Rättssäkerhet vid användandet av rekvisitet socialt nedbrytande beteende
- Tolkning av rekvisitet socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU
- Rojda Halime Özkan
Huvudområde: Juridik
Ämne: Självständigt arbete (C) Högskolepoäng: 15 Hp
Termin: VT 2020
Examinator: Catrine Tengqvist Handledare: Carl-Johan Nyström Kurskod: JU028G
Utbildningsprogram: Förvaltningsjuridiska Programmet
Innehållsförteckning
Sammanfattning 3
Förord 4
Förkortningar 5
1. Inledning 6
1.1 Bakgrund 6
1.2 Syfte och frågeställningar 7
1.3 Metod och material 7
1.4 Avgränsningar 8
1.5 Disposition 9
2. Tvångsvård enligt LVU 9
2.1 Kort historik 9
2.2 Dagens LVU 10
2.3 Barnets bästa 12
2.4 Rättssäkerheten 14
2.4.1 Ett stärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården 17
2.5 Beteendefallen 18
2.5.1 Missbruk eller brottslig verksamhet 18
2.5.2 Socialt nedbrytande beteende enligt 3 § 18
2.6 Påtaglig risk 20
2.7 Relevanta rättsfall 20
2.6.1 RÅ 1984 2:31 21
2.6.2 RÅ 2000 ref. 33 22
2.6.3 RÅ 2010:24 24
2.6.4 HFD 2015 ref. 7 26
2.6.5 HFD 2015 ref. 42 27
2.6.6 KamR i Göteborg 6890-07 29
3. Rättssäkerhet och socialt nedbrytande beteende 30
4. Slutsatser 31
Sammanfattning
I Sverige kan barn som är under 18 år beredas vård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (förkortad LVU). LVU är en skyddslagstiftning. Av 1 § 1 st.
framgår det att insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Det krävs emellertid konkreta omständigheter som anges i 2 § och 3§ LVU för att beredning av vård ska vara aktuellt. 2 och 3 §§ LVU innehåller beskrivningar av situationer som kan sägas utgöra påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Några exempel på konkreta omständigheter kan vara att det förekommer våld i form av fysisk eller psykisk misshandel i hemmet (2§), att den unge missbrukar beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende som utsätter den unges hälsa eller utveckling för påtaglig skaderisk. Dessa konkreta omständigheter kan medföra att den unge bereds vård enligt LVU. Trots lagutrymme att bereda vård på grund av konkreta
omständigheter förekommer det i vissa domslut att rekvisitet inte är uppfyllt och därmed blir beredning av vård inte aktuellt.
Denna uppsats behandlar innebörden av rekvisitet socialt nedbrytande beteende i LVU.
Därmed ska rekvisitet beaktas från ett rättssäkerhetsperspektiv. Det missförhållande som uppstår på grund av den unges eget beteende benämns enligt 3 § LVU som “socialt nedbrytande beteende”. Genom 1990 års LVU utformades begreppet “socialt nedbrytande beteende”. Begreppet har ändrats från “något annat därmed jämförbart beteende” till “socialt nedbrytande beteende”.
På grund av att barn och unga i stort sett är i fokus i de undersökta fallen har även barnets bästa undersökts utifrån gällande rätt och förarbeten till lagen. Det är i barnkonventionen som barns mänskliga rättigheter stadgas. Konventionen har till syfte att synliggöra barns
grundläggande rättigheter. Vid situationer som berör barn ska berörda offentliga organ agera enligt konventionen för att tillgodose barnens rättigheter och behov. Sverige har ratificerat konventionen 1990 och säkerställer att den nationella lagstiftningen stämmer överens med denna. När det bedöms att barnet eller den unge är i vårdbehov ska vården i första hand ges frivilligt med stöd av Socialtjänstlagen (förkortad SoL). Barn blir processbehöriga i ärenden som rör dem först efter det att de fyllt 15 år.
För att kunna sätta rekvisitet i ett rättssäkerhetsperspektiv har även en redogörelse av begreppet rättssäkerhet förekommit. Av det som har undersökts i uppsatsen kan konstateras att rättssäkerhet innebär förutsebarhet, kontrollerbarhet, likhet inför lagen samt inför
rättstillämpning. Vidare i uppsatsen konstateras att rekvisitet socialt nedbrytande beteende saknar en entydig definition i LVU, men att det har en mycket generell utformning. De undersökta rättsfallen avslöjar därmed att rättssäkerhet inte har uppfyllts i vissa situationer.
Det framgår bland annat inte varför den unge bedöms uppvisa ett socialt nedbrytande beteende eller varför domstolen anser att rekvisitet inte är uppfyllt.
Uppsatsen omfattar totalt 12383 ord.
Förord
I detta förord vill jag tacka till de som har stöttat mig oerhört mycket för fullbordandet av denna uppsats.
Jag vill börja med att tacka till min handledare Carl-Johan Nyström för en bra handledning och motiverande råd. Jag vill även tacka Eivind Torp, kursansvarig för Juridisk metod II, för tydliga genomgångar om hur en man skriver en bra C-uppsats.
Jag vill slutligen tacka min mamma Guluzar Özkan som har varit där för mig i alla lägen vid mitt uppsatsskrivande. Det har varit upp och ner för mig under dessa tre år men hon fanns alltid där och visade sitt stöd! Älskar dig mamma!
Östersund, 7 juni 2020.
Rojda Halime Özkan
Förkortningar
Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter
FB Föräldrabalk (1949:381)
HFD Högsta förvaltningsdomstolen
JO Justitieombudsman
KamR Kammarrätten
LPT Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Prop. Proposition
RÅ Regeringsrättens årsbok
SFS Svensk författningssamling
SoL Socialtjänstlagen (2001:453)
SOSFS Socialstyrelsens föreskrifter
SoU Socialutskottet (s utlåtande)
SOU Statens offentliga utredningar
1. Inledning 1.1 Bakgrund
Barn och unga kan i Sverige vårdas med tvång vilken är en allvarlig åtgärd. Det är framförallt för barnets bästa som ett sådant beslut tas och flera aspekter måste beaktas vid ett beslut om sådan vård. För att ett sådant ingrepp ska ske krävs det stöd i lag samt att det ska finnas en tydlig grund för skyddsbehovet. Det kan vara så att barnen behöver skydd för att komma ifrån någon som riskerar att skada deras hälsa eller utveckling. De som kan utgöra en risk för barnets hälsa eller utveckling kan vara vårdnadshavare eller barnet själv.
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är den lag som reglerar området. Lagen stadgar när tvångsvård för barn och unga kan beslutas. En grundläggande förutsättning för att tvångsvård ska bli aktuellt är att samtycke till frivillig vård inte har getts.
Genom socialtjänstlagen (2001:453) erbjuds alltid frivillig vård i första hand. Det frivilliga samtycket skall ges av vårdnadshavarna och av den unge själv när hon eller han har fyllt 15 år. 1
En förutsättning om att det råder risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas ska föreligga. Beteendefallen är viktiga att beakta och de behandlas i 3 § LVU. Paragrafen ger möjlighet till åtgärder om den unge själv utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Socialt nedbrytande beeteende är ett ganska vagt 2 begrepp och kan därför tolkas på olika sätt i olika situationer. Denna uppsats har sin
utgångspunkt i bestämmelsen och det rättsliga beslutet om tvångsvård på grund av ett socialt nedbrytande beteende som fattas med stöd av LVU.
I Sverige har vi rättssäkerhet. Ingen får åtalas för något brott utan bevis eller utan stöd i lag.
Detta innebär att vi har rättssäkerhet. För LVU är det ett krav att den behövliga vården inte kan ges med samtycke eller att det skall föreligga ett missförhållande. Exempel på ett sådant missförhållande i den unges eget beteende är socialt nedbrytande beteende. När en lag inte preciserar vad socialt nedbrytande beteende innebär kan den tänkas ha rättssäkerhetsbrister som kan leda till diskussion vid tillämpning. Därför utreds även rättssäkerhetsproblematiken vid fråga om socialt nedbrytande beteende.
