1. Under din yrkesverksamma tid har du träffat på fler pojkar än flickor som
har diagnosen dyslexi?
Med hjälp av denna fråga ville vi ha en personlig reflektion och erfarenhet om de undervisat fler elever i någon av könsgrupperna. Med specialpedagogernas yrkeserfarenhet får vi en del av vår centrala fråga besvarad.
På frågan har de flesta specialpedagogerna träffat fler pojkar än flickor som har eller har fått diagnosen dyslexi. I endast ett fall var det motsatt förhållande, där förklaringen var att specialpedagogen arbetat på ett program som var dominerat av flickor.
En specialpedagog säger följande: ” Ja, det har jag verkligen gjort. Många gånger blir
pojkarna undersökta för dyslexi för att de har ägnat sig mer åt andra saker i klassrummet. Då börjar man titta lite djupare på det och tänka efter på vad det är som fattas här. Då är man snabbare på att göra en utredning. Flickor kan i flera år sitta tysta, man ser att det är något som fattas, men de säger aldrig ifrån, utan de kämpar på i det tysta."
2. Är det någon skillnad på pojkar och flickor som har dyslexi?
Med hjälp av denna fråga ville vi få fram om det finns någon skillnad i könsgrupperna som gör att specialpedagogen arbetar på ett annat sätt beroende av kön eller om det finns andra faktorer som är avgörande som inte har med kön att göra.
Alla specialpedagogerna som har arbetat med båda grupperna tycker inte det är någon skillnad. Det som skiljer sig ligger mer på individnivå och inte i könsskillnader. Det har mer med vad individen har för inställning och mål att göra. Det finns mycket stora skillnader på olika individer. Allt från de som klarar av att hantera sin dyslexi utan att omgivningen märker
30
att de är dyslektiker, till de som hela tiden hävdar att de är undantagna från att läsa och skriva på grund av sin dyslexi.
Det som kan vara lite oroande i gruppen som klarar av att hantera dyslexi utan hjälp är att de misslyckas och halkar efter. Det är av stor vikt att omgivande pedagoger känner till elevens diagnos så att man kan sätta in hjälp i ett tidigt skede.
En specialpedagog tyckte dock följande: ” Flickor tar mer ansvar och vet bättre hur de
skall jobba för att hantera sin diagnos. När vi samordnar arbetspass är det störst andel flickor som kommer till våra träffar för att pojkarna tycker att de själva kan hantera sin diagnos och behöver inte hjälp utan vill hellre vara ute i klasserna eller ha håla.
Tjejerna har betydligt lättare för att berätta att de har en diagnos och vill ha hjälp, medan en del killar vill försöka förtränga sitt handikapp. Trots att dyslexi är så accepterat i vårt samhälle vill fler pojkar än flickor dölja det. Vi har stött på elever som inte vill berätta att de har en diagnos för att de startar på en ny skola och vill inte sticka ut som de har gjort på sin tidigare skola.
Även föräldrarna vill att de skall vara tysta om sitt handikapp. Vi som specialpedagoger vill att alla som har en diagnos berättar detta. Ser man att eleven inte behöver hjälp längre så självklart ska han/hon gå tillbaka till sin klass. Vissa elever som har en diagnos kommer bara till specialläraren när det är nationella prov eller större skrivningar där de känner att de behöver längre tid än sina kamrater.
Vissa elever skyller på sitt handikapp när det strular i skolan med mycket frånvaro eller de inte orkar göra något.
En annan specialpedagog säger följande: ” Jag tycker inte det är någon skillnad på pojkar
och flickor som har dyslexi utan jag tycker det är individskillnad. Det är hur mycket driv de har i sig och hur mycket stöd och hjälp de har hemifrån som avgör. En del av barnen har anammat att de har dyslexi och tycker då inte att de behöver skriva. Nu är vi pedagoger mer medvetna och vi tränar skrivning och läsning fast man har dyslexi. Vi går alltid in på elevens nivå och så tränar vi utifrån det. De ska lära sig skriva och läsa. Det är vårt mål. Så det är individ- och inte könsrelaterat. Det är drivet i människan som är det avgörande, inte könet.”.
