I detta avsnittet analyseras HFD:s motiverings- och utredningsskyldighet utifrån de
undersökta målen. Detta för att komma fram till en slutsats om rättssäkerhet har upprätthållits genom att motivera och utreda målen väl.
I första målet RÅ 1984 2:31 anser HFD att den unge uppvisar ett beteende som gamla LVU benämner “något annat därmed jämförbart beteende”. Vidare har domstolen gjort en
helhetsbedömning av den unges situation vilket är även förenlig med förarbetena. Domstolen motiverar sitt beslut med att det föreligger en social missanpassning i kombination med de utförda brottsliga handlingar därför är beteendet enligt HFD att jämföra med missbruk och brottslighet. Därmed uppfyller HFD sin motiveringsskyldighet.
I det andra målet RÅ 2000 ref. 33 anser Högsta förvaltningsdomstolen för att beteenden som den unge uppvisar är ett socialt nedbrytande beteende. Rekvisitet anses uppfyllt, utöver den unges dragning till knarkarkvartar, med stöd av den unges utförda brottsliga handlingar. Detta är HFD:s motivering till varför den unge uppvisar ett socialt nedbrytande beteende. Med andra ord har domstolen uppfyllt sin motiveringsskyldighet.
I det tredje målet RÅ 2010:24 finner Högsta förvaltningsdomstolen att den unge inte uppvisar ett socialt nedbrytande beteende. Högsta förvaltningsdomstolen motiverar sin bedömning med att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Utifrån de rättskällorna som redogjorts av Högsta förvaltningsdomstolen anses inte den unges beteende
vara socialt nedbrytande beteende därmed har HFD gjort en tydlig motivering med varför förutsättningarna inte har uppfyllts.
I det fjärde målet HFD 2015 ref. 7 finner Högsta förvaltningsdomstolen att den unge inte uppvisar ett socialt nedbrytande beteende. Den unge har vid flera tillfällen riskerat att röja sin vistelseort. Högsta förvaltningsdomstolen anser inte att rekvisitet är uppfyllt. I sin motivering hänvisar domstolen bland annat till lag, förarbeten och praxis. HFD har varit ganska tydlig med att förutsättningar för vård enligt 3 § LVU inte har uppfyllts i detta fall, vilket därmed innebär att motiveringsskyldigheten är uppfylld. Genom att HFD preciserat en norm kan det konstateras en ökad rättssäkerhet upprätthållits i målet. Som tidigare nämnts innebär det att domstolen behandlar situationen lika vilket innebär i sin tur likabehandlingsprincipen.
Även i det femte målet HFD 2015 ref. 42 finner Högsta förvaltningsdomstolen att den unge inte uppvisar ett socialt nedbrytande beteende. I sin motivering hänvisar domstolen till förarbeten, lag och praxis. Därmed har en tydlig motivering till gjorts. Även i det här målet har föreligger en ökad rättssäkerhet på grund av domstolen hänvisat till praxis.
I målet KamR 6890-07, som är det enda målet från kammarrätten, finner domstolen att den unges beteende är ett socialt nedbrytande beteende. I kammarrättens motivering framgår att rekvisitet är uppfyllt på grund av att den unge utsätter sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas därför blir 3 § LVU tillämplig. Eftersom den unges datorspelsberoende är jämförbart med missbruk anses rekvisitet vara uppfyllt. Därutöver följer även den unges isolering, ohälsosamma dygnsrytm och aggressivitet med i motiveringen. Med detta anses HFD ha uppfyllt sin motiveringsskyldighet.
4. Slutsatser
Tanken bakom uppsatsen var att fokusera på tolkningen av rekvisitet “socialt nedbrytande beteende” i 3 § LVU, vilken enligt mig kunde tänkas ha vissa brister ur
rättssäkerhetssynpunkt. Efter en djupgående rättsdogmatisk undersökning kan en betydelse av innebörden av rekvisitet “socialt nedbrytande beteende” bildas.
