Figur 2. visar exempel på barns bilder där variation av material och olika lekar framträder som viktiga aspekter av platsen
Tema 3 relationen i rummet – att vara själv eller med andra
I detta tema framträder barnets möjlighet att välja att delta i ett socialt samspel eller inte som en betydande aspekt för barns val av viktig plats. Detta tema synliggör barnens möjlighet att välja om de vill befinna sig på en social plats eller plats där de kan vara själva. Det framkommer i vår studie att det är flertalet barn som under en tid på dagen gärna ville vara för sig själva. Barnen uttrycker sig i termer att de vill: “ta det lugnt” eller ”vara själv”. I barnens berättelser om platserna framkommer att ateljén kan vara en plats att varva ner på. Ett barn beskriver det på följande vis: “det är inte så mycket spring när man är själv”. De gemensamma beskrivning-arna från barnen av ateljén var att de kunde vara själva en stund om de kände för det.
I de rum där rollek, billek samt bygg- och konstruktion förekommer, framgår av resultatet att barnen ofta är tre eller fler i dessa rum. Barnet kan välja en social plats som delas med kompisar eller en lugnare plats där samspelet istället sker med omgivningen. Både materialet och rum-mets fysiska utformning erbjuder olika former av relationer. Exempelvis bilden av bilhörnan, leken som förekommer där riktas till obestämt antal barn eftersom det finns flera bilar och leken sker på mattan. Antalet barn som kan delta i leken begränsas inte av platsens möblering som den exempelvis kan göras i ett rum med fem stolar.
Ateljén beskrivs som en plats med lite eller inget spring där ett barn uttrycker: ”det blir inte så mycket spring”. Detta vittnar om att rummet erbjuder stillasittande aktiviteter genom dess ut-formning med bord, stolar och material. Konstruktionsrummet erbjuder också olika former av samspel. De lekar som förekommer i detta rum leks inte vid ett bord, utan på en matta vilket
21
erbjuder ett annat rörelsemönster. I barnens berättelser är både dramarummet, ateljén och bil-hörnan sociala platser som delas med fler. Ett barn uttrycker att de ibland leker själva eller med andra som framkommer i barnens berättelser på följande sätt: “Ibland många, ibland några, 3 eller 4 kompisar”.
Figur 3. visar exempel på barns bilder där rummets möjligheter till olika typer av samspel framträder som en viktig aspekt av platsen. Trots antalet stolar är detta platsen där man kan vara själv
22
Diskussion
Detta avsnitt börjar med en diskussion av studiens metod. Därefter kommer resultatdiskuss-ionen i vilken studiens andra frågeställning besvaras. I denna diskussion ställs de aspekter som varit mest framträdande i studiens resultat mot Van Manens (2016) dimensioner. Dessa aspekter är de som synliggjorts av barnens fotografier och berättelser.
Metoddiskussion
Svensson och Ahrne (2015) framhåller att trovärdighet är betydande för kvalitativa studier, trovärdighet kan enligt författarna nås genom transparens. En studies transparens handlar om att forskningsprocessen är tydligt beskriven för läsaren. Forskningens trovärdighet kan kopplas ihop med att generalisera vilket innebär att framföra något om en större grupp eller miljö än just den som har undersökts. Vi strävar efter trovärdighet i vår studie genom att vara transparent i vår beskrivning av processen.
