I Car Trim diskuteras främst den distinktion som föreligger mellan de avtal som omfattas av artikeln. Denna fråga har inte utgjort föremål för EU-domstolens tolk- ning i samma utsträckning som den frågeställningen som uppkommit i Wood Flo- or-fallet. Avgörandet i Wood Floor behandlar tillämpligheten av artikel 5 (1) b då uppfyllelseorten i avtalet ligger i olika medlemsstater. Liknande frågeställnig har bland annat behandlats i Color Drack samt Rehder.
För avtal som har karaktär av både köp och tjänst skall den autonoma definitionen av begreppet uppfyllelseort inte tillämpas, eftersom avtal som inte kan pekas ut som ett rent köp- eller tjänstavtal inte omfattas av artikel 5 (1) b i Bryssel I- förordningen. Artikel 5 (1) c i förordningen anger att sådana avtal skall falla under artikel 5 (1) a i förordningen. Punkt a är samma bestämmelse som forum solutio- nis i artikel 5 (1) i konventionen. Därmed kommer den kollisionsrättsliga lösning- en, som fastställdes i Tessili-fallet, att användas för att utse uppfyllelseorten för av- talet. Det är inom detta rättsområde som domslutet i Car Trim-fallet främst kan komma att få betydelse.
För att utröna avtalets karaktär ställer EU-domstolen upp vissa kriterier för re- spektive avtal under artikel 5 (1) b i förordningen. Trots att sådana generella krite- rier kritiserats av generaladvokaten124 måste dessa kriterier ändå anses underlätta
tillämpningen av artikel 5 (1) b i förordningen. Klara kriterier för vad som avses med köp- respektive tjänsteavtal måste undanröja att ett stort antal avtal klassifi- ceras som blandavtal i stället för renodlade köp- och tjänsteavtal. Avtal som tidiga- re skulle utgöra föremål för tolkning enligt artikel 5 (1) a i förordningen kan nu vara föremål för tolkning enligt artikel 5 (1) b i förordningen. Det tillvägagångssätt som stod till förfogande under konventionens reglering kan därmed komma att undanröjas för flertalet blandavtal.
Sådan tillämpning måste således enligt författarens åsikt anses ligga i linje med syftet bakom artikel 5 (1) b i förordningen. En autonom definition av uppfyllelse- ort vid vissa specifika avtal antogs för att uppnå en högre grad av rättssäkerhet för parterna. Att artikel 5 (1) b tillämpas i fler fall än artikel 5 (1) a måste anses leda till en högre grad av förutsägbarhet.
I Car Trim gavs dock EU-domstolen möjlighet att ytterligare utveckla fallets inver- kan på rättsområdet för artikel 5 (1) b i förordningen. Under fråga 1 b i fallet ifrå-
gasattes huruvida uppfyllelseorten skall fastställas vid distansköp. EU-domstolen gav dock begreppen leverans och leveransort en autonom definition, vilket måste medföra en inverkan för rättsområdet under artikel 5 (1) b i Bryssel I- förordningen.
Frågeställningen i Color Drack och Rehder är snarlik den som EU-domstolen har att tolka i Wood Floor-fallet. I Car Trim utreder EU-domstolen skillnaden mellan köp och tjänstavtal, vilket är en fråga som inte behandlats av EUD i samma omfatt- ning som frågeställningen i Wood Floor.
Första frågan i Wood Floor-fallet är huruvida artikel 5 (1) b i förordningen skall vara tillämplig på tvisten, vilken avsåg ett tjänsteavtal där flera uppfyllelseorter fanns i olika medlemsstater. Liknande princip diskuteras i avgörandena Color Drack samt Rehder. EUD tar därför vägledning från dessa avgöranden. Dock skall anmärkas att omständigheterna skiljer sig något i de olika fallen. I Color Drack fö- relåg flera uppfyllelseorter som var belägna i samma medlemsstat medan det i Wood Floor rörde sig om flera uppfyllelseorter som var belägna i olika medlems- stater. EU-domstolen fann att artikel 5 (1) b i förordningen var tillämplig under rådande omständigheter. Principen från Color Drack utvecklades i Rehder-fallet. EU-domstolen finner vägledning från fallet trots att distinktioner föreligger mellan omständigheterna i fallet. Rehder-avgörandet avsåg tvist avseende avtal om utfö- rande av tjänst där två orter utgjorde föremål för begreppet uppfyllelseort. Tjäns- ten avsåg flygning varför avreseorten och ankomstorten konstituerade uppfyllel- seort för avtalet. Dessa orter var belägna i olika medlemsstater.
Frågan är då varför en tolkning i Wood Floor utgör föremål för tolkning av EU- domstolen. Då EU-domstolen redan i fallet Rehder avgjort att artikel 5 (1) b i för- ordningen kan tillämpas då uppfyllelseorten ligger i olika medlemsstater. Dock skall anmärkas att omständigheterna i Rehder och Wood Floor inte är desamma. I Rehder utreds tolkning av artikel 5 (1) b tillämpning då två olika orter utgjorde fö- remål för uppfyllelsebegreppet. I Wood Floor förelåg flertal orter som konstituera- de uppfyllelseort för avtalet, varför tolkningen i Wood Floor var befogad. Dock kan inte ett sådant domslut på denna grund anses revolutionerande då dess inverkan på rättsområdet vid en första anblick knappt är påvisbar.
Under Wood Floor-fallets andra frågeställning vidtogs en tillämpning som förvisso kan verka intressant men frågan är om den kan ge någon vägledning för andra av- tal än handelsagentavtal. Under denna frågeställning hade EUD att ta ställning till hur uppfyllelseorten skall utses vid tjänsteavtal som utföras i flera medlemsstater. Det tillvägagångssätt som EU-domstolen anvisar, för att utse uppfyllelseorten för den karaktäristiska förpliktelsen vid handelsagentavtal, tar stor hänsyn till karak- tären av avtalet. Därmed krävs att tjänstavtalet till sin karaktär är likt handel- agentavtalet för att det skall ge någon vägledning. Det kan därmed inte anses klart huruvida domstolens avgörande i Wood Floor är applicerbart på andra situationer än handelsagentavtal. Härmed kan inte Wood Floor anses ha någon större inver- kan på det generella rättsområdet under artikel 5 (1) b i förordningen, vad gäller att utse uppfyllelseorten för tjänster som utförs i flera medlemsstater.