Det är LVU som behandlar rättsområdet. Med stöd av vad som framkommit i ovanstående kapitel kan jag konstatera att LVU är en skyddslagstiftning som ger möjligheter till vård och behandling som barn och unga behöver. LVU tillämpas om de frivilliga insatser som ges med stöd av SoL bedöms som otillräckliga. Med andra ord kompletterar LVU på så sätt SoL eftersom LVU ska tillämpas när samtycke till den behövliga vården, som SoL kräver, för den unge inte ges.
Jag kommer nedan att nämna vad jag har kommit fram till vid analys av innebörden av rekvisitet samt innebörden av begreppet rättssäkerhet vid de granskade domar med hänvisning till socialt nedbrytande beteende.
Rekvisitet socialt nedbrytande beteende enligt bestämmelsen 3 § 1 st. LVU har jag behandlat i min undersökning av förarbeten samt vid analys av de angivna rättsfallen. Enligt 3 § LVU finns tre beteenderekvisit. Dessa är som tidigare nämnts “missbruk av beroendeframkallande medel”, “brottslig verksamhet” och “annat socialt nedbrytande beteende”. En mer tydlig definition eller förklaring av innebörden av begreppet framgår inte i lagtexten. Av vad som har framkommit av förarbetena innebär socialt nedbrytande beteende att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer vilket leder till påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. 70
Efter att jag undersökt förarbeten till 3 § LVU kan jag dra en slutsats om vad socialt nedbrytande beteende innebär. Slutsatsen som jag kan dra här blir att rekvisitet har en
generell utformning. Enligt förarbeten är det på grund av att rekvisitet ska kunna tillämpas till fler beteenden. Med tanke på LVU:s syfte som är att skydda den unge ifrån destruktiva situationer innan skadan redan har uppstått kan denna formulering anses vara gynnande för att flera beteenden faller under rekvisitet. Med hjälp av den generella formuleringen beaktas även barnets bästa eftersom att barn som behöver hjälp och stöd, oavsett situation, ska inte råka komma utanför lagen.
Av undersökta förarbeten till bestämmelsen framgår att en helhetsbedömning ska göras av den unges situation i relation till dennes ålder. Exempel på ett socialt nedbrytande beteende som nämns är att den unge har begått ett eller flera allvarliga brott utan att detta kan betraktas som brottslig verksamhet på grund av den unges ålder. Därmed innebär socialt nedbrytande beteende sådana beteenden som kan jämföras med missbruk, vilket exemplifieras genom den undersökta kammarrättsdomen, KamR i Göteborg 6890-07.
Däremot finns det nackdelar med rekvisitens generella utformning. Enligt min uppfattning orsakar rekvisitets generella utformning rättssäkerhetsproblematik eftersom att det innebär risk att lagen inte tillämpas enligt vad som framgår av gällande rätt. Därmed finns också risken att domstolarna gör olika tolkningar av rekvisitet samt behandlar det på olika sätt.
Som tidigare nämnts var syftet med 1990 års LVU bland annat att rekvisitet “socialt nedbrytande beteende” skulle innebära flera beteenden. I undersökta förarbeten framgår exempel på beteenden som anses vara socialt nedbrytande beteende och att det innebär att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer. Det framgår däremot inte i förarbeten varför ett beteende anses bryta mot de sociala normerna. Jag kan därmed
konstatera att socialnämnden och domstolarna tar rekvisitet för givet.
Av vad som har redovisats i Kapitel 2.7 kan jag konstatera att den praxis som finns tillgänglig inom området är mycket omfattande sett till mängden fall. Frågan om innebörden av socialt
70 SOSFS 1997:15 s. 34. Jfr RÅ 84 2:31
nedbrytande beteende (tidigare benämnt “något annat därmed jämförbart beteende”) har behandlats i sex mål varav det ena är från kammarrätten. Genomgången bestod av tre rättsfall där domstolarna ansåg att rekvisitet var uppfyllt och tre rättsfall där de ansåg att det inte var uppfyllt.
