Profiler Eva: - En studie om inåt- och utåtagerande barn

Evas syn på skolan och inåt- och utåtagerande barn kan ha påverkats av att hon själv är mamma till ett inåtagerande barn. Evas syn på skolan är att den utvecklar barnen åt fel håll genom att kräva att de ska vara framåt och utåtriktade, d.v.s. kunna ta för sig. Hon uttrycker det som så att ”lärarna tenderar att sopa problemen under mattan och väljer att inte se dem så länge de inåtagerande inte förorsakar några problem för läraren själv”. Enligt henne stärker

inte skolans kursplaner med krav på att vara aktiv barnens personligheter, kraven på bl.a. muntliga framträdande i årskurs nio i svenska kan ge en del barn ångest som även påverkar barnen negativt senare i livet. Eva ser föräldrarna till de inåtagerande som välanpassade och ger sina barn en god uppfostran genom att lära dem att visa hänsyn, uppföra sig väl och respektera andra. Eva uttryckte det på följande sätt: ”Det är just därför de blir lovliga byten för andra barn. I en annan tid hade dessa barn varit framgångsrika och välanpassade”. Beträffande de utåtagerande menar hon att de var den tidigare tidens ”drängar och pigor”. Hon menar med andra ord att de inåtagerande skulle ha haft en bättre situation i en tidigare tidsålder.

Susan:

Susan har en helt annan syn på skolan. Hon menar att lärarna saknar de rätta verktygen för att upprätthålla disciplinen. En åtgärd som Susan saknar uttryckte hon på följande sätt: ”Att kunna visa ut störande elever ur klassrummet utan att behöva ha ansvaret för dem. Det är viktigt att som vuxen och lärare inte falla undan för deras negativa beteende utan vissa vem som bestämmer och har kontroll över situationen”. Susan menar att lärarna visst ser de inåtagerande men är så ”upptagna av de utåtagerande att de inte har resurser att kunna ge de inåtagerande den hjälp och uppmärksamhet de borde ha”. Till skillnad från Eva menar Susan att det inom de inåt- och utåtagerande både finns hög- och lågpresterande elever. Susan sade också ”att det är viktigt att försöka hitta något som man kan berömma de utåtagerande för och stärka dem med”.

Pilotstudien:

Deltagarna i pilotstudien menar att de inåtagerande inte visar någon form av reaktion på vare sig positiv eller negativ kritik, samtidigt är en framträdande åsikt ” att man ska tvinga dem att vara delaktiga i gemenskapen”. Eva anser däremot att de ska vara med på sina egna villkor och hitta sin egen plats. Susan menar att en del barn trivs med att vara ensamma och vill vara för sig själv men att man som lärare måste uppmärksamma och uppmuntra dessa barn. Deltagarna i pilotstudien var dessutom överens om att de inåtagerande inte förorsakar några problem i skolan. Deltagarna i pilotstudien anser att ”de utåtagerande inte klarar av skolans valfrihet utan behöver struktur”. Eva och Susan håller med om detta. Alla i pilotstudien var överens om att ”de utåtagerande mår bra av uppmärksamhet vare sig den är negativ eller positiv”. Även detta anser Eva och Susan.

DISKUSSION

Diskussionen nedan följer de frågeområden jag använde mig av under intervjuerna.

