Regeringens plan för riktade insatser inom området

I maj 2012 antog regeringen en plan för riktade insatser inom om-rådet psykisk ohälsa som innehåller en nationell stödstruktur för att stimulera och underlätta implementeringen av vidtagna och fortsatta statligt finansierade kvalitetshöjande insatser inom områ-det. Samtidigt tillsattes en nationell samordningsfunktion på Socialdepartementet. En motsvarande funktion finns även på SKL.

Ett övergripande mål i planen är att den ska bidra till en jämlik, kunskapsbaserad, säker och tillgänglig vård och omsorg av god kvalitet. Ett delmål är att den ska bidra till att vården och omsorgen i ökad utsträckning bygger på bästa tillgängliga kunskap.

Det har konstaterats efter samråd med SKL och patient- och brukarorganisationerna att tillgången till kunskapsstöd som stödjer huvudmännens implementering och som är utformad efter hur kunskap tas emot och används i verksamheterna inte är tillräcklig inom området psykisk ohälsa. Dessa synpunkter överenstämde med tidigare dragna slutsatser om en mera aktiv och användaran-passad kunskapsstyrning, som Nationell psykiatrisamordning kom fram till i sitt slutbetänkande och i en särskild rapport om statlig styrning.39

38 Ibid.

Regeringen gav, mot denna bakgrund, i februari 2013 Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med Läkemedelsverket, SBU, Statens folkhälsoinstitut och Tandvårds- och läkemedels-förmånsverket säkerställa en samordnad och behovsanpassad statlig kunskapsstyrning inom området psykisk ohälsa (nedan kallat PRIO-uppdraget). I uppdraget ingår att göra en översiktlig bedömning av vilka kunskapsstöd och implementeringsstöd som behövs inom området. Denna ska främst ske utifrån en aktiv dialog med företrädare för verksamheter som bedriver hälso- och sjukvård och socialtjänst inom området, yrkesverksamma samt personer med patient-, brukar- och närståendeerfarenheter inom området. Myndigheterna ska sedan göra en gemensam planering av sina insatser i nära samverkan med kommuner och landsting.

Socialstyrelsen lämnade en första delrapport av uppdrag till re-geringen den 31 januari 2014.40 Av rapporten kan vissa slutsatser dras om hur olika aktörer ser på behovet av kunskapsstöd och hur samverkan mellan myndigheterna hittills fungerar. Mot bakgrund av att vissa slutsatser är generella och att rapporten är från 2014 så refereras innehållet förhållandevis utförligt.

Några slutsatser är att verksamheterna inte i första hand efter-frågar kunskap på fler områden utan att den kunskap som finns ska kommuniceras på ett mer lättillgängligt sätt. Kunskapsstöd behöver tas fram målgruppsanpassat för att kunna stödja en implemente-ring. Det finns behov av kunskapsstöd när det gäller insatser för personer som har komplexa svårigheter med flera diagnoser samti-digt och stora behov på olika livsområden. Eftersom det ofta sak-nas vetenskapliga studier av god kvalitet på dessa områden tycks det finnas ett behov av att myndigheterna utvecklar arbetssätt som innebär att man sammanställer beprövad erfarenhet och pekar ut vad som är bästa tillgängliga kunskap enligt nuvarande kunskaps-läge.

Inventeringen av hur patienter, anhöriga och brukare ser på be-hovet av kunskapsutveckling visar på vissa skillnader jämförda med vad som uttrycks av verksamhetsföreträdarna. Brukarna understry-ker vikten av ökad kunskap om hur den enskilde kan få stöd att 40 Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket, Statens beredning för medicinsk utvärdering, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, Samordnad statlig

kunskapsstyrning inom området psykisk ohälsa. Myndighetsgemensam rapport av regeringsuppdrag, Socialstyrelsens rapportnummer 2014-9.

utvecklas utifrån egna mål och värderingar. De menar också att den kunskap som tas fram även borde behandla maktförhållanden mel-lan patienter, brukare och vårdpersonal.

Det framgår vidare av inventeringen att patient-, brukar och an-hörigorganisationerna och de personer som de företräder kan spela en aktiv roll i framtagande av ny kunskap, implementering och uppföljning. Bland annat lyfts det fram att det saknas systematisk kunskap på nationell nivå om hur patienter och brukare uppfattar vården och omsorgen och hur man värderar kvalitet. Om det på nationell, regional och lokal nivå utvecklas dialogformer där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kommer till tals kan kunskapsluckor identifieras utifrån detta perspektiv. En annan möjlighet som förs fram är att implementeringen av arbetssätt och metoder kan underlättas genom att personer med patient- och bru-karerfarenhet medverkar på utbildningar. Organisationerna har även framfört att nationella riktlinjer i högre grad borde följas upp ur ett patient-, brukar och anhörigperspektiv. I rapporten ser även myndigheterna ett behov av att brukare och brukarorganisationer görs mer delaktiga i den statliga kunskapsstyrningen.

Myndighetscheferna har under år 2013 fått gemensamma konti-nuerliga avstämningar av uppdraget och deltagit aktivt i styrningen av arbetet. Detta har hittills bedömts vara en viktig framgångs-faktor för att myndigheterna ska kunna göra gemensamma be-hovsanalyser och genomföra en gemensam planering av sina insat-ser inom området.

Uppdraget har gett positiva effekter konstateras det i rapporten men det lyfts också fram att det finns tydliga utmaningar. Myn-digheterna har till exempel olika uppdrag och roller vilket bland annat bidrar till olika syn på kunskap och evidens. Det finns inte heller alltid ett tydligt gränssnitt mellan myndigheternas verksam-heter och på vissa områden finns det överlappningar. Myndighe-terna styrs till stor del genom olika regeringsuppdrag, vilket kan påverka förutsättningarna för samverkan och gemensam planering. Myndigheterna har även egna etablerade processer för vilka insatser som ska prioriteras, vilket påverkar förutsättningarna för en ge-mensam planering.

En målsättning för uppdraget är att myndigheterna inom områ-det psykisk ohälsa utvecklar långsiktigt hållbara samverkansformer. Därför kommer myndigheterna att fortsätta arbeta med detta

un-der såväl 2014 som 2015. Viktiga delar av arbetet blir bland annat att förstärka det konkreta samarbetet kring olika projekt, att åstad-komma fler gemensamma kommunikationsinsatser och att undvika omotiverade skillnader i myndigheternas kunskapsunderlag.