I RÅ 1984 2:31 anser HFD att den unges beteende utgör yttringar av social missanpassning på grund av att den unge isolerar sig från omgivningen, undviker måltider och begår
kriminella handlingar. Därför är beteendet att betrakta som, enligt gamla LVU, “något annat därmed jämförbart beteende” enligt HFD. Utifrån RÅ 1984: 2:31 kan fastställas att
skolfrånvaro tillsammans med andra beteenden samt omständigheter utgör ett socialt nedbrytande beteende. Det som har varit avgörande i det här fallet var att den unge hade utfört brottsliga handlingar. Detta avgörande är inte ett “måste”-krav för att beteendet ska anses vara ett socialt nedbrytande beteende. Denna grund kan ses som en utvidgning av rekvisitet; att även andra situationer än de som nämns i förarbetena kan utgöra ett socialt nedbrytande beteende. Som ovan nämnt krävs en helhetsbedömning av den unges situation i relation till dennes ålder. I RÅ 1984: 2:31 kan därmed konstateras att HFD vid bedömningen har utgått ifrån den unges situation.
Vidare i mål RÅ 2000 ref.33 har aggressivitet, våld och utagerande beteende förekommit.
Domstolen fastställde att dessa beteenden utgjorde ett socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU. Dessa beteenden behandlas dock inte i förarbeten, lagtext eller juridisk litteratur. I domstolens bedömning framgår även att den unge utgör fara för de i sin omgivning än sig själv. Syftet med LVU är dock att enbart skydda den unge. Därmed anses beteendet som avvikande. Det är inte på grund av fara som föreligger för omgivningen som är
utgångspunkten utan det är barnet. Detta framgår även av 1 kap. 5 st LVU att vid beslut är det barnets bästa som är avgörande.
Som tidigare nämnts har även rättsfall där HFD anser att beteendet faller utanför rekvisitet behandlats. Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att den unges beteende faller
utanför rekvisitet i mål RÅ 2010:24. I målet behandlas den psykiska störningen hos den unge.
I målet konstateras att HFD begränsade möjligheten att inkludera beteendet som ett socialt nedbrytande beteende. HFD bedömde, utan vidare motivering, att den unges beteende utgör
“en typisk del och yttring av den unges funktionshinder” och konstaterade att ett utagerande och aggressivitet kan även iakttas hos personer som inte har psykisk störning. Jag anser att HFD har gjort ett svårtolkat uttalande eftersom de symtom som återfinns i en psykisk störning som bland annat utagerande och aggressivitet också kan iakttas hos personer som inte har psykisk störning. Enligt min uppfattning har HFD i det undersökta målet fokuserat 71 på LVU och detta enligt mig väcker funderingar om fokuset bör istället ligga på beteendet i
71 RÅ 2010 ref. 24
sig vilket framgår av förarbetena också. Av förarbeten framgår att det bör räcka att den unge uppvisar ett beteende som är skadligt och bryter mot samhällets grundläggande normer för att LVU ska vara aktuell. HFD:s avgörande av målet, gällande psykisk störning, innebär att rekvisitet ska tolkas mer restriktivt.
Vid bedömningen av målet RÅ 2010 ref. 24 anser jag att HFD lägger stor vikt på om en diagnos föreligger. I det nyss nämnda målet hade den unge en fastställd diagnos enligt HFD vilket inte var fallet i RÅ 2000 ref. 33 utan där förelåg misstankar om att den unge led av DAMP. Enligt min uppfattning menar HFD med sitt resonemang att misstankar, om att den unge lider av en psykisk störning, får inte ligga till grund vid bedömningen om den unges beteende ska betraktas som symtom på grund av dennes funktionshinder. Detta är inte tillräckligt i lagens mening heller. Därmed kan jag konstatera att domstolens bedömning av liknande situationer beror på om det föreligger en diagnos hos den unge eller inte .
Det som kan konstateras utifrån RÅ 2000 ref. 33 och RÅ 2010 ref. 24 är vad gäller den unge som inte har en fastställd diagnos men som uppvisar symptom på en psykisk störning kan omhändertagandet enligt LVU vara aktuell. Det blir däremot inte aktuellt om den unge har 72 en fastställd diagnos och domstolen bedömer att beteendet är symptom på den psykiska störningen. Enligt min uppfattning innebär det att barn som uppvisar samma symptom får inte samma vård oavsett om de har diagnos eller inte.