1 1 § 2 st. LVU
2 3 § 1 st. LVU
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka innebörden av socialt nedbrytande beteende. I uppsatsen kommer även begreppet rättssäkerhet att analyseras. Syftet med detta är att sedan kunna göra en analys av de rättsliga besluten i de undersökta målen om rättssäkerhet har upprätthållits.
Vidare syftet med studien är att undersöka tolkningen av socialt nedbrytande beteende i befintliga undersökta rättsfall. Dessa rättsfall som undersöks är från Högsta
förvaltningsdomstolen och kammarrätten. I de rättsfallen behandlas främst socialt nedbrytande beteende hos den unga enligt LVU.
För att kunna uppfylla studiens syfte ska följande frågor besvaras.
Dessa frågeställningar är:
● Vad innebär socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU?
● Vad innebär rättssäkerhet vid socialt nedbrytande beteende?
● Hur bedöms det vara fråga om socialt nedbrytande beteende, i de undersökta fallen?
1.3 Metod och material
I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Denna anses vara bäst lämpad vid en
rättsvetenskaplig uppsats. Rättsdogmatisk metod går ut på att använda de allmänt accepterade rättskällorna. Metoden handlar till exempel om att söka svaren i lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och den rättsdogmatiskt orienterade litteraturen. Syftet med metoden beskrivs vara att studera en rättsregel och applicera den på ett fall. Vid användandet av 3
rättsdogmatiken behöver man inte fundera mycket över material som uppfyller kravet på validitet. I huvudsak behandlas källor med rättslig auktoritet i en hierarkisk ordning. 4
Den lagstiftning som rör tvångsvården är lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård och unga, LVU. Den kommer att kort redogöras för i uppsatsen men frågan om socialt nedbrytande beteende som regleras i 3 § LVU ska redogöras för i detalj. Förutom rekvisitet socialt nedbrytande beteende kommer även de andra rekvisiten att redogöras detta för att ge en klarare bil av 3 § LVU och det anses vara även till hjälp vid analys av relevanta rättsfall.
Olika rättsfall som behandlar socialt nedbrytande beteende kommer att studeras för att uppfylla uppsatsens syfte. Rättsfall som behandlar det socialt nedbrytande beteendet redovisas från överrätten det vill säga Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som tidigare benämndes Regeringsrätten. Dessa rättsfall åskådliggör bedömningen av rekvisitet i praktiken det vill säga att en avgränsning till LVU-mål som behandlar rekvisitet har gjorts. Förutom rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen har även ett rättsfall från kammarrätten valts för att undersöka rekvisitet socialt nedbrytande beteende. Det har ansetts vara lämpligt i
undersökningen då det behandlar frågan om socialt nedbrytande beteende med en intressant bedömning. Med andra ord faller målet inom ramen för sökkategorin, med undantag för
3 Fredric Korling & Mauro Zamboni, (2013). s. 21
4 Claes Sandgren. (2018). s. 49.
instans. Domarna analyseras för att se hur bedömningen av begreppet socialt nedbrytande beteende har gjorts samt hur man motiverar att rekvisitet socialt nedbrytande beteende är uppfyllt.
Även förarbeten till lagar kommer att studeras då det i uppsatsen kan förekomma jämförelser av nuvarande LVU med dåvarande LVU. Anledningen till det är att analysera vad som har förändrats inom LVU. Även här har avgränsningar gjort till 3 § LVU det vill säga den kommer att analyseras för i detalj.
För att kunna sätta in frågan om innebörden av socialt nedbrytande beteende i ett
rättssäkerhetsperspektiv krävs ett väl definierat rättssäkerhetsbegrepp. Under rubriken om rättssäkerhetsbegreppet redogörs definitionen väl. För att besvara frågan om vad rättssäkerhet innebär har ett sökande bland övriga rättskällor gjorts bland annat i doktrinen som är av varierande karaktär. Doktrinen inkluderar författare som Aleksander Peczenik, Lotta Vahlne Westerhäll, Titti Mattsson och Håkan Gustafsson.
För att kunna besvara frågorna kommer även olika litteratur att användas. Det finns mycket att använda som litteratur det vill säga det är inte begränsat. Framförallt när begreppet rättssäkerhet besvaras kommer stöd att tas ifrån litteraturen
1.4 Avgränsningar
Begreppet socialt nedbrytande beteende är inte ett helt tydligt begrepp till skillnad från de andra rekvisiten som framgår i 3 § LVU. Ämnesområdet innefattar olika tolkningar av rekvisitet vid olika domstolsärenden. Därför har en avgränsning till begreppet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU samt rättssäkerheten i den rättskipning som behandlar rekvisitet har gjorts. I olika rättsfall, som också kommer att redovisas i uppsatsen, framkommer det att begreppet socialt nedbrytande beteende tolkas olika beroende på domstolsärenden.
Målet med uppsatsen är att fokusera på begreppet socialt nedbrytande beteende samt om det föreligger rättssäkerhet i de domar som gjort sin bedömning med hänvisning till socialt nedbrytande beteende. Därför läggs en del av uppsatsens fokus även på rättssäkerhet. Ett väl definierat rättssäkerhetsbegrepp fastställs i uppsatsen. Det är ett väldigt brett begrepp därför det att redogjordes inom de ramarna för arbetet.
Vid studien av praxis har några rättsfall som berör området behandlats. I några av de rättsfallen berörs 2 § LVU trots att detta lagrum inte är målet för studien. Även SoL berörs men inte närmare i detalj. Fokuset ligger med andra ord på tvångsvården i 3 § LVU.
Den så kallade de lege lata perspektivet används vid analysen. Det innebär att uppsatsen har avgränsats till de gällande rättsreglerna beträffande LVU. Därmed har även en avgränsning av källor som kan vara till hjälp att besvara frågorna har gjorts.
Inga diskussioner om huruvida en framtid lagändring inom LVU skulle kunna genomföras kommer att tas upp.
Fokus i uppsatsen kommer ligga enbart på svensk rätt.
1.5 Disposition
Uppsatsen består av tre kapitel. Jag inleder uppsatsen med ett inledande kapitlet som omfattar bakgrund, syfte, metod och material, avgränsningar och disposition.
Därefter följer det andra kapitlet som är den rättsdogmatiska delen i uppsatsen. Kapitlet inleds med redogörelser och utförliga beskrivningar om hur LVU var då och hur det är idag.
Därmed framgår även en utförlig beskrivning av vad barnets bästa anses innebära. Relationen mellan begreppet rättssäkerhet och ett stärkt barnperspektiv i tvångsvården analyseras här.
I samma avsnitt presenteras förutsättningar (inklusive prognosrekvisitet) som ska vara uppfyllda för att tvångsvård enligt 3 § LVU ska aktualiseras. Här studeras även de mål som anses vara relevanta vid analysen.
Uppsatsen följs av tredje kapitlet där analys av domar ur ett rättssäkerhetsperspektiv sker.
Slutligen följer mina slutsatser i fjärde kapitlet och där kommer även frågeställningarna att besvaras.
2. Tvångsvård enligt LVU
LVU är en skyddslagstiftning som har syfte till att ge behövlig vård och behandling som barn och unga behöver. LVU kompletterar SoL eftersom att denna tillämpas när samtycke till den behövliga vården för den unge inte ges. För att bereda vård enligt LVU krävs att konkreta 5 omständigheter föreligger. Enligt LVU krävs att förutsättningar som framgår i 2 och 3 §§
LVU föreligger och de innehåller situationer som kan sägas utgöra en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Syftet med avsnittet är att ge en insyn i LVU.
