INSTITUTIONEN FÖR SPRÅK OCH LITTERATURER
Översättning till franska och kontrastiv analys
SVENSKA TEXTER
(FR1303/FR1305/LGFR50)
Innehållsförteckning
1. Automatiska kassor ... 1
2. När mödrarna klär sig som sina döttrar ... 2
3. Home ... 3
4. I Jean Ferrats spår ... 4
5. Att födas och dö i Le Monde ... 5
6. Ryssarna och Franska Rivieran – en 150 år gammal kärlekshistoria ... 6
7. Catherine Hiegel ... 7
8. Betty D:s minnen... 8
9. Camus fick äntligen Nobelpriset ... 9
10. Nybyggarna ...10
11. Honoré ...11
12. Rättegången mot Maurice Papon ...12
14. Mord på Cape Cod (2) ...15
15. De franska kungarnas fördömda sten ...17
16. Dominique och Christian ...19
17. Aten ...20
18. Herr Salomon ...21
19. Henry R. Luce ...22
20. London ...23
1. Automatiska kassor
Ett tekniskt problem hindrar bagaren Christian Voiriot att lämna tillbaka växelpengar till sina kunder men efter några ögonblick återgår allt till ordningen. Man måste säga att den här kassan är speciell. Det är en automatisk kassa med en liten skärm. Sådana apparater blir mer och mer en del av inredningen i småbutiker i Frankrike. Ungefär 400 försäljningsställen är försedda med denna uppfinning som kommer från Sverige.
Principen är enkel. I stället för att lämna sina pengar till säljaren stoppar kunden in mynten i apparaten som gör avräkningen (le décompte) och sedan lämnar tillbaka växeln. Apparaten spårar till och med upp falska sedlar, berättar Christian.
Maskinerna anses också skapa bättre hygien eftersom försäljarna slipper vidröra både livsmedel och mynt samtidigt. Men sedlarna, som är precis lika ohygieniska, måste säljaren ändå stoppa in i maskinen.
Det var för att skydda sig mot rån (le braquage) som blomsterhandlaren i 13e arrondissemanget i Paris började använda en automatisk kassa för knappt ett år sedan.
Växelpengarna som ligger i ett tungt skrin inne i maskinen är inte åtkomliga för vem som helst.
Även om kunderna först är förvånade och till och med skeptiska när de ser anordningen, accepterar de till slut nymodigheterna. Alla är emellertid inte helt nöjda.
– Jag är rädd att detta inte tjänar något till och att det blir för dyrt, sammanfattar en kund innan hon lämnar blomsteraffären.
Konditorn Emmanuel Roussian tänker inte utrusta sin affär med någon automatisk kassa.
– Man förlorar kontakten med kunderna och man får intrycket att vi är robotar, säger han.
Charlotte och Frédérique arbetar i flera bagerier och måste använda båda systemen. I deras ögon är de klassiska kassorna, som de är vana vid, mycket mer funktionella.
– De automatiska kassorna är för svåra att använda, beklagar sig Frédérique. Så fort det är något fel, blir det katastrof. Och det finns ingen som kan reparera dem.
För att minska riskerna med den nya tekniken har affärsmännen ofta kvar en klassisk kassa med ett minimum växelpengar. Försiktighet är en dygd.
2. När mödrarna klär sig som sina döttrar
Kvinnor tvekar inte längre att köpa kläder i butiker för barn eller tonåringar. De väljer T- shirts eller jackor i storlek 14–16 år. Antingen det är fråga om som en längtan tillbaka till tonårstiden eller en vilja att fortfarande vara modern, så suddas gränserna mellan generationerna ut mer och mer när det gäller kläder.
I en kultur där det gäller att ”åldras ung” är allt möjligt i alla åldrar. Man klär sig mer och mer på samma sätt hur gammal man än är. Kvinnor på 40 eller 50 år nekar sig inte längre nöjet att ha kläder som är avsedda för ungdomar. Petit Bateau började sälja kläder för unga vuxna 1994. Idag utgör de en tredjedel av omsättningen, förklarar Philippe Berland, som är v d för företaget.
Numera finns det många olika tendenser inom modet. Kort förekommer tillsammans med långt, vida kläder tillsammans med kroppsnära (le près-du-corps). Det finns inga gränser längre. Var och en finner sin egen stil. Vid 20 års ålder söker man ofta sig själv, vid 40 har man hittat sin stil, en blandning mellan det man vill visa av sig själv och det som uppfattas av andra. Kvinnor accepterar sig själva mer och känner sig i allmänhet yngre än de är. Samtidigt mognar barnen tidigare. Barriärerna mellan generationerna faller.
Fram till 10–12 års ålder identifierar flickor sig med sina mödrar. När flickorna blir 12–14 år, vill mödrarna likna dem och härmar dem ibland. Vi har länge varit vana vid att kvinnor skulle ha kläder som passade deras ålder. Nu kräver de att få klä sig efter samma mode som tonåringarna.
Den ekonomiska krisen skulle till och med kunna förstärka fenomenet. En vara av likvärdig kvalitet är billigare i storlek 16 år än i storlek 38.
3. Home
Home är fotografen Yann Arthus-Bertrands första dokumentär. Filmen visades den 5 juni på bio i 126 länder – 200 salonger i Frankrike – ofta som en enda gratisföreställning.
Home visar att planeten är vacker och att den är hotad. Den innehåller alla beståndsdelar från Jorden sedd från himlen, hans bestseller från 1999, som är historiens mest sålda illustrerade bok. De vackra bilderna, de klara och tydliga texterna, det lockande priset har gjort den till ett historiskt verk. Framgången har förstärkts av det originella utställningssättet. Museerna vill inte ha hans ”vackra landskap”. Yann Arthus-Bertrand ställer därför ut dem på gatan, på Luxembourgträdgårdens staket och sedan på 120 platser runtom i världen. Han erkänner att han har fått 6 miljoner euro i upphovsrätt (le droit d’auteur) före skatt. ”Jag har blivit rik men jag är ingen penningmänniska, säger han. Jag tycker inte om att det pratas så mycket om pengar.”
Han kombinerar aktioner för miljön och kommersiell spridning. 2005 grundade han föreningen GoodPlanet för att informera om växthuseffekten och påverka miljön.