I RÅ 2015 ref.7 och RÅ 2015 ref. 42 fastställde HFD att beteendena i målen var inte att se som socialt nedbrytande beteende. HFD:s bedömning innebär att rekvisitet innefattar inte situationer där enbart risk föreligger. I respektive rättsfall konstaterar domstolen att enbart det förhållandet att den unge utsätter sig för risk inte innebär att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt nedbrytande. I dessa fall konstateras också att en rimlig tolkning av rekvisitets formulering eller förarbetsuttalanden i förhållande till fallet måste göras. Detta innebär att rekvisitet ska tillämpas restriktivt, alltså endast när det är absolut nödvändigt.
Det har även framkommit vid redogörelse av begreppet socialt nedbrytande beteende, under Kapitel 2.5.2, att enligt förarbetena får en psykisk störning hos den unge inte ligga till grund för vård enligt 3 §.
I kammarrättsavgörande, KamR i Göteborg 6890-07, har det konstaterats att den unge genom sitt datorspelsberoende uppvisat ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Därmed utsatte den unge sin hälsa och utveckling för påtaglig risk att skadas. I utredningen framgår att datorspelsberoendet har medfört isolering och försämrat skolarbete för den unge. Kammarrätten konstaterade även att tiden som den unge ägnat åt datorspel har lett till att den unge utvecklat ett beroende som är att jämställa med missbruk. Därmed anser kammarrätten på grund av den unges datorspelsberoende att rekvisitet anses vara uppfyllt.
72 RÅ 2000 ref.33
Av kammarrättens bedömning kan jag även konstatera att en helhetsbedömning av den unges situation har gjorts vilken är förenlig med förarbeten. Det framgår däremot inte av
domstolens redogörelse varför den unges datorspelande, som inte anses vara normal, utgör ett beroende. Kammarrätten fastställde att den unge uppvisade ett socialt nedbrytande beteende på grund av sitt datorspelsberoende och vad det har lett till för den unge.
En genomgång av rättssäkerhetsbegreppets innebörd har skett i Kapitel 2.4. Det har dels konstaterats att begreppet rättssäkerhet förekommer mycket sällan i primära rättskällor, dels att det krävs en precisering av begreppet utifrån olika kontexter på grund av dess funktion inom olika rättsliga områden. Begreppet rättssäkerhet omfattar ett krav på förutsebarhet.
Särskilt vid socialrättsliga frågor är det viktigt att iaktta rättssäkerhet som bör tas på allvar.
Därför ska LVU, som faller inom socialrättens område, tillämpas rättssäkert.
Som det nämnts tidigare delar Peczenik rättssäkerheten i två typer: formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet. Den formella rättssäkerheten anses vara uppfylld om beslutet är förutsebar med stöd av lagen och om en subjektiv, det vill säga en opartisk, bedömning utifrån lagstiftningen görs vilken ska vara likabehandlande. Den materiella rättssäkerheten kräver att vissa målsättningar ska uppnås med hjälp av det offentliga maktutövandet och fokuserar därför på innehållet vid beslut som fattas.
Jag anser att rättssäkerhet inte är en regel utan uppfattas mer som en princip vilken har till uppgift att garantera individens rättsliga säkerhet. Efter den djupgående analysen av
begreppet konstateras att rättssäkerhet innebär förutsebarhet, att individer behandlas lika inför lagen, krav på tydliga lagar, kontrollerbarhet och likhet i rättstillämpning och krav på att domstolen uppfyller sin motiveringsskyldighet. Därför är det synnerligen viktigt att det rättsliga beslutet innehåller dessa krav för att beslutet ska uppnå rättssäkerhet. Till exempel ska beslutet vara utformat på ett sådant sätt att den enskilde ska kunna förutse
konsekvenserna av egna handlingar eller beslut. Av vad som har analyserats ovan i, Kapitel 3, kan konstateras att det framgår tydliga motiveringar i domstolarnas beslut varför 3 § LVU blir tillämplig och även inte blir tillämplig
Det är även viktigt inom socialrätten att ett ärende blir så utrett som möjligt, vilket också framgår av 11 kap. 1 § SoL. Med andra ord bör utredningsskyldigheten vara uppfylld också för att rättssäkerhet ska upprätthållas. För att tydliggöra varför utredningsskyldigheten är viktig kan en förklaring utifrån RÅ 2010:24 göras. I målet har inte HFD redogjort för vilka symptom en psykisk störning anses innefatta. Vad gäller utredningsskyldigheten anses det alltså inte vara uppfyllt i det här fallet. Jag anser att denna redogörelse skulle även göra det enklare för rättstillämparen att göra mer lika bedömningar vid olika situationer för att den enskilde ska dömas lika inför lagen. Vad gäller utredningsskyldigheten kan även utredningen av HFD i RÅ 2000 ref. 33 kritiseras eftersom det föreligger enbart misstankar om att den unge lider av DAMP. Vid avgörandet är de misstankar, delvis, grunden för det rättsliga
beslutet. Rättssäkerhet innebär att det rättsliga beslutet ska vara förenligt med lagar. I det här fallet har HFD genom att låta misstankarna vara en del av avgörandet har inte uppfyllt utredningsskyldigheten. Detta innebär rättsosäkerhet.
