E
n teori som särskilt betonar förhållandet mellan essän och makten finner jag hos litte- raturforskaren John Snyder som hävdat att re- trätten eller gesten att dra sig tillbaka fungerar som ett slags mötesplats mellan dessa bägge storheter. Sny- ders genreteoretiska utgångspunkt är att essän mås- te förstås som ett socialt fenomen – essän inte bara återspeglar ett samhälle utan gör också något med samhället. Närmare bestämt fungerar essän som ett slags utövande av symbolisk makt, som ideologisk kraft, som handling och ingripande i historien, skriver Snyder. Och den historiska situation som framkallar essän eller ett essäistiskt skrivande som reaktion eller maktspråk är just reträtten – enligt Snyder är den allt- så central för essäns själva början.Vari består då essäns makt? Essän erbjuder frigö- relse – befrielse från historien och politiken, från det gamla jaget och från genrernas bojor, en frigörelse som sker genom orden och språket och kompenserar för maktförlust. Hur då, och vilken maktförlust? Sny-
der menar att essän ger röst framför allt åt den gamle mannen: den erfarne mannen som frivilligt eller av nödtvång har dragit sig tillbaka från handlingar och offentligt inflytande och som nu är djärv nog att tala fritt och oavbrutet, utan annat mål än talandet självt, vilket också i hög grad är riktat mot sig självt snarare än mot en publik. Essäns föregångare söker Snyder hos Cicero, vars sena dialog om ålderdomen – förr ofta läst i skolans latinundervisning – vittnar om denna makt- förskjutning. Cicero skildrar ett åldrade jag som reti- rerat från offentlig ära till ordens privata ekokammare och markerar för Snyder en startpunkt för den essäis- tiska reträtten. Varianter på denna reträtt finner han sedan hos Montaigne, Machiavelli, Bacon, Rousseau, Emerson och Nietzsche, vilkas skrivande han menar är märkt av tillbakadraganden med varierande orsaker – politiska oroligheter, önskan om en tryggare väg till berömmelse, vantrivsel, utstötning… ja, Snyder häv- dar rentav att det behov av frigörelse genom orden och i privatsfären som essän representerar kan ha att göra med att författaren har känt sig sviken, förrådd, ex- kluderad eller undertryckt i något offentligt samman- hang.1 Orden blir således ett substitut för de offentliga
handlingarnas ära för ett jag som inte längre befinner sig i maktens centrum; essän projicerar ett slags un- dantagstillstånd, kunde man säga – ett rum, en tid och en värld befriade från plikter och krav där man kan tala utan hänsyn till regler om genre och dekorum och är fri att definiera sig själv bortom offentlighetens teater och dess maktspel. När bedrifternas tid är förbi inrättas i stället lärdomens herravälde, som hos Cice- ros talesperson Cato, som försäkrar sina unga lyssnare och den sentida läsaren om att ålderdom inte är något hinder för intellektuell verksamhet och för att tillfreds- ställa sin kunskapstörst – tvärtom.2 Essäns makt skul-
le alltså ha att göra med erfarenhet och bildning; essän etablerar sin egen auktoritet och röst genom att knyta an till en rad av stora tänkare i västerländsk lärdoms-
1
Resonemanget om relationen mellan essän, reträtten och makten utgår från John Snyder, Prospects of Power. Om Snyders syn på genre och essän som genre s. 1–7, 15–17; om essän som förmedlare av den gamle mannens röst s. 151; om reträttens orsaker, funktioner och olika litterära exempel s. 149–201, 207–211. Jfr Melbergs presentation av Snyder i Essä, s. 18–19.2
Här anspelar jag på John Snyders formulering i samband med att han kommenterar Catos tillbakadragande som det omtalas av Cicero: ”The reign of deeds and influence is over; the rule of learning commences.” (Prospects of Power, s. 157.) I CicerosCato Maior de Senectute (ca 44 f Kr; Om ålderdom)
är Catos diskussion om hög ålder och erfarenhet som fördelaktiga för en intellektuell verksamhet en del av en längre argumentation om varför ålderdom inte ska betraktas som en olycka. Se vidare Marcus Tullius Cicero, Om ålderdom, övers. Tore Jansson (Stockholm, 1995), s. 27–35, 55.
