Motivationsteknik för ungdomsidrott : En studie av tränares erfarenheter om att behålla ungdomar inom föreningsidrotten

Motivationsteknik för Ungdomsidrott

En studie av tränares erfarenheter om att behålla

ungdomar inom föreningsidrotten

Jonatan Dagnå & Anton Mårtensson

GYMNASTIK- OCH IDROTTSHÖGSKOLAN

Självständigt arbete C-nivå 58:2020

Lärarutbildning [Specialidrott] 2019–2021

Handledare: Ulrika Tranaeus

Examinator: Leif Yttergren

Sammanfattning Syfte

Studien syfte utgick från ett problem inom svensk föreningsidrott där majoriteten av avhopp sker i 13–16 årsåldern. Därför undersöktes det hur tränare inom svensk föreningsidrott arbetar för att motivera ungdomar i denna ålder till att stanna och fortsätta engagera sig. Tre olika frågeställningar ämnades att besvaras; vad gör tränarna, vilka hinder upplever de och hur hanterar de dessa hinder?

Metod

Studien använde ett kvalitativt tillvägagångssätt genom semistrukturerade intervjuer tillsammans med en deduktiv metod för att samla in data. För att bearbetning användes en innehållsanalys som utgick från självbestämmandeteorin, SDT. Urvalsgrupperna bestod av tre kampsportstränare och tre fotbollstränare, alla aktiva inom svensk föreningsidrott.

Sammanlagt sex intervjuer genomfördes på distans.

Resultat

En viss splittring visades inom tränarnas syn på tävling och hur man bör arbeta på

individnivå. Alla tryckte dock på vikten av att bygga bra relationer med deras idrottare utