Regelverk och myndigheter

5.2.1 Skollagen 2010:800

Den 22 juni 2010 bestämde riksdagen de grundläggande bestämmelserna om skolformerna förskoleverksamhet, skolbarnomsorg, skola och vuxenutbildning som anordnas av det allmänna eller av enskilda, i den nya skollagen. Det finns inga formella krav på utbildningserfarenhet eller krav på vem som får bedriva förskoleverksamhet. För att erhålla ett godkännande av skolinspektionen att bedriva friskola krävs det att man följer de nationella mål och bestämmelser som är bestämda för skolformen, t.ex. läroplanerna. Ett ytterligare krav för att få ett godkännande är att skolorna måste kunna uppvisa ändamålsenliga lokaler för verksamhetens syfte. Den som har fått ett godkännande av skolinspektionen att bedriva en fristående skola har rätt att få bidrag från elevens hemkommun. Hemkommunen skall lämna

bidrag till huvudmannen för varje elev vid skolenheten. Bidraget består av ett grundbelopp som skall avse ersättning för; undervisning, läroverktyg, elevhälsa, måltider, administration, mervärdesskatt och lokalkostnader. I vissa fall skall även ett tilläggsbelopp betalas ut för elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd.

5.2.2. Friskolereformen

1991 infördes den så kallade friskolereformen som öppnade upp för fria val till alla vårdnadshavare och elever. Friskolereformen medförde att de kommunala verksamheterna för första gången fick reell konkurrens av verksamheter med privata huvudmän. Reformen innebar att alla fria förskolor och friskolor som var godkända för fullgörande av vanlig skolplikt skulle tilldelas medel av kommunen där verksamheten är belägen. Beloppet skall motsvara kommunens genomsnittskostnad per elev i verksamheten (Prop. 1991/92:95). Demokratibegreppet försköts från att varit drivkraften för förskoleverksamhetens uppbyggnad via statens ingripande för samhällets välfärd och kollektivets intresse, till en tradition där individen ska ges friheten att själv bilda en mening om vad som är att föredra. Statens och samhällets ingripanden skall begränsas och föräldrarnas och individens rättigheter till val av förskola förstärkas. Reformbesluten av riksdagen kom och genomfördes i en tidpunkt då ekonomin försämrats och var då resultatet av ökade effektiviseringskrav med stora barngruppsstorlekar. Statens krav har skärpts och ansvaret för förskoleverksamheten förflyttades från det centrala och statliga till kommunal nivå. (Ekström, 2007)

5.2.3. Maxtaxa och allmän förskola

Den 1 januari 2002 infördes maxtaxa inom förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen i Sverige. Utgångspunkten för maxtaxan var ett avgiftstak på 700 kr i månaden i förskoleverksamheten. Reformen innebar ett stegvis införande av allmän förskola för barn med arbetslösa föräldrar och föräldralediga. Under de tidigare åren hade regeringen bedrivit omfattande reformarbete i syfte att vidareutveckla förskoleverksamhetens och skolbarnomsorgens pedagogiska roll. Regeringen ansåg det orimligt att alla barn inte gavs möjlighet att gå i förskola och därmed gick miste om den omsorg och utveckling på grund av höga avgifter, arbetslöshet i familjen eller när en förälder är ledig. (Prop. 1999/2000:129). 2003 införs allmän förskola för fyra- och femåringar, vilket innebär att alla fyra- och femåringar erbjuds pedagogisk omsorg minst 525 kostnadsfria timmar året om. Detta syftar till att förskolan är avgiftsfri och tillgänglig under minst 525 timmar för alla barn som fyllt 4 år. Avgift får endast tas ut till den del av vistelsen som överstiger 15 timmar per vecka eller 525 timmar per år.

5.2.4. Frietableringsrätt

2006 infördes den fria etableringsrätten för förskolor och fritidshem som innefattar rätten att starta och utöva verksamheter som egenföretagare på samma villkor som för de kommunala verksamheterna. Tidigare var det så att för att idka en enskild förskoleverksamhet behövdes tillstånd av kommunen enligt kraven i 2 a kap 13 § skollagen (1985:1100) och det var även kommunen som beviljade möjlighet för bidrag. Detta innebar att kommunen hade möjlighet, men inte skyldighet, att bevilja tillstånd eller lämna bidrag om den enskilde huvudmannen uppfyllde samtliga krav. I och med den fria etableringsrätten skall fristående förskolor som anses uppfylla samtliga krav bli beviljade tillstånd och bidrag om inte verksamheten anses bringa negativa påföljder till skolväsendet.

5.2.5. Läroplanerna

1998 infördes den första läroplanen som omfattade den frivilliga skolformen förskoleklass. Läroplanen är en förordning som anger de mål, värden och riktlinjer som bör prägla de svenska

förskoleverksamheterna och utfärdas av regeringen (Läroplanen, 1998). 2010 utkom en reviderad upplaga av läroplanen. Förändringarna jämfört med tidigare läroplan innebar bland annat att vissa mål och riktlinjer förtydligades och kompletterades (Läroplanen, 2010)

5.2.6. Skolverket

Skolverket är den förvaltningsmyndighet som ansvarar för det offentliga skolväsendet som inkluderar allmän förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och vuxenutbildning. Skolverkets roll innefattar befrämjandet av att alla barn och elever skall ha tillgång till likvärdig skolomsorg och utbildning samt att den ska vara av god kvalitet. Detta gör Skolverket bland annat genom att utföra utvärderingar, bedömningar och uppföljning av de verksamheter som står under deras tillsyn. Det är även den myndighet som skall sätta de ramar och riktlinjer för hur utbildning skall bedrivas. Skolverket tar fram läroplaner, kursplaner och kunskapskrav samt allmänna råd. (Skolverket, 2012)

5.2.7. Kommunerna

Kommunerna är den instans som ansvarar för de enskilda förskolorna, varje hemkommun ansvarar således för de förskolor som är etablerade där. Kommunerna är även den myndighet som beslutar om godkännande och administrerar det statliga stöd och de bidragen enligt bestämmelser och beslut. Kommuner är även skyldiga att tillhandhålla plats, enligt platsgarantin, i förskoleverksamhet inom tre till fyra månader efter det att föräldrarna anmält

barnet. Platsen skall erbjudas så nära hushållet som möjligt och skälig hänsyn skall tas till vårdnadshavarens önskemål (Skolverket, 2009) Enligt Skolverkets (2009) undersökning klarade inte 42 av 290 kommuner platsgarantin 2009. De anger att den vanligaste orsaken är lokalbrist och ökat födelseantal. I undersökningen framkommer det att det finns en utbredd tendens att använda tillfälliga lösningar, som omplacering, för att klara platsgarantin. (Skolverket, 2009) Full behovstäckning har varit ett prioriterat mål i de flesta kommuner enligt Skolverket (2009). På grund av detta har kvalitetsaspekterna inte varit lika prioriterade. Kravet att uppfylla platsgarantin har setts som överordnat över kraven på tillräckligt med personal och lämpliga gruppstorlekar. Kvalitetsaspekterna har ibland åsidosatts till förmån för platsgarantin. (Skolverket, 2009)