31
3. Är det lättare/svårare att arbeta med någon av omnämnda grupper?
Denna fråga är en följdfråga av föregående fråga. Vi ville utröna om det finns svårigheter eller omvända förhållanden i någon av elevgrupperna. Här kan det komma fram om det finns fler faktorer som kan vara avgörande.
På den frågan skiljer sig svaren väldigt mycket. Vi har valt att redogöra olika synpunkter från specialpedagogerna.
”Att hitta litteratur för pojkar som faller de i smaken är inte lätt. Flickböcker finns det hur mycket som helst av. Det är svårt att hitta litteratur för att vidareutveckla sin läsning till pojkar som inte är fotbolls- eller hockeyintresserade. Att sitta och läsa faktaböcker är urtråkigt för eleverna. Man måste få intresse för att läsa. På grund av litteraturen tycker jag att det är lättare att jobba med flickor."
”Det tar längre tid att arbeta med pojkar, dels för att det tar längre tid innan eleven berättar om sina problem och dels för att de ibland har hittat ett sätt att undvika att arbeta genom att försöka få andra att göra jobbet eller gör något annat för att slippa, så gör oftast inte flickor. Tjejerna har en annan metod att arbeta med sina problem de är oftast mer fokuserade och försöker gärna på egen hand så mycket som möjligt. Killarna är nog mer vana att bli servade. Det är av stor vikt vilka föräldrar eleven har om dessa är med och pushar på både eleven och skolan för hur mycket hjälp en elev skall få. Att föräldrar till eleverna läser och engagerar sina barn med diverse böcker och vettiga spel på datorn där det är mycket läsning i spelet påverkar också."
”Det är lite olika problem, jag tycker nästan det är lättare att arbeta med pojkar. Pojkar är lite mer öppna. Det är svårare att få ur flickor vad problemet är."
Vad vi kan se så får vi svar på frågan utifrån olika sidor. Det intressanta är att
specialpedagogerna har olika erfarenheter av frågan. Vi kan inte peka ut en definitiv skillnad då skillnaderna ligger på olika plan.
32
4. Är det lättare att i dagsläget testa om en elev har diagnosen dyslexi än för
tio år sedan?
Med hjälp av denna fråga vill vi få fram hur utvecklingen av diagnostisken har utvecklats i ett historiskt perspektiv. Här kan det även komma fram faktorer som är viktiga i vår
frågeställning.
Här har vi fått enhetliga svar på frågan. Det är lättare och medvetenheten om dyslexi har ökat markant. Det som dyker upp som ett problem är att väntetiderna till logopeder och psykologer kan vara mycket långa inom vården. Men eleverna blir inte lidande av att man väntar på en diagnos. Elever som har blivit upptäckta med svårigheter, där har skolorna vi har varit i kontakt med varit snabba med att skriva åtgärdsprogram för att hjälpa eleverna.
Samhället har ändrat inställning till dyslexi och det har hjälpt till att underlätta för
dyslektiker. Möjligheterna för dyslektiker är lika stora som för övriga studerande till högre studier.
Här är en synpunkt från en specialpedagog från en gymnasieskola: ” När jag började
jobba som lärare så var det inte lika känt som det är idag. När man diskuterar det idag så har man i sin närhet någon som har dyslexi och på så vis har man en större acceptans för dyslektiker. Även elever har kännedom om vad dyslexi innebär.
Det underlättar för dyslektiker. Sedan har skolorna bättre rutiner för att upptäcka dyslexi i tid. Jag tror inte man hade samma rutiner förr som vi har idag. Vi kör tester på eleverna när de börjar ettan och upptäcker vi att det föreligger ett problem hos eleven så gör vi en
screening för att se om eleven ligger inom riskzonen för dyslexi.