tradition – Cicero hänvisar till Pythagoras, Platon och Epikuros, Montaigne gör otaliga anspelningar på och citerar både romare och greker, Rousseau förhåller sig till Montaigne och så vidare. Genom orden och bild- ningen får jaget immunitet från det gamla livet, en alternativ handlingsarena och en ny typ av makt, men en mer indirekt sådan. Det jag som drar sig tillbaka för att skriva essä avsvär sig historiens och samtidens kon- flikter och erkänner endast den historiska gemenskap som möjliggörs av bevarade ord, eller kanske snarare: uppfinner ett nytt slags historia i stället för den som inte längre är möjlig. Samtidigt, konstaterar Snyder, är denna särskilda form av makt – en möjlighet till ett annat slags inflytande och till skapandet av ett jag enbart genom ord – helt beroende av reträtten som en särskild historisk situation.3 I grund och botten, påstår
han dessutom, handlar essäns drivkrafter om begär, om potens. Han hävdar att den gamle mannen, vars kroppsliga och sexuella vitalitet börjar avta, använder orden och kunskapen som kompensatoriskt livselixir, ja, kanske till och med som tröst.4
Här måste jag erkänna att jag börjar skruva på mig inför Snyders uppfordrande men också reducerande resonemang, som bygger på en handfull texter ur en tämligen brokig essähistoria. Befäster det inte bara den sedvanliga västerländska patriarkala auktoriteten, och tycks det inte sväva en besvärande självtillräcklig- het över hela tankebygget? Snyders allmänna utgångs- punkt är ju att essän och andra genrer ingriper i det sociala och i historien, men det måste i så fall vara på en mycket abstrakt nivå, för i hans framställning blir essän i stort sett ett solilokvium; han ignorerar många essäisters mer jordnära och ofta upprepade dröm om ett vänskapligt samtal, en dröm som skulle kunna an- tyda att essän lika gärna kan utvecklas i spännings- fältet mellan dialog och monolog som i det tal som främst riktas mot sig självt.
Litteraturvetaren Kuisma Korhonen har i stället
3
Snyder skriver bland annat: ”For Cato, as for Cicero and all those following his precedent, the Word opens up a new arena for action and influence within the bounds of the essay, which is a frame unbounded by history yet a formation entirely determined by the historical situation of retreat. Nonetheless, the prospect is one of power, the power of self-fabrication out of the materials of learning […].” (Prospects of Power, s. 157.)4
Som parallell till Ciceros Om ålderdom diskuterar Snyder bland annat Montaignes ”Sur des vers de Virgile” och beskriver då språkets ”sexualitet” som kompensatorisk i förhållande till kroppens avtagande dito: ”Clearly by now in this old man’s essai to regain a sense of vitality, the sexuality of language proffers the appropriate elixir.” (Prospects of Power, s. 161.)tagit fasta på just en sådan spänning i essäns tradition mellan ett monologiskt drag och en mer pluralistisk och dialogisk hållning och ser den i relation till en gammal litteraturhistorisk konflikt mellan muntligt och skriftligt: essän har enligt Korhonen formats i för- hållande till det muntliga samtalets ideal och har som grundläggande drivkraft ett begär efter vänskap och dialog, men samtal och vänskap via skriftens påbjudna avstånd är något helt annat än mötet öga mot öga.5
Korhonen är överens med Snyder om att essäns röt- ter måste sökas i den antika myllan, men han lyfter mer uttalat fram Platons dialoger med Sokrates som talesperson som en viktig essäistisk föregångare. Sär- skilt vissa drag i den sokratiska dialogen är intressanta att ta fasta på i det här kapitlet, där det inte bara ska handla om att undersöka hur ett förhållande mellan reträtt, sysslolöshet och essä formas i Montaignes skri- vande, utan även om att – åtminstone i någon mån – antyda några essäistiska impulser före Montaigne. Enligt Michail Bachtin kan den sokratiska dialogen föras till en grupp antika genrer som skiljer sig från epiken och tragedin genom att vara på en gång allvar- liga och komiska; de blandar stilar, röster och genrer, är ofta samtidsorienterade och tar sin utgångspunkt i erfarenhet och verklighet snarare än i legender. Den sokratiska dialogen är en form av sanningssökande som utgår från tanken om sanningens dialogiska na- tur, och detta sökande och prövande av sanningen – det som är den sokratiska dialogens centrala ”händel- se” – äger rum just i ett slags reträtt eller vad Bachtin kallar en ”undantagssituation […] som får människan att upptäcka de djupa skikten i sin personlighet och tanke”. I den sokratiska dialogen prövas en idé men den innebär samtidigt en prövning av människan som bär på denna idé, menar Bachtin; med den sokratiska dialogen får vi för första gången i europeisk litteratur en huvudperson som i första hand är en ”ideolog” som ägnar sig åt tänkande och reflektion snarare än hand-
