Från slutet av 1960-talet fram till idag har bygg nadsforskningen och kunskapsinsamlingen kring landsbygdens bebyggelse varit starkt regionalt för
ankrad. Genom byggnadsinventeringar har man vid varje länsmuseum samlat ett stort kunskaps- material om regionens bebyggelse. Resultaten av dessa byggnadsinventeringar, publicerade i inven teringsrapporter och kulturmiljöprogram, är en viktig del av källmaterialet till en samlad kunskap om dagens landsbygdsbebyggelse.
Sigurd Erixon satte en främre tidsgräns kring 1850 i sina bebyggelseundersökningar. De hus- och gårdstyper som Erixon beskriver, och vilka systematiseringen utgår ifrån, omfattar alltså i första hand tiden före 1850-talet. Hur ser bebyg gelseutvecklingen på landsbygden ut under 1900- talet? Kan man fortfarande urskilja exempelvis de fem gårdstyper som Sigurd Erixon arbetade med? Vilken utformning får de hus- och gårdar som flyt tades ut ur byarna och byggdes upp på nytt efter laga skiftet? Och hur ser 1900-talets gårdsmiljöer
ut? Detta är frågor som delvis belyses i det regiona la inventeringsmaterialet, men det saknas fortfaran de sammanställningar och översiker. Inom detta om råde krävs en fortsatt bearbetning av inventerings materialet och kompletterande fältstudier för att kunna ge en rättvis bild av bebyggelseutvecklingen.
Fram till 1940- och 50-talen hade den materiel la kulturen och det svenska huset en framskjuten plats, inte minst inom den etnologiska forskning en. Sigurd Erixons omfattande arbeten med att kartlägga landsbygdens äldre allmogebebyggelse har till stor del utgjort grunden för såväl senare byggnadsforskning som kulturmiljövårdens arbete inom samhällsplaneringen.
Utvärdering av bebyggelseinventeringarna
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet in leddes byggnadsinventeringar i syfte att snabbt
skaffa en överblick över landets äldre byggnadsbe stånd.
Den enda bearbetning som gjorts i större skala med utgångspunkt från inventeringsmaterialet, finns presenterad i forskningsrapporten Byggnads
traditioner på den svenska landsbygden (Lind
ström, Rentzhog, Raihle 1987). Här behandlas 1700-, 1800- och 1900-talsbebyggelse.
För flertalet av byggnadsinventerarna på 1970- talet och senare var ambitionen att ta fram ett un derlagsmaterial som skulle vara användbart i sam hällsplaneringen. Till viss del skolade i den äldre traditionen inom byggnads- och bebyggelseforsk ningen, där Sigurd Erixons hus- och gårdstyper fortfarande utgjorde den viktiga stommen i bebyg gelsestudierna, riktade byggnadsantikvarierna in tresset alltmer mot övergripande frågeställningar och intresset för helheter och sammanhängande miljöer, snarare än det typologiska studiet av
en-Björnhult i Mörlunda socken, Småland. Foto J. Lindros 1923.
skilda byggnader. Sverker Jansson formulerade närmast en programförklaring för den ”nya” kul turminnesvården i skriften Kulturvård och sam
hällsbildning (1974), där han beskriver kulturvår
dens plats i samhället. Redan i bokens titel marke rar han sitt avståndstagande från ”kulturminnes vården” och talar i stället om kulturvärden, som måste samordnas med den övriga samhällsplane ringen. Arbetet inom kulturminnesvården med de regionala byggnadsinventeringarna som kunskaps bas blev under senare delen av 1970-talet också en spjutspets in i den regionala samhällsplaneringen.