Jag tror att föräldrar och barn är mer medvetna nu än vad man var förr. Man är mer öppen för att utföra tester för att se om man har dyslexi eller inte. Så jag tror det är lättare idag än tidigare. Det är mer accepterat att ha dyslexi idag än vad det var förr, det medför att det är lättare för elever med diagnosen. Det är inte konstigare än att ha glasögon. Sedan är det klart att det finns en del som tycker det är jobbigare än andra att ha diagnosen."
33
5. Vem utför dyslexitesterna?
Med hjälp av denna fråga vill vi få fram vilka personer som är involverade i
diagnosprocessen för att diagnostisera dyslexi. Det är viktigt att få klarhet i hur en utredning går till och vem/vilka som är involverade.
Alla specialpedagogerna svarade lika på frågan.
Det är först specialpedagogerna som gör olika tester som är underlag till vidare utredning. Skolpsykologen gör också en del tester och underlag som ska följa med eleven till nästa instans.
Ärendet anmäls sedan till logoped som ligger under landstinget. Med underlaget som skickas med från skolan kan logopeden göra ett slutligt test och skicka ärendet vidare till psykologen som gör en del tester och skickar tillbaka sitt utlåtande till logopeden som fastställer diagnosen.
När ärendet har hamnat under landstinget inträder automatiskt sekretessen. Det gör det svårare att hantera ärendet i de fall där elevvårdsteamet inte har en skolsköterska i teamet. I vissa fall kan en utredning och diagnos ligga hos skolsköterskan och på så vis kommer inte informationen vidare till pedagogerna som ska undervisa eleven. Den problematik som blir primär i frågan är sekretessen som kan sätta hinder i informationslogistiken. Någon lösning på den problematiken finns inte men det diskuteras olika förslag.
Det största problemet är att överlämnandet mellan skolorna inte fungerar tillfredställande. Det händer allt som oftast att diagnoser och underlag inte lämnas vidare till nästa skola.
De skolor vi har intervjuat har väl fungerande rutiner på hur de ska gå tillväga med åtgärdsprogram, tester och hjälp till elever med svårigheter.
34 En kommentar från en av specialpedagogerna:
”Vi har gjort en ordning för hur vi ska gå tillväga här på grundskolan, så fort vi misstänker att det finns något hinder för eleven, så gör vi en pedagogisk kartläggning. Det gör
klassläraren tillsammans med specialpedagogen. Utöver vad vi finner där så går jag som specialpedagog vidare med fem, sex tester som görs enskilt med eleven. Efter det gör skolpsykologen tester med eleven som sedan skickar alla papper till logopedmottagningen. Där har man samtal med föräldrar och gör de slutliga testerna för att ställa sin diagnos."
6. Vad har förändrats mest för dyslektiker under de senaste 10 åren?
Med hjälp av denna fråga vill vi få fram vilka förändringar som har skett för dyslektiker det senaste årtiondet. Här kan vi få svar på vad det är som mest har hjälpt dyslektiker under de senaste tio åren.
Specialpedagogerna är mycket eniga på denna fråga. Datorn är ett revolutionerande verktyg som har hjälpt många dyslektiker de senaste tio åren. Det utvecklas ständigt nya program som hjälper dyslektiker i deras skolarbete. Det finns mycket stor andel digitala och inlästa läromedel. Här har även ett program utvecklats som baserar sig på talsyntes vilket gör att en skriven text omvandlas till en elektronisk uppläsning av datorn. Men det finns
nackdelar med den, en av specialpedagogerna säger följande ” Även om de har fått en
diagnos tidigt är det många elever som inte riktigt kan använda sina hjälpmedel, och
eleverna är trötta på att höra den digitala röst som hela tiden läser upp texten för dem. Även stavningsprogrammet i datorn tycker eleverna är jobbiga. Att hela tiden gå tillbaka i texten och rätta gör att de inte får något flyt i skrivandet och blir förbannade istället."