Denna studie har utmanats av covid-19, de rådande omständigheterna har bidragit till att den ursprungliga metoden för studien inte var möjlig att genomföra. På grund av covid-19 begrän-sades möjligheten att själva genomföra studien i förskolemiljö som det var tänkt från början. Därför blev det en viktig del i studien att hitta förskollärare som kunde utföra det fysiska arbetet åt oss. Även detta blev en större utmaning på grund av den höga belastningen som förskolorna hade vid den tidpunkten. Det blev i och med detta svårt att få svar av både rektorer och förs-kollärare vilket medförde att vi fick vända oss till betydligt fler förskolor och rektorer. På grund av detta tog det längre tid att få materialet från förskolorna. Vi fick även under den rådande situationen tänka om hur vi skulle utföra vår studie. Det var därmed viktigt för oss att skriva utförliga instruktioner till förskollärarna, detta för att kunna nå ett utförande som liknar det utförande som var tänkt. Det blev också viktigt att tänka på hur vi formulerade frågorna till barnen. När vi fick dokumentationen blev det tydligt vilka frågor som inte gav det resultat vi sökte, i en situation där vi fysiskt ställt frågorna hade vi kunnat spontant ändra frågorna och anpassa dem efter barnen. Exempel på frågor som var svaga var; Hur känns det? Samt varför är denna plats speciell för dig? Vi förstod i efterhand att dessa formuleringar av frågorna inte var nog konkreta att svara på. Studien är uppbyggd utifrån barns perspektiv vilket var något som vi ville synliggöra. Däremot är det svårt att vara helt säker på om barnen fotograferade utifrån känslan av här och nu eller om de fotograferade platserna beroende på vad kompisen fotograferade. Vi kan inte med säkerhet fastställa vad barnen utgått ifrån, däremot försökte vi reducera faktorer som kan påverka resultatet, exempelvis att fotograferingen fick ske individu-ellt.
Vårt urval var lämpligt för studien eftersom det bidrog till svar på studiens forskningsfrågor, vilket Svensson och Ahrne (2015) lyfter. Populationen som var intressant för denna studie var 4–5 åringar, vilket hade kunnat utökats för att nå en bredare population (Harboe, 2013). Genom att rikta undersökningen mot äldre barn besparades tid, eftersom förskolorna var i ett ansträngt läge.
23
Datainsamlingen har varit lämplig för studien eftersom den har fungerat i förhållande till våra forskningsfrågor. I det rådande läget har tekniken varit en avgörande faktor för att ta del av barns platser genom dokumentation. Genom att använda oss av dokumentation blev det möjligt att närma sig barnets perspektiv utan att behöva utföra en intervju. Enligt Vetenskapsrådet (2002) kan samtycke inhämtas från exempelvis förskollärare i situationer där frågorna inte är etiskt känsliga eller privata. I denna studie valde vi därav att använda dokumentation i form av barns berättelser och bilder. Med detta kunde vi även spara tid eftersom vi därmed inte behövde söka samtycke hos vårdnadshavare. Samtycket i denna studie bygger istället på förskollärarens samtycke att dela dokumentationen med oss.
Som David och Sutton (2016) samt Saar och Nordberg (2014) framhåller underlättar studiens metod genom digitala bilder och ljud eftersom det resulterade i att vi snabbt efter undersök-ningen kunde ta del av materialet. Genom att låta barnen fotografera anser vi att vi fick en mer tillförlitlig blick på de platser som bilderna visar, detta framhåller även Stanuaes och Bramming (2011). När vi fick materialet för analys slogs vi av att bilderna inte såg ut som vi hade föreställt oss, detta eftersom vi trodde att platsens fokus skulle handla om rummets planlösning men istället var fokus på materialet. Av bilderna kunde vi snabbt urskilja att materialet har en större betydelse för platsen ur barns perspektiv än vad vi trodde. Genom att låta barnen hålla i kame-ran kunde vi närma oss deras blick på platsen vilket författarna lyfter som en metod att nå en djupare förståelse för den andres perspektiv. För att förstå någons upplevelser krävs mer än ord (Staunaes & Kofoed, 2015; Van Manen, 2016) eftersom vissa insikter inte går beskriva verbalt, exempelvis materialets påverkan för platsen. Förutom barns bilder blev också barnens berät-telser betydande för vår tolkning och analys, genom kombinationen av visuell- och verbal data fick vi en djupare förståelse för vad i rummet som var synligt för barnet. Genom att enbart tolka bilderna utan barnets berättelser om platsen hade vi hamnat i ett vuxenperspektiv. Detta styrks av Källström Cater (2015) som framhåller att vuxnas antaganden inte räcker för att förstå barns perspektiv och deras livsvärldar. För denna studie var det betydande att ta del av barns upple-velse av platsen, därför ville vi distansera oss från våra antaganden och låta barnens berättelser vara i fokus. Vi ville inte få ytliga kunskaper om barns erfarenheter av viktiga platser utan fördjupa oss genom att barnen själva får synliggöra det utifrån sina fotografier. Johansson (2003) beskriver att det kan vara en utmaning att inta barns perspektiv, vilket vi även varit medvetna om och försökt möta i vår studie. Detta är en av anledningarna till att vi valt att använda oss av flera olika metoder och aspekter för att möjliggöra ett närmande av barnens livsvärld.
