbilsparkering olovligen tagit sig in i släpet till lastbilen som innehållit en värdefull last. Lastbilschauffören hade då upptäckt detta och därför stängt in mannen i släpet för att sedan kontakta polis. Mannen hade då anlagt en brand inne i släpet som inneburit fara för

        35 SvJT 1965 s. 369 ff 36 SFS 1994:458  37 SvJT 2012 s. 338-339

omfattande förstörelse av annans egendom. Tingsrätten och Hovrätten dömde mannen till mordbrand varvid mannen överklagade och yrkade att han inte uppfyllt uppsåtskravet till brottet.

HD ansåg att de objektiva rekvisiten var uppfyllda för mordbrand men att avsikten att tända eld i släpet var att framkalla en rökbildning för att sedan kunna bli utsläppt. HD anser vidare att mannen borde insett risken med att kunna förlora kontrollen över elden. Dock kunde han inte anses ha agerat med likgiltighetsuppsåt inför effekten av den okontrollerade elden eftersom mannen försatt sitt eget liv i fara och kunde därför inte anses uppfylla kraven för mordbrand.

Eftersom mannen varit både berusad och påverkad av droger blev 1:2 st. 2 BrB aktuell att beakta. HD hänvisade till NJA 2011 s. 563, och stadgade därmed den tolkning som framlagts att fall som begåtts under självförvållat rus ska bedömas enligt vanliga straffrättsliga regler och principer. Fallet stadgar att den nya tillämpningsmetoden inte bara används vid

försöksansvar, utan även vid ordinära fullbordade brott genom en bedömning i enlighet med skuldprincipen.

Ett annat fall som kom 2012 var NJA 2012 s. 45. Fallet handlade om en man som åtalats för försök till mord på sin sambo. Paret hade tillsammans sett på film och druckit vin. Mannen hade senare under kvällen tillgripit ett samurajsvärd som han tilldelat sin sambo minst 10 slag med, mot både huvud och övriga kroppsdelar. Mannen som varit kraftigt påverkad av alkohol kunde varken erkänna eller förneka händelsen och saknade minnesbilder från

gärningstillfället.

Tingsrätten och Hovrätten dömde mannen för försök till mord med stöd av 1:2 st. 2 BrB i enlighet med den äldre tolkningen. HD dömde mannen till synnerligen grov misshandel och bedömde fallet genom vanliga uppsåtsregler och tillämpade 1:2 st. 2 BrB i enlighet med den senaste tolkningen av rättsregeln.

HD ansåg att mannen agerat i ett förvirringstillstånd som grundats i en avvikande

alkoholreaktion. Mannen hade inte haft någon tidigare dispyt med sambon och hans agerande tydde på att han inte förstått att det var sambon han angrep utan att han trott sig agerat i en nödsituation och att han attackerats av fiktiva figurer och varit tvungen att försvara sig.

Eftersom våldsangreppet skett under en längre tid ansåg HD vidare att mannen måste ha blivit så pass medveten om att det var en människa han attackerade att hans våldsutövning måste anses som uppsåtlig och ansågs som oförsvarlig i hänseende till både putativt nödvärn38 och putativ excess39. Mannen dömdes till synnerligen grov misshandel eftersom han måste ansetts blivit medveten under händelseförloppet att han angrep en människa som varken hotat eller angripit honom.

Även detta fall stadgar den nya tolkningen av rusregeln och att denna endast ska ses som en erinran och innebär att en berusad gärningsman ska bedömas i enlighet men skuldprincipen.

3.4 Gällande rätt

Bestämmelsen fick tre huvudsakliga tolkningsmöjligheter. Den ena var att den som genom självförvållat rus gjort sig skyldig till ett brott skulle bedömas genom en fingering av uppsåtet vid den vanliga subjektiva teckningen. Detta innebär att den som berusad begått brottslig handling skulle straffas hårdare genom att berusningen i sig skulle medföra att uppsåtet till brottet skulle anses uppfyllt. Detta skulle dock inte gälla vid kvalificerat uppsåtskrav som istället skulle bedömas genom en vanlig uppsåtsprövning.

Den andra tolkningsmöjligheten var att den berusade personen skulle bli föremål för ett hypotetiskt prov, där den tilltalade skulle bedömas efter huruvida personen skulle gjort samma misstag om den varit nykter. Om så skulle vara fallet skulle uppsåtet inte fingeras och personen skulle bedömas i enlighet med vanliga straffrättsliga regler. Om misstaget uppstått endast i och med berusningen skulle uppsåtet däremot fingeras eftersom berusningen inte skulle kunna bli till en fördel för den tilltalade.

Den tredje tolkningsmöjligheten var den som framlagts av Strahl, vilken skiljer sig från de två tolkningarna som stödjer sig på förarbetena. Strahl menade att bestämmelsen endast skulle ses som en erinran om att berusningen i sig inte skulle föranleda att gärningsmannen inte skulle kunna uppfylla kravet på uppsåt.