Klasskamrater

Båda intervjupersonerna, Eva och Susan, är överens om att de inåtagerande oftast inte har många vänner. Har de någon vän så är det oftast en oftast en jagsvag person såvida de inte är helt ensamma. Detta var också den allmänna uppfattningen i pilotstudien. Glistrup (2005), Svirsky (2006) och Tamm (2003) menar att de inåtagerande fruktar situationer där de upplever sig granskade, ifrågasatta och värderade av andra. De är rädda för att bli hånade, utskrattade eller att släppa någon för nära in på sig. De håller sig därför i utkanten av den sociala samvaron. Om de överhuvud taget söker kontakt med en annan person är det oftast en person som de upplever som svagare än sig själv eller en vuxen, exempelvis läraren, för att slippa bli hånad. Svirsky (2006) anser att det som de upplever som svårast i vardagen är att tala med klasskamrater, tala inför andra, äta tillsammans med andra och att tala med auktoritetspersoner. Samtliga av dessa situationer förekommer i skolan. Glistrup (2005), Nilzon (1999), Svirsky (2006) och Tamm (2003) menar att de inåtagerande har dåligt självförtroende och att detta påverkar deras liv i vardagen. En annan författare, Folkman (2003) beskriver de inåtagerande barnen så som de som inte leker p.g.a. brist på självtillit. Bristen på denna självtillit spärrar vägen in till leken och umgänget med andra barn. Hon menar därför att man skall uppmärksamma barn som har svårigheter att komma med i leken men inte tvinga dem att deltaga. Den allmänna åsikten i pilotstudien var däremot att man skulle tvinga dessa barn att deltaga i leken. Eva och Susan delar inte pilotstudiens åsikt utan menar precis som Folkman (2003), att ”dessa barn skall uppmärksammas men inte tvingas”. Susan uttryckte sig på följande sätt

De inåtagerande är dåliga på att ta initiativ till kontakt”. Hon menar dessutom att ”… en del inåtagerande barn trivs med att vara själv och vill bli lämnade ifred.

Glistrup (2005) anser att många av de inåtagerande känner sig ensamma. Svirsky (2006) och Tamm (2003) hävdar däremot att det ligger i en del barns personlighet att vilja varaensamma, en medfödd egenskap. Svirskys (2006) åsikt är att för barn med inåtagerande beteende kan uppmärksamhet från kamrater och omgivning närmast verka plågsam. Både Susan och Eva är överens om att det är hårdare att vara avvikande idag, särskilt om man är inåtagerande. Eva uttryckte det så här ” … andra ser de inåtagerande som ett lovligt byte”. Jag vill även nämna följande citat från min intervju med Eva.

De barn som det går illa för är pojkar med en del feminina egenskaper och flickor med en del maskulina egenskaper. Exempelvis pojkar som har en del typiska flickintressen och flickor som har en del typiska pojkintressen.

Trakasserier och mobbning tar sig våldsammare uttryck idag. Tamm (2003) hänvisar till forskning som visar att yttre avvikelser inte enbart är orsak till mobbning och trakasserier, i stället tycks vissa personlighetsmässiga egenskaper spela en allt större roll. De typiska mobboffren är ängsliga, osäkra och tystlåtna, håller sig för sig själva och drar sig undan. Glistrup (2005) bekräftar att en del av de inåtagerande barnen utsätts för mobbning just p.g.a. deras inåtagerande beteende. I detta sammanhang nämnde Susan tragedin i Rödeby då en femton årig pojke blev ihjälskjuten av pappan till den mobbade pojken. Raundalen (1997) och Tamm (2003) hävdar att orsaken till att mobbning och trakasserier är våldsammare nu för tiden är att vi lever i en hårdare och hänsynslösare värld. Barn lär sig tidigt att lösa konflikter med våld och aggressioner. Bidragande orsak till detta är inte enbart bristande barnuppfostran utan även allt våldsammare inslag i TV, filmer och TV-spel etc. Samhället accepterar en högre aggressivitetsgrad idag. Raundalen (1997) påpekar ytterligare ett fenomen som han kallar observationsteori, detta innebär att ett barn som ser att en person som tillämpar våld och aggression blir belönad för detta och därigenom uppnår sina mål. Barnet kan då i olika sammanhang därför själv komma att tillämpa samma metoder för att få sin vilja igenom.

