Rättvis rättegång (art 6) och effektivt rättsmedel (art. 13)

Om någons konventionsenliga fri- och rättigheter kränks förutsätter artikel 13 i Europa-konventionen att den kränkte ska ha tillgång till effektiva rättsmedel. Extraordinära rätts-medel, exempelvis resning, brukar inte uppfattas som effektiva rättsrätts-medel, utan anses normalt som otillräckliga för att kunna få rättelse.²⁶² Ända fram till 1980-talet ansågs det i Sverige inom flera förvaltningsrättsliga områden som tillräckligt att som enskild kunna få sin fråga prövad av en förvaltningsmyndighet eller av regeringen, och i sista hand genom resning. En sådan ordning ansågs således som likvärdig med domstolsprövning.²⁶³

260 Jag är medveten om att det är pretentiöst att parafrasera Ekelöfs kända formulering, men jag kunde inte låta bli.

År 1982 fälldes emellertid Sverige i Europadomstolen för just denna ordning i målet Sporrong och Lönnroth

261 Edwardsson, Rättsfallskommentar till RÅ 2010 ref. 61, s. 460.

262 Warnling-Nerep, Rätten till domstolsprövning & rättsprövning, s. 50.

263 Warnling-Nerep, Rättsmedel, s. 31.

mot Sverige. Europadomstolen fann att det svenska systemet bröt mot artikel 6.1 i Europa-konventionen om rätten till domstolsprövning och rättssäker process.²⁶⁴ Och eftersom artikel 6.1 hade kränkts innebar det per automatik att även artikel 13 hade kränkts, eftersom rekvisi-ten artikel 13 täcktes in av (”are here absorbed by”) rekvisirekvisi-ten i artikel 6.²⁶⁵ På 1980-talet fäll-des Sverige också för flera andra kränkningar av artikel 6.1.²⁶⁶ Fällningarna ledde fram till att det tillskapades ett nytt institut för domstolsprövning, nämligen rättsprövning, som innebär att vissa regeringsbeslut (den gamla rättsprövningslagen omfattade också vissa förvaltnings-myndigheters beslut) kan prövas i Högsta förvaltningsdomstolen om målet på något sätt rör enskildas civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i Europakonventionen artikel 6.1.²⁶⁷ Hur kommer då resning in i bilden? Den nationella tvisten i Sporrong och Lönnroth rörde beslut om byggnadsförbud i väntan på expropriation. Besluten gick inte att få prövade i domstol, varför förbuden hade gällt i tjugofem respektive tolv år.²⁶⁸ I Europa-domstolen framhöll den svenska regeringen att sökandena visst hade haft rätt till domstols-prövning, nämligen genom att ansöka om resning. Denna invändning förkastades dock av Europadomstolen. Här framhölls tre huvudsakliga skäl. Enligt domstolen behövde Högsta förvaltningsdomstolen för det första – eftersom 37 b § FPL inte fanns vid denna tidpunkt – i praktiken tillämpa resningsreglerna i tvistemål i 58 kap. 1 § RB²⁶⁹ för att avgöra om resning skulle beviljas. För det andra framhöll Europadomstolen att resning är ett extraordinärt rätts-medel som används sällan, och för det tredje att Högsta förvaltningsdomstolen vid prövningen av en resningsansökan inte genomför en full prövning av målet.²⁷⁰ Med anledning av dessa slutsatser fann Europadomstolen att möjligheten att ansöka om resning för det fall ordinär domstolsprövning saknades inte levde upp till artikel 6.1 i Europakonventionen.

Europadomstolens domskäl väcker flera frågor. Det första påståendet om att Högsta förvaltningsdomstolen i avsaknad av förvaltningsrättslig lagstiftning hade att stödja sig på (”rely on”) 58 kap. 1 § RB framstår som en förenkling. Som tidigare nämnts²⁷¹

264 Sporrong och Lönnroth mot Sverige, ansökan nr. 7151/75; 7152:75, dom den 23 september 1982.

förekommer förvisso flera av de resningsgrunder som finns uppräknade i 58 kap. 1 § RB i

förvaltnings-265 Sporrong och Lönnroth mot Sverige, ansökan nr. 7151/75; 7152:75, dom den 23 september 1982, p. 88.

266 Se t.ex. Pudas mot Sverige, ansökan nr. 10426/83, dom den 27 oktober 1987 och Tre Traktörer AB mot Sverige, ansökan nr. 10873/84, dom den 7 juli 1989.

267 Inom ramen för syftet med denna uppsats ryms inte någon närmare analys av rättsprövningsinstitutet. För en grundlig genomgång av rättsprövningsinstitutet, se t.ex. Warnling-Nerep, Rättsmedel, s. 183 ff.