38

Putativt nödvärn: handlar om hur en persons subjektiva uppfattning förhåller sig till viss nödsituation. Personen har uppfattat situationen som en nödvärnssituation trots att detta inte är det verkliga fallet.

39

Putativ excess: personen har i den putativa nödvärnssituationen gjort mer än vad som är att anse som nödvändigt och accepterat.  

Genom tidiga hovrättsdomar och bland annat genom NJA 1973 s. 590 har domstolarna fastslagit tolkningarna som stadgats i förarbetena och därmed eftergivit viss del av uppsåtskravet vid brott begångna under självförvållat rus.

Som framgått av den historiska överblicken, är det själva tolkningen av lagregeln som har förändrats betydligt och som lett till debatt. Bestämmelsen upprättades för att tjäna en alkoholpreventiv funktion i samhället. Denna funktion skulle verka på så sätt att

gärningsmannen inte skulle kunna använda berusningen till försvar för att inte uppnå kravet på uppsåt vid en bedömning av straffansvar.

Efter NJA 2011 s. 563 väjer HD att bortse från de tidigare domarna och dömer i målet genom vanliga straffrättsregler och principer och stödjer sig på att det inte längre anses finnas något fog till att upprätthålla den gamla kriminalpolitiska filosofin som låg bakom tolkningarna till bestämmelsen. Vad som idag utgör gällande rätt är att vanliga straffrättsliga principer, som skuldprincipen ska tillämpas vid uppsåtsbedömningen, oavsett om personen är berusad eller inte. HD har även stadgat att kravet på uppsåt inte längre till någon del får efterges vid skuldbedömningen och att bestämmelsen ska uppfattas som en erinran om att berusning inte utesluter uppsåt.40

40

4. Är självförvållat rus en ursäktande omständighet i den svenska

rättssalen?

Den nya tolkningen av 1:2 st. 2 BrB som stadgats genom NJA 2011 s. 563 har inneburit en omvärdering av praxis från NJA 1973 s. 590, avseende brott vid självförvållat rus. Huruvida den nya omvärderingen av lagregeln innebär en ny form av tolkning eller ett brott mot själva lagregelns innebörd och utformning är tvistigt och har varit föremål för debatt bland annat mellan professor emerita Madeleine Leijonhufvud och professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng.41 Bestämmelsens nya tillämpning genom NJA 2011 s. 563 blir på ett flertal sätt relevant att analysera från olika synvinklar. I detta stycke kommer jag presentera de problem som aktualiseras i och med den av HD nya tolkningen av rusregeln.

4.1 Problemet i förhållande till straffrättsprinciper

De viktigaste principerna som präglar den allmänna straffrätten och förhåller sig till problemformuleringen är de som tidigare beskrivits i uppsatsen som legalitetsprincipen, skuldprincipen, konformitetsprincipen och täckningsprincipen. Eftersom principerna har hög status inom juridiken och straffrätten, är dessa av speciell vikt att respektera och följa. Eftersom den tidigare tolkningen av rusregeln utgjorde ett undantag från dessa principer blir frågan huruvida detta är att anse som nödvändigt och proportionerligt eller om den nya tolkningen som lyfter fram dessa principer är den enda legitima och rättvisa.

Legalitetsprincipen har idag en hög status inom rättsvärlden, framförallt i och med dess krav på förutsägbarhet. Principen stadgas i ett flertal bestämmelser inom den svenska rätten, som till exempel 2 kap 10 § st. 1 RF, Europakonventionen i artikel 7 och även i 1 kap 1 § BrB.42

Principen stadgar att straff inte bör ådömas utan direkt stöd i skriven lag. Bestämmelsen i 1 kap 2 § st. 2 BrB har tidigare varit föremål för lagändring men som inneburit en språklig ändring mer än en principiell sådan.

41

SvJT 2012 s. 337

42 _{Asp, Ulväng & Jareborg, s. 63.} 

1 kap 2 § BrB

l denna balk beskriven gärning

skall, om ej annat sågs, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Har gärningen begåtts under

självförvållat rus eller var gärningsmannen

eljest genom eget vällande

tillfälligt från sina sinnens bruk, må

därav icke föranledas att gärningen ej anses som brott.

En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Har gärningen begåtts under

självförvållat rus eller var gärningsmannen

på annat vis genom eget

vällande tillfälligt från sina sinnens bruk. skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.43

Enligt min mening, är bestämmelsen utformad ordagrant på ett relativt klart sätt i förhållande till dess syfte om att berusningen inte ska bidra till att ett brott inte ska anses begånget. Denna bestämmelse har till en början i enlighet med förarbetena genom den tidigare tolkningen från 197344 uppfyllt kraven på legalitet och snarare bidragit till att en berusad gärningsman

straffats hårdare än en nykter. Detta har varit i enlighet men legalitetsprincipen och lagregelns utformning, även om förutsägbarheten till lagregelns tillämpning kan ifrågasättas.