Projektet Hustyper i Västsverige
En stor del av landsbygdens bebyggelse har inven terats utifrån kulturhistoriska värden. Prioritering ar och avgränsningar av särskilt bevaringsvärda områden har gjorts med utgångspunkt från dessa översiktliga inventeringar. Bland många byggnads- antikvarier och handläggare finns ett stort intresse av att gå vidare och göra fördjupade analyser av regionens bebyggelse. Byggnadsantikvarier på de västsvenska länsmuseerna inledde därför ett pilot projekt kring temat Hustyper i Västsverige. Det primära syftet var att metodiskt pröva materialet från byggnadsinventeringarna och fastställa om den allmänna uppfattningen om bebyggelsen, som bland annat förmedlas genom byggnadsinvente ringarna, stämmer överens med det verkliga bygg nadsbeståndet och hur de regionala variationerna över länsgränserna ser ut. Man valde att undersö ka tre olika hustyper. Vid Bohusläns museum har man publicerat rapporten Tvåkammarhus — en bo
huslänsk hustyp? (Brandt och Rydbom 1993) med
anknytning till frågorna om regionala byggnads traditioner.
Regionindelningar
Kursändringen inom den moderna etnologiska forskningen och kulturmiljövårdens nya roll i sam hällsplaneringen innebar att kulturhistorikerna under 1970- och 8 0-talen i mycket stor utsträck ning har arbetat med att inventera och kartlägga bebyggelsen i varje län. Även arkeologer och kul turgeografer arbetade under den här perioden med materialinsamling genom inventeringar. Inom ar keologin och kulturgeografin har man ofta haft omfattande äldre inventeringar att bygga vidare på. Inom dessa ämnen präglades forskningen under 1970- och 80-talen mer av systemteoretiska spörsmål.
Ett grundläggande mål för kulturlandskaps forskning och bebyggelsehistoria är att skapa ett system för samverkande översikter och detaljana lyser, skriver Åke Hyenstrand i den arkeologiska forskningsöversikten Kulturlandskap och bebyg
gelsehistoria, 1983. Några år tidigare, 1979, pub
licerade Hyenstrand en arkeologisk regionindel ning av Sverige. Den grova indelningen i åtta re gioner baserades i första hand på fornlämningsre- gistret, men dessa åtta huvudområden kan var för sig karakteriseras naturgeografiskt utifrån exem pelvis Naturgeografisk regionindelning över Nor
den (1977). Dessa huvudområden har därefter de
lats upp i totalt 55 underområden. Avsikten har varit att främja ett rumsligt tänkande relaterat till de förhistoriska samhällen som det arkeologiska materialet vittnar om.
Kulturgeografiska regionindelningar
I Sverige - Land och folk (1966) presenterar Staf fan Helmfrid en regionindelning som omfattar fem regioner. Den första regionen omfattar Sydsverige, dvs. de gamla danska landskapen. På slättbygden utgörs byarna av stora platsbyar med en väl ut
vecklad byorganisation. Regionen präglas av tydli ga inslag av bol- och solskifte, tidig godsbildning och många slott. Regiongränsen i norr sammanfal ler med den gamla riksgränsen. Bebyggelsen ut märks av fyrkantsgårdar med kringbyggd fägård och byggnader uppförda i korsvirkesteknik. Skogsbygden karakteriseras av spridd bebyggelse av ensamgårdskaraktär.
Den andra regionen omfattar västra Sverige och delar av Småland, och karakteriseras som en oen hetlig region med spridd bebyggelse. Gårdsbebyg gelsen finns som radgruppering eller oregelbunden husgruppering.
Den tredje regionen omfattar Gotland och ka rakteriseras av ensamgårdar utan bybildning, men bebyggelsen grupperar sig i klungor som ett resul tat av gårdsklyvningar.
Den fjärde regionen omfattar de östra delarna av Mellansverige. Detta är landets historiska kärn- bygder. Gränsen markerar solskiftets utbrednings område. I slättbygderna finns det medelstora eller stora byar i reglerade former. Gårdsbebyggelsen karakteriseras av rektangulära gårdsformer, som innesluter en kringbyggd fägård och mangård. Dessa är skilda åt av staket eller portlider.
Den femte regionen omfattar norra Sverige med spridda bygder, svag byorganisation och fä bod vä sen. Gårdsformerna sammanfaller med den tradi tionella nordsvenska gården, med i fyrkant kring byggd mangård och friliggande fähus. (Helmfrid 1966, s. 170.)