Men det mest väsentliga som har förändrats är acceptansen för dyslektiker. Samhället har ändrat sin syn på dyslektiker radikalt de senaste tio åren. Det är en mycket stor skillnad då och nu.
En specialpedagog uttrycker det på följande sätt: ” Då skulle jag vilja säga två saker, det
ena är att det finns betydligt fler hjälpmedel. Det andra är att det har blivit mer accepterat att vara dyslektiker, att det har blivit normalt. Lite som att ha dålig syn eller glasögon."
35 En specialpedagog från grundskolan säger följande:
”Det är ju mycket som har förändrats. För det första medvetenheten hos pedagogerna. Tillåtelse till att få använda hjälpmedel. Vi har ju en uppsjö av hjälpmedel idag. Det finns jättemånga hjälpmedel i datorerna. Vi kan köpa in alla böcker inlästa så eleverna behöver inte använda böcker. Man måste testa sig fram hur dyslexin som eleven har ter sig, det finns så många olika former. Innan var vi lite för snabba med att ge eleverna alla hjälpmedel som vi har. Då såg vi också hur eleverna försämrade sina kunskaper i att läsa och skriva. Nu har vi lagt till hjälpmedel men fortsätter med den dagliga träningen för att inte tappa farten hos eleven. Man ska kunna läsa en bok och man ska kunna skriva med papper och penna."
7. Har flickor lättare för att dölja sin dyslexi?
Med hjälp av denna fråga vill vi få fram om det finns beteendeskillnader mellan flickor och pojkar. Här kan det komma fram svar som förklarar olika beteenden hos dyslektiker mellan flickor och pojkar.
Här har vi fått lite varierande svar på frågan, så vi har valt några urval av svaren.
”Jag tror att flickor lättare döljer sin dyslexi. Vi har bara en tjej som har dyslexi men hon döljer inte det. Hon säger aldrig till att hon behöver mer tid eller att hon behöver mer hjälp, vilket killarna gör betydligt oftare. Killarna är mycket medvetna och kan stoltsera med det och utnyttjar sina fördelar. En del killar är inte sena med att högt tala om för sin omgivning att ”jag har dyslexi och ska ha mycket längre tid än er andra”. Killarna har inte den
förnekelsen som en hel del tjejer har, den sidan kan vara mycket farlig för man syns och hörs inte och på så vis kan man inte hjälpa de barnen. Det är viktigt att pedagogerna är medvetna om signaler som de eleverna ger så att man kan tyda de och sätta in hjälp till dessa elever."
”Det tycker vi helt klart, flickorna är mer skolanpassade och vill för det mesta arbeta mer för att lättare klara av sin dyslexi, strävar inte efter att hela tiden få hjälp utan bara att bli bekräftade att de arbetar med sina material även om det tar lite längre tid. Flickorna har
36
mycket lättare för att dölja sitt problem, skriver av så mycket de kan och bullrar inte så som pojkar gör när de inte kan."
”Jag tror inte att flickor har lättare att dölja sin dyslexi. En del elever har läs- och skriv svårigheter som de döljer. Man har i en del fall skickat iväg elever för utredning av ADHD men det har visat att de har dyslexi. När eleven blir trängd i en klassrumsundervisning och ska till exempel läsa högt, så blir eleven utåtagerande och vill bara fly från obehaget. Man observerar ett beteende och utgår från det.
Det finns ett fall på skolan där man nu har ställt diagnosen dyslexi, där man tidigare misstänkte ADHD. När eleven ställdes inför vissa situationer så uppträdde eleven
utåtagerande med att fly. Sedan är det i vissa fall så att en del har en kombination av ADHD och dyslexi. Jag tror inte flickor har lättare att dölja sina svårigheter, det visar sig väldigt klart i testerna som vi utför på alla elever i år 1 på gymnasiet."