Den nya tolkningen kommer indirekt innebära att den berusade gärningsmannen bedöms på ett lindrigare sätt i och med det berusade tillståndet. Eftersom bestämmelsen numera ska tolkas i enlighet med vanliga straffrättsliga regler och principer så uppfyller oftast inte

gärningsmannen kravet på uppsåt och ska därför inte straffas enligt skuldprincipen.45 Indirekt har därför berusningen lett till ett lindrigare straff, vilket går emot den preventiva funktionen som låg bakom lagregeln vid dess upprättande.46

Ett av HD:s argument till stöd för den nya tolkningen av bestämmelsen var att         43 Prop. 1993/94:130  44 NJA 1973 s. 590 45

Jfr. NJA 2011 s. 563 och NJA 2011 s. 611 (I de båda fallen har männen dömts för uppsåtliga brott men har inte uppnått en viss grad av uppsåt i och med berusningen och bedömningen enligt skuldprincipen)

legalitetsprincipens ställning förstärkts och att den äldre tolkningen inte utgjort en entydig bedömning i enlighet med principen.47 Om man ser över lagregelns ordalydelse är det svårt att förstå hur den nya tolkningen av rusregeln kan anses vara legitim eller ändamålsenlig.

Madeleine Leijonhufvud, juris doktor och professor emerita i straffrätt hävdar att lagregeln snarare satts ur funktion än att ha tilldelats en ny tolkning.48 Eftersom tolkningen inneburit en sådan stor principiell skillnad49 från hur bestämmelsen tidigare behandlats är det svårt att acceptera och förstå en sådan omvärdering utan varken speciellt stöd i lagtext, förarbeten eller historisk rättspraxis. Omvärderingen saknar prövning i riksdagen och baserar sig på fem enskilda domares värderingar som leder till att HD undviker en prövning i plenum trots den stora principiella skillnaden i tolkningarna.

Legalitetsprincipen som består av fyra stycken uppdelade krav (förutsägbarhetskravet, retroaktivitetsförbudet, analogiförbudet och obestämdhetsförbudet)50 kan inte i enlighet med den nuvarande lagbestämmelsen utgöra en säkerhet eller förutsägbarhet på något sätt. Själva idén bakom legalitetsprincipen är att staten ska skydda individen från staten och utgöra en garanti för rättssäkerhet. Medborgarna ska genom principen kunna förutse när och i vilken mån individer kan bli föremål för straffrättsliga ingripanden. Att den nya tolkningen i enlighet med laglydelsen skulle utgöra ett bra exempel på legalitet är svår att relatera till. Eftersom den nya tolkningen med svårigheter kan utläsas ur lagbestämmelsen blir legalitetsprincipen att anse som en mindre bra och hållbar anledning till att omvärdera tolkningen och tillämpningen av lagregeln.

Att den äldre tolkningen även den varit svår att utläsa direkt ur lagregeln är naturligtvis inte att förneka. Den tidigare tolkningen är dock att anse som mer enhetlig till lagregelns

utformning än den nuvarande.

Skuldprincipen stadgar att den som inte bär skuld heller inte ska straffas. Även denna princip finns bland annat för att skydda individen från staten. Eftersom den som berusat sig till den grad att personen omfattas av 1:2 st. 2 BrB, sällan är medveten om sitt handlande, framförallt         47 NJA 2011 s. 574 48 SvJT 2012 s. 337 49 SvJT 2012 s. 340

50 _{Asp, Ulväng & Jareborg, s. 62.} 

inte vid själva gärningstillfället så har den berusade personen sällan någon skuld i och med sitt alkoholtillstånd. Vid en bedömning av ett brott enligt den nya tolkningen ska

gärningsmannen dömas i enlighet med skuldprincipen och uppsåtskravet ska inte efterges, vilket tidigare varit fallet. Detta innebär att en person som blivit så pass berusad att denna inte längre är vid medvetandet kan göra i princip vad som helst och sedan frias eller endast dömas för oaktsamhetsbrott.

Skuldprincipen genomsyrar hela straffrätten och utgör en mycket viktig rättslig princip. Att undanröja skuldprincipen skulle innebära att även olyckshändelser skulle utgöra brott.

Historiskt sätt har detta varit aktuellt i äldre lagstiftning att den som gjort sig skyldig till brott, även fick ansvara för de olyckshändelser som legat utanför gärningsmannens kontroll, men som uppkommit till följd av brottet.51 Idag är detta inte möjligt, om individer skulle kunna anses ansvariga för olyckshändelser skulle hela kriminaliseringen förlora sin expressiva funktion och det skulle mer handla om vem som har tur och vem som har otur.