Både Eva och Susan menar att de utåtagerande egentligen inte heller har några vänner. Det de har är anhängare som ser upp till dem antingen för att stärka sig själv eller av rädsla. Deltagarna i pilotstudien delar denna åsikt. Eva anser att det inte alltid är den utåtagerande som alltid ligger bakom mobbningen från början utan att den dras igång av andra som sedan tas över av den utåtagerande som i sin tur förstärker mobbingen. Folkman (2003), Kadesjö (2001) och Nilzon (1999) menar att de utåtagerande barnen också har svårigheter i det sociala samspelet precis som de inåtagerande. De använder sig ofta av våld för att bli någon. Susan uttrycker det på följande sätt ” De utåtagerande har hög status i klassen, detta beroende på rädsla”. Tamm (2003) hävdar att de utåtagerande upplever att de blir belönade av andra barn när de visar aggressivitet. Raundalen (1997) och Svirsky (2006) betonar att genom omgivningens reaktioner lär sig individen vilka beteende som betalar sig och vilka som inte gör det. Graff (1996) menar att barn som växer upp med föräldrar som tillämpar våld och aggressivitet för att få sin vilja igenom överför detta på sina barn. Eftersom barnet då upplever att detta beteende lönar sig kan barnet då komma att tillämpa samma metoder i skolan för att uppnå sina mål. Han kallar metoden att tillämpa våld och aggression för att nå

sina mål för instrumentell aggression. Raundalen (1997) tar även upp frustation som bidragande orsak till aggression, detta benämner hon som frustationsteorin. Man kan då med ledning av detta anta att en del utåtagerande barn även bär på en hel del frustation inom

Reaktioner på kritik

Eva och Susan är båda överens om att de inåtagerande barnen är väldigt sårbara och känsliga. Det de behöver är positiv kritik och uppmuntran. Uppfattningen i pilotstudien är att det inte spelar någon roll om man ger positiv kritik och uppmuntran eller ej eftersom de inåtagerande inte visar några tecken på reaktion. Svirsky (2006) menar att de inåtagerande är väldigt sårbara, det de behöver är uppmuntran och positiv kritik. Glistrup (2005) hävdar att de inåtagerande barnen har utvecklat en särkilt förmåga att känna empati eftersom de hela tiden åsidosätter sina egna behov och menar att det därför är särskilt viktigt att lära dem komma i kontakt med sina egna känslor och behov. Samtliga intervjuade är dock överens om att de utåtagerande barnen visar reaktion på all form av kritik vare sig den är positiv eller negativ. Det de söker är uppmärksamheten. Folkman (2003) menar att alla vill bli sedda. Han nämner också begreppet spegeljaget d.v.s. man uppträder så som man upplever att andra ser på en. Imsen (2006) och Raundalen (1997) menar att en individ lätt kan fastna i en roll som bygger på omgivningens förväntningar.

Henricsson (2006) menar att den utåtagerande får nästan all uppmärksamhet både positiv och negativ kritik. Problemet kan vara att lärarens egna negativa känslor gentemot den utåtagerande kan lysa igenom även när positiv kritik ges. Kadesjö (2001) och Schreiner (2001) hävdar att de utåtagerande lätt reagerar med aggressivitet då de inte ser sin egen del i det inträffade. De har dålig självinsikt. De behöver belöning för positivt beteende. Raundalen (1997) benämner fenomenet att man skuldbelägger andra och inte ser sitt eget ansvar för en negativ handling såsom attribution. En tillsägelse eller tillrättavisning kan därför av den utåtagerande upplevas som felaktig och orättvis eftersom barnet inte själv ser sin skuld till det inträffande. Bristen på denna insikt kan därför leda till våldsamma utbrott. Raundalen (1997) framhåller även i sin systemteori att en tidigare händelse i en liknande situation kan av den utåtagerande kopplas till den nya situationen och följaktligen leda till orimliga utbrott utan någon synbar orsak. Raundalen (1997) och Svirsky (2006) menar att aggressivt beteende kan vara inlärt för att få det man vill. De hävdar också att det som är bestraffande eller förstärkande kan variera mellan olika individer. Exempelvis kan negativ uppmärksamhet vara

förstärkande för vissa. Likaså kan det som är belönande variera från individ till individ. Samtliga intervjupersoner är överens om att de utåtagerande söker all form av uppmärksamhet vare sig den är positiv eller negativ samt att de lätt får våldsamma utbrott ”exploderar” vid tillsägelser. Detta p.g.a. bristande självinsikt. Imsen (2006) och Kadesjö (2001) är överens om att man skall belöna och förstärka positivt beteende mer än man betonar negativt beteende. Susan poängterar att om man är för negativ gentemot de utåtagerande barnen och inte ser något positivt blir relationen sämre. Hon menar också att det är viktigt att försöka hitta något som man kan berömma dem för och stärka dem med.

