6.1.1 Autonomi
Även om autonomi anses vara det viktigaste behovet att tillfredsställa inom SDT så är det väldigt få som har ett medvetet mål att bli självgående individer, oftare är det något vi märker av när det saknas (Ryan & Deci, 2019). Det är därför helt rimligt att ingen av tränarna
nämnde rakt ut att de jobbade med att skapa självgående individer, även om de på många plan gjorde det indirekt. Ett av de tydligaste exemplen var i del 5.1.1 där en tränare tog upp att han ibland lät ungdomarna bestämma vilka övningar de skulle göra vilket troligtvis bidrar till autonomin hos många. Larsen et al. (2015) tog upp något liknande i sin studie där de flesta fotbollstränarna höll med om att det var viktigt att lyssna på idrottarna, även Ryan och Deci (2019) menar att det kan stärka autonomin ifall idrottare får valmöjligheter. En fråga man dock kan ställa sig är; känner alla idrottare sig hörda i situationen som tränaren tog upp eller faller vissa bara för grupptryck? Att ge idrottarna en chans att bestämma görs med största sannolikhet av god vilja, frågan vi ställer oss är snarare om den valda övningen representerar hela gruppen, lite mer än hälften eller egentligen bara några få högljudda individer? En tränare i del 5.2 trycker på vikten av att idrottarna ska kunna lita på en. Ifall tränaren endast lyssnar på majoriteten, kan den enskilde idrottaren som tycker annorlunda i detta fall känna tillit till tränaren eller ens känna att hen har någon talan? Hur påverkar detta dennes känsla av autonomi? Ett potentiellt sätt att undvika problemet är att implementera metoden som en annan tränare i del 5.1.1 använder, att skapa övningar som i sig ger idrottarna frihet att göra egna val. Detta leder visserligen till nya problem som att det ökar risken för att passet tappar struktur, framförallt i större grupper där tränaren inte har möjlighet att ha koll på alla. Konkreta taktiker för att hantera eventuella hinder verkade inte vara något som var vanligt bland tränarna. De flesta pratade mest om att man helt enkelt behövde lita på idrottarnas förmåga att navigera runt dem på bästa möjliga sätt, något som kan kopplas till tränaren i 5.2 som tryckte på vikten av att ha tillit. Viktigare saker, som skolan, verkade dock alla eniga om att det inte kunde prioriteras bort.
30 6.1.2 Kompetens
Ett argument emot båda teknikerna om att ge mer valmöjligheter hade dock kunnat vara att det som idrottare inte vill träna på ofta brukar vara något de behöver mer av. Man skulle kunna jämföra det med någon på gymmet som exempelvis har starka armar men svaga ben, naturligt så dras ofta personen till att träna det hen kan lyfta tyngst av men detta kan så småningom leda till en obalanserad muskulatur. I detta fall är det dock viktigt att ha i åtanke att känslan av kompetens och “faktisk kompetens” inte behöver korrelera. En tränare i del 5.3 betonar exempelvis att när unga idrottare inte längre upplever sig själva som bra så ökar risken att de slutar, deras subjektiva bild av deras kompetens är alltså central. Positiv feedback är, enligt Ryan och Deci (2019), ett enkelt och bra sätt att stärka känslan av kompetens. Detta tas upp i del 5.2 där en tränare anser att det är viktigt att ta chansen att ge positiv feedback till de “mindre bra/stökiga” när de gör något bra, ett nästan identiskt uttalande kan hittas i studien av Larsen et al. (2015). Tränarnas åsikt om hur mer högpresterande idrottare motiverades verkade ligga mer inom ramen att fokusera på vad de faktiskt gjorde istället för slutresultatet. Några tränare i 5.1.2 nämnde exempelvis att de, vid tävling, inte hängde upp sig på vinster eller förluster utan la mer fokus på det som hände under matchen. Detta går väl i linje med konceptet om informativa belöningar (Ryan & Deci, 2019) eftersom tränaren väljer att uppmärksamma idrottarnas specifika handlingar istället för något plant. Ett liknande exempel kan tas från artikeln av Chiwaridzo el al. (2019) där en tränare väljer att uppmärksamma idrottare som jobbar hårdare än de andra, därmed informerar han idrottaren om att detta beteende är något positivt.
Vikten av att utmana idrottarna och uppmana dem till att sätta mål var ett vanligt ämne bland tränarna, många pratade även om vikten av att nivåanpassa så att utveckling var lättare att se. Alla verkade samtidigt enade om att det inte var deras roll att sätta mål för idrottarna utan istället att vägleda dem, något som går helt i linje med Ryan och Decis (2019) artikel som menar att kompetens inte kan vara en motivationsfaktor vid avsaknad av autonomi. Taktiken att konstant utmana idrottarna tas även upp i White och Bennies (2015) studie som något idrottarna hade en positiv attityd till. Även i Thedin Jakobssons (2014) studie så tas känslan av att lyckas med något man försökt bemästra under en lång tid som en motivationsfaktor bland ungdomar. Ambitiösare mål som en professionell karriär nämns, även det, i artikeln av Chiwaridzo et al. (2019). Generellt verkar alltså utmaningar och målsättningar vara något som motiverar idrottare i tonårsåldern, så länge det är mål som de själva har satt och vill uppnå.
31 6.1.3 Delaktighet
Vid undersökning av vilka som arbetade mycket med delaktighet så var det, intressant nog, ett mycket mer aktuellt ämne inom kampsport än fotboll. Detta går dock i linje med tidigare studier där exempelvis gymnastiktränare pratade mycket om att laget kändes som en enda stor familj (White & Bennie, 2015). En slutsats som kan dras av detta är att lagkänslan är mer av en självklarhet inom lagsporter som fotboll vilket ibland gör att tränare antingen inte lägger så mycket fokus på det eller att det sker ofta men på ett omedvetet plan. Det är dock rimligt att påpeka att ingen av frågorna som ställdes nämnde något om laganda eller liknande, det är alltså möjligt att det helt enkelt ses som ett större problem inom individuella sporter och tas därför upp oftare som något man behöver jobba med.
Konceptet om att uppmana idrottarna till att motivera varandra att närvara på träningen, som togs upp i del 5.1.1, är ett bra exempel på att skapa mutual autonomy (Ryan & Deci, 2019). Ifall en idrottare blir kontaktad av en lagkamrat uppfattar hen det troligtvis som att
lagkamraten vill att hen ska närvara. Liknande koncept tas upp av Chiwaridzo et al. (2019) när tränarna pratade om vad det var som fick idrottarna att komma till träningen varje dag, där nämndes det att det i många fall är vänner som drar med dem.
Det verkade inte finnas något tvivel bland tränarna att det var viktigt att ha en god relation med ens adepter. Eftersom en god relation mellan tränaren och idrottaren är en konstant anledningarna bland ungdomar, oavsett ålder, till att fortsätta med sin idrott (Lagestad & Sørensen, 2018) så bör det ses som något viktigt. Vad man exakt kunde göra för att skapa en relation var dock inte särskilt tydligt då många tränare ansåg att olika idrottare föredrog olika tillvägagångssätt. De få sakerna som ansågs vara viktiga för alla var dock; lär dig idrottarnas namn, få dem att känna sig välkomna och hitta en balans mellan att vara vänlig och formell.
32