Att lagregeln 1:2 st. 2 BrB tidigare utgjort ett undantag från skuldprincipen har accepterats och framarbetats genom förarbeten med motivering att motverka alkoholrelaterad

brottslighet.52 Det är visserligen sant att skuldprincipen utgör en mycket viktig princip på ett moraliskt plan inom straffrätten och som bör ligga till grund för den straffrättsliga

bedömningen, men frågan blir vare sig detta kan ses som proportionerligt och nödvändigt i förhållande till de konsekvenser som kan komma att aktualiseras i och med den nya

tolkningen. Att skuldprincipen fått starkare ställning inom rättsvärlden är självfallet något positivt men kan vid berusning leda till större problem gällande samhällets uppfattning om vad som utgör rätt och fel samt gärningsmannens möjlighet att missbruka rusregeln.

Oavsett om personen är berusad eller inte är det svårt att bevisa att en gärningsman handlat uppsåtligen. Eftersom det inte är uttryckt exakt när en person omfattas av rusregeln så kan detta komma att missbrukas om den nya tolkningen visar sig leda till en indirekt

strafflindring. Professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng hävdar att denna totala omvändning av lagregelns tillämpning inte kommer att påverka utgången i brottmål på ett dramatiskt sätt, varken kvantitativt eller kvalitativt. De menar att själva rusregeln i praktiken        

51 _{Asp, Ulväng & Jareborg, s. 65.}  52 _{SvJT 1965 s. 305 ff} 

oftast inte används eftersom graden på berusningen sällan uppnås och menar att kravet på uppsåt oftast uppnås oberoende på om gärningsmannen handlat i ett berusat tillstånd eller ej.53

Vid en straffrättslig bedömning är det givetvis viktigt att ta hänsyn till individen eftersom straffet ofta innebär ett frihetsberövande, vilket visar på en stor makt från statens sida. Det är därför mycket viktigt att hänsyn tas till individen och dennes rättigheter, inte minst i och med Europakonventionens införande i svensk lag. Skuldprincipen vinner även visst stöd i

Europakonventionen Artikel 6.2 där det stadgas att vissa gränser sätts på i vilken utsträckning strikt ansvar kan anses tillåtet.54 Vad gäller skuldprincipen och självförvållat rus anser jag att den tidigare tolkningen som utgjort ett undantag till principen var nödvändig för att kunna uppfylla lagregelns syfte. Att bedöma en kraftigt berusad person som inte genom medvetet handlande gör sig skyldig till brott, ska bedömas enligt skuldprincipen är för mig orimligt, speciellt eftersom dessa typer av brott ofta involverar grova våldsbrott. Risken ökar för att brottslingar åberopar ett berusat tillstånd som ett försvar i den svenska rättssalen i och med bristen på uppsåt, vilket enligt den nya tolkningen genom skuldprincipen kommer att leda till en automatisk strafflindring.

Vad HD:s nya tolkning inneburit är att all skuldbedömning ska ske utifrån den frivilligt berusades insikt i gärningsögonblicket. Detta innebär att ingen längre bär skuld annat än för de fall detta av HD anses uppfyllt enligt en hypotetisk bedömning enligt skuldprincipen, just för att han berusar sig och skadar andra. Den nya tolkningen innebär att vi inte längre kommer lägga samma typ av ansvar på en berusad gärningsman som en nykter trots att de uppfyller samma gärningsrekvisit.

Konformitetsprincipen förutsätter att gärningsmannen hade insikt eller vetskap om vissa relevanta förhållanden eller i vart fall haft förmågan att skaffa sig den vetskapen för att gärningsmannen ska kunna åläggas ett personligt ansvar.55 Konformitetsprincipen är nära sammanbunden med skuldprincipen och stadgar att en person inte bör anses ansvarig för ett brott, om han inte kunde rätta sig efter lagen.

53

SvJT 2012 s.342

54

SFS 1994:1219

55 _{Asp, Ulväng & Jareborg, s. 301.} 

En person som omfattas av 1:2 st. 2 BrB kan knappast, i gärningsögonblicket, anses haft en förmåga av att rätta sig efter lagen eftersom gärningsmannen i dessa fall är så pass berusad att han saknar den insikt som konformitetsprincipen kräver. Denna princip kan anses som den starkaste principen till fördel för den tilltalade som enligt mig kan ges viss förståelse och acceptans. Att en person dricker alkohol är en risk i sig, men att kunna ha insikt om att detta ska leda till ett våldsbrott utom gärningsmannens kontrollförmåga är svårt att förutse.