5
Kuisma Korhonen refereras här och nedan frånTextual Friendship, s. 19–26, 38–40, 46–47, 69–70,
101–102, 202, 403. Även Gerhard Haas har betonat den dialogiska strukturen som en av essäns grundpelare, men menar samtidigt i linje med Snyder att jaget talar med sig självt i högre grad än med andra (Essay, s. 48– 50). För en diskussion om hur essäns dialogiska ideal kan ta sig uttryck i samtidens medialt diversifierade kultur där ett essäistiskt modus inte begränsas till det skrivna och tryckta ordet, se Emma Eldelin, ”Radioprogrammet Spanarna och essätraditionen: Bidrag till ett essäistiskt modus”, i Edda. Nordisk
ling.6 I den sokratiska dialogen utformas sannings-
sökandet fortfarande enligt det muntliga idealet öga mot öga, men den framtida ”’dialogen mellan döda’”, åtskilda av århundraden men sammanförda genom skriften, ligger inte särskilt långt bort, menar Bachtin. Den sokratiska dialogen existerade dock inte som en avgränsad genre under någon längre period – och det dialogiska idealet realiserades inte heller alltid i enskil- da dialoger – men i dess upplösningsprocess uppstod andra dialogiska genrer som i sin tur (åtminstone i sina modala varianter) kom att bli viktiga inte minst i renässansens litteratur.7 När Kuisma Korhonen, inspi-
rerad av Bachtins idéer om språkets polyfoni, beskri- ver den montaigneska essän som en dialog med ”döda litterära fäder” som behandlas som om de ännu vore levande antyder han essäns likhet med den sokratiska dialogen och samtidigt konturerna av en kultur som i högre grad har anammat skriftligheten men i vilken de antika författarna ännu kan upplevas som samtida.8
Att essän ger röst och ny auktoritet och vitalitet åt den gamle mannen och att den formas i relation till faderliga föregångare är dock något som förenar både Korhonens och Snyders beskrivningar av essäns grundkomponenter och dess typiske protagonist. På liknande sätt, om än inte så genusmässigt enögt, har Phillip Lopate hävdat att essän ger uttryck för ”med- elålderns röst”, då han menar att essän tenderar att förmedla frukterna av den mognade erfarenhetens jämnmod.9 Men… men… vill jag invända; redan i
tjugoårsåldern debuterar Virginia Woolf (då Virginia Stephen) som essäist och litteraturkritiker och vid fyll- da tjugotre publicerar hon ”The Decay of Essay-wri- ting” (1905), en närmast skoningslös kritik av vad hon uppfattade som en urvattnad och pratsjuk egofixering i den samtida essäistiken – en kritik om man så vill mot det jag som i Snyders mening främst är vänt mot sig självt. Woolf är essäist och kritiker i över ett decen- nium innan hon debuterar som romanförfattare 1915,
6
Michail Bachtin presenterar grunddragen i den sokratiska dialogen i anslutning till sin diskussion om det dialogiska draget i Fjodor Dostojevskijs författarskap i Dostojevskijs poetik, s. 114–120. Citaten här från s. 119 (kursiv i översättningen).7
Citatet från Bachtin, Dostojevskijs poetik, s. 120. En med den sokratiska dialogen besläktad antik genre som Bachtin tar upp är den menippéiska satiren, som har mer utpräglat komiska och fantastiska element (menippéns genredrag sammanfattas på s. 121–127). Bachtin menar att menippén ”tränger […] in i alla stora genrer” under renässansen, vilken i sin tur beskrivs som en ”epok av djup och nästan fullständig karnevalisering av all litteratur och världsåskådning” (ibid., s. 145). Bachtin gör inte någon explicit distinktion mellan genre och modus, men förefaller tänka sig något liknande, då han betonar att han, när han talar om menippén hos mer sentida författare som Voltaire eller E. T. A. Hoffmann, syftar på ”genrens väsen” snarare än ”en bestämd genrekanon (som i antiken)”. (Ibid., s. 146, kursiv i översättningen.) Korhonen ser paralleller mellan essän och menippén men utvecklar inte jämförelsen vidare (Textual Friendship, s. 148).8
Korhonen refereras från Textual Friendship, s. 115–116. Där skriver han att essän är ”the dialogue with dead, literary paters” (kurs. i original, min övers.).9
Phillip Lopates beskrivning av essäistens röst som ”the voice of middle age” från ”Introduction”, i The Artof the Personal Essay, s. xxxvi. Lopate har svårt att tro
att en ung person skulle kunna göra avtryck i en essä (och syftar då särskilt på the personal essay), förutsatt att den i så hög grad bygger på tillbakablickande reflektion över gjorda erfarenheter. Jämför med Arne Melberg som har hävdat att essäisten blir essäist ”i det ögonblick han eller hon besinnar sin dödlighet” och införlivar denna insikt i sitt skrivande (Essä, s. 76).