Barnets skolprestationer

Eva menar att både inåt- och utåtagerande har svaga skolprestationer. De inåtagerande upptäcks inte i tid för att de glöms bort. Eva hävdar dessutom att skolans krav på att vara aktiv förstärker deras dåliga självkänsla och ångest. De drar sig därför lätt undan och förblir passiva. De utåtagerande barnen får dåliga skolresultat för att så mycket annat omkring dem tar plats. Susan hävdar att det finns både låg- och högpresterande i bägge grupperna men håller med om att en del inåtagerande barn hade fått bättre skolresultat om de uppmärksammas i tid. Hon menar att det i regel går bättre för barnen med bra självförtroende för de tar för sig, räcker upp handen och är aktiva under lektionerna. Susan menar att man måste rikta frågorna till det inåtagerande eftersom de inte räcker upp handen även om de kan svaret. Glistrup (2005), Svirsky (2006) och Tamm (2003) poängterar att de inåtagerande fruktar situationer där de upplever sig granskade, ifrågasatta och värderade av andra. De är rädda för att bli hånade och utskrattade. Med hänsyn till detta är det inte konstigt att förstå varför de inåtagerande barnen drar sig undan och sitter tysta på lektionerna.

Svirsky (2006) menar att den inåtagerande ofta fastnar i sin roll p.g.a. flykt och undvikenhet (d.v.s. att medvetet undvika att försätta sig i situationer som man kan uppleva som obehagliga och svårhanterliga). Detta beteende måste brytas men att det får ta den tid som krävs. Den inåtagerande kan finna en trygghet i att avstå från att dra uppmärksamhet kring sin person genom att avstå från att räckas upp handen. Om inte detta beteende bryts riskerar eleven att fastna i denna trygghet. Detta kallar Svirsky (2006) för operant betingning och betonar att generaliseringar brukar ske vid operant betingning dvs. beteendet överförs i andra situationer. Susan poängterade att man skall rikta frågorna (d.v.s. att man skall ställa frågorna direkt till den inåtagerande). Problemet med riktade frågor är enligt Tamm (2003) att om man ställer en för svår fråga kan detta skapa ångest men ångest kan även uppstå om det enligt läraren är en

lätt fråga som eleven borde kunna ha besvarat men inte kunde. Enligt Folkman (2003) är det viktigt för självförtroendet att man känner sig kompetent och duga som man är. Enligt Tamm (2003) är personligheten hos de inåtagerande barnen av avgörande betydelse för skolprestationerna. När de ställs inför en ny och obekant uppgift framträder en rädsla, en del av dessa barn kan hantera denna och arbeta på som vanligt medan andra inte klarar det lika lätt. Även föräldrarnas syn på skolprestationer påverkar. Föräldrar som har för höga krav på sina barns skolprestationer och kritiserar och nervärderar misslyckanden kan skapa rädsla och prestationsångest hos deras barn. Glistrup (2005) menar att en stor del av de inåtagerande är duktiga i skolan. Både Glistrup (2005) och Tamm (2003) anser att det hos de inåtagerande ofta handlar om det inre som att inte göra bort sig och vara andra till lags medan det hos de utåtagerande mest handlar om det yttre såsom konflikter med andra. För de utåtagerande går det oftast sämre i skolan.

Barnets kontaktsökande

Både Eva och Susann menar att de inåtagerande söker vuxenkontakt. Denna kontakt sker oftast efter lektionens slut för att de skall slippa känna sig utlämnade och eventuellt hånade. De söker inte kontakt med kamrater och om så sker är det med någon som de upplever som jagsvag. Den allmänna åsikten i pilotstudien var att de överhuvudtaget inte söker någon kontakt. Enligt Svirsky (2006) och Tamm (2003) söker de inåtagerande överhuvudtaget ingen kontakt. De håller sig oftast för sig själva, vill slippa släppa någon nära inpå sig, bli granskade och värderade. Svirsky (2006) menar att det ligger i deras natur att söka ensamheten och undvika kontakt med andra. Glistrup (2005) anser att en del inåtagerande barn bär på ett ansvar som inte är deras, missbruk i familjen etc. Detta gör att de inte vill utsätta sig för att bli granskade och värderade av andra. Nilzon (1999) menar att de inåtagerande har dåligt självförtroende. Svirsky (2006) menar att det viktigaste är att uppmärksamma de inåtagerande.