Frågan blir då om gärningsmannen som på eget behag berusar sig, vilket sedan leder till en gärning orsakad utom gärningsmannens insikt och utan uppsåt ska leda till en fällande dom som grundats i alkoholintaget. Enligt min mening kan inte alkoholintaget i sig innebära att man varken ska straffas hårdare (som indirekt aktualiserats genom den tidigare tolkningen)56 eller lindra straffet (som indirekt blir fallet genom den nya tolkningen).57 Att alkohol utgör en drog som medför sinnesförvirring är sedan länga känt och personer som på egen hand väljer att berusa sig tar en viss risk till vad som kan inträffa i berusningstillståndet. Alkohol är dock lagligt och utgör inte ett brott i sig, vilket är viktigt att beakta i detta sammanhang. Det är inte ett brott att berusa sig så pass mycket att du mister förståndet, verklighetsuppfattningen eller kontrollförmågan. Är det då rimligt att den som handlat utan denna insikt ska straffas för något som gärningsmannen gjort sig skyldig till utan uppsåt. Fallen som omfattas av 1:2 st. 2 BrB är få, och den grad av berusning som krävs för att gärningsmannen ska hamna i ett tillstånd där uppsåt inte kan bedömas i och med berusningen inträffar sällan.

Täckningsprincipen innebär att de objektiva rekvisiten, gärningsrekvisiten måste ha en subjektiv täckning. Gärningsmannen måste ha uppsåt till samtliga gärningsmoment för att kunna dömas och sedan straffas för ett visst brott. Principen är på många sätt sammanlänkad med övriga straffrättsprinciper som nämnts. Den tidigare tolkningen har verkat i form av att uppsåtet skulle fingeras eller efterges, detta skulle då fylla ut de luckor av uppsåt som uppstått i och med berusningen som inte kunde täckas genom en vanlig subjektiv täckning. Den berusade gärningsmannen skulle till exempel kunna tillgripit en kniv med viss kontroll, men sedan omedvetet använt kniven till att skada en annan människa. Detta exempel enligt den tidigare tolknigen skulle innebära att berusningen skulle leda till att uppsåtet ansetts uppfyllt oavsett om den utövats helt under gärningsmannens kontroll eller ej.

56

NJA 1973 s. 590

57

Täckningsprincipen har en nära koppling till skuldprincipen och konformitetsprincipen. Att alla gärningsrekvisit ska täckas av uppsåt brister till sin helhet i de fall gärningsmannen som omfattas av 1:2 st. 2 BrB handlat i enlighet och uppfyllt betydelsefulla gärningsrekvisit men inte förstått dess innebörd. Den nya tolkningen innebär att täckningsprincipen, precis som övriga straffrättsprinciper ska följas. Om täckningsprincipen ska följas vid självförvållat rus kommer detta innebära att ingen gärningsman som kraftigt berusat sig kommer att dömas till annat än oaktsamhetsbrott, vilket kan ifrågasättas.

Att dessa principer utgör betydelsefulla rättskällor som finns till för att skydda den tilltalade är att beakta. Eftersom individen i förhållande till staten befinner sig i en underordnad ställning är det av stor vikt att principerna respekteras. Enligt mig har det dock funnits betydelsefulla och starka anledningar till att tidigare bortse från dessa principer vid tillämpningen av 1:2 st. 2 BrB. Legalitetsprincipen är av stor vikt i och med dess krav på förutsägbarhet. Lagregeln bör utgöra ett specialfall och medföra ett undantag till principerna men bör uttryckas i lagbestämmelsen på ett säkrare och tydligare sätt. Den nya tolkningen är långt ifrån enhetlig med den nuvarande lagregeln i 1:2 st. 2 BrB. Legalitetsprincipen är en bärande rättsprincip och ska följas. Lagregeln 1:2 st. 2 BrB bör därför ses över och ändras till att utgöra en ändamålsenlig utformning som stämmer överrens med den aktuella tolkningen. Vare sig HD väljer att den nya tolkningen eller äldre tolkningen ska gälla så är det nödvändigt att se över utformningen av lagbestämmelsen för att en garanti på rättssäkerhet och

förutsägbarhet i enlighet med legalitetsprincipen ska kunna hävdas.

4.2 Problemet i förhållande till EU-rätten

Sverige blev medlem i EU 1 januari 1995 och är i stort sett omedelbart gällande. Detta har inneburit att EU-rätten kan tillämpas direkt av både domstolar och myndigheter i Sverige. Vad som är av särskild vikt är att EU-rätten utgör ett generellt företräde framför svensk rätt och står därför högst i rättskällehierarkin.58

Två speciella skydd har utformats för individen i form av Rättighetsstadgan59 och

Europakonventionen60 för mänskliga rättigheter. Vid självförvållat rus handlar det till stor del        

58

Bernitz & Kjellgren, s. 1. 