GoodPlanets huvudprojekt har i två år varit att filma 5 000 personer över hela världen som talar om sitt liv och sina förhoppningar.
För Home gäller den vanliga principen, d.v.s. massdistribution, kostnadsfrihet, vädjan till folks samveten. Yann har engagerat alla i projektet. Det är omöjligt att motstå honom.
Prins Charles har lekt pressattaché och visat Home för Londonjournalister.
Skådespelerskan Glenn Close har lånat sin röst gratis till den amerikanska versionen.
Förre vicepresidenten Al Gore ”har hjälpt till”, precis som Nicolas Sarkozy, som har fått se filmen.
Fastän Yann Arthus Bertrand nekar till det, har han blivit pessimist. Det är bara en ekonomisk nedgång som kan rädda planeten, säger han. François-Henri Pinault, som är sponsor för Home samtidigt som hans koncern PPR just har aviserat 1 800 uppsägningar, är av en annan åsikt:
”Människan är inte beredd att avstå från sitt välstånd. Man måste konsumera annorlunda, inte konsumera mindre.”
Det är det enda som de båda vännerna är oense om.
4. I Jean Ferrats spår
Sedan Jean Ferrat dog den 13 mars 2010 har besökarna bara fortsatt strömma till, med buss vid hans begravning, sedan på cykel och med bil. Till Antraigues-sur-Volane i Ardèche kommer två hundra personer under veckan och nära ett tusen fem hundra på helgerna. De går uppför vägen till place de la Résistance. De stannar och fotograferar framför restaurang La Montagne som förut tillhörde Ferrat, innan de sätter sig på uteserveringen och insuper atmosfären.
Vissa besökare är diskreta. De frågar om familjen tillåter att de sätter blommor på graven. Specerihandlaren måste numera vara försedd med rosor. Andra är inte så diskreta. En invånare talar lite chockerat om en grupp cyklister som hade tagit sig in på kyrkogården utan att stiga av cyklarna…
I all denna uppståndelse beklagar tobakshandlaren att han inte har något att erbjuda de kunder som skulle vilja köpa med sig ett föremål med sångarens bild. På kommunalhuset är det samma oreda. Ett tusen sex hundra brev från hela Europa och till och med från Québec har kommit till borgmästaren. Förutom långa brev där folk säger sig känna att de har förlorat en vän, en bror, har borgmästaren fått ett trettiotal checkar på i genomsnitt tio euro. Givarna lär framför allt vara äldre kvinnor som ber honom sätta en blomma från dem på sångarens grav. Per telefon har ungefär femton personer till och med försökt köpa en gravplats (une concession) för att få vila nära den berömda graven.
Beundrarna uttrycker sin vördnad för artisten och försöker lära känna den avsides belägna platsen som i mer än trettio år kunde få Jean Ferrat att stanna kvar, och förstå hans kärlek till trakten och invånarna.
Dessa besök, som förmodligen blir ännu fler under semestertiden, måste till slut skapa administrativa problem för den lilla kommunen med sex hundra invånare. Många av dem skulle gärna vilja ha lite lugn och ro igen. Det är en underlig gåva som Jean Ferrat oavsiktligt har gett sina tidigare boulepartners.
5. Att födas och dö i Le Monde
Daniel och Françoise Rivet har varit lärare, en i nutidshistoria vid Sorbonne, den andra i fysik på ett gymnasium i Lyon. I åratal har de granskat familjesidan (le Carnet) i Le Monde, inte för att skaffa sig upplysningar om födslar, giftermål eller dödsfall bland personer som de eventuellt känner utan för att uttolka sidan. Det är faktiskt en utmärkt observationsplats för social utveckling, som de visar i en lika upplysande som rolig bok med titeln Du har lämnat oss.
Författarna har gått tillbaka ända till 1860 i Le Temps, föregångaren till Le Monde. På den tiden handlade familjesidan mest om dödsfall. Meddelanden om giftermål hörde till skvallerkrönikan. Vad beträffar förlovningar och födslar så betraktades de som alltför intima för att figurera i tidningen.
Allt har naturligtvis förändrats och det är mycket ovanligt att man i Le Monde får läsa ett meddelande som detta: ”Fröken Hélène G. och herr Charles R. har den stora glädjen att tillkännage att de i den innersta familjekretsen firar sin förlovning som ett bevis på den djupa kärlek de hyser för varandra i evighet.”
Nu är det en mer direkt stil som gäller, t. ex. ”David älskar Zineb, Zineb älskar David, så de gifter sig.” Ibland är det uppochnedvända världen: ”Har ni hört nyheten? Pappa gifter sig med mamma. Camille, Benjamin, Mathilde.”
Sambolagen har dykt upp liksom e-mailadresser och SMS-språk. Babyboomers har gett sidan ett uppsving med gruppannonser som denna: ”Mellan 2002 och 2006 har familjen D. utökats med ett elfte barnbarn och fem barnbarnsbarn.” När det är föräldrarna själva som tillkännager den lyckliga händelsen blir barnet en stjärna. Ingenting är tillräckligt originellt för att meddela födseln och man är inte rädd för att verka löjlig.
Största delen av boken ägnas emellertid åt döden. Denna har en tendens att förringas och avdramatiseras. Man kan läsa att Daniel B. just har bugat och gått sin väg, att Alain M. har tagit sista tåget, att René L. kastat loss för alltid (kasta loss: larguer les amarres). Nu för tiden gäller det att röra och få deltagande i sorgen. Detta är inget hinder för poesi eller ens för humor. 2007 meddelades en f. d. posttjänstemans död på detta sätt: ”Den avlidne tolererade ingen försening i posttransporten; han gick iväg som ett brev på posten.”
6. Ryssarna och Franska Rivieran – en 150 år gammal kärlekshistoria
Det var inte när Sovjet föll som den ryska eliten upptäckte Rivieran. I själva verket bidrog den i hög grad till Rivierans uppsving redan i mitten av 1800-talet. Denna kärlekshistoria började 1856, när Alexandra Feodorovna, änka efter tsar Nikolaus I, slog sig ner i Nice. Den officiella anledningen till detta val, hennes klena hälsa, dolde i själva verket en helt annan plan. Tsaren, som hade besegrats under Krimkriget (la guerre de Crimée), ville ha tillgång till varma vatten för sin flotta och sneglade på Villefranches redd (redd: la rade), som han planerade att hyra av kungen av Sardinien som ägde grevskapet (grevskap: le comté) Nice.