Enligt det som har nämnts ovan anses det vara ökad rättssäkerhet också vid domar där HFD utgår ifrån praxis och använder denna som stöd för domskälen. Detta eftersom förfarandet främjar likhetsprincipen när HFD preciserar en norm. I de undersökta målen har HFD använt praxis i HFD 2010:24, HFD 2015 ref. 7 och HFD 2015 ref. 42. Därmed kan det tolkas som att det föreligger ökad rättssäkerhet i de tre rättsfallen. Ett exempel på det är RÅ 2015 ref. 7 där tillämpningen av 3 § LVU har påverkat domstolens bedömning i HFD 2015 ref. 42.
Det är även i dessa fall som HFD motiverar sina domskäl. Detta framgår av det som analyserats ovan, att enligt 30 § FPL har förvaltningsmyndigheter motiveringsskyldighet.
Utifrån den redogörelse som framgår i Kapitel 2.4 om motiveringsskyldigheten kan jag därmed dra slutsatsen att rättssäkerhet innebär att varje individ har rätt att få sin dom motiverad på lämpliga grunder. Enligt min mening kan en utebliven motivering innebära förutsebarhetsproblem om en sådan inte föreligger för det rättsliga beslutet. Särskilt om innebörden av rekvisitet inte kan förutses utifrån lagar krävs en tydlig motivering, åtminstone i domskälen. Det som är främst av intresse vid beslut (om omhänderta den unge enligt 3 § LVU) är att den enskilde vill veta vad som i den unges beteende anses vara ett socialt nedbrytande beteende i domskälen, snarare än faran eller vårdbehovet.
Enligt min mening innebär förutsebarhetskravet att den enskilde som beslutet angår ska ha möjlighet att förutse konsekvenserna av eget handlande eller egna beslut. Av de undersökta fallen kan jag dra slutsatsen att varje individ har en specifik situation och därför är det inte möjligt att kunna förutse varje beteendesituation. Det är därför viktigt att förutsebarheten vägs mot etiska hänsyn. Därutöver, för att ett förutsebarhetskrav ska kunna sättas i fråga, krävs att rättstillämparen uppfyller sin motiverings- och utredningsskyldighet.
Beträffande motiveringsskyldigheten hos HFD anser jag att den är uppfylld i de undersökta fallen. Anledningen till att motiveringsskyldigheten är viktig att uppfylla är för att parterna i målet har rätt att veta vad i den unges beteende som utgör ett socialt nedbrytande beteende enligt domstolens bedömning. En slutsats av de motiverade domarna som jag kan dra där domstolen har motiverat sig vid sina beslut är att en helhetsbedömning av situationen har skett.
LVU har inte ändrats sedan 1990 och fler exempel på beteenden som faller under rekvisitet har inte förekommit. I och med att det inte är många avgöranden där HFD:s bedömning har lett till tvångsingripanden finner jag en problematik eftersom det framgår varken i förarbeten eller i doktrin heller vart gränsen går. Därmed kan en fråga ställas till lagstiftaren; bör en omformulering av rekvisitet ske?