59 _{Rättighetsstadgan: utgör en stadga om rättigheter som medlemsstaterna är skyldiga att respektera och består}

om rättsäkerhet av två fall, gärningsmannen till ena hållet och brottsoffret till andra. Det är därför två intressen som ska beaktas. De viktigaste artiklarna i Rättighetsstadgan i förhållande till självförvållat rus är Art. 20 (allas likhet inför lagen), Art. 23 (jämställdhet), Art. 47 (rätt till effektivt rättsmedel och opartisk domstol) och Art. 49 (principerna om laglighet och proportionalitet i fråga om brott och straff).61

Europakonventionen utgör ett annat system av rättighetsskydd än vad Rättighetsstadgan eftersom det tillkommit och utformats inom ramen för verksamheten inom Europarådet, som har en större medlemskrets än EU. Europakonventionen är bland annat till för att se så att den nationella lagstiftningen och tillämpningen sker i enlighet med konventionens krav. De

viktigaste artiklarna i Europakonventionen i förhållande till självförvållat rus är Art. 5 (rätt till frihet och säkerhet) och Art. 6 (rätt till en rättvis rättegång).62

Det krav som ställs på medlemsstaterna är givetvis viktiga att beakta och har en betydande roll för hur vi i Sverige kan ställa oss till den nationella lagstiftningen. Vad gäller rusregeln är det dock svårt att finna ett specifikt stöd i varken Rättighetsstadgan eller Europakonventionen till att självförvållat rus och dess tidigare tolkning skulle innebära en konkret kränkning av dessa rättigheter.

Hur Europakonventionen ska tolkas och tillämpas i förhållande till nationell rätt har länge varit omdiskuterat. Diskussionerna resulterade bland annat i att Europakonventionen inte skulle ges någon grundlagsstatus genom införandet av 2:23 RF, samtidigt uppmärksammades vissa principer som skulle användas vid tolkningen av konventionen. Med dessa uttalanden angavs att en viss försiktighet skulle iakttas vid underkännandet av en nationell lag, utan att ett så kallat ”klart stöd” skulle finnas i Europakonventionen, både avseende

tilläggsprotokollen och Europadomstolens praxis.63 Konstitutionsutskottet betonade att det var lagstiftarens uppgift att själv bedöma vilka förändringar av den nationella rätten som skulle kunna bli åsidosatta om den kolliderade med Europakonventionen.

60

Europakonventionen: utgör ett ytterligare rättighetsskydd utöver rättighetsstadgan. Bernitz och Kjellgren, s. 131.

61

Bernitz & Kjellgren, s. 130. 

62 _{Bernitz & Kjellgren, s. 132.}  63

I fallet NJA 2012 s. 211 uttalar sig HD gällande tolkningen av Europakonventionen. HD menar i det senaste rättsfallet att ”klart stöd” som tidigare hänvisats till, är missvisande och uppmanar istället till att det bör finnas ett visst säkerhetsavstånd till vad som kan kallas ett konventionsbrott. Detta innebär att det nu ankommer på domstolen att göra en egen

bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen skall tilldelas. Europadomstolen har givit medlemsstaterna en så kallad ”margin of appreciation” vilket innebär att domstolen ger medlemsstaterna en viss egen bedömningsmarginal och när det finns ett

tolkningsutrymme så förlitar sig Europadomstolen på den nationella domstolens bedömning. Rusregeln till sin utformning i lagen kan inte direkt hävdas utgöra något brott mot EU-rätten. Detta innebär att det är upp till de nationella domstolarna att bedöma huruvida ett undantag till straffrättsprinciperna i förhållande till rusregeln är att anse som legitim eller inte i de fall bestämmelsen inte utgör ett konkret brott mot någon av artiklarna.

Europakonventionen är en mycket viktig konvention som har företräde framför många lagar och ska skydda individers fri och rättigheter, men det är som sagt av stor vikt att kunna bedöma var gränsen skall gå, och när det kan anses bli aktuellt att åsidosätta den nationella rätten. Konventionen får inte missbrukas och användas som försvar i vaga lägen som inte kan styrkas. Den nya tolkningen av rusregeln kan anses som mer i enlighet med EU-rätten i dess helhet och i samförstånd med vad som är tänkt att skydda den tilltalade. Dock är det viktigt att beakta att individens rättigheter även utgörs hos brottsoffret och det blir därför en avvägning i förhållande till nödvändighet och proportionalitet när det kommer till rusregeln och dess tillämpning i förhållande till Europakonventionen.

4.3 Problemet i förhållande till rättskällorna

I Sverige har vi, som i övriga rättsordningar, ett unikt sätt att hantera rätten på. Sverige är en demokrati och lagen ska därför verka i enlighet med medborgarnas vilja. Riksdagen stiftar lagar vilket stadgas i 1 kap 4 § RF och är folkets främsta företrädare.64

Lagstiftning är den främsta rättskällan, detta i och med att den grundar sig i medborgarnas vilja och stiftas av Riksdagen. Legalitetsprincipen ligger till stöd för lagens utformning och menar att lagen ska bidra till en medvetenhet hos medborgarna om vad som utgör ett brott och det som inte skriftligen stadgas i lag ska inte medföra någon brottpåföljd.

