Relation till samtiden

Under följande avsnitt besvaras uppsatsens två första frågeställningar, ”Vad var utmärkande i svensk design under perioderna 1950-talet och 1970-80-talen?” och ”Hur kan Viola Gråstens och Carl Johan De Geers textila arbeten placeras in och förstås i en samtida estetisk?”. Viola Gråstens och Carl Johan De Geers textila arbeten kopplas samman med den estetik som var rådande under deras verksamma perioder.

4.1.1 Gråstensfärger och geometriska former

Under 1950-talet var världen under uppbyggnad efter andra världskriget, Sverige hade däremot lyckats hålla sig undan förödelsen och svenska industriföretag blomstrade (Eriksson 2006, 8-11). Svenska folket längtade efter vackra, färgglada ting att omges av efter den gråa krigstiden och det egna hemmet får stor betydelse. Designföretagen svarade på svenska folkets begäran med grafisk, elegant, praktisk och följsam design (Svensson 1984, 40-42). Textilföretagen var inte annorlunda och Viola Gråsten arbetade på några av Sveriges största textilföretag under 1950-talet såsom AB Elsa Gullberg Textilier och Inredning, NKs textilkammare och Mölnlycke Väfveri. Under sin tid hos NK´s textilkammare mötte Gråsten folkets längtan efter färg och mönster med sina alltyger i sprakande färgkombinationer och rytm som utmanade de annars mörka naturliga toner av brunt, grönt, blått och inslag av rött (Ericsson 2009, 35-38). Den nya åldern, ungdomen, uppskattade Gråstens textilier extra mycket, speciellt alltyget Oomph som syddes upp till allt från gardiner till kläder.

Precis som många andra optimistiska designers under 1950-talet experimenterade Gråsten djärvt med abstraktion och skapade dynamiska och stimulerande mönster. Designers inspirerades av italiensk, amerikansk och scandinavisk design, stora inspirationskällor kom från konst, arkitektur och vetenskap (Jackson 2011, 94-125). Det analyserade mönstret Casa visar att Gråsten hängde med i inspirationsströmningarna från 1950-talet då mönstret har

31 inspirerats av arkitekturen hos danska korsvirkeshus (Axtelius 2018, 98-99), och mönstrets namn Casa betyder hus på italienska. Det analyserade mönstret Oomph kan tros ha inspirerats av konst då en viss likhet kan ses mellan mönstrets färg- och formval och målningen Starry Night av Vincent van Gogh. De två analyserade textilmönstrena Oomph och Casa visar tydligt att hon lät sina formval inspireras av den estetiska kontext hon befann sig i. Efter att ha bläddrat bland otaliga bilder av 50-talets mönster känns Gråstens mönster, precis som många andra från samma period, tidlösa, eleganta och grafiska.

Gråstens mönster passar väl in i de strömningar som var under 1950-talet. Precis som andra tidstypiska mönster är även Gråstens mönster kaxiga med abstrakta former som har likheter till Kubismen och Opkonst med tydliga färgytor och definierade konturer. Mönstret Oomph har tydliga kopplingar till andra mönster skapade under samma tid då trianglar var en populär form att arbeta med i mönsterkompositioner. Hon utmanade däremot 50-talets färgideal genom att lyfta in komplementfärger i sina mönster och fick till och med färgkombinationerna i mönstret Oomph uppkallade efter sig som Gråstensfärger (Eronn 2009).

4.1.2 De Geer i revolt mot murriga textilier

Under 1970-talet väcktes kritik mot bland annat västvärldens historia och många politiska samhällsrörelser startade som reaktion. Kritik mot samhället, historien, vietnamkriget, hiroshima, orättvisor mellan män och kvinnor och sexistisk reklam var bara en bråkdel av alla de fel västvärlden ansågs göra (Malmquist 1999, 48-55). Kvinnor och män protesterade för en bättre, fredlig och rättvis framtid. I samband med detta leds kultur och konst bort från minimalistisk konst utan berättelser och innebörd och in i den postmodernistiska epoken som på olika sätt besvarar samhällets uppfattning av västvärldens kulturhistoria (Malmquist 1999, 48-55).

Konst med politisk agenda blir allt vanligare, något som Carl Johan De Geer inspireras av då han skapar

affischerna Vägra vapen, Skända flaggan och USA mördare (1967) (Bukowskis u.å). Även konstnären Sture Johannesson inspireras och skapar affischen Haschflickan (1969)

Bild 29 Skända flaggan (1969) design av Carl Johan De Geer

32 (Brunnström 2011, 296-297). Det kan med säkerhet antas att De Geer inte bejakade den minimalistiska estetiken som konstnär då hans verk är fartfyllda, färgsprakande och fyllda med motiv i rörelse, inte enkla, slätstrukna och monotona.