2.1 Kort historik
Under 1800- talet började samhället att engagera sig i barns välbefinnande. Starka möjligheter för att vidta åtgärder mot föräldrarnas vilja skapades. I mitten av 1800-talet började bestämmelser om barnens skolgång gälla. Dessa bestämmelser beordrade föräldrarna att skicka barnen till skolan. 6
På grund av den okontrollerade fosterbarnsvården infördes regler om kontroll av fosterbarnsvården år 1902. Syftet med “vanartslagen” var att skydda samhället från
5 Lars Lundgren & Per-Anders Sunesson, 2020, s.362
6 Prop. 1989/90:28 s. 37
ungdomsbrottslighet och det uppfattades som en statlig administrativ barnuppfostran. Barn som var under 15 år kunde skiljas från sitt hem och placeras i enskilt hem mot föräldrarnas vilja om deras beteende var vanartigt. Därutöver kunde barn mellan 15-18 år hamna på uppfostringsanstalter. Grunden för uppdelning i tvång respektive frivillighet sattes i 1924 års barnavårdslagen. Lagen har satt sin prägel på att vidta åtgärder för barn som far illa i
föräldrahemmet. Om grunden för att vidta en åtgärd inte fanns kunde man då omhänderta barnet för skyddsuppfostran eller samhällsvård ifall barnet visade ett vanartigt beteende. Den obligatoriska barnavårdsnämnden skapades och den statliga tillsynen av barnavården och fattigvården kom till. Barnavårdslagen avlöstes av 1960 års barnavårdslag. I samband med den nya barnavårdslagen hade samhällsvillkoren drastiskt förbättrats. Efterkrigstidens ekonomiska tillväxt hade lett till kraftig minskning av fattigdom och möjligheten till flera sociala reformer. För handledning och utredning anställdes tjänstemän med
högskoleutbildning av kommunerna. Rättssäkerheten ökade på grund av krav på formell handläggning i det sociala arbetet. 7
Utformningen av lagen påverkade teorier och behandlingsmetoder för stöd och behandling av barn positivt. Tyngdpunkten i den nya lagen var det förebyggande arbetet, det vill säga frivilliga stöd- och hjälpåtgärder betonades. Rättssäkerheten förstärktes. 15-åringar fick egen talerätt. Prioriteringen var att placera barn i enskilt hem istället för på institution. Skydd för fosterbarnen förstärktes. 8
2.2 Dagens LVU
Av 5 kap. 1 § SoL framgår att i Sverige ligger det yttersta ansvaret hos kommunerna genom socialnämnder och deras förvaltning för att skydda och stödja barn samt unga. Det framgår bland annat att om barnets bästa ligger som motiv kan ansvaret även innefatta placering utanför det egna hemmet. Det är socialnämnden som fattar beslut att ansöka om vård med stöd av LVU. Beslut om själva tvångsomhändertaganden fattas av förvaltningsdomstol efter ansökan av socialnämnd enligt 4 § LVU. Därefter utses ett offentligt biträde som ska ta tillvara den unges eller vårdnadshavarnas intressen i målet. Enligt 36 § 3 st. LVU ska den 9 som är under 15 år även ha sitt offentliga biträde som ställföreträdande i målet.
Socialnämnden inleder tvångsvårdprocessen genom att lämna en ansökan till
förvaltningsrätten med stöd av 4 § LVU. Det som främst ska framgå i ansökan är de brister i den unges beteende samt på vilket sätt den unge skadas av situationen. Även anledningen till varför frivillig vård inte är möjligt ska framgå i ansökan. Till exempel med samtycke av vårdnadshavare eller av den unge om denne fyllt 15 år. 10
7 Hjördis Flodström Nilsson & Bengt Ehlin, 2004, s. 8
8 Prop. 1989/90:28 s. 37
9 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s. 25
10 Prop. 1989/90:28 s. 68
Målet med LVU är att möjligheter till vård och behandling som barn och unga behöver ska kunna ges. I de fall de frivilliga insatser som ges med stöd av SoL är otillräckliga då tillämpar man LVU. LVU kompletterar på så sätt SoL och den ska tillämpas när samtycke till den behövliga vården för den unge inte ges. 11
En huvudregel som framgår i 3 kap. 5 § SoL och 1 § LVU är att barnavårdsarbetet som innefattar utredningar och insatser samt placeringar utanför hemmet utförs i samråd med berörda i det enskilda fallet. Omhändertagande med tvång betraktas som en allvarlig åtgärd och för att beslut om tvångsvård ska få uppstå krävs det allvarliga omständigheter och dessutom är frivilliga insatser inte möjliga eller tillräckliga. Socialtjänsten kan dock avvika från frivillighetsprincipen för att ge den vården som behövs och därför kan vissa ingripanden ske mot vårdnadshavares och beslutsmogna barnets vilja. 12Till skillnad från vuxna kan inte underåriga ta ställning till värdet av olika åtgärder eller ställa egna krav på socialtjänsten.
Föräldrar och barn kan ha intressemotsättningar vilket kan leda till att föräldrarna inte begär eller motsätter sig att barnet får hjälp som behövs genom socialtjänsten. 13
LVU är en skyddlastifning. Det framgår av 1 § 1 st. LVU att insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Det ska framförallt fastställas att båda 14
vårdnadshavarna och barn, även riktigt små barn, är parterna i barnavårdsärenden. Barn är dock inte processbehöriga förrän de fyllt 15 år. Förutsättningarna för beredande av vård framgår i 2 och 3 §§ LVU och de innehåller beskrivningar av situationer som kan sägas utgöra en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Den så kallade risken 15 måste vara av allvarlig art, inte ringa, samt att den inte får vara oansenlig, oklar eller svag.
Något subjektivt antagande vid bedömningen av risken är inte tillåtet utan det måste vara konkreta omständigheter om att det föreligger risk för barnets utveckling, hälsa, att skadas och att det därmed föreligger ett tydligt vårdbehov. 16
Den påtagliga risken ska också bero på vissa i lagen angivna allvarliga förhållanden. Det kan antingen vara så att hemmiljön är mycket bristfällig och skadlig genom fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet (2 § LVU) och/eller genom att barnet uppvisar destruktivt beteende genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 § LVU).
Som det beskrivits ovan måste, för att det ska vara möjligt att tillämpa LVU, de frivilliga insatser vara otillräckliga eller omöjliga enligt 1 § LVU. Med andra ord får LVU tillämpas när det inte finns samtycke till behövlig vård med stöd av SoL. Vård kan även beslutas med
11 Lars Lundgren & Per-Anders Sunesson, 2020, s.362
12 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s.26
13 SoU 1979/80:44 s. 98
14 Prop. 2002/03:53 s.104
15 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s.26
16 Prop. 1989/90:28 s.63 f. och 107
stöd av LVU om det föreligger risk att samtycket återkallas och om det föreligger risk att vårdnadshavaren försöker påverka vården på ett störande sätt eller om barnets trygghet kräver det. För att frivillig vård ska vara möjlig måste samtycket vara hållbart och trovärdigt. 17 Syftet med LVU egentligen är att med hjälp av olika stödinsatser hjälpa den unge att
återvända till sitt eget hem eller eget boende. Vården som ges genom LVU är tillfällig. Målet med LVU är att barn och föräldrar skall kunna återförenas. Det förekommer dock något fall där situationen inte låter återföreningen att ske inom överskådlig tid. 18
2.3 Barnets bästa
Barns mänskliga rättigheter formuleras i ett särskilt dokument som kallas för barnkonventionen eller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
Barnkonventionen har till syfte att synliggöra barns grundläggande rättigheter och vägleda offentliga organ till att tillgodose barnens rättigheter och behov. Sverige hade ratificerat konventionen 1990 och därutöver har man gjort sig bunden till konventionen genom att se till att den nationella lagstiftningen stämmer överens med den. Från och med 1 januari 2020 19 räknas barnkonventionen som svensk lag. 20
Barnkonventionen består av fyra grundläggande principer; förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätten att komma till tals (artikel 12). Myndigheter och verksamheter är skyldiga att
omedelbart tillämpa dessa principer i alla frågor som rör barn. Dessa utgör även grunden för ett barnrättsperspektiv. 21
Principen om barnets bästa är också väl förankrad i svensk rätt. Det är därför vanligt att det 22 återfinns i stort antal lagar i dag, en bestämmelse som säger att “barnets bästa” ska antingen vara orsaken till avgörandet eller i varje enskild fall ska det beaktas när beslut fattas enligt den aktuella lagtexten. Det framgår till exempel i 1 kap. 2 § SoL att när åtgärder rör barn 23 skall det tas hänsyn till barnets bästa och även i 6 kap. 2 a § Föräldrabalken (1949:381) framgår att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt kapitlet av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Föräldrabalken (1949:381) kommer hädanefter benämnas som FB. I båda dessa lagar har bestämmelsen utformats med barnkonventionen som förebild. 24