Eftersom vår studie utgår från barns upplevelser och erfarenheter anser vi att genomförandet var fördelaktigt, trots att vi inte kunde utföra undersökningen själva. I början av arbetet tänkte vi att den givna metoden för oss var observation, dock hade denna metod inte överensstämt med det resultat vi ville få syn på. Ju mer vi fördjupade våra kunskaper om barns perspektiv och livsvärldar förstod vi att observation inte var någon optimal metod eftersom vi på så vis inte hade utgått från barnen. Bengtsson (2005) framhåller att det inte enbart räcker med obser-vation för att samla kunskap om individer och om föremål, eftersom det resulterar i att kun-skapen blir ytlig. Denna metod har medfört att vi inte har påverkat resultatet lika mycket som vi kanske hade gjort om vi hade varit på plats.
24
Resultatdiskussion
Den tidsmässiga dimensionen
Resultatet belyser aspekten av platsens tidsmässiga tillgänglighet. Detta synliggörs genom bar-nens berättelser vilket vittnar om att de har tillgång till platsen både på förmiddagen och efter-middagen. Däremot blev det tydligt att den tidsmässiga aspekten förekommer mellan försko-lans dagliga rutiner. Denna aspekt vill vi koppla ihop med Van Manens (2016) tidsmässiga dimension som innefattar upplevelsen av tid. Resultatet visar att barnen kan välja att vara på platsen under olika delar av dagen. Barnet får därmed själva välja de platser som intresserar dem vilket skapar en tillfredsställelse och en upplevelse av att ha kompetens att styra sin egen tid. I barnens berättelser om varför de valt dessa platser framkommer det att deras intressen ligger till grund för valet av plats. Enligt den tidsmässiga dimensionen beskrivs att upplevelsen av tid är beroende av att känna glädje i en aktivitet. Sammanfattningsvis synliggörs att den aspekt som framträder i resultatet inte bara handlar om vid vilket klockslag rummet är tillgäng-ligt, utan om barnets upplevelse av att styra sin tid. Den levda tiden enligt Van Manen handlar om den personliga upplevelsen av tiden. En minut kan därför upplevas som tre timmar eller två sekunder beroende på individens upplevelse av aktiviteten. Vårt resultat visar en känsla av glädje i barnens beskrivningar av platsen, vilket talar för att dessa platser bidrar till en positiv och personlig upplevelse. Barnens levda tid på deras valda plats skapar utifrån resultatet en meningsfull stund för dem.
Barnens beskrivningar är att de kan vara på platsen ofta men att de befinner sig på platsen mellan frukost och lunch. Därmed upplever barnen att de har tillgång till platsen hela dagen samtidigt som deras tid på platsen ramas in av förskolans rutiner. Tid beskrivs av Nordin-Hult-man (2004) dels som varande dels som reglering. Varandet handlar om barnens meningsfulla stunder som skapar nya ögonblick och upplevelser. Regleringen handlar däremot om de struk-turer som styr vilka aktiviteter som är tillgängliga. I resultatet synliggörs att aktiviteterna styrs av rutiner som är nödvändiga i förskolan, exempelvis lunch, det handlar mindre om att de inte får vistas på platsen. Trots att barnens tid ramas in av förskolans fasta rutiner har barnen ändå inflytande över den tid som spenderas mellan rutinerna. Davidsson (2008) beskriver denna tid som barnens fria tid. Författaren framhåller att tiden mellan rutiner påverkar val av lekar i olika rum, samt att barnen på så vis skapar mening. Detta synliggör vikten av den tidsmässiga di-mensionen eftersom det handlar om barnens meningsskapande. Genom att se den tidsmässiga dimensionen och barnens meningsfulla aktiviteter i tiden kan detta bidra till en tidsmässig flex-ibilitet som medför att vi inte avbryter barnets varande i onödan.
