Regler och rutiner

Alla pedagogerna framhåller vikten av att ha rutiner och regler på förskolan, då framförallt rutiner. De menar att barnen blir trygga av att veta vad som händer under dagen. När

Markström (2005) gjorde sina studier såg även hon att förskolan som institution karaktäriseras av rutiner, ofta för att skapa ordning. Jag tycker mig märke en viss osäkerhet hos pedagogerna när det gäller att veta vart gränsen går, för hur mycket som ska var regel och hur mycket som ska vara rutin. Kristina säger att rutiner är viktiga, men i lagom dos. Andrea säger att barnen måste ha fasta regler, både för att det gör dem trygga men också för att de ska lära sig vilka

regler som gäller i en grupp. Kanske beror de olika svaren på att vi alla tolkar begreppet regel på olika sätt. Jag tolkar det som att Kristina menar att dagen inte får bli alldeles för styrd, allt kan inte bli till en rutin. Medan Andrea ser regler som något av ett förhållningssätt. Hur barnen ska växa upp och veta hur man ska förhålla sig till andra. Stina som är inne på Kristinas spår säger att regler är bra, men att de måste ha ett syfte och kunna följas. De ska inte finnas för att det alltid har varit så. Arnér (2006) skriver också om att de pedagoger som deltog i hennes undersökning uttryckte att regler och förhållningssätt ofta går i arv. Ofta finns de av bekvämlighetsskäl. Man har kanske en föreställning om att det ska bli besvärligt att ändra på dem och bli mer tillåtande. Arnér menar att barnen missar mycket i sin utveckling när de inte får tillåtelse att överskrida gränserna ibland.

Utifrån det pedagogerna berättar kan man dra slutsatsen att det måste finnas vissa rutiner och regler på en förskola, för att dagen ska fungera och för att barnen mår bra av att veta vad som ska hända. Men ibland kan jag få känslan av att vissa rutiner och regler inte uppfyller ett syfte. Kanske finns de för att de passade en annan barngrupp, alltså att de går i arv, utan vidare reflektioner. Man måste fundera över om reglerna och rutinerna har en anledning, om det ger barnen något, om det på något sätt främjar deras utveckling.

5.2.3 ”Bekvämlighetsfostran”

Söderberg (2005) och Priest (2007) skriver båda att bestraffning inte löser några problem.

Barnet kanske fogar sig, men det beror inte på att han/hon förstått konsekvensen av sitt handlande, utan för att barnet känner skuld eller skam. I Markströms (2005) undersökning visade det sig att barn ibland blev tagna från den övriga barngruppen när de hade stört

ordningen på något sätt. Pedagogerna som jag intervjuade ser ganska olika på det här att ta ett barn från den övriga gruppen, som en slags bestraffning. Kristina och Andrea menar att det ibland är nödvändigt för det barnets skull eller för den övriga gruppens skull. Andrea säger att det ibland är nödvändigt för att barnet har betett sig på ett sätt som inte är accepterat, som att slå ett annat barn, då kanske man måste ta det barnet åt sidan och prata om vad som hänt och varför. Medan Kristina pratar om att ett barn ibland kan förstöra för de andra barnen genom sitt agerande och då kan behöva tas från gruppen. Både Stina och Annika säger att de skulle ha svårt att ta ett barn från gruppen och tvinga det sitta på ett annat ställe. Annika säger liksom Söderberg och Priest att bestraffning säkert ger resultat, men att barnen skulle må dåligt av det. Det är detta som Myrdal (1932) på 1930-talet kallade för

”bekvämlighetsfostran” (s. 78). Barnen gör som de blir tillsagda, men det beror på att de känner rädsla eller skam.

Att man som pedagog tar ett barn på förskolan åt sidan för att lugna det eller för att visa att deras beteende inte är okej, upplever jag som ganska vanligt förekommande. Jag tycker också att det ibland är nödvändigt, då jag anser att ett problem eller en konflikt måste lösas direkt, samtidigt som jag inte vill tillrättavisa detta barn inför resten av gruppen. Men det är också skillnad på hur man tar barnet från gruppen, om man bara lyfter det därifrån och placerar det i ett annat rum, eller om man lugnt och sansat ber om att få prata med barnet i fråga.

När det kommer till belöning uttrycker sig pedagogerna ganska olika, men verkar ändå ha lite av samma uppfattningar. Jag tolkar det som att ingen av dem egentligen tycker att belöningar är något som är bra att använda sig av, men att det ibland skulle vara okej med någon liten belöning. Att i skolan få en guldstjärna i sin bok kan vara okej, tycker tre av pedagogerna. Andrea tror att det skulle fungera som en morot för dem som har lätt för sig, men att det skulle bli fel för dem som har det svårt. Likaså Annika tror att det skulle skapa större klyftor mellan barnen. Stina tror inte på belöningar som någon lösning på problem, eftersom barnet som är van detta inte klarar saker utan att sen få belöning för det. Priest (2007) skriver att det är ganska vanligt att lärare som arbetar med yngre barn motiverar dem med olika materiella saker. Jag upplever det också som ganska vanligt i de förskolor jag arbetat och praktiserat på. Som Kristina säger så har det hänt att de på hennes förskola har motiverat barnen genom att ge dem ett varsitt kex, om de snabbt städat ihop. Jag tror inte att alla är medvetna om detta, man kanske inte upplever det som en direkt belöning. Jag tror heller inte att barnen tar skada av att motiveras på detta sätt någon gång ibland, utan att de ser det som en rolig grej. Att däremot få guldstjärnor i sina böcker, då främst i skolan, som jag själv fick när jag gick i lågstadiet och som jag vet finns kvar i vissa klasser, tror jag gör mer skada än nytta. Precis som pedagogerna säger så tror jag att de som har det svårt i skolan, får det ännu svårare och klyftan dem emellan ökar. Varför finns då detta belönings- och

bestraffningssystem kvar kan man undra? Om en elev får en guldstjärna när en bok är avklarad, blir det automatiskt som en slags bestraffning för den elev som inte klarar att göra färdigt boken och står där utan stjärna. Kanske används detta av gammal vana, det är ett ganska enkelt sätt att arbeta på, att motivera genom att belöna. Men att vara medveten och ha barnens perspektiv är en viktig del till att hitta rätt metod. Belöning kan vara viktigt, men att belöna kan handla om så många saker. Som Andrea säger: ”Jag tror att det är belöning nog att de får vår uppmärksamhet och att man säger snälla saker”. Om jag som person ska veta och förstå att jag gjort något bra och kunna motiveras vidare, så tror jag att belöning kan behövas, men inte i form av materiella saker, utan i form av att man visas omtanke, uppskattning och får vänliga ord.