En liknande bestämmelse i LVU fanns dock inte. Anledningen till detta kan nog ha varit att det ansågs som en självklarhet att besluten enligt LVU hade tagits med hänsyn till barnets
17 SoU 1979/80:44 s.100
18 Prop. 1979/80:1 Del A, s. 499
19 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s.26
20 Socialstyrelsen. LVU: Handbok för socialtjänsten, 2020, s. 23
21 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s. 35
22 Prop. 2002/03:53 s.77
23Gustav Svensson, 2012, s. 101
24 Prop. 2002/03:53 s.77
intressen. Det visade sig dock, av några undersökningar, att detta inte var fallet utan att LVU-utredningarna präglades i stort sett av ett “föräldraperspektiv”. Därför ställdes ett högt krav på att en regel skulle införas i LVU om barnperspektiv LVU-utredningar. Därför har nytt femte stycke införts i LVU. Från och med den 1 juli 2003 stadgades det femte stycket i 1
§ LVU att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. 25 Enligt LVU avgör socialnämnden vart den unge ska vistas under vårdtiden och hur
vårdplanen ska se ut. Tvångsvård ska alltid inledas utanför den unges hem enligt LVU. Det kan dock vara möjligt att nämnden medger att den unge vistas i sitt egna hem under vårdtiden i det fall det kan antas vara bäst för denne. 26
Det som konventionen syftar till är att barnet har rätt till båda sina föräldrar och föräldrarna har ett ansvar gentemot barnet. Enligt konventionen kommer barnets behov framför
föräldrarnas behov och därmed ska barn ses som unika individer med sina egna behov inte som ett bihang till sina föräldrar. Detta regleras även i 6 kap. 1§ FB. 27
Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Barn får 28 inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling och därtill skall de behandlas med respekt och med hänsyn till varje barns egenart. Dessutom talar föreskrifterna om de fundamentala behov ett barn har. Vårdnadshavaren ansvarar för att tillgodose barnets behov. Enligt 6 kap. 2 § 2 st. FB skall vårdnadshavaren se till att barnet får försörjning och utbildning som behövs. Om barnets behov allvarligt åsidosätts ska åtgärder vidtas för att skydda barnet. Dessutom kan LVU tillämpas om frivilliga åtgärder är inte tillräckliga.
I Sverige lever barn i olika slag av utsatthet. Enligt SoL och LVU har särskilt ansvar för att ge skydd och stöd till barn har stärkts. Den enskilde skall behandlas med respekt och det ska föreslås frivillighet vilket är utgångspunkten för arbetet inom den sociala barn- och
ungdomsvården. Det som är viktigt är att samarbeta med föräldrarna för att tillsammans ge barnet förutsättningar för en trygg uppväxt. Det har även specificerats i LVU att
tvångsåtgärder är möjliga att användas om det råder en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas ifall vård inte är möjlig att ge frivilligt. Detta kräver tydliga lagregler och ett rättssäkert förfarande.
25 Gustav Svensson, 2012, s. 101 ; SFS 2003:406
26 11 § 1 och 2 st. LVU
27 Prop. 2012/13:10 s. 35
28 6 kap. 1 § FB
Tvångsomhändertagande är en allvarlig åtgärd som kan skada den unges utveckling och påverka denne destruktivt. Det kan vara svårt för den unge att skilja denne från föräldrarna och familjen. Även i de fall tvångsomhändertagandet inte kommer att vara aktuellt under en lång period kan relationen mellan den unge och föräldrarna skadas. 29
Varken i SoL eller i LVU finns dock en detaljerad definition av barnets bästa. Inte heller i barnkonventionen finns någon definition. Enligt regeringen är bedömningen av barnets bästa en process med flera steg. Dels ska det tas hänsyn till information, beprövad erfarenhet och kunskap om barnet, bland annat från barnets närstående och de yrkespersoner som känner barnet. Dels ska man beakta barnkonventionens artikel 12 det vill säga det som barnet själv ger uttryck för är viktig. Huvudregeln i barnets bästa är respekten för barnets fulla
människovärde och integritet. 30
2.4 Rättssäkerheten
Det framgår varken en förklaring eller definition av vad rättssäkerhet skall, bör eller antas vara. 31Den svenska rättssäkerheten saknar en legaldefinition i lagar och i förarbeten. Den traditionella rättsvetenskapliga metoden rekommenderar att man i första hand söker en central juridisk begreppsdefinition i rättskällorna. I den primära rättskällan förekommer begreppet väldigt sällan. Däremot förekommer begreppet mycket oftare i de sekundära rättskällorna, såsom förarbeten. I juridisk doktrin används begreppet oftare emmellertid finns det inte entydiga definitioner. 32
Rättssäkerhet är kärnan till rätten. Om rättssäkerhet råder är det ingen tvekan på att barn inte tas på allvar. Rättssäkerheten tillförsäkrar skydd för de traditionella medborgerliga fri- och rättigheterna. Vid tvångsåtgärder är det särskilt väsentligt att ta hänsyn till de fri- och rättigheter som framgår framförallt i Regeringsformen (RF), den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och Barnkonventionen. 33
Enligt riksdagens hemsida innebär begreppet rättssäkerhet att alla människor ska vara lika inför lagen. Det ska framgå en tydlig förklaring av lagar och det ska även klart framgå vad som är lagligt och olagligt. 34
29 SOU 1986:20 s. 298
30 Prop 2012/13:10 s.36
31Annika Staaf, 2005, s. 26
32Ibid., s. 26
33 Håkan Gustafsson, 2002, s. 301
34Riksdagens Hemsida, Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Hämtad 2020-04-02
Lotta Vahlne Westerhäll, professor i offentlig rätt med inriktning på socialrätt vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, definierar rättssäkerhet som innebärande förutsebarhet, kontrollerbarhet och likhet i lagstiftning och rättstillämpning. 35
Enligt Sveriges advokatsamfund berörs skydd för de grundläggande mänskliga rättigheterna i grundlagar och konventioner. De berör enskildas rätt mot riksdag, regering och myndigheter.
De innefattar krav på rättsregler och deras utformning och innehåll, tolkning och tillämpning.
De skall ge enskilda människor och privata organisationer trygghet, både så att de är skyddade mot myndigheternas godtycke och så att de kan förutse, såväl de rättsliga verkningarna av sina egna handlingar som myndigheternas handlingssätt under givna omständigheter. De skall ge enskilde möjlighet att tillvarata den rätt som tillkommer honom enligt principerna för ett demokratiskt samhälle, och den skall utgöra kännetecknet för de spelregler som statsmakten underkastar sig i ett sådant samhälle. Rättssäkerhet föreligger alltså när vissa livsvärden- livet, kroppslig integritet, personlig rörelsefrihet, yttrandefrihet, förenings- och församlingsfrihet, egendom m.m. -skyddas mot statsmakternas ingripanden genom regler som har karaktären av lag som garanterar förutsebarhet för medborgarna. 36 Enligt Aleksander Peczenik, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet, skiljer man mellan formell och materiell rättssäkerhet. För att den formella rättssäkerheten ska vara uppfylld krävs det att de rättsliga beslut skall vara förutsebara med stöd av lagen. 37 I begreppet formell rättssäkerhet ingår även att en subjektiv, det vill säga opartisk,
bedömning görs och att bedömningen görs i enlighet med denna lagstiftning, som ska vara likabehandlande. Med den materiella rättssäkerheten menar Peczenik att det krävs att vissa 38 målsättningar ska uppnås med hjälp av det offentliga maktutövandet och fokuserar därför på innehållet i beslutet som fattas. Beslutet och rättstillämpningen ska även vara etiskt
godtagbara. Det kan sammanfattas som:
”Beslut som innebär rättskipning eller myndighetsutövning bör vara rimligt förutsebara med stöd av lagen och förenliga med ett hänsynstagande till andra etiska värden.” 39
Enligt Håkan Gustafsson, professor i allmän rättslära vi Karlstads Universitet, krävs dock att man preciserar rättssäkerhetsbegreppet utifrån en eller flera speciella kontexter. Detta innebär att begreppet har inte samma funktion i de olika rättsliga områden. 40
Ämnet som denna uppsats behandlar tillhör rättsområdet socialrätt. Därför en definition utifrån socialrättens aspekter är av störst vikt. Det krävs en rad olika faktorer för att uppnå en god kvalitet inom socialtjänsten bland annat rättssäkerhet. 41