Den kroppsliga dimensionen
I resultatet framträder aspekter som synliggör kroppens betydelse för platsen. Dels aspekten om tillgängligt material på en fysisk nivå, dels aspekten om öppenheten för barnen att flytta material och forma platsen. Den tillgängliga aspekten kan förklaras med hjälp av den kropps-liga dimensionen enligt Van Manens (2016) beskrivning. Barnet har på denna plats möjlighet att själv plocka fram material genom sin levda kropp, eftersom de når materialet fysiskt. På så
25
vis kan barnet välja material att utforska vilket bidrar till nya erfarenheter. Barnet skapar därför nya erfarenheter genom den levda kroppen och utifrån platsens möjligheter. Barnen erfar med kroppen och utforskar genom detta sin omvärld. Det som barnet möter dagligen på förskolan skapar en känsla hos barnet, oavsett om mötet sker med platsen, andra barn eller vuxna (Van Manen, 2016). Resultatet visar att de platser som är viktiga bidrar till en god känsla som på-verkar barnet positivt. Detta har framträtt både genom barnens ordval, samt genom tonfallet när barnet berättar om platsen. Genom att erbjuda ett tillgängligt material skapas en inspiration och känsla hos barnet att utforska platsen genom mötet mellan kroppen och omgivningen. Mer-leau-Pontys livsvärldsbegrepp belyser den kommunikation som uppstår mellan den levda krop-pen och omgivningen (Bengtsson, 2005). Bengtsson belyser att vår interaktion med omvärlden är beroende av vår levda kropp eftersom detta utgör vårt perspektiv på det vi möter i världen. Barnens varande på platsen utgår därmed genom deras levda kropp eftersom det är genom den som interaktionen sker. Detta lyfter Nordtømme (2015) som framhåller att barnet upplever rummet med hela kroppen genom att integrera, interagera med omgivningen. Barnens berät-telser och bilder synliggjorde platsernas möjlighet att förändras, barnen kunde själva flytta lek-saker och material vilket bjuder in till nya upptäckter och lekar. Davidsson (2008) beskriver den föränderliga platsen som betydande, samt att den påverkas av de individer som vistas där. Detta framhåller även Halldén (2007b) som lyfter vikten av att platsen formar och kan formas av barnen, vilket stämmer med den aspekt av öppenhet som framträder i resultatet. Den öppen-het som resultatet visar som betydande för barns val av plats handlar om pedagogernas förhåll-ningssätt.
Aspekten om öppenhet beskriver både att förändra platsen men också genom att platsen har en tillåtande atmosfär för olika erfarenheter. Denna aspekt kan beskrivas genom den kroppsliga dimensionen (Van Manen, 2016) eftersom barnet kan flytta material och förändra platsen med sin levda kropp. Genom att kunna förändra platsen kan barnet skapa nya möjligheter till utfors-kande, delta i sin omgivning samt att nya lekar kan uppstå. Att kunna flytta leksaker och material kan förstärka känslan av att göra platsen till sin. För att åstadkomma öppenhet till förändring av platsen krävs också en öppenhet hos pedagogen. Resultatet visar att ett öppet förhållningssätt hos pedagogen bidrar till barnets möjligheter att utforska genom att förändra platsen. Alerby, Hagström & Westman (2014) beskriver att den levda kroppen kan expanderas genom att använda ting i interaktionen med omgivningen. Vilket stämmer överens med resul-tatet, vilket gav barnen möjligheter att hämta andra leksaker som de ansåg var relevant för leken men även att med sin egen kropp kunna förändra ett rum.