Efter Alexandra Feodorovna valde många medlemmar av den ryska aristokratin att tillbringa vintern på Rivieran och köpte dyrbara egendomar där. Av 104 utländska familjer som bodde i Nice 1859 var trettio ryssar. Det var på den tiden som tidningen L’Indépendant belge skrev: ”Engelsmännen börjar känna motvilja mot Nice. De påstår att ryssarna har tagit med sig sin naturliga hetsighet och sin inre oreda dit.”
Modet var lanserat. Det upphörde inte när grevskapet överläts till Frankrike 1860. Östra delen av Rivieran, mellan Cannes och Menton, blev en av favoritplatserna för de allra rikaste ryssarna. En byggnad vittnar om denna grupps betydelse på den tiden, nämligen den ståtliga ortodoxa katedralen som invigdes i Nice 1914, på platsen för villa Bermond, där Alexander II:s son hade dött 1865.
Kriget 1914 gjorde tvärt slut på denna rörelse. Många ryssar sålde sina egendomar innan de förlorade sin förmögenhet i och med Revolutionen 1917. Rivieran fortsatte emellertid att vara ett favoritställe för utvandrarna. I sin nyligen utkomna studie över ryssarna tar Alexandre Jevakhoff till och med upp en mycket alarmerande polisrapport om ”ryssarna på Rivieran” som ställde till oordning.
I Moskva tillhör det numera god ton att äga en semesterbostad på Rivieran. De ryska miljardärerna, som blir yngre och yngre, bidrar till prisökningarna. De arbetar inom industri och finans och prioriterar standard, säkerhet och utsikt över Medelhavet. Nu börjar de franska mäklarna (mäklare: agent immobilier) lära sig ryska och sluter avtal med utländska nätverk.
7. Catherine Hiegel
Dramer, svek, svartsjuka, tårar… Nej, det är inte hos Shakespeare, Hugo eller Musset utan i ”Molières hus”. Sedan några år tillbaka verkar det som om Comédie-Française låter tala om sig lika mycket för ”affärerna” som utspelas där som för sina utmärkta val på det konstnärliga området. Nu är det Hiegel-affären som gäller. Efter fyrtio år i huset har truppens mest berömda skådespelerska, Catherine Hiegel, blivit tvingad att gå i pension efter fyrtio år på teatern.
Vad döljer sig bakom Comédie-Françaises röda sammetsridå? Med Catherine Hiegel har ”familjen” liksom dödat sin symboliska moder. Hon hade rollen som ålderspresident (le doyen), som man säger i detta hus där man inte använder femininformer på tjänsterna. Det var för att hon var omstridd på den befattningen som hennes skådespelarkamrater i styrelsen beslöt att hon skulle uteslutas.
I detta hus som grundades 1680, sju år efter Molières död, har truppen stor makt gentemot administratören. Det är den enda stora franska teater vars historia har skrivits av skådespelarna, påpekar regissören Christian Schiaretti. Administratören, för närvarande Muriel Mayette, en skådespelerska i truppen som utnämndes 2006 på fem år, har högsta inflytande över rekryteringen av nya skådespelare. Dessa anställs på ett år som kan förlängas. Men de tjugotre fast anställda skådespelarna (les comédiens- sociétaires) har kontroll- och till och med beslutsrätt på ett antal områden genom styrelsen, där det ingår sex skådespelare som väljs varje år av sina kolleger.
Ålderspresidenten har skyldighet att tala för hela truppen när det gäller administratörens val. Det var just det som Catherine Hiegel fick betala priset för. Vissa skådespelare förebrådde henne hennes nära relation med Muriel Mayette och det stöd som hon flera gånger gav Muriel.
Det är frestande att ifrågasätta statuter som många tycker är föråldrade. Ändå säger de flesta skådespelarna att de vill hålla fast vid dem. Med Catherine Hiegel försvinner en hel epok. Men den försvinner inte helt och hållet, för det finns en stadga som tillåter pensionerade skådespelare att fortsätta spela. Hiegel kommer alltså att kunna fullfölja säsongen och troligen vara med i många andra pjäser också. Comédie-Française är förvisso en mycket fransk institution. Jean-Pierre Vincent, som var administratör från 1983 till 1986, drog slutsatsen att han hade en av de svåraste tjänsterna i Frankrike… vid sidan av premiärministerposten.
8. Betty D:s minnen
På place Saint-Sulpice mötte jag en reslig person som såg ut som en sorgsen fågel, berättar Raphaël Sorin. Han påminde mig om ”Gående man” av Giacometti, en bild av den moderna människan som irrar omkring utan mål. Han var försjunken i sina tankar och såg inte mig. Jag borde ha tilltalat honom:
”Kom igen nu, Modiano, ni har ingen anledning att se så dyster ut. Er senaste roman har blivit en bestseller. Den säljs t. o.m. på Monoprix. Och er förläggare, Gallimard, är mycket nöjd. Jag såg honom på TV, när han omgiven av barn firade att sjunde volymen av Harry Potter hade kommit ut. Han jublade och var förklädd till en liten trollkarl med svart, spetsig hatt.
Jag önskar att det händer så sent som möjligt, men jag är säker på att Modiano, så snart han är död, kommer att få en förening för Patrick Modianos vänner eller läsare. Den kommer att sammanträda en gång om året på ett kafé på vänstra stranden. Den kommer att låta sätta upp en minnesplatta på de hus där han bodde och arrangera Modianopromenader i Paris. Det är för den föreningen som jag redan har skrivit ett litet bidrag om lögnen i Modianos verk. Det heter Betty D:s minnen. I en roman på 200 sidor som kom ut 1976 berättar Betty Duhamel, som dog i cancer 1994, om Paulines besvärliga kärleksförhållande med ”Nicolas” på 1960-talet i Paris. Betty är kommunist och läser Aragon, Sartre och Beauvoir. ”Nicolas” får henne att upptäcka Céline, Malraux och Proust. En dag hälsar de på författaren Chardonne som är på dåligt humör.