35 Lotta Vahlne Westerhäll, 1990, s. 24
36 Sveriges Advokatsamfund, Rättssäkerhetsprogram, Stockholm 1988.
37 Aleksander Peczenik, 1995, s. 84
38 Ibid., s. 50
39 Ibid., s. 88
40 Håkan Gustafsson, 2002, s. 385
41 Bo Edvardsson, Lotta Vahlne Westerhäll 2017, s. 34
Titti Mattsson, professor i offentlig rätt vid Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet, definierar rättssäkerhet inom socialrätten som grunden i en rättsstat och att det bör ställas höga krav på rättssäkerhet vid omhändertagandefall. Enligt 3 § LVU kräver rättssäkerhet en förutsebarhet av tvångsvården. 42
Rättssäkerhetsbegreppet kan även diskuteras utifrån en straffrättslig kontext. Enligt lag har förvaltningsmyndigheter en skyldighet att motivera sina beslut som också benämns
motiveringsskyldighet. Detta är en av grundprinciperna inom förvaltningsrätten som
förvaltningsmyndigheter är skyldiga att följa. Detta regleras i 30 § Förvaltningsprocesslagen (2017:900) (förkortad FPL) och innebär att paragrafen får tillämpas endast ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Det finns några undantag från
motiveringsskyldigheten, till exempel om det fattade beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. 43Det innebär att det krävs en tydlig motivering av domstolen vid sitt ställningstagande. Detta anses vara viktigt, för de berörda barnens rättssäkerhets i tvångsvårdsmål, att barnet får information om vilka grunder som beslutet har fattats på och hur har den unge genom sin rätt att komma till tals har påverkat beslutet, speciellt i de mål som domstolen beslutar emot den unges intressen. 44
Ett JO beslut angående motiveringsskyldighet, där domaren får kritik för att inte ha angett domskälen vid beslut är därmed av intresse. Anledningen till kritiken var att vid ett beslut om omhändertagande enligt LVU har inte förvaltningsrättens angett domskälen. I beslutet framgick inte av rättens bedömning om det var 2 eller 3 § LVU som tillämpades. I beslutet framgick enbart de omständigheter som låg till grund för omhändertagandet. Dessa
omständigheter bestod både av miljöfall och beteendefall. Det anges inte i uttryckligen om beslutet föranletts av omständigheter i 2 § (beteendefallen) och/eller 3 § (beteendefallen).
I 30 § FPL regleras vad som ska anges i ett beslut i allmän förvaltningsdomstol. Däremot finns det inte någon bestämmelse i LVU som reglerar hur ett beslut om omhändertagande ska utformas.
Enligt JO ska det framgå av beslutet om de omständigheter som ligger till grund för beslutet hänför sig till miljöfallen och/eller beteendefallen. Detta är särskilt viktigt om den unge efter omhändertagandebeslutet placeras i ett särskilt ungdomshem. Ungdomshemmet har särskilda befogenheter om den unge är omhändertagen med stöd av 3 §. Det ska framgå av ett beslut vilka skäl som har bestämt utgången enligt 30 § FPL. I det aktuella målet var beslutet bristfälligt i och med att grunden för omhändertagandet inte framgick.
I beslutet får det inte råda någon tvekan om grunden för det omedelbara omhändertagandet.
På grund av bristerna i det underställda beslutet i det avseendet var det särskilt angeläget för
42 Titti Mattsson, 2002, S.20
43 30 § FPL
44 Trygve Hellners, Bo Malmqvist, 2010, s. 213
domstolen att tydligt redogöra för om omhändertagandet gjordes med stöd av 2 eller 3 § LVU. Eftersom skälen till bestämt utgången inte framgår ska domaren kritiseras för det. 45 Även en skyldighet som förvaltningsdomstolarna har är utredningsskyldigheten. Rätten ska även se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och detta regleras i 8 § Förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL. Paragrafen innehåller även den så kallade officialprincipen som innebär att domstolen har det yttersta ansvaret för att en ordentlig utredning har skett. Bestämmelser om utredningsansvar finns också i en del 46
specialförfattningar, till exempel i SoL 11:1.
2.4.1 Ett stärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården
I juridisk mening tillhör barn en grupp med särskilt utsatt position och kan därför behöva anpassat rättsligt stöd för att dra nytta av sina rättigheter. Detta beror också på att de inte har generell rättslig handlingsförmåga förrän vid 18 års ålder. Även vid 18 års åldern kan barn som rättighetshavare ha svårigheter att utkräva eller erhålla sina rättigheter i praktiken.
Artikel 2 åskådliggör sambandet mellan barns rättigheter och rättssäkerhet genom att markera deras rättigheter och lika värde samt att ingen får diskrimineras. 47
Barnet som rättighetsbärare utgör en viktig och stor del av lagstiftningsarbetet. Sociala barnavården och synen på vården som barnets rättighet samt kravet på rättssäkerhet har lyfts fram. För att stärka barnets rättigheter i Sverige ska uppföljningar och utvärderingar av 48 beslut samt åtgärder som rör barn alltid göras utifrån ett barnrättsperspektiv det vill säga att de ska grundas på barnkonventionens principer. 49
Barnrättsperspektivet kräver att man strävar efter att hitta lämpliga former för att på bästa och mest effektiva sätt försöka förverkliga barns rättigheter i praktiken. LVU har alltid innehållit viss rättighetsreglering för barn sedan dess tillkomst. Barn har bland annat tillerkänts
partsstatus och rätten till offentligt biträde, deras position har stärkts genom utökade informations- och delaktighetskrav samt genom att höra barn utan vårdnadshavarens
samtycke i vissa fall. Barns behov och intressen lyfts fram mer i LVU. Man har börjat lyssna på barnen mer och deras perspektiv har varit viktiga i bedömningar och beslut. Sociala barnavården blir präglad av ett barnskyddsorienterat arbete med utsatta barn. Med andra ord pågår det ett förändringsarbete som lyfter fram barnen mer. Barnet kan bland annat bli huvudaktören som har rättigheter samt att lagen måste se till att barnet får ha dessa
rättigheter. Ett sådant fortsatt förändringsarbete krävs för att hjälpa myndighet och domstolar i deras arbete att stärka barnets rättighetsbärande roll. 50
45 JO-beslut 2014-01-29, dnr 629-2013
46 Prop. 1971:30 s. 529
47 Pernilla Leviner, Tommy Lundström, 2017, s.111
48 SOU 2015:71 s. 41
49 Prop. 2009/10:232 s.17
50 Titti Mattsson, Barnrättsperspektiv i LVU-sammanhang, s. 14
2.5 Beteendefallen
Som beskrivits i 2.1 förutsätter LVU att ett missförhållande föreligger i den unges hemmiljö eller beteende. Varje beteende medför inte att den unge utsätter sin hälsa för risk att skadas på ett sätt som kan leda till vård. I 3 § LVU finns beteenderekvisit och ett prognostiskt rekvisit.
Beteenderekvisiten är tre till antalet; “missbruk av beroendeframkallande medel”, “brottslig verksamhet” och “annat socialt nedbrytande beteende. Prognosrekvisit är att den unge
“utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas”. Beteenderekvisiten har 51 en avgränsande funktion på det sättet att de indirekt visar på beteenden som inte medför tvångsvård. Exempel på ett sådant beteende är rökning. Även om rökning innebär en påtaglig risk för barnets hälsa kan det inte leda till omhändertagande enligt LVU. 52
Då syftet med denna uppsats är att studera rekvisitet socialt nedbrytande beteendet i 3 § LVU, vilket faller under beteendeparagrafen, kommer en utförlig redovisning av det att genomföras.