Den rumsliga dimensionen
Enligt resultatet av vår studie framkommer variationen av material samt att det finns ett brett utbud av material är viktiga aspekter för barns val av plats. Materialets betydelse som aspekt är synligt på samtliga platser som beskrivs i resultatet. Alla platser som barnen fotade och be-rättade om synliggör ett varierat och rikt material. Materialets betydelse blir synligt eftersom bilderna fokuserar på materialet i stort, enstaka bilder visar rummet i sin helhet. Vilket visar
26
på ett rum i barns perspektiv kan handla om det material som erbjuds. Dessa aspekter besk-rivs med hjälp av den rumsliga dimensionen (Van Manen, 2016). Den rumsliga dimensionen handlar om känslan som rummet skapar hos barnet, vilket i sin tur tillför en trygghet på plat-sen. I de ljudinspelningar som vi fått ta del av blir detta synligt eftersom barnets tonfall visar entusiasm i beskrivningen av platsen. Barnet skapar en personlig relation till det som finns på platsen vilket bidrar till känslan av att det är barnets egen plats. Detta framträder tydligt i vårt resultat genom att barnen beskriver platsen utifrån vad de tycker om att göra på platsen. Ef-tersom alla individer erfar omgivningen på sitt sätt bidrar ett varierat och rikt material till att fler kan hitta trygghet och inspiration. Rummets inspiration och material enligt Davidsson (2008) bidra till olika upplevelser genom olika lekar. Enligt Nordtømme (2015) kan en ge-nomtänkt utformning av ett rum bidra till nya sätt att använda rummet, författaren lyfter att nya lekar och rörelsemönster kan skapas. Barnens bilder synliggjorde olika typer av klossar och konstruktionsmaterial vilket bidrar till en möjlighet att möta fler barn genom ett bredare utforskande. Genom ett brett utbud kan materialet inspirera fler barn. I vårt resultat blev det tydligt att de platser som barnen valt att lyfta fram erbjöd ett rikt och varierat material, vilket bidrog till varierande aktiviteter. Förskolans läroplan lyfter att miljön ska bidra till olika lek-mönster genom att vara uppmuntrande och inspirerande för barnen (Skolverket, 2018). Ge-nom att erbjuda barnen ett innehållsrikt material ges fler valmöjligheter i förskolan, vilket också Nordtømme (2015) lyfter.
Den relationella dimensionen
I vårt resultat framträder barnets val att delta i sociala samspel eller inte som en viktig aspekt för platsen. Den relationella dimensionen lyfter enligt Van Manen (2016) de uppfattningar som individen har gentemot sin omgivning och de personer som hen möter. Genom att ställa aspekten i förhållande till den relationella dimensionen synliggörs att barnets val av plats på-verkas av de intryck som barnet omges av. Exempelvis barnet som ville vara ensam i ateljén eftersom barnets intryck av rummet var en plats utan spring. I interaktion med andra väljer barnet, baserat på sina erfarenheter att befinna sig på en socialt delad plats eller en egen plats. Genom att beskriva aspekten med den relationella dimensionen synliggörs rummets er-bjudanden som betydande för interaktionen på platsen. Van Manen (2016) beskriver att inter-aktion påverkas av intryck som skapats mellan människor. I resultatet framkommer att barn ibland känner behov av att vara på en plats där de kan vara i lugn och ro. I enlighet med vårt resultat framhåller Kylin (2004) att barns platser både kan vara något socialt och något eget. Utformningen av platsen bjuder in till olika sociala samspel eftersom den talar om att många kan vistas där, på så vis hör även den rumsliga dimensionen ihop med den relationella. Den relationella dimensionen innebär barnets upplevelse av att vara på platsen, att barnet känner trygghet på platsen och i den interaktion som förekommer där. Exempelvis att en individ kan känna ett behov av att gå ifrån gruppen medan någon annan känner otrygg i att vara ensam. Upplevelsen och känslan i kroppen varierar mellan människor och de situationer som uppstår. Den kroppsliga dimensionen synliggör att känslan i en levd kropp påverkas av olika interakt-ioner, vilket innebär att den kroppsliga dimensionen bygger på de situationen som uppstår i den relationella dimensionen. Exempelvis barnet som beskrev att hen ville vara ensam i ateljén kan förstås genom att hen kände sig trygg i den egna platsen. I Resultatet framkommer det att