Samtliga intervjuade är överens om att de utåtagerande barnen söker all form av kontakt, vilket ofta leder till negativt resultat. Imsen (2006) och Raundalen (1997) poängterar att det därför är av yttersta vikt att sätta fokus på kontakten när den sker i positiva sammanhang. Uppmärksamheten uppfattas som belöning även om den är positiv eller negativ. Då den utåtagerandes beteende riskeras att följa med ut i vuxenlivet är det därför viktigt att framhålla den positiva kritiken. Eva anser att de utåtagerande bör placeras i särskilda klasser. Susan däremot tycker att lärarna borde ha högre status och fler verktyg att arbeta med. Graff (1996)

menar i sin bok om KBT (kognitiv beteende terapi) att när barn och föräldrar gemensamt får hjälp av en psykolog eller pedagog går det bättre i skolan men så fort denna hjälp upphör återfaller barnet i sitt gamla beteende. Susan har en liknande synpunkt på att samma fenomen inträffar när barn under en tid placerats i särskilda klasser. Hon säger att så fort barnen återkommer till sin vanliga klass så återfaller de i sitt gamla beteende.

Föräldrakontakt / Hur påverkar familjesituationen barnen?

Samtliga intervjuade är överens om att föräldrakontakten (d.v.s. kontakten mellan skolan och barnens föräldrar) är bristfällig. Raundalen (1997), Svirsky (2006) och Tamm (2003) är överens om att föräldrars eller andra för barnet betydelsefulla personers attityder lätt överförs till barnen. Som lärare är det därför viktigt att man har en god och fungerande föräldrakontakt. Samtliga intervjuade är även överens om att familjesituationen påverkar de inåt- och utåtagerande mycket, fast på olika sätt. Eva menar att föräldrarna till de utåtagerande stärker barnen i deras orättvistankar medan Susan anser att föräldrarna tappat kontrollen. Svirsky (2006) poängterar att viktiga personer i barnets närhet har betydelse för barnets synsätt på olika saker. Enligt Tudor-Sandahl (2004) är det mycket viktigt att föräldrar är konsekventa i sitt beteende gentemot barnen. En förälder som är inkonsekvent i sitt beteende skapar en osäkerhet hos barnet i hur det ska bete sig i olika situationer. Beträffande de inåtagerande menar Eva att de inåtagerande är uppfostrade av ”vanliga” föräldrar som lärt dem att visa hänsyn och uppföra sig väl, de har därför inte lärt sig att ta för sig. Susan anser dock att föräldrarna har för stora krav på barnen som leder till ångest, dessa föräldrar har själv upplevt sig som missförstådda och ogynnsamt behandlade i skolan. En del har t.o.m. psykiska problem.

Svirsky (2006) och Tamm (2003) påtalar att föräldrar som har för höga krav på sina barn och kritiserar och nervärderar misslyckanden kan skapa rädsla och prestationsångest hos sina barn. Glistrup (2005) hävdar att en stor del av de inåtagerande har en förälder som lider av psykisk ohälsa och barnet döljer detta med att undvika kontakt med andra. Svirsky (2006) menar däremot att det är barnets egen personlighet som leder till inåtagerande. Tamm (2003) anser att det beror på dåligt självförtroende. I Tudor-Sandahls (2004) bok om Freud framhålls att de allra första åren i en människas liv är av stor betydelse för ens personlighet särskilt stor betydelse har personer i barnets närhet, föräldrar och andra närstående. Enligt Svirsky (2006) kan social rädsla vara inlärt från föräldrar. Raundalen (1997) påtalar att barn utvecklar program, så kallade ”scripts”, för hur man uppför sig i olika situationer. Ett barn som ser att

våld och aggressioner lönar sig kommer att tillämpa detta i olika situationer. Detta kan kanske

In document En studie om inåt- och utåtagerande barn (Page 39-48)