Däremot kommer beskrivningarna för de övriga rekvisiten vara ytliga.
Enligt 3 § LVU ska den unges beteende vara sådant att det innebär en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. 53
2.5.1 Missbruk eller brottslig verksamhet
En av grunderna för att tillämpa 3 § LVU är missbruk av beroendeframkallande medel. Med sådana medel avses alkohol, narkotika även jämställda tekniska preparat till exempel thinner.
Att den unge regelbundet brukar sådana preparat kan leda till en risk för den unges hälsa eller utveckling. 54
Ett andra rekvisit i paragrafen är brottslig verksamhet. Med detta menas givetvis inte några bagatellförseelser och därmed inte enstaka brott som inte anses vara allvarliga. Graden av brott alltså ska vara så hög att det visar en bristande anpassning till samhällslivet, då kan det anses föreligga vård- och tillsynsbehov med stöd av LVU. 55
51Gustav Svensson, 2012, s. 97
52Ibid., S. 154
53 3 § LVU.
54 Lars Lundgren, Per-Anders Sunesson, 2020, s. 372
55 Ibid., s 372
2.5.2 Socialt nedbrytande beteende enligt 3 §
Bestämmelsen omfattar den unges eget beteende som leder till åtgärder från samhällets sida för undvika risk för den unges hälsa och utveckling. 56
Beteenden som kan orsaka vård enligt 3 § LVU är som ovan nämnts missbruk av beroendeframkallande medel och brottslighet. Det framgår emellertid tydligt att det kan finnas andra jämförbara beteenden som kan sägas innefatta en påtaglig risk för den unge. 57 Begreppet socialt nedbrytande beteende utformades genom 1990 års LVU. Rekvisitet ”socialt nedbrytande beteende ” omformulerades den 1 juli 1990 från ”något annat därmed jämförbart beteende”. Målsättningen var att göra det möjligt att agera i situationer som betraktades vara allvarliga men som var svåra att jämföra med missbruk av beroendeframkallande medel eller brottsligt verksamhet. Med “socialt nedbrytande beteende” menas att den unges beteende 58 avviker från samhällets grundläggande normer på ett sätt som kan leda till en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Det som är viktigt är att göra en helhetsbedömning av den unges situation i relation till hans ålder. Det framgår även av paragrafens inledning att beteendet ska innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. Att barn och 59 ungdomar mår dåligt och agerar destruktivt orsakas många gånger av brister i hemmiljön. 60 Exempel på socialt nedbrytande beteende skulle kunna vara att den unge har begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan betraktas som brottslig verksamhet på grund av den unges ålder. Ett annat exempel kan vara att den unge vistas i missbruksmiljöer eller s.k.
knarkarkvartar, eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb. En psykisk störning hos den unge däremot utgör inte grund för vård enligt LVU. Vid en sådan situation där den unge till följd av sin psykiska störning missbrukar, begår brott eller har annat socialt nedbrytande beteende kan det dock finnas skäl att vidta åtgärder som innebär
omhändertagande med stöd av LVU. 61När ungdomar på grund av sitt beteende inte uppfyller förutsättningarna för att beredas vård inom socialtjänsten men samtidigt inte heller uppfyller kraven på allvarlig psykisk störning enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, råder det stor rättsosäkerhet. Många av dessa ungdomar har ett stort vårdbehov. Som ovan nämnt utgör inte psykiska problem en grund för att vidta en åtgärd med stöd av 3 § LVU. Därför tvingas socialtjänsten söka brister i den unges hemmiljö för att kunna bereda vård. 62
Det framgår av Socialstyrelsens allmänna råd att en sammantagen bedömning av de olika beteenden som unge uppvisar bör göras. Anabola steroider klassas inte som 63
56 Ibid., s. 372
57 Prop. 1979/80:1, del A, s. 583
58Gustav Svensson, 2012, s.128. (jfr. prop. 1989/90:28 s. 109)
59 SOSFS 1997:15 s. 34. Jfr RÅ 84 2:31
60 Hjördis Flodström Nilsson & Bengt Ehlin, 2004, s. 28
61 Prop. 1989/90:28 s. 67
62 SOU 1998:31 s. 216
63 SOU 2015:71 s. 304
beroendeframkallande medel men de påverkar på ett destruktiv sätt både socialt och medicinskt. Enligt Socialstyrelsens uppfattning utgör bruk av anabola steroider ett sådant 64 annat socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU. Det ska tas hänsyn till missbrukets 65 omfattning, dess effekter, syfte och sättas i relation till den unges livsföring och beteende i övrigt. Däremot nämns det inget om skolskolk varken i lagtext eller i förarbeten till LVU. 66 Det är skolan som vidtar åtgärder vid skolk och därför torde det inte vara grund för vård enligt LVU. 67
2.6 Påtaglig risk
Påtaglig risk är en ytterligare förutsättning för att LVU ska tillämpas. Det handlar om att en risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas föreligger. Det måste finnas konkreta bevis som talar för att risk föreligger. Beslutet om att omhänderta får inte grundas på subjektiva antaganden eller ovidkommande omständigheter, som till exempel allmänna värderingar om att den unge löper risk att skadas. 68
Det har skett ändringar i lagtexten. I 1990 års LVU omformulerades det äldre uttrycket
“allvarlig fara” till “påtaglig risk”. Syftet med ändringen var att tolkningen skulle vara enklare och utvidga möjligheterna att ingripa i beteendefallen. Ändringarna innebar att det ställs högre krav på socialtjänsten som ska kunna vidta åtgärder i ett tidigare skede. 69
2.7 Relevanta rättsfall
För att kunna analysera innebörden av begreppet socialt nedbrytande beteende har även en undersökning av relevanta rättsfall genomförts. Dessa rättsfall består av fem rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare regeringsrätten) endast en dom är från kammarrätten.
I tre av de målen är det fråga om socialt nedbrytande beteende däremot i de tre andra rättsfallen anses inte beteendet utgöra ett socialt nedbrytande beteende.
Dessa rättsfall består endast av de mål som berör 3 § LVU och som avser rekvisitet socialt nedbrytande beteende. Vid redovisningen av varje rättsfall har bakgrundsbeskrivning av målen och parternas inställning med grunderna, yrkanden med dess grunder samt domskäl och domslut beskrivits utförligt. Av de undersökta domarna har den högsta instansens domskäl främst varit av intresse.
64 Prop. 1993/94:149 s.105
65 SOU 1996:126 s. 217
66 SOSFS 1997:15 s. 35
67 A a, s. 35
68 Lars Lundgren, Per-Anders Sunesson, 2020, s. 372
69 Prop. 1989/90:28 s. 67 och 109.
Efter varje målbeskrivning följer en sammanfattning av instansernas bedömning. På grund av att Högsta förvaltningsdomstolens bedömning är i fokus kommer enbart dess argumentation att tydliggöras. Anledningen till detta är att få svar på hur rekvisitet har tolkats och vad som har legat till grund för domskälen av högsta instans i respektive mål.
2.6.1 RÅ 1984 2:31
Detta mål har ansetts vara relevant för uppsatsen för att den behandlar rekvisitet “annat därmed jämförbart beteende” enligt 1 § 2 st. 2 p LVU. Därutöver behandlar Högsta
förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten), HFD, varför den unge uppvisar ett sådant beteende och därmed är i behov av vård enligt LVU.
Bakgrund och parternas inställning
Då målet avgjordes, förekom begreppet annat därmed jämförbart beteende, enligt 1 § 2 st. 2p.
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
1 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga lydde så här:
” Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Vård skall beredas den unge om
● brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller
● den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.”
Frågan i målet gällde om förutsättningarna för vård enligt 1 § 2 st. 2 p. gamla LVU, var uppfyllda för att omhänderta en 18-årig pojke. Socialnämnden anförde i sin talan att pojken hade isolerat sig från omgivningen och det kunde gå flera dagar utan att den unge hörde av sig till någon. Han hade även vänt på dygnet, sovit på dagarna och varit ute på nätterna. Han undvek måltider och gjorde sig själv mat, främst smörgåsar. Socialnämnden ansåg att han var mycket svårkontaktad. Någon kriminalitet eller något missbruk av beroendeframkallande medel hos den unge var inte känt.