Staffan Helmfrids regionindelning från 1966 sammanfaller i stora drag med Sigurd Erixons om råden vid indelningen i fem olika gårdstyper. Även Dan Carlssons regionindelning av det agrara kul turlandskapet i 19 huvudområden ansluter till Erixons kulturgränser. Dan Carlssons indelning är baserad på såväl naturgeografiska som kultur historiska kriterier. (Carlsson 1987, s. 353-390.)
Viktigaste för historiska bygder Tvåsäde omkr. 1820 .X X X X Tresäde omkr. 1820 rX X X X X X I vx X X
Förslag till regionindelning av det svenska kulturlandska pet. (Efter Helmfrid 1966.)
Dan Carlsson har i sin kulturgeografiska region indelning även tagit hänsyn till bebyggelseformer na. Han har utgått från Sigurd Erixons fem olika gårdstyper, den nordsvenska, centralsvenska, gö tiska, västsvenska och sydsvenska gården. Gräns dragningen och gårdarnas utbredningsområden är dock inte prövade utifrån bebyggelsehistoriskt källmaterial och författaren framhåller att indel ningen av landet efter dessa fem gårdstyper är allt för översiktlig för att kunna fungera som ett krite rium vid gränsdragningen mellan regioner, med den noggrannhet som präglar övriga urvalskriteri er. Gårdsformerna redovisas emellertid i beskriv ningen av varje region, med detta förbehåll.
Både den nationella och internationella huma nistiska kulturgränsforskningen har haft en un danskymd plats alltsedan 1930- och 40-talen. Inom kulturgeografin har man däremot arbetat vi dare bland annat med statistiska metoder som un derlag för regionindelningar (Helmfrid 1994, s. 1-6). De regionala variationerna i landskapet har belysts i ett par kulturgeografiska arbeten. Nordis ka ministerrådet tog under slutet av 1980-talet ini tiativ till en regionindelning av det nordiska kul turlandskapet (Carlsson 1987). Senast publicera des en artikel om kulturlandskapsregioner i Sve
riges Nationalatlas (Helmfrid, Sporrong, Toliin,
Widgren 1994). Mats Widgren behandlar också regionbegreppet i artikeln ”Landskapet som ska pare av regioner” (1994) och belyser den tidigare kulturgeografiska forskningen med arbeten av Steen de Geer (1918), Helge Nelson (1918) och Staffan Helmfrid (1969).
I publikationen Västsvensk särart (1992) presen teras fem föredrag från forskningsprojektet vid Göteborgs universitet, ”Västsvensk kultur och samhällsutveckling genom tiderna” mot bakgrund av diskussionerna om det nya västsvenska storlä net. Historikern Christer Winberg och de övriga
forskarna återknyter till den tidiga 1900-talsforsk- ningen och understryker den gamla uppfattningen om den västsvenska regionens särart. Begreppet den västsvenska särarten finns beskrivet i boken
Det svenska folklynnet, som 1911 gavs ut av sta
tistikern Gustav Sundbärg. Boken har idag mest kuriosaintresse men redovisar den debatt om re gionala skillnader som fördes under början av 1900-talet. Sundbärg var ordförande i den stora Emigrationsutredningen och på grund av detta uppdrag gick han igenom befolkningsstatistik från början av 1800-talet till början av 1900-talet och delade in Sverige i olika demografiska huvudom råden. Sundbärg och hans kollegor Nils Wohlin och Isidor Flodström förklarade detta regionala mönster med långt tillbaka i historien existerande skillnader mellan olika folkstammar. Det var fram förallt Flodström som hängav sig åt dessa resone mang. Inom det Västsvenska projektet tar man upp dessa frågor i ny belysning och diskuterar bland annat vad som ligger bakom detta regionala mönster. Hur långt tillbaka kan man spåra dessa regionala skillnader och hur har skillnaderna ges taltat sig under århundradenas gång? (Winberg 1988, 1992, Österberg 1994.) Diskussionen ger ett intressant perspektiv på frågorna om våra äldre re gionindelningar och de förändringar av dessa som idag diskuteras (Cullberg 1993).