– Jag är dotter till Antoinette och Henry Alisvaks som båda arresterades och deporterades vid trettio års ålder. Innan jag avlägger vittnesmål skall jag be att få hedra alla som dog i lägren. Det är människor som fick lida själsligt och fysiskt på gränsen till det outhärdliga.
Éliane Dommange, född Alisvaks, förlorade åtta medlemmar av sin familj under kriget.
– Om man hade låtit dem leva, hade de idag varit jämnåriga med Maurice Papon. Före den 15 juli 1942 var jag en glad och lycklig liten flicka. Jag hade två bröder, Jackie 5 år, och en storebror på tio år. Myndigheterna hade förbjudit min far att utöva sitt yrke. De hade förbjudit honom att tjäna sitt levebröd. Jag var rädd för tyskarna. När jag hörde dem, brukade jag gömma mig längst inne i lägenheten.
15 juli 1942 är ett datum som för alltid har etsat sig fast i hennes minne.
– Vi satt och åt. Klockan var mycket. Mina föräldrar hade packat, för vi skulle ta oss till den fria zonen. När vi hörde att det knackade, trodde vi att det var en granne, men det var franska polisen. Jag vet inte hur vi kom nerför trapporna och hur vi kom till fängelset i Bordeaux. Där skildes jag från mina föräldrar.
– Vad jag minns, fortsätter den lilla svartklädda kvinnan och brister i gråt, det är inte bilder, det är känslor. Jag skulle vilja säga till Maurice Papon att han har tagit mina föräldrars liv och också en del av mitt liv. Jag kan inte förlåta honom. Brottet är för allvarligt. Det begicks kallt och metodiskt. Det är sant att jag klarade mig och att jag numera lever ett lyckligt liv, men varje dag är jag tvungen att kämpa med mina minnen.
Maurice Papon lyssnar uppmärksamt utan att säga någonting.
– När fångarna frigavs, väntade jag, som bara var en liten flicka, på att någon skulle ringa. Mina morföräldrar hade inte telefon. Mina föräldrar hörde inte av sig. Jag trodde att de var sjuka. Jag sade till mig själv att de hade tappat minnet.
Sedan vänder Éliane sig till ordföranden och räcker honom med darrande händer ett fotografi:
13. Mord på Cape Cod (1)
Det var på eftermiddagen, strax efter det att Meehans hade kommit till den bungalow de hyrt för augusti månad i Dennis, en liten by i Cape Cod, som Alvirah Meehan märkte något underligt i deras grannfrus uppträdande.
Denna var en ömkligt mager ung kvinna, som nätt och jämnt verkade vara trettio år gammal.
För två år sedan hade Meehans vunnit fyrtio miljoner dollar på New Yorks statliga lotteri.
Charley Evans hade skickat en journalist för att intervjua dem om deras framtidsplaner.
Vad skulle de göra med alla pengarna? Alvirah var städhjälp, Willy rörmokare. Skulle de fortsätta att arbeta? Alvirah hade utan någon tvekan svarat journalisten, att så dum var hon inte. Nästa gång hon tog en kvast, så var det för att klä ut sig till häxa på någon maskerad. Sedan hade hon gjort en lista på allt hon hade lust att göra och i första hand kom en vistelse på Cypress Points rehabiliteringscenter, där hon skulle bli bekant med de kändisar, vars förehavanden hon alltid hade läst om med lidelsefullt intresse.
Cape Cod var fantastiskt, men Alvirah fruktade i hemlighet att de skulle få en vanlig semester, som inte gav upphov till någon intressant artikel. Det var just i det ögonblicket son hon kastade en blick över raden av häckar och lade märke till en ung kvinna som stod på terrassen till huset intill och betraktade bukten med dyster min. De hundrafemtio till tvåhundra meter som skilde dem åt hade inte hindrat henne från att lägga märke till den sorg och förtvivlan som strålade ut från den unga kvinnan. "Jag tror jag skall presentera mig för vår grannfru," sade hon till Willy. Det är något hos henne som oroar mig." Hon gick nerför trappan och begav sig nonchalant mot häcken.
– Hej, sade hon i sin vänligaste ton. Jag såg dig komma i bil. Jag heter Alvirah Meehan.
Den unga kvinnan vände sig om:
– Jag har kommit hit för att få vara ensam, inte för att ha kontakt med grannarna, sade hon milt. Var inte ond på mig, så är du snäll.
– Hon kan alltid säga, att hon heter Cynthia Rogers, anförtrodde Alvirah sin man en timme senare, men hennes riktiga namn är Cynthia Lathem. Hon dömdes för mord på sin styvfar för tolv år sedan. Han hade pengar som gräs. Jag minns historien som om det var igår. Du vet, att jag alltid läser allt om mord.
Cynthia svor på att hon var oskyldig och att det fanns ett vittne, som kunde bevisa, att
gryningen och promenera på stranden som hon gjorde som barn, så kunde ingen hindra henne från det... Cynthia betraktade vattnet och påminde sig natten då Stuart hade blivit dödad. Stuart hade ringt och bjudit henne till sig över veckoslutet. Hon hade tackat ja till hans inbjudan, därför att han trots sin besvärliga läggning hade älskat hennes mor på sitt sätt. Vid sextio års ålder var han ännu mycket stilig med sitt vita hår och sin militäriska hållning.
Det veckoslutet hade Stuart flera gånger påpekat, att hon blev mer och mer lik sin mor.
– Jag borde aldrig ha låtit henne ge sig iväg. – Om du inte hade kritiserat henne varje gång som hon gjorde av med ett öre, hade hon inte lämnat dig. Den berömda mörkröda färgen hade stigit upp i Stuarts ansikte.
– Understå dig inte att kritisera mig! ropade han. Det var då Cynthia hade märkt att någon gick runt huset och styrde stegen mot dörren.
Fortsättning följer.