268 Warnling-Nerep, Förvaltningsbeslut, s. 32.

269 Se avsnitt 4.5.1.

270 Sporrong och Lönnroth mot Sverige, ansökan nr. 7151/75; 7152:75, dom den 23 september 1982, p. 86.

271 Se avsnitt 4.6.6.

processen, men det är inte detsamma som att Högsta förvaltningsdomstolen stöder sig på den bestämmelsen. Enligt min mening har likheterna mellan det allmänprocessuella och det förvaltningsprocessuella resningsinstitutet snarare att göra med att resningsgrunderna som förekommer både i RB och i förvaltningsprocessen är normerade av resningsinstitutets syfte, nämligen att i vissa fall bryta genom rättskraftiga avgöranden och åstadkomma materiell rätt-visa.²⁷² Jag ansluter vidare till Warnling-Nereps uppfattning att avsaknaden av en bestämmelse sannolikt var en bidragande orsak till att Europadomstolen ansåg att resnings-institutet inte ansågs uppfylla kravet i artikel 6.1.²⁷³

Även Europadomstolens andra påstående – att resning är ett extraordinärt rättsmedel som an-vänds sällan – kan ifrågasättas. Att resning är ett extraordinärt rättsmedel torde förvisso inte gå att ha några principiella invändningar mot. Däremot har Högsta förvaltningsdomstolens tillämpning av resningsinstitutet, som tidigare anförts²⁷⁴, länge präglats av en generös och välvillig attityd gentemot enskilda. Lavin har framhållit att det mycket stränga rekvisitet synnerliga skäl i 37 b § kombinerat med förarbetsuttalanden om att regleringen var avsedd som en kodifiering av praxis minst sagt ”kom som en överraskning för domstolens leda-möter”.²⁷⁵ Vid tidpunkten för Europadomstolens dom i fallet Sporrong och Lönnroth, alltså i början av 1980-talet, förefaller det således inte helt rättvisande att som Europadomstolen påstå att det förvaltningsrättsliga resningsinstitutet tillämpades sällan. En fråga som uppkommer i sammanhanget är däremot om Europadomstolens beskrivning äger större giltighet idag? An-talet beviljade resningsmål har, såsom framgår i RÅ 2010 ref. 61, minskat under 2000-An-talet.

Europadomstolens beskrivning att resningsinstitutet tillämpas sällan torde därmed vara mer rättvisande nu än vad den var när domen skrevs för drygt trettio år sedan.

Det tredje påståendet i Europadomstolens domskäl – att Högsta förvaltningsdomstolen inte företar en full prövning av målet – inger även det vissa betänkligheter. Enligt Europa-domstolen lever det förvaltningsprocessuella resningsinstitutet inte upp till kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen, eftersom det enligt Europadomstolen är först när Högsta domstolen beviljat prövningstillstånd (”declared the application admissible”) som en full prövning av målet kan göras och det klandrade beslutet eventuellt kan ändras.²⁷⁶

272 Jfr. Westerberg, Extraordinära rättsmedel, s. 92. Se även avsnitt 2.2.

Det krävs emellertid inte

273 Warnling-Nerep, Rätten till domstolsprövning & rättsprövning, s. 51.

274 Se t.ex. avsnitt 1.1.

275 Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 131.

276 Sporrong och Lönnroth mot Sverige, ansökan nr. 7151/75; 7152:75, dom den 23 september 1982, p. 86.

prövningstillstånd i resningsmål, annat än i de fall där det är fråga om ett överklagande av en kammarrätts resningsbeslut.²⁷⁷ Vid Högsta förvaltningsdomstolens prövning om skäl för res-ning föreligger gör domstolen vidare en sammantagen bedömres-ning av alla omständigheter som föreligger i målet, varför Europadomstolens påstående att Högsta förvaltningsdomstolen inte prövar målet i dess helhet väcker vissa frågor.

Genom Europadomstolens domar står det således dock klart att det förvaltningsrättsliga resningsinstitutet inte uppfyller kraven på rättvis rättegång enligt artikel 6.1 Europa-konventionen. Som en direkt konsekvens av fällningarna i Europadomstolen tillkom rätts-medlet rättsprövning, som i vissa fall ger en sökande rätt till domstolsprövning. Som har framgått ovan väcks emellertid vissa frågor kring de grunder som Europadomstolen åbero-pade i fallet Sporrong och Lönnroth till stöd för påståendet att resningsinstitutet inte möter Europakonventionens krav. Europadomstolens uttalande i det målet har även uppmärk-sammats i svensk praxis. I RÅ 1990 ref. 75 – ett mål som rörde rättsprövning – tillade justitie-rådet Voss för egen del att Europadomstolens uttalande om resningsinstitutet i målet Sporrong och Lönnroth ”synes bygga på en missuppfattning av rådande rättsläge beträffande detta insti-tut”.