64

Rättspraxis är en annan rättskälla som har en stor roll i uppsatsen. Detta eftersom den nya tolkningen av 1:2 st. 2 BrB uppkommit just genom praxis. Rättspraxis är vägledande avgöranden som stadgats genom rättstillämpande myndigheter och kallas för prejudikat. Dessa ska vägleda genom att utvisa hur rätten ska förstås i enskilda problematiska fall. Praxis är en rättskälla som kompletterar lagtexten. Prejudikatets roll i Sverige är inte direkt bindande i strikt mening, men om domstolen skulle välja att gå emot ett entydigt prejudikat krävs att tunga skäl till detta redovisas.65

Användandet av förarbeten vid rättstillämpning är unikt för Sverige och Norden. Innan lagstiftaren fattar ett beslut att stifta en lag genomgår förslaget till lagbestämmelsen ofta en omfattande utredning. Alla dessa utredningar redogör för syftet med lagregeln och kallas för förarbeten eller motiv och används som hjälp vid senare rättstillämpning.66

Vad som är viktigt inom juridiken är att kunna förstå samspelet mellan rättskällorna och hur dessa kompletterar varandra och tillsammans leder fram till gällanderätt. Den tidigare

tolkningen som framarbetats genom förarbeten med ett syfte om att motverka alkoholrelaterad brottslighet i landet har från lagbestämmelsens upprättande och i enlighet med denna,

efterlevts och hanterats på likartade sätt fram till 2011 då HD:s fem enskilda domare valt att bortse från rättskällorna och givit bestämmelsen en helt ny tolkning.

Den nya tolkningen av rusregeln tar avstånd från rättskällor som legat till grund för den tidigare tolkningen och har som skäl till detta åberopat EU-rätten och de allmänna straffrättsprinciperna som stöd. Detta väljer HD att göra utan Riksdagens stöd och utan prövning av HD i plenum. Vad den enskilda instansen gör är att indirekt lagstifta utan

befogenhet på ett felaktigt sätt, helt utan demokratiskt stöd och på egen hand. Detta är av HD ett mycket stort risktagande eftersom rättens legitimitet och förtroendet på den översittande makten sätts på spel. Medborgarna riskerar genom HD:s handlande att förlora tillit till staten och dess hantering av rätten.

65

Samuelsson & Melander, s. 39.

66

Att HD stödjer den nya tolkningen genom påståendet om att den äldre tolkningens syfte inte längre vinner kraft i samhället utgör, enligt min mening, ett mycket vagt argument.

Brottsbalken har ett flertal gånger varit föremål för ändringar och justeringar där endast den språkliga utformningen i bestämmelsen 1:2 st. 2 BrB ändrats, trots att möjligheten funnits till att justera dess betydelse och innehåll principiellt.

Genom detta handlande från HD:s sida förlorar rättskällorna sin status och medför ett stadgande om att HD i princip när de vill kan ta lagen i sina egna händer. Om HD tycker att det är av ytterst stor vikt att rusregeln och dess innebörd ändras, bör detta utföras rättsenligt och korrekt och inte på de sätt som nu inträffat.

4.4 Problemet i förhållande till etik och moral

Etik och moral är en av grunderna till varför vi anser det acceptabelt att ge upp vår självständighet och välja att leva underordande i ett samordnat samhälle. Eftersom medborgarna frivilligt gett upp viss makt till staten är det av stor vikt att lagar och regler hanteras på ett noggrant och legitimt sätt. I modern tid stadgas tre framträdande

rättsfilosofiska teorier om vad som utgör rättvisa som tilldelats viss betydelse i rättsvärlden, dessa framfördes av Rawls, Dworkin och Habermas.67 Dessa teorier kommer inte beskrivas på ett djupare plan utan kommer endast behandlas ytligt för att få fram betydelsen av dessa i förhållande till uppsatsen.

John Rawls (1921-2002) står för den första av dessa betydelsefulla rättviseteorier som kommer att belysas. Rawls menade att alla medborgare skulle värderas jämlikt och han värnade speciellt om individers fri och rättigheter. Han menade att medborgarna tillsammans skulle komma överrens om grundläggande principer som skulle genomsyra samhället. På detta sätt skulle varje enskild individ kunna uppleva lagen som rättvis. De två bärande rättviseprinciperna skulle vara individers fri och rättigheter samt hur sociala och ekonomiska tillgångar skulle fördelas. Samhället skulle vara uppbyggt kring en gemensam idé om

rättvisa.68

67 _{Nergelius, s. 13.}  68 _{Nergelius, s. 156-158.} 

Ronald Dworkin hade en annan syn på vad som utgör rättvisa. Dworkin menade att det finns vissa plikter att ta hänsyn till i samhället och som utgör ”det goda” och därmed rättvisa, han utgår därför från en pliktetik snarare än en konsekvensetik. Vad som var av vikt i enlighet med Dworkins teori var domarnas perspektiv på rätten. Han menade att i de fall som rätten ansetts otydlig har det snarare varit medborgarna som haft svårigheter att urskilja den. Det är därför domarens tolkande moment som spelar huvudrollen i Dworkins teori. Rättvisa enligt Dworkin handlar inte om någonting rent språkligt utan handlar istället om på vilket sätt det som blir föremål för tolkning ska ges bästa möjliga rättfärdigande.69