Domskäl
Länsrätten ansåg att den unges beteende utgjorde sådan risk att han utsatte sin hälsa och utveckling för allvarlig fara emellertid krävdes det att beteendet var jämförbart med missbruk av beroendeframkallande medel eller brottslig verksamhet. Därför avslog länsrätten ansökan om vård med stöd av LVU.
Beslutet överklagades hos kammarrätten. Kammarrätten fastställde länsrättens beslut.
Högsta förvaltningsdomstolen gjorde dock en annan bedömning av fallet. Sedan domen i kammarrätten hade fallit hade den unge fortsatt att isolera sig, att sova på dagarna och vara
ute på nätterna. Han hade dessutom gjort sig skyldig till tre inbrottsstölder vid tidpunkten för HFD:s prövning. Efter en månad intogs han på mentalsjukhus eftersom att han hade uttalat självmordstankar. Han avvek dock efter någon dag. Sluten psykiatrisk vård ansågs inte nödvändigt behövlig. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att de brott som den unge gjort sig skyldig till inte vara av den arten att han kunde anses bedriva brottslig verksamhet.
Det innebar fortfarande allvarlig fara för den unges hälsa och utveckling på grund av att de utgjorde yttringar av en social missanpassning som därför var jämförbart med sådant
beteende som sägs i 1 § 2 st 2p. gamla LVU. Han var därför i behov av vård som ledde till att hans isolering bröts, att han vandes vid en regelbunden livsföring samt att han fick en
kompletterande grundskoleutbildning och viss yrkesutbildning. Sådan vård kunde beredas honom inom socialtjänsten och var uppenbart lämpligare än annan vård.
Med andra ord förordade HFD att pojken skulle beredas vård med stöd av 1§ 2 st. 2p. gamla LVU.
Sammanfattning
Länsrätten avslog i sin dom ansökan om vård med stöd av LVU. Socialnämnden överklagade hos kammarrätten som gjorde en likadan bedömning som länsrätten. Även detta beslut överklagades av socialnämnden till högsta instans.
Av HFD:s argumentation framgår en redogörelse för de rättsliga förutsättningar för vård enligt 1 § 2 st. 2p. gamla LVU och de olika beteendena hos den unge. I sin argumentation kommer HFD fram till att det föreligger en social missanpassning på grund av den unges beteendestörningar och de utförda brottsliga handlingar som innebär allvarlig fara för den unges hälsa och därmed anses 1 § 2 st 2p. gamla LVU vara uppfylld. Därför finner HFD att den unges beteende är att jämföra med missbruk och brottslighet.
2.6.2 RÅ 2000 ref. 33
Rättsfrågan i målet handlar om varför den unge anses uppvisa ett socialt nedbrytande beteende och därmed ska beredas vård enligt 3 § LVU. Med anledning av det har målet ansetts vara relevant att undersöka i uppsatsen.
Bakgrund och parternas inställning
Målet handlar om en 15-årig pojke som har problem med aggressivt beteende. Han har under sin uppväxt haft svårigheter att behärska sig. Flera anmälningar som kommit in till
stadsdelsnämnden har handlat om honom. Han har slagit och hotat sina syskon och sin
moder. Det har även förekommit kriminella handlingar bland annat att han varit misstänkt för delaktighet i personrån. Modern har återkommande sökt stöd för situationen. Han har
avstängts från olika skolor och andra institutioner på grund av att man varken har kunnat garantera hans egen eller andras säkerhet. Pojken har även bekräftats av polisen som en av de ungdomar som orsakade mest oro i området på grund av att han umgicks i brottskvarter. Han har även varit positiv för cannabinoider när ungdomshemmet tagit prover. Socialnämnden lämnade en ansökan hos länsrätten att pojken skulle beredas vård enligt 1 och 3 §§ LVU.
Ansökan grundade socialnämnden på att pojken genom ett socialt nedbrytande beteende utsatte sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas samt att den behövliga vården inte var möjlig att ge genom samtycke. Pojkens moder motsatte sig alltså att vården skulle ges med stöd av LVU.
Domskäl
Länsrättens kommentar om socialt nedbrytande beteendet var att;
” Pojken uppträtt aggressivt och våldsamt mot sin moder och sina syskon. Han hade kastat kniv på modern samt slog och hotade sin yngre bror. Av utredningen framgår att han är en starkt impulsdriven person med en hög inre spänningsnivå samt att han lätt hamnar i ett aggressivt och utagerande beteende eftersom att han har svårt att hantera starka känslor. ” Därför ansåg länsrätten att pojken uppvisade ett socialt nedbrytande beteende på det sätt som framgår i 3 § LVU.
Pojken överklagade beslutet hos kammarrätten och yrkade upphävning av länsrättens dom.
Kammarrätten gjorde inte samma bedömning som länsrätten, alltså rekvisitet socialt nedbrytande beteende ansågs inte vara uppfyllt.
Kammarrätten anförde vidare ;
” Av utredningen framgår att det i pojkens beteende finns starka inslag av aggressivt
utagerande och destruktivitet och att han är i stort behov av råd för att komma till rätta med sin tillvaro. Hans beteende är dock inte ett sådant socialt nedbrytande beteende som enligt 3
§ LVU utgör en förutsättning för LVU. De kriminella gärningar är inte heller av den art eller omfattning att han kan anses bedriva brottslig verksamhet.”
Stadsdelsnämnden överklagade kammarrättens dom hos HFD.
Högsta förvaltningsdomstolen bedömde emellertid att pojken uppvisade ett socialt
nedbrytande beteende. Som grund för sin dom åberopade HFD pojkens våldsamma beteende samt brottsligt handlande och en dragning till destruktiva miljöer.
”Han hade blivit polisanmäld för flera brott, bland annat stöld, misshandel och olaga hot.
Han hade ett mycket aggressivt beteende mot sin omgivning och han använde frekvent våld och hot om våld mot andra människor.”
Det förekom även i HFD:s utredning att pojken även hade häktats i samband med ett inbrott.
Vidare hade han dömts för olaga hot till vård enligt SoL. Även modern hade lämnat in en ansökan till socialnämnden i samband med att hon hade hittat stöldgods i hemmet som pojken förvarat och att han var ute på kvällar och nätter. Hon hade vidare hittat hasch i pojkens rum.
Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att den unge uppvisade ett socialt nedbrytande beteende och det fanns risk för ökat kriminellt beteende, ökat missbruk och socialt utanförskap. Därför behövde pojken klara och fasta gränser.
Högsta förvaltningsdomstolen kommer emellertid fram till att:
” Det framstår således nu som alldeles uppenbart att det av stadsdelsnämnden åberopade beteenderekvisitet är uppfyllt. Vid angivna förhållanden skall han beredas vård enligt 1 och 3
§§ LVU.”
Kammarrättens dom därmed ändras och HFD beslutade om vård med stöd av 1 och 3 §§
LVU.
Sammanfattning
Länsrättens bedömde att den unge uppvisade ett socialt nedbrytande beteende vilket överklagades av pojken hos kammarrätten. Kammarrätten gjorde en annan bedömning av fallet och ändrade domen och därmed överklagades det beslutet av socialnämnden till HFD.
Högsta förvaltningsdomstolen inleder sin argumentation med redogörelse för socialnämndens och den unges anföranden. Det följer även av argumentationen att rekvisitet uppfylls (utöver sin dragning till knarkarkvartar) med stöd av de begångna brottsliga handlingarna.
Även i det här målet har HFD gjort en helhetsbedömning av den unges situation men det framgår inte av bedömningen vad i den unges beteende som är socialt nedbrytande beteende.
2.6.3 RÅ 2010:24
Rättsfrågan i målet är varför den unge inte uppvisar ett socialt nedbrytande beteende och den är relevant att undersöka i uppsatsen eftersom att bedömningen i målet kommer vara till hjälp att dra slutsatser om vilka beteenden som inte anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende.