och redan i sina tidiga essäer har hon anammat en röst som hon senare visserligen modifierar och leker med genom olika fiktionaliserande grepp, men som likväl från början uttrycker en ambivalens inför essän som Woolf tycks ha brottats med i hela sitt liv – kanske har den inte så lite att göra med essäns patriarkala arv.10 Men naturligtvis räknar Snyder inte Woolf som
en essäist som uppnår den frigörelse som essän enligt hans mening erbjuder; snarare fullföljer hon – anser han – en tendens inom den engelska essäistiken som efter Francis Bacons strängt formella och aforistiska essäer fixerar genren i en tvångströja i sin strävan efter språklig och formmässig perfektion. Essän stelnar till monument, ointagligt och stillastående, eller med an- dra ord: den går från modus till genre.11 Men nu går
jag händelserna i förväg: hur Virginia Woolf banar sig väg i en dittills mansdominerad essätradition och hur hon navigerar mellan essän som genre och modus blir frågor för ett senare kapitel.
Snyders och Korhonens diskussioner om essäns fundament och dess historiska och sociala villkor har alltså som jag ser det både förtjänster och mer tveksam- ma inslag; det tycks som om varje försök att beskriva essän förr eller senare blir otillräckligt, som krävde den en ständig förflyttning i terrängen, ett vridande på objektivet, för att dess rörliga logik av ”både-och” åtminstone för ett hoppfullt ögonblick ska bli synlig. Essäns potentiella impulser är många och har som vi ska se inte bara kommit från antikens dialogformer. I ett försök att ta fasta på essäns rörlighet har Claire de Obaldia föreslagit att essän tar form i relation till och aktualiserar en lång rad spänningar – mellan samtal och monolog, öppenhet och slutenhet, lättsinne och seriositet, fantasi och verklighet, jaget och den andre. Ja, varför inte också mellan passivitet och aktivitet el- ler mellan sysslolöshet och verksamhet, som ju verkar vara återkommande essäistiska samtalsämnen?12 En
sådan motstridig dynamik präglar redan Montaigne
10
Virginia Woolfs ”The Decay of Essay-writing” (först publicerad i Academy & Literature 25 februari 1905) refereras från The Essays of Virginia Woolf. Vol.I, 1904–1912, red. Andrew McNeillie (London, 1986),
s. 24–27. Om Woolfs tidiga kontakt med Montaignes essäer, se t.ex. Juliet Dusinberre, Virginia Woolf’s
Renaissance. Woman Reader or Common Reader? (Bas-
ingstoke, 1997), s. 9–10; Hermione Lee, Virginia Woolf (New York, 1997 [1996]), s. 140; Judith Allen, Virginia
Woolf and the Politics of Language, s. 23, 38 (not 6).