”Mina barn, det var Frankrike som förklarade Tyskland krig, säger han. Frankrike är ett land utan storhet, vulgärt och medelmåttigt och har förlorat alla sina dygder”. ”Nicolas”
lyssnar fascinerad på honom under tystnad.
Långt efteråt berättade Betty Duhamel för mig om detta besök, innan hon skrev om det.
Modiano, som är så stolt över att ha växt upp under Raymond Queneaus beskydd och ha fått ett slags välsignelse av Paul Morand, hade oftare kunnat minnas denna bräckliga, lite rödhåriga unga kvinna, som beskriver honom så bra, när han redan spelar en blyg och förskräckt stammare (stammare: le bègue) som döljer sina ambitioner och sin skicklighet.
9. Camus fick äntligen Nobelpriset
Hur väljer man en nobelpristagare? Hur Svenska akademien fungerar är gåtfullt, b.la.
därför att dess arkiv hålls hemliga i femtio år. Det var alltså 2008 som arkiven från 1957, året då Albert Camus fick Nobelpriset i litteratur, öppnades. Namnet på författaren till Främlingen hade cirkulerat sedan slutet av 1940-talet.
1954 granskas tjugosju författare, bland dem spanjoren Pidal, amerikanen Hemingway och Camus. Det är inte första gången dessa står på listan. Nobelkommittén, en ganska liten grupp som rekommenderar akademiledamöterna ett urval författare, föreslår i första hand Hemingway och i andra hand islänningen Laxness. Manuel Rojas stöds av olika argentinska organisationer. – Det är tydligt att det är organiserat, anmärker kommittén, men Rojas håller inte tillräckligt hög litterär klass.
Svenskarna hyser varma känslor för Malraux, men för att kunna få priset måste han återvända till romanformen. Ordföranden i kommittén ger sin åsikt: man väntade på något nytt, i Hemingways stil, och det kom med Den gamle och havet, som hade publicerats två år tidigare. Visst finns det cynism och brutalitet i verket, vilket rimmar illa med nobelidealet, påpekar ”herr Österling”, men det finns onekligen också ett slags hjältemod som tjusar honom. Camus då? Hans namn kan bli aktuellt igen. Camus är ett av de största löftena, kanske den bäste författare Frankrike har haft. I den hemliga omröstningen vinner emellertid Hemingway.
1956 bör valet, enligt Österling, stå mellan Pidal och Jimenez.
– Det är tydligt att det spanska området länge har varit försummat, säger han.
När det gäller Camus finns det en strimma hopp. Efter lång väntan har den franske författaren publicerat ett nytt verk, berättelsen Fallet. Boken är ett mästerverk som i sitt begränsade format förtjänar att jämföras med Pesten. Kommittén anser att detta nya verk stärker Camus möjligheter att få Nobelpriset, även om det kan vara nödvändigt att skjuta upp det några år, så att en grundlig undersökning kan göras. Året därpå anser kommittén att det inte på något sätt skulle vara orättvist om man gav företräde åt Camus, ”en aktiv och ännu löftesrik författare som för närvarande står i centrum för den litterära världens uppmärksamhet, till och med utanför Frankrikes gränser”. 1957 belönas Camus ”för sitt viktiga litterära verk, som belyser de problem som människans samvete ställs inför nuförtiden”.
10. Nybyggarna
Man beskriver ofta 1600-talspionjärena som gav sig iväg från England för att erövra Amerika som idealister som var beslutna att grunda en ny värld. Föddes den amerikanska drömmen verkligen ur en längtan efter frihet?
– Nej, säger Eric Foner, som är professor vid Columbia-universitetet, dessa män hade mycket mer prosaiska motiv. Nybyggarna (nybyggare: le colon) som steg iland på ostkusten i början av 1600-talet var inte alls några utopister, utan arbetslösa, misslyckade individer som hade lämnat England helt enkelt i hopp om att få ett bättre liv.
De ville hitta guld. Spanjorerna hade ju funnit det i Mexico och Peru. Så varför inte i norr också? De första "amerikanerna" som drömde om frihet, det var paradoxalt nog de svarta slavarna som kom i massor under de följ ande decennierna.
Puritanerna som grundar New England på 1620-talet har faktiskt ett ideal. De förkastar den engelska statskyrkan och vill grunda en egen, "renad" kyrka. Men deras idé om frihet är väldigt speciell. För dem betyder det bara en sak, nämligen rätten att vara puritan. Historien har visat hur de som drömmer om ett rent" samhälle till slut inför tyranni. Kväkarna (kväkare: le quaker) har en modernare syn. De tror att varje individ av Gud har fått en känsla för vad som är rätt och orätt, som han skall använda efter bästa förmåga. Kväkarna är dessutom pacifister och "behandlar indianerna rättvist.
Amerika, "frihetens land är en idé som främjades av den engelske kungen i syfte att utveckla kolonierna och jaga bort ej önskade personer. Vid denna tid var frihet lika med egendom. I Amerika är allt möjligt. Visserligen måste nybyggarna först betala tillbaka resan, vilket kräver några års arbete, och framför allt måste de överleva. Om de klarar av dessa prövningar, är det lätt för dem att skaffa jord. Hundra år efter det att de första nybyggarna har anlänt består befolkningen till största delen av jordägare som har blivit fria i ordets ekonomiska betydelse. Vi har svårt att inse det idag, men de amerikanska nybyggarna känner sig fortfarande engelska. De uppför sig som lantsortsbor som bor lite långt från huvudstaden.
11. Honoré
Han hette Honoré. Det sades att han var elegant och det sätt på vilket han klippte mustaschen avslöjade ett visst koketteri. Men det mest förvånande var hans mörka blick, som var oändligt mild och sorgsen.
Han föddes namnlös. Han föddes som slav på Martiniques östkust. Utdraget ur födelseboken (Son acte de naissance) fastställde bara att Févrine, nitton år gammal, den 24 mars 1843 hade fött ett barn av manligt kön. Den vite kolonisatör som hade gjort sig besväret att komma och anmäla pojkens födelse befanns vara hans far. Fadern i fråga aktade sig dock noga för att ge honom sitt namn.