De Geer startade 1964 tillsammans med sin dåvarande fru tryckeriet och butiken Fontessa där han skapade banbrytande och stormönstrade textilier (Söderholm 2008, 65). De mönster han skapade på Fontessa gav honom en självklar plats i 10-gruppens designkollektiv, vars ideologi var att trycka sina egna mönster som ingen fabrik ville ha (ibid., 89). Stormönstrade textilier tar han med sig vidare in i 10-gruppen, han uttrycker själv att han har en viss rädsla för tomrum och att han därför fyller sina mönster med former och detaljer (Färgfabriken 2014). De analyserade mönstren, Flygfiskar och Monster från hans tid hos 10-gruppen, visar tydligt hur De Geer fyller ytorna till max. Flygfiskar och Monster har tydliga kopplingar till popkonsten.

Popkonstens estetik grundades i vågade former, starka färger, humoristiska inslag och genom att föra in vardagsföremål i konsten, också en statusbefriande estetik. Idéen till mönstret Monster är inspirerat av ett vardagligt föremål och kommer från De Geers dotters märkliga plastleksaker som han sedan utvecklade till ett mönster (Häggblom 2016, 7).

De Geer uppskattade inte 1970-talets textila mönster och uttryckte själv att “det såg ut som spyor”. Han ville rensa upp, göra det mer distinkt, enkelt och bestämt med positiva och negativa former, bestämda konturer och mer färg, “det ville jag ha!” (Söderholm 2008, 66-69).

Popkonsten och postmodernismen gick hand i hand in i 80-talet med ironisk och provokativ konst och kultur, bort från det stereotypa och slätstrukna 60- och 70-talet in i en mångfacetterad konstera som bestod av jazzande former i häftiga mönster (Svensson 1984, 130-132), mönster som 10-gruppen skapat sedan början på 70-talet, tio år före sin tid med poppiga postmodernistiska grafiska mönster och med formgivaren Carl Johan De Geer i framkant.

33

5 Sammanfattning

Sammanfattningsvis visar studien att Viola Gråsten och Carl Johan De Geer låg i framkant av textilindustrin inom olika årtionden. Genom kartläggning av 1950-talet och 1970-80-talen anser jag att stora likheter kan urskiljas till designernas samtid.

Gråsten visar tydliga tecken på att hon influerades av tidens inspirationskällor. Precis som många andra designers under efterkrigstiden strävade hon framåt för en ljusare framtid och en mer bekväm vardag. Men som sagt låg Gråsten även i framkant inom textilindustrin och tog modiga färg- och formval som tilltalade andra målgrupper än många andra textilföretag arbetade mot.

De Geer visar på ett betydligt mer radikalt och propaganda-inriktat skapande och ville snarare gå mot strömmen än att följa den. Han var och är en man som står emot orättvisor och är inte rädd för att visa detta i sina verk. Mönstren Flygfiskar och Monster visar en tydlig ståndpunkt mot de storblommiga och medaljongfärgade mönstren som annars prydde hemmen under 70- och 80-talen. Han arbetade med tydligt formspråk och gälla, sprakande färger.

Båda designers textila verk speglar den rådande estetiken, designen och samhället men på helt olika vis. Viola Gråsten speglar samtidens estetik och design genom sina textila verk Oomph och Casa där hon använt sig av inspirationskällor som var vanliga under 1950-talet, Italien, arkitektur, abstrakta motiv och geometriska former. Hon visar också att hon följde politiska samhällsströmmningar genom att uppfylla svenska folkets önskan om vackra ting i sina hem efter krigstiden. Carl Johan De Geer speglar däremot inte den estetiska aspekten utan snarare politiska samhällsrörelser. Det fanns ett missnöje hos svenska folket om vår västerländska historiska bakgrund som yttrade sig i politiska rörelser som feminism och fredsrörelsen, make love not war. Detta missnöje delade även De Geer och skapade propagerande verk mot samhällets orättvisor. Med sina mönster Flygfiskar och Monster sade han ifrån mot samtidens färg och form inom design och estetik. Han ville ”städa upp” textilindustrin, göra rent och snyggt med tydliga konturer och färger, något som jag absolut anser att han lyckades med.

34

6 Diskussion