11
Snyder nämner Woolf i en diskussion om relationen mellan feminismen och essäns frigörande potential. Enligt Snyder är det framför allt franska feminister (Simone de Beauvoir, Luce Irigaray, Hélène Cixous) som anammat essäns frigörande dimensioner, medan han anser att engelska och amerikanska feminister har hindrats av ”the aspiration to the perfection of stasis”; de har inte vågat släppa loss sitt skrivande utan har strävat efter formmässig perfektion. Se vidare Prospects of Power, s. 172. Om Bacons essäer, se ibid., s. 176–177.12
Enligt Claire de Obaldia är det enda essäforskare har kunnat enas om som kännetecknande för essän dess obestämbarhet och ovisshet. I texten nämner jag några av de motsättningar och spänningar som hon identifierar med tillägg av egna, jfr The Essayistic Spirit, s. 2, 62.och hans reträtt i riktning mot essän, kanske den mest uttolkade i essäns historia.
*
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolös- het, som är mina viktigaste egenskaper, står i diame- tral motsats till den verksamheten.” Så skriver Michel de Montaigne i den sena ”De la vanité”, efter förrättat värv bland annat som borgmästare och ämbetsman i Bordeaux parlament.13 Hos Montaigne blir det tydligt
hur komplex frågan om essän och makten kan vara – Montaignes reträtt kan te sig helt konventionell, som en medveten och bakåtblickande imitation av de antika tänkarnas filosofiska tillbakadragande från det aktiva livet. Den är också formad av sin samtid då Montaigne förhåller sig till den renässanselit som vill förvandla ledighet till strävan. Kanske finns det också något mer egensinnigt och framåtpekande i Montaignes reträtt även om jag förblir vacklande i frågan. Att tro att det går att komma med något nytt om denna historia är väl att förhäva sig; Montaignes reträtt verkar vara en oupphörlig källa till fascination och är omskriven av många. Men den självsäkerhet som Montaigne tycks uppvisa i sitt sena uttalande om att frihet och sysslo- löshet skulle vara hans viktigaste egenskaper, ja till och med förtjänster, är inte lika uppenbar i andra och ti- digare sammanhang där Montaigne kommenterar det tillbakadragna privatlivet och dess förutsättningar. Att dra sig tillbaka från offentliga plikter och uppdrag till ledighet och sysslolöshet kunde i samtiden uppfattas som en tvetydig gest. Hur kunde Montaigne uttrycka sig med sådan övertygelse om något som var omgärdat med så många tveksamheter – och hur hade vägen dit sett ut? Varför drog han sig tillbaka, eller gjorde han egentligen inte det, utan var fullt upptagen med att odla en myt?
13
Citatet från Montaigne, Essayer. Bok III, s. 301 (kap. 9, ”Om fåfänglighet”). I original: ”On ne m’y appelle gueres, et je m’y convie aussi peu. La liberté et l’oysiveté, qui sont mes maistresses qualitez, sont qualitez, diametralement contraires à ce mestier là.” Citerat från Les Essais, red. Jean Balsamo, Michel Magnien & Catherine Magnien-Simonin (Paris, 2007 [1595]), s. 1038 (bok III, kap. 9, ”De la vanité”). Det franska originalet citeras genomgående från denna utgåva. Vid citat och referat från Montaigne anges i noterna följande bibliografiska uppgifter: verkets titel och volym (I–III), sida, kapitelnummer och kapiteltitel (jfr exemplen ovan – om kapiteltiteln redan nämnts i anslutande resonemang upprepas den dock inte). Franska kapiteltitlar anges så som de står i den använda utgåvan av Les Essais. Uppgifter om volym skrivs på olika sätt vid den svenska och den franska utgåvan eftersom den svenska är utgiven i tre volymer medan den franska samlar samtliga essäer i ett band. Redan tidigare i ”De la vanité” hävdar Montaigne att lättja och frihet är hans favoritegenskaper (Essayer. Bok III, s. 267, i originalet ”l’oysiveté” resp. ”la franchise”, se LesEssais, s. 1014). Notera särskilt att Montaigne talar om
sysslolöshet och frihet som qualitez, det vill säga goda egenskaper, förtjänster.
1570, vid trettiosju års ålder, säger Montaigne upp sitt ämbete vid parlamentsdomstolen i Bordeaux och drar sig året därpå tillbaka till familjens slott på lands- bygden utanför staden för att, som han själv påstår, tillbringa resten av sitt liv i ledighet och overksamhet, utan plikter eller uppdrag.14 Vad som fick honom att
fatta detta beslut vid vad som i vår tid förefaller relativt unga år är däremot omdiskuterat (Montaigne skulle leva i ytterligare dryga tjugo händelserika år: vid si-