Hans sonson, André Midas, kom ihåg Honoré, som han ofta såg som pojke, när den gamle mannen, som hade blivit en ansedd medborgare, kom till staden med frukt från sin egendom till barnbarnen. André finns emellertid inte längre och Frank, hans son, frågade inte ut honom tillräckligt. Man ställer aldrig tillräckligt många frågor.
Févrine, Honorés mor, hade rykte om sig att vara mycket vacker. Hon bytte arbetsplats 1848 och for för att utöva sina sömmersketalanger hos Chesnelong, dit hon tog med sig lille Honoré. Hennes yrke hade gjort henne till en verkligt privilegierad person jämfört med slavarna som arbetade på fälten. Och sedan träffade hon en ogift sockerfabrikant, som hon levde med i fyrtio år och fick fyra barn med. Ett av dem, Pauline, som fadern förser med ett hus redan när hon är elva år gammal, drömmer förgäves om att bli nunna, något som man förbjuder henne på grund av föräldrarnas illegitima förbindelse.
Frank kommer att ärva hennes andaktsböcker. Från Honoré har han inget kvar utom sitt namn, utom bilden med de milda, mörka ögonen, kännedomen om sina rötter, tillfredsställelsen att finna en mening med det. – Jag ville veta varifrån jag kom. Jag ville rekonstruera min historia. Det är Martiniques hela historia som har fallit över mig."
Historien om ett "mosaikfolk", som Patrick Chamoiseau skriver, med galliskt och afrikanskt blod, med smärta och förödmjukelser, med kreolsk livlighet och frihet.
För någon tid sedan föreslog historikern Cécile Celma att lärarna i skolorna skulle uppmana sina elever att börja forska om sina familjer. Reaktionerna blev negativa.
"Omöjligt, sade man, det är för genant, för färskt. Vissa familjer vägrar ännu att tala om slaveriet. Många räknar inte ens med bandet till Afrika. Undvik att framkalla chocker. Det är inte skolans roll.
12. Rättegången mot Maurice Papon
– Jag är dotter till Antoinette och Henry Alisvaks som båda arresterades och deporterades vid trettio års ålder. Innan jag avlägger vittnesmål skall jag be att få hedra alla som dog i lägren. Det är människor som fick lida själsligt och fysiskt på gränsen till det outhärdliga.
Éliane Dommange, född Alisvaks, förlorade åtta medlemmar av sin familj under kriget.
– Om man hade låtit dem leva, hade de idag varit jämnåriga med Maurice Papon. Före den 15 juli 1942 var jag en glad och lycklig liten flicka. Jag hade två bröder, Jackie 5 år, och en storebror på tio år. Myndigheterna hade förbjudit min far att utöva sitt yrke. De hade förbjudit honom att tjäna sitt levebröd. Jag var rädd för tyskarna. När jag hörde dem, brukade jag gömma mig längst inne i lägenheten.
15 juli 1942 är ett datum som för alltid har etsat sig fast i hennes minne.
– Vi satt och åt. Klockan var mycket. Mina föräldrar hade packat, för vi skulle ta oss till den fria zonen. När vi hörde att det knackade, trodde vi att det var en granne, men det var franska polisen. Jag vet inte hur vi kom nerför trapporna och hur vi kom till fängelset i Bordeaux. Där skildes jag från mina föräldrar.
– Vad jag minns, fortsätter den lilla svartklädda kvinnan och brister i gråt, det är inte bilder, det är känslor. Jag skulle vilja säga till Maurice Papon att han har tagit mina föräldrars liv och också en del av mitt liv. Jag kan inte förlåta honom. Brottet är för allvarligt. Det begicks kallt och metodiskt. Det är sant att jag klarade mig och att jag numera lever ett lyckligt liv, men varje dag är jag tvungen att kämpa med mina minnen.
Maurice Papon lyssnar uppmärksamt utan att säga någonting.
– När fångarna frigavs, väntade jag, som bara var en liten flicka, på att någon skulle ringa. Mina morföräldrar hade inte telefon. Mina föräldrar hörde inte av sig. Jag trodde att de var sjuka. Jag sade till mig själv att de hade tappat minnet.
Sedan vänder Éliane sig till ordföranden och räcker honom med darrande händer ett fotografi:
13. Mord på Cape Cod (1)
Det var på eftermiddagen, strax efter det att Meehans hade kommit till den bungalow de hyrt för augusti månad i Dennis, en liten by i Cape Cod, som Alvirah Meehan märkte något underligt i deras grannfrus uppträdande.
Denna var en ömkligt mager ung kvinna, som nätt och jämnt verkade vara trettio år gammal.
För två år sedan hade Meehans vunnit fyrtio miljoner dollar på New Yorks statliga lotteri.
Charley Evans hade skickat en journalist för att intervjua dem om deras framtidsplaner.
Vad skulle de göra med alla pengarna? Alvirah var städhjälp, Willy rörmokare. Skulle de fortsätta att arbeta? Alvirah hade utan någon tvekan svarat journalisten, att så dum var hon inte. Nästa gång hon tog en kvast, så var det för att klä ut sig till häxa på någon maskerad. Sedan hade hon gjort en lista på allt hon hade lust att göra och i första hand kom en vistelse på Cypress Points rehabiliteringscenter, där hon skulle bli bekant med de kändisar, vars förehavanden hon alltid hade läst om med lidelsefullt intresse.
Cape Cod var fantastiskt, men Alvirah fruktade i hemlighet att de skulle få en vanlig semester, som inte gav upphov till någon intressant artikel. Det var just i det ögonblicket son hon kastade en blick över raden av häckar och lade märke till en ung kvinna som stod på terrassen till huset intill och betraktade bukten med dyster min. De hundrafemtio till tvåhundra meter som skilde dem åt hade inte hindrat henne från att lägga märke till den sorg och förtvivlan som strålade ut från den unga kvinnan. "Jag tror jag skall presentera mig för vår grannfru," sade hon till Willy. Det är något hos henne som oroar mig." Hon gick nerför trappan och begav sig nonchalant mot häcken.
– Hej, sade hon i sin vänligaste ton. Jag såg dig komma i bil. Jag heter Alvirah Meehan.
Den unga kvinnan vände sig om:
– Jag har kommit hit för att få vara ensam, inte för att ha kontakt med grannarna, sade hon milt. Var inte ond på mig, så är du snäll.