Bakgrund och parternas inställning
Målet handlar om en 16 årig flicka som lider av ett neuropsykiatriskt funktionshinder i forma av ADHD och autismspektrumstörning. Frågan i målet är om flickan har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Socialnämnden anför bland annat följande.
Flickan har vid ett antal tillfällen varit hotfull och våldsam mot sin omgivning och skadat sig själv som andra. Hennes beteende har lett till att hon har stängts av från skola och andra institutioner. Hon har bland annat stängt av från flera behandlingshem på grund av dessa kunde inte garantera hennes eller övrigas säkerhet samt orsakat stor skadegörelse. Hennes funktionshinder medför bland annat att hon är utagerande, impulsstyrd och har svårt att integrera. Det är inte hennes funktionshinder som utgör grund för ett ingripande med stöd av LVU. Det antas dock att beteendet som hon uppvisar är en följd av hennes psykiska
funktionshinder.
Socialnämnden anförde även att flickans beteende avviker från samhällets grundläggande normer det vill säga att det utgjorde ett socialt nedbrytande beteende och det innebar en
påtaglig risk för att hennes utveckling och hälsa skadas. Flickan och modern motsatte sig till vård enligt LVU.
Domskäl
Länsrätten och kammarrätten beslutade om att flickan skulle beredas vård med stöd av 3 § LVU.
HFD bedömer att beteendet inte utgör ett socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU därför bifaller överklagandet.
”Av vad som anförts i det föregående framgår att en ungdom som lider av en psykisk störning inte enbart av det skälet får bli föremål för vård enligt LVU. ”
HFD grundar sin bedömning på att flickans beteende är inte att betrakta som symtom på hennes psykiska funktionshinder.
Därmed kommenterade att ;
”För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder. ”
Mot bakgrund av den bedömningen fastställde därför HFD att den unge inte uppvisade ett socialt nedbrytande beteende.
Sammanfattning
Både länsrätten och kammarrätten bedömde att den unge uppvisade ett socialt nedbrytande beteende. Det förekom dock en annan bedömning av HFD och de konstaterades att beteendet inte uppfyllde förutsättningarna i 3 § LVU. HFD inleder sin argumentation med en
redogörelse för de rättsliga förutsättningar för att beredas vård enligt LVU, beteenden som utgör socialt nedbrytande beteende utifrån förarbetsuttalanden, en praxis som tillhör området och även förhållandet mellan LVU och LPT har diskuterat utifrån Statens offentliga
utredningar, SOU, 2000:77. Slutligen fastställde HFD, utan vidare motivering, att den unges funktionsnedsättningen inte kan ligga till grund för att tillämpa 3 § LVU eftersom att den unges beteende inte anses vara en följd av en psykisk störning utan är “en typisk del och yttring av den unges funktionshinder”. Beteendet ska även vara frikopplat från den unges psykiska störning i sig.
2.6.4 HFD 2015 ref. 7
Målet behandlar varför den unge inte anses uppvisa ett socialt nedbrytande beteende och den har ansetts vara relevant för att även kunna se i vilka situationer det inte anses vara ett socialt nedbrytande beteende. Rättsfallet anses vara relevant i förhållande till uppsatsens syfte för att undersöka vilka beteenden som inte faller under rekvisitet för att möjligtvis göra en
gränsdragning.
Bakgrund och parternas inställning
Det är fråga om en flicka som vårdas med stöd av 2 § LVU. Hon har utsatts för misshandel, hot och kränkande behandling i hemmet och vistas därför på hemlig ort. Flickan ansågs ha ett socialt nedbrytande beteende enligt i 3 § LVU på grund av att hon riskerade att röja
vistelseorten. Hon har vid flera tillfällen avvikit från det hem där hon varit placerad och befunnit sig i städer där släktingar till henne bor och dessutom har hon umgåtts med
ungdomar som kan tänkas ha koppling till hennes släkt. Flickan har även haft kontakt med sin familj. Socialnämnden framför i sin talan att flickans agerande å ena sidan kan ha inneburit att hon röjt sin adress och å andra sidan att hon utsätter sig själv för fara.
Domskäl
Förvaltningsrätten anser inte att flickans handlingar utgör ett socialt nedbrytande beteende i lagens mening och avslår därmed socialnämndens ansökan.
Dessutom kommenterade förvaltningsrätten att:
“Flickan har vid den muntliga förhandlingen beskrivit sin situation på ett adekvat sätt och har gett uttryck för både insikt och mognad när hon redogjort för sina önskemål”
Socialnämnden bestred ändring hos kammarrätten.
Kammarrätten ansåg att rekvisitet socialt nedbrytande beteende var uppfyllt och beslutade därmed om omedelbart omhändertagande enligt 3 och 6 §§ LVU.
Enligt kammarrätten;
“Grunden för att flickan uppvisar ett socialt nedbrytande beteende är en rad olika beteenden som sammantaget demonstrerar en oförmåga att inte utsätta sig för riskfyllda situationer och att ha ett adekvat förhållningssätt till sin omgivning. Hon uppvisar ett avvikande beteende som innebär en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas.”
Högsta förvaltningsdomstolen bedömer emellertid att förutsättningar för att bereda vård enligt 3 § LVU saknas. Det som ligger till grund för HFD:s bedömning är att flickans beteende inte är tillräckligt allvarligt för att hon ska beredas vård enligt 3 § LVU.
” Enbart det förhållandet att den unge utsätter sig för en risk innebär inte att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt nedbrytande beteende”
Dessutom anförde HFD att :
“Flickans agerande kan visserligen ha inneburit att hon röjt sin vistelseort och att hon därmed utsätts för fara. Beteendet framstår som emellertid snarast som ett obetänksamt handlande av en ung människa och inte som ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU”
Därför upphävs kammarrättens dom av Högsta förvaltningsdomstolen och förvaltningsrättens domslut fastställs.
Sammanfattning
Förvaltningsrätten ansåg inte att beteendet var ett socialt nedbrytande beteende. Domen ändrades hos kammarrätten i samband med socialnämndens överklagande. Kammarrätten gjorde dock samma bedömning som förvaltningsrätten och av den anledningen överklagade den unge hos Högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen inledde sin argumentation med en redogörelse för de rättsliga förutsättningarna för att beredas vård enligt 3 § LVU, ett citat från förarbetena som exempel på beteenden som anses vara socialt nedbrytande beteende, en praxis som exempel på hur liknande fall har bedömts samt en slutlig bedömning där domstolen kommer fram till att den unges beteende inte är ett socialt nedbrytande beteende. Utifrån dessa redogörelser fann HFD att rekvisitet inte var uppfyllt, på grund av att den unges beteende i sig är inte ett socialt nedbrytande beteende utan enbart ett “obetänksamt handlande”
2.6.5 HFD 2015 ref. 42
Även i det här målet bedömer HFD att den unge inte uppvisar ett socialt nedbrytande beteende. Målet har ansetts vara relevant för att analysera mer varför vissa beteenden inte bedöms vara socialt nedbrytande beteende. Även det här fallet anses vara relevant för att domstolen behandlar ett beteende som fallet utanför rekvisitet. Därför har rättsfallet analyserats för att försöka göra en gränsdragning
Bakgrund och parternas inställning
Målet handlar om en snart 17-årig pojkes misskötsel av sin medicinering och
insulinbehandling vilket är livsfarligt för honom. Han har även fått läkarintyg som bevisar att medicineringen och insulinbehandlingen är livsviktiga för honom. Han missköter sin
skolgång, umgås i kriminella kretsar, uppvisar ett aggressivt beteende, dricker alkohol och brukar tobak. Socialnämnden ansåg att pojken var i behov av vård på grund av att han utsatte sin hälsa för stora risker genom att missköta sin medicinering och behandling.
Socialnämnden ansökte mot denna bakgrund om att pojken skulle beredas vård enligt 3 § 1 st.
LVU. Vårdnadshavarna till pojken medgav socialnämndens ansökan om vård men pojken motsatte sig ansökan.