8. Hur svårt är det att få diagnosen dyslexi?
Med hjälp av denna fråga kan vi få fram om det är svårt att få en diagnosen dyslexi. Frågan kan ge en förklaring på varför en del elever inte har en diagnos förrän i ett senare skede i sin studiegång.
Alla svarade att diagnosen inte är svår att få, men processen dit är tidskrävande och lång. Det har gjort att väntan för elever och alla berörda parter känns längre än vad den egentligen är. Det som har hänt är att skolornas ökade medvetenhet har medfört att sjukvården inte har hunnit med att utöka resurserna som arbetar med dyslexidiagnoser. Trycket på logopeder och psykologer har ökat markant och köerna kan vara mycket långa på en hel del orter.
En av specialpedagogerna på grundskolan säger följande: ” Ibland är det så att vi lärare
är lite tveksamma över en elevs diagnos. Till exempel när vi får elever från andra skolor som har diagnosen dyslexi med sig. Man blir frågande över att eleven har fått en diagnos. Man ser att eleven kan läsa och skriva utan hjälpmedel och klarar sig som andra elever. Ibland kan jag tycka att en del elever kan få en diagnos för lätt. Jag har aldrig varit med om att
37
någon har blivit nekad en undersökning men det tar tid att få en besökstid hos sjukvårdens logoped och psykolog.
Man bedömer ibland att eleverna har läs- och skrivsvårigheter som en dyslektiker. Det är därför vi medvetet avvaktar med att utreda elever tills de kommer upp i åk två på
vårterminen. Då tränar jag med eleverna intensivt och gör olika tester för att se om det är dyslexi eller om det är en mognadsfråga eller träningsfråga. Ger man inte de eleverna rätt stöd och hjälp så kommer de att ha kunskapsluckor som kommer att följa dem. Är det dyslexi så är det viktigt att eleven får allt stöd och hjälp för att klara sig i framtiden."
9. Försöker skolorna dra ut på att utreda sina elever för dyslexi?
Med hjälp av denna fråga vill vi få fram om det finns faktorer som gör att utredningar om dyslexi försenas. Det är en viktig fråga i vårt arbete för att få förståelse för hur rutiner fungerar på de olika skolorna.
Alla specialpedagogerna svarade Nej på denna fråga. Det finns mycket väl fungerande rutiner som alla skolorna har i sina organisationer. Man har mycket bättre verktyg (tester m.m.) att arbeta med i dag än vad man hade för fem år sedan. Alla som arbetar inom skolans värld har också fått en bättre förståelse och insyn i vad dyslexi innebär.
10. Får eleverna den hjälpen som en dyslektiker behöver?
Med hjälp av denna fråga vill vi få svar på hur det föreligger med hjälp till dyslektiker på de olika skolorna.
Här är lite olika svar från specialpedagogerna beroende på vilken organisation de kommer ifrån (gymnasiet eller grundskolan).
38 Specialpedagogen från grundskolan:
"Vi är mycket duktiga på att ge eleverna hjälp med inlästa böcker, prov, m.m. och stöd från specialpedagoger. Alla dyslektiker har varsin dator och den uppgraderas automatiskt när det kommer in nya program”
Specialpedagoger från gymnasiet:
”Det är lite av ett lotteri, de får definitivt inte tillräckligt med hjälp i sina yrkesämnen och definitivt inte i sin teori.”
"Vi erbjuder hjälp till alla elever som har svårigheter, men eleven kan neka att ta emot hjälpen. Man måste dokumentera under hela processen. Det är ett misslyckande för oss om vi inte kan hjälpa eleven."
Skillnaderna ligger i att de yrkesförberedande programmen inte har en helhetslösning på hur man kan hjälpa en dyslektiker i yrkesteorin. Det försvårar för eleverna i de
yrkesteoretiska ämnena. Det kan göra att elever upplever yrkesteorin som svår och ser det mer som ett hinder.
39
10. Slutsats
Dyslexi är sedan lång tid tillbaka ett känt faktum inom skolans värld. Det har varit välkänt att