– Hon kan alltid säga, att hon heter Cynthia Rogers, anförtrodde Alvirah sin man en timme senare, men hennes riktiga namn är Cynthia Lathem. Hon dömdes för mord på sin styvfar för tolv år sedan. Han hade pengar som gräs. Jag minns historien som om det var igår. Du vet, att jag alltid läser allt om mord.
Cynthia svor på att hon var oskyldig och att det fanns ett vittne, som kunde bevisa, att
gryningen och promenera på stranden som hon gjorde som barn, så kunde ingen hindra henne från det... Cynthia betraktade vattnet och påminde sig natten då Stuart hade blivit dödad. Stuart hade ringt och bjudit henne till sig över veckoslutet. Hon hade tackat ja till hans inbjudan, därför att han trots sin besvärliga läggning hade älskat hennes mor på sitt sätt. Vid sextio års ålder var han ännu mycket stilig med sitt vita hår och sin militäriska hållning.
Det veckoslutet hade Stuart flera gånger påpekat, att hon blev mer och mer lik sin mor.
– Jag borde aldrig ha låtit henne ge sig iväg. – Om du inte hade kritiserat henne varje gång som hon gjorde av med ett öre, hade hon inte lämnat dig. Den berömda mörkröda färgen hade stigit upp i Stuarts ansikte.
– Understå dig inte att kritisera mig! ropade han. Det var då Cynthia hade märkt att någon gick runt huset och styrde stegen mot dörren.
Fortsättning följer.
14. Mord på Cape Cod (2)
Stuart tog emot nykomlingen hjärtligt och presenterade honom för Cynthia.
– Vi träffades en sommar, Cynthia, sade han. Du var i tio-årsåldern. Du har vuxit mycket.
Ned hade tagit med henne för att äta middag på en restaurang. Han hade berättat för henne, att han tänkte köpa en gammal egendom i Barnstable och förvandla den till restaurang. Han hade frågat ut henne om hennes förhållande till Stuart.
– Jag insåg, att min mor älskade honom, men att det var omöjligt för henne att leva med honom. Han fick förskräckliga vredesutbrott. Min mor var mycket vacker, men när de var på väg till någon mottagning, fann han nöje i att anmärka på hennes sätt att klä sig. Han hade gjort den unga, lyckliga bruden till en kvinna, som darrade av förskräckelse, så fort någon slog i en dörr. Konstigt nog visade han sig alltid vänlig mot mig. Han ringde och bjöd mig på middag två eller tre gånger om året.
Sedan hade Cynthia sagt: – Det börjar bli sent. Vi kanske borde åka hem. Men bilen hade inte startat.
– Och den förbaskade radion är inte påkopplad, hade han mumlat. Efter en timme hade de till slut kommit iväg.
Cynthia, som bara hade ätit en sallad till middag, höll på att dö av hunger. Kunde de inte stanna på vägen och köpa en hamburgare?
– Varför inte äta något hos dig? hade Ned föreslagit otåligt.
– Det är bäst att inte sätta sin fot i Stuarts kök, hade hon svarat skrattande.
De hade stannat vid en hamburgerbar, där en dånande rockmusik strömmade ut. Cynthia hade växlat några ord med en kvinna med orangerätt hår. Ned var uppretad när han kom tillbaka. Han hade räckt henne asken med hamburgaren och förklarat, att han själv inte var hungrig. När de kom fram till Stuarts hus, hade Ned öppnat bildörren på Cynthias sida.
– Det var en underbar kväll, Cynthia, hade han sagt kort.
Förvånad över att han inte följde henne till dörren och besviken över att han hade så bråttom med att köra sin väg, hade Cynthia gått in i det tysta huset, sett ljuset i Stuarts arbetsrum, knackat på den halvöppna dörren och kastat en blick in. Stuart låg utsträckt
direkt hem, när vi kon ut ur restaurangen, hade han sagt. Hennes styvfar ville tala med henne om familjeangelägenheter.
Alvirah och Willy satt på terrassen till den bungalow de hade hyrt i Cape Cod och tittade på joggarna på stranden.
– Titta, det är hon!
– Vem då?
Cynthia Lathem. Willy, tror du, att den unga kvinnan är tokig? Willy visste, vad hon menade.
– Jag tror, att det är en snäll flicka. Jag tycker synd om henne. Men varför är hon här?
– Det skall jag tala om för dig. Hon försöker fortfarande få fram, vad som hände Stuart den natten och hon vill rentvå sitt namn. Ar det inte tur, att jag är här och kan hjälpa henne.
Bland Cynthias vänner fanns också Jeff Knight. De hade lärt känna varandra, när han hade kommit och gjort en serie intervjuer för TV med kvinnor, som satt
i fängelse. Han hade bett henne vara med i programmet. – Förstår du inte, Cynthia, att det programmet kommer att ses av miljoner tittare? Kvinnan som såg dig den natten skulle kunna vara bland dem. Det var därför hon hade varit med i programmet, svarat på hans frågor och berättat om natten, när Stuart hade dött. Efter programmet hade Jeff fortsatt att hälsa på henne, men när han hade bett henne gifta sig med honom, när hon kom ut ur fängelset, hade hon sagt till honom att glömma henne. TV-kanalerna erbjöd honom redan skyhöga inkomster. Han behövde inte en hustru, som var dömd för mord.
15. De franska kungarnas fördömda sten
Harry Winston, världens störste juvelerare, den som kollegerna kallar "diamantkungen", står lutad mot fönstret i sitt kontor och vänder ostentativt ryggen mot ett berg av smycken.
Harry Winston tycker emellertid om ädelstenar. Ofta tillbringar han timmar med att betrakta sitt senaste inköp. Den likgiltighet inför ädelstenar som Harry Winston låtsas visa har en mycket speciell orsak: fotografen från "Life" är med på hans kontor. Hans försäkringsbolag förbjuder honom faktiskt att låta sig fotograferas för pressen. Denne man, som äger fler smycken än någon furste, än någon filmstjärna någonsin kommer att äga, har en förmögenhet som är så ansenlig, att hans ansikte för att förhindra varje försök till kidnappning ända till hans död måste vara okänt för allmänheten. Denna nödvändighet roar snarast Harry Winston. Han låter fotografera sin högra hand, där han har placerat de vackraste stenarna i sin samling. Var och en av dem är värd en förmögenhet, men det är inte det som fascinerar honom mest. För honom är dessa stenar först och främst vittnen till ett epos, vars ursprung går tillbaka till tidens begynnelse, när det upplevda och det drömda, människor och gudar, legend och historia var blandade på ett så underbart sätt.