Jürgen Habermas var en tysk filosof från 1900-talet. Habermas teori utgick från ett medborgarperspektiv och stadgade att människor skulle ifrågasätta den härskande världsbilden genom att lyfta fram dess bakomliggande värderingar till vissa regler och beslut.70 Habermas ville att individer skulle engagera sig i rätten och på detta sätt utforma rättvisa genom sitt deltagande. Han menade att en juridisk regel inte endast ska vara ”faktiskt gällande” utan även vara ”moraliskt giltig”.71

Dessa teorier utgör tre olika sätt att se på rättvisa. Vid den nya tolkningen av självförvållat rus aktualiseras tankar kring rätt och fel och vad som anses moraliskt och rättvist. Det finns, som med det mesta, två sätt att se på problemet. Rättvisa ska råda både för den tilltalade och för brottsoffret. Om en person som omfattas av 1:2 st. 2 BrB omedvetet misshandlar en annan människa genom knivhugg, är det då det skadade offrets rätt som ska hävdas, eller är det den omedvetna gärningsmannens rätt vid statligt angripande som ska prioriteras?

Eftersom både brottsoffrets och den tilltalades intressen ska beaktas blir det svårt att fastslå vad som utgör den ultimata rättvisan i de brott som omfattas av rusregeln. Den som utsatts för ett brott är offret och ska därför få sin rätt hävdad i form av eventuell kompensation och genom att den tilltalade får avtjäna sitt straff. Den tilltalade är den som ska straffas, dock finns straffrättsliga skyddsprinciper eftersom det handlar om ett frihetsberövande från statens sida, vilket skulle leda till förödande konsekvenser om en person blev utsatt för detta utan ett legitimt rättsstöd.         69 _{Nergelius, s. 166.}  70 _{Nergelius, s. 171.}  71 _{Nergelius, s. 175.}   

Det är just eftersom gärningsmannen begått den otillåtna gärningen omedvetet under berusning som denna rättvisebedömning blir problematisk. Denna fråga ur ett

rättviseperspektiv är i stort sätt en tolkningsfråga och en filosofisk inställning.

På ett sett kan det anses rättvist att den som på egen hand, så som bestämmelsen uttrycker det ”självförvållat”, berusar sig tar en risk och ska (enligt den tidigare tolkningen) straffas om denne begår ett brott oavsett om detta är genom uppsåt eller inte under det självförvållade ruset. Denna tolkning har uppfyllt legalitetsprincipens krav och har accepterats utan betydelsefulla invändningar.

Den nya tolkningen har dock stadgat en annan syn på problemet. Den nya tolkningen ska ske genom en bedömning av skuldprincipen vilket innebär att den som inte begått ett brott med uppsåt inte heller ska straffas för detta. Den nya tolkningen och det sätt som denna kommit till stånd kan stödjas genom Dworkins teori om att rättvisan ligger i domarens hand. Det är HD som på egen hand, omvärderat regeln med stöd av att de preventiva skälen som legat till grund för den tidigare tolkningen inte längre kan anses nödvändiga i förhållande till att göra avsteg från de bärande rättssäkerhetsprinciperna så som skuldprincipen, legalitetsprincipen, konformitetsprincipen och täckningsprincipen.

Samhället har inte längre samma problem med alkoholrelaterad brottslighet och att påvisa uppsåt som vid den tid då regeln upprättades. Domarna har därför bortsett från tidigare praxis och förarbeten och ändrat betydelsen av lagregeln. Enligt Dworkins teori var det av största vikt att rättfärdigandet av lagen framfördes. Det låg inte i själva lagregeln och dess

utformning utan i betydelsen, detta skulle enligt Dworkin leda till rättvisa.

Dworkins teori är dock endast rättsfilosofisk och kan inte ge tillräckligt med stöd enligt mig för HD:s handlande. Att ändra tolknigen av rusregeln genom en sådan omvändning, kan inte med stöd av en rättsfilosofisk teori rättfärdigas. En sådan stor principiell omvärdering som gjorts bör provas genom ett rikstagsbeslut och dessutom tas upp i plenum. Att fem stycken enskilda domare ska ta ställningen till vad som är rättvisa och för vad som anses lämpligt för samhället, när läget är så vagt och till stor del handlar om ett ställningstagande, strider mot både demokratin och övriga rättfilosofiska teorier som t.ex. Rawls och Habermas som har en fokus på individers påverkan om vad som utgör rättvisa.