Den mest legendariska av alla dessa stenar är den som Harry Winston håller mellan pekfingret och tummen. Det är en blå diamant, som kallas "Hoppet". Ett underligt namn, för i mer än två århundraden har denna diamant haft rykte om sig att driva sina ägare till förtvivlan. Så var det enligt vissa berättelser med Henry Philip Hope. När han 1830 köpte den för 90 000 dollar, trodde han sig förverkliga varje diamantsamlares dröm: att ge sitt namn åt en sten. Men så snart diamanten kom in i familjen Hope, följde katastroferna på varandra: bankrutter, skilsmässor, självmord. "Hoppet" förblev sin legend trogen: den att vara "de franska kungarnas fördömda sten". Det var så som dess förste ägare, Ludvig XIV, bara bar den en gång och dog kort efteråt i smittkoppor. Jean-Baptiste Tavernier, som hade tagit med den till honom från Indien, fick för sin del en hemskare död: gammal och ruinerad av sin son gav han sig iväg igen för att söka lyckan i Indien, där han blev uppäten av hundar.
I slutet av 1700-talet finner man diamanten om halsen på Marie-Antoinette, madame du Barry och sedan på prinsessan de Lamballe. Ett sammanträffande? Alla tre kommer att avrättas i Revolutionen. Och det är inte slut med det. Den gör en rysk prins nervsjuk.
Affären avslutas med två dödsfall: hans älskarinna, en dansös på Folies Bergères, som
Diamantens förbannelse utbreder sin skugga över Historien: en annan av dess ägare, sultanen Abdülhamid IV, "den röde sultanen", blir störtad och avrättad. Legender eller verklighet? Man kan inte låta bli att undra.
16. Dominique och Christian
Dominique sov ännu, när Christian stängde dörren efter sig och plötsligt stod ute på trappavsatsen. Hon sov eller låtsades sova. Det föreföll honom knappast troligt, att hon inte hade hört honom. Han hade tvättat sig och klätt sig och han hade fört oväsen, när han tog sin dusch. Men Dominique hade inte ens hoppat till, inte ens suckat. Han hade tittat på henne en sista gång och han hade känt sig frestad att väcka henne, men han hade avlägsnat sig och denna gång hade han varit noga med att inte låta dörren gnissla.
– Jag borde ha väckt henne, tänkte Christian och stannade vid trappan. Hon väntade kanske på att jag skulle väcka henne.
Trapphallen luktade damm. Genom fönstren kämpade gryningen med möda med ljuset från glödlamporna, som han hade tänt genom att trycka på knappen för trappljuset.
Hissen stannade en våning längre ner och Christian fortsatte att gå neråt. Han kunde fortfarande se Dominiques dörr två meter ifrån sig. Christian tog en cigarett och tvingade sig att gå ner ytterligare en våning. Sedan smällde en dörr igen ovanför honom och han stelnade till. Hans fingrar kramade tändsticksasken, som han inte hade fått tid att ta upp.
– Se upp, älskling, sade en kvinnoröst. Du bullrar för mycket. Och så får ingen se dig, förstår du.
Christian hörde snabba steg bakom sig, som om någon förföljde honom. Själv ansträngde han sig att inte föra oväsen, för att den andre inte skulle misstänka, att han var där. Hans hjärta slog hårt. Han gick snabbt förbi portvaktsrummet och befann sig snart på gatan. Genast blev han lugn igen. Han väntade litet, tände sin cigarett och sneglade mot dörren, som han just hade kommit ut genom. En ung man visade sig, stannade mitt på gatan och kastade en blick bakom sig, innan han försvann i riktning mot place Maubert. Christian räknade våningarna. Dominiques gardiner var fortfarande fördragna och hennes fönster stängda, om han inte tog fel våning. Det var svårt att exakt avgöra, var hennes rum var.
Det var grått och kyligt. Christian rös. Han drog ett djupt bloss på sin cigarett och slöt ögonen. Han hade flytt sin väg som en tjuv.
Han kom ihåg, att det hade blåst under natten. Han hade varit tvungen att gå upp för att stänga fönstret och sedan hade han haft svårt att somna igen, eftersom han hörde regnets monotona slag mot balkongen. Dominique hade inte vaknat.
17. Aten
Stora städer har uppstått på särskilt gynnade platser. Det talas ju t.ex. om Roms sju kullar. Hur är det då med Aten? Varför valde människorna en gång det geografiska läget?
Vad var det som lockade dem till den slätten?
Först och främst får man konstatera att havet fanns inom räckhåll. Än idag, när det ändå finns flervåningshus i staden, ser man det överallt. Sedan fanns det berg både i öster och norr. Mellan havet och luftströmmarna som bildas av bergen har man ett sunt klimat, inte för varmt på sommaren, inte för kallt på vintern. Man kan också tänka sig att platsen på den tiden var mycket mer skogrik. Det är för övrigt under lövverket på flodstranden som Sokrates (Socrate) sitter och diskuterar med sina elever. Naturen var kort sagt behaglig. Man får inte heller glömma den azurblå himlen, som föroreningarna nuförtiden har gjort till ett minne blott.
Vid vilken tid och i vilket sammanhang kom folk och slog sig ner där? Om man vill ha en seriös teori, får man ta fasta på vad Homeros (Homère) berättar. Det är den första skriftliga källa som historikerna har tillgång till och som visar att det fanns ett grekiskt fastland, som obestridligen var bebott. Den grekiska statsbildningen i sin helhet framställs för första gången i Homeros berättelser. Iliaden (l'Iliade) visar också greker som marscherar mot Asien. Det är första gången man har en allians av alla greker utanför Europa. Vad beträffar Odysséen (l'Odyssée), så handlar den om en sjöresa.
Grekerna far dit som havet för dem. För dem är havet ett element som ligger till grund för deras åsikter, idéer och karaktär. Att färdas på havet är att resa och titta längre och längre bort och att komma i kontakt med andra.
18. Herr Salomon
Han steg in i min taxi på boulevard Haussmann, en mycket gammal herre med vacker vit mustasch och vitt skägg, som han rakade av sig sedan, när vi lärde känna varandra bättre. Han höll sig mycket rak, till och med när han satt, och jag blev förvånad över det stränga uttryck med vilket han tittade ut, medan vi körde. Det var en beslutsam, obönhörlig min, som om han inte var rädd för någon eller något.
Jag hade radion på och det första man hörde var de senaste nyheterna om oljeutsläppen i Bretagne. Tjugofem tusen fåglar hade dött i oljan.
– Det är en skam, sade min passagerare, och jag såg i backspegeln, att han suckade.
Det var då jag fick veta, att han hette herr Salomon och att han hela sitt liv hade varit inom konfektionsindustrin. Han hade för några år sedan tagit pension och ägnade sin fritid åt välgörenhet, för ju äldre man blir, desto mer har man behov av andra människor.
Han hade gett en del av sin våning till en organisation, som hette S.O.S. Bénévoles, dit man kan ringa dag och natt, när världen blir för tung att bära, d v s när man får ångest.
Man slår numret, så får man tröst, vilket kallas "moralisk hjälp" på fint språk.
Efter detta första möte skickade herr Salomon mig ofta hem till gamla människor med en stor fruktkorg eller blommor. När jag kom till en gammal dam och lämnade henne presenter, blev hon rörd och till och med skrämd ibland, som om det var något övernaturligt. Man fick se upp, så att man inte gjorde de stackarna för glada. På det sättet förlorade vi herr Hippolyte Labile, som herr Salomon hade gett en livränta och som dog av rörelse.
Jag märkte snart, att fastän herr Salomon var mycket rik, var han ensam i världen.
Vykort hade han tusentals. Han klassificerade dem omsorgsfullt i album, som upptog en hel vägg. När jag en gång frågade honom, varför han samlade på kort, som inte var adresserade till honom, svarade han:
– Jag hade ingen, inte ens en kusin, bland de sex miljoner judar, som utrotades av Hitler. Jag är åttiofyra år gammal och har ingen att sörja. Det är en förfärlig ensamhet att aldrig ha förlorat någon.
19. Henry R. Luce
”För att se livet, se världen, vara vittne till de stora händelserna, se underliga saker, skuggor i djungeln och på månen...”
Så talade Henry R. Luce, grundaren av Life, den stora amerikanska illustrerade tidskriften, vars första nummer kom ut 1936. Vad beträffar krig, fattigdom och underliga saker kommer han att få vad han vill ha. Och världen med honom.
Sedan tidernas begynnelse hade man använt silvernitrat för att färga i svart, men det var först 1725 som en viss Johann Heinrich Schulze förstod att det är under ljusets påverkan som detta nitrat svärtar. Efter denna nya upptäckt går kemi och optik framåt, ända tills Joseph N. Niépce förenar de båda teknikerna och får fram sitt första negativ. Hans vän Daguerre, en målare som har sinne för affärer, fulländar metoden och fotografiet ser dagens ljus. I Paris, London, New York och Berlin väcker nyheten sensation. Man låter fotografera sig, först i de förmögna salongerna och mycket snart också på boulevarderna. Man ställer sig frågan om fotografering är en konst. Det trycks vykort.
Nadar fotograferar Baudelaire. Kort sagt går allt bra.
Omkring 1885 dyker de första fotografierna upp i pressen, men de säger inte alltid sanningen: fotona av kommunarderna 1871 som ler på barrikaderna gagnar Thiers polis.
Ytterligare några framsteg i reproduktionen eller tryckningen och så kan bildernas århundrade äntligen börja.
Hädanefter kan man, var de än befinner sig i världen, se arkitekter uppföra nya bostadsområden. Man får se ansiktena på dem som bekämpar sjukdom och armod. Men man får också stå ut med att se den dystra blicken hos barnen som arbetar i gruvan i Pennsylvania och acceptera bilden av blod och gyttja på näthinnan (la rétine), sedan en krigskorrespondent krupit vid sidan av dödsförskräckta soldater i helvetet vid Argonne.
20. London
Den första franska grammatiken var engelsk. Vid en tid, början av 1300-talet, när man i Frankrike bara undervisade i latin, lärde man sig franska i de fina skolorna i London. Och ända till Rikard III:s död 1485 utfärdades de brittiska lagarna på en franska som då var okänd av de parisiska lagstiftarna. Det är en paradox ur vilken kanske alla de andra uppstår. Det är som om fransmännen i London sökte den felande länken av sig själva utan att veta om det gäller den bästa eller den sämsta. Den paradoxen återfinns i en nyutkommen antologi om de franska resenärerna i Storbritannien.
Geografiskt sett är resan ingenting. Det är lättare och säkrare att bege sig från Paris till London än från Paris till Marseille eller Toulouse. Resan över Engelska kanalen är en utfärd som till och med de mest fantasifulla resenärerna har mycket svårt att förvandla till ett äventyr. Man reser till Berlin eller Rom för att upptäcka eller känna den där enorma skillnaden. Det verkar som om man reste till England bara för att få den bekräftad. Man bekräftar sina fördomar, vilket ger antologin en speciell ton. Författarna börjar sina berättelser med de vanliga försiktiga fraserna: de är oförskräckta iakttagare, de berättar bara vad de har sett o s y. Men i själva verket hänger de sig ivrigt åt förenklingar och irritation. England är helvetet eller paradiset, en skådeplats för alla tänkbara laster och förskräckliga saker eller också för harmoni och levnadskonst. Man reser nämligen inte över Kanalen för att se England utan för att lära fransmännen något.
Man reser till London för att kunna säga att man har varit där och motivera sina uttalanden med att man själv har sett hur saker och ting är.
Så är det med Voltaire och hans Lettres anglaises, som sedan blev Lettres philosophiques. Den unge, landsflyktige Voltaire, som ännu var rasande över sin vistelse på Bastiljen och som i England bara umgås på slott och i intellektuella kotterier, tar enbart fasta på de politiska och ekonomiska fenomen vars moderna karaktär står i motsats till det ålderdomliga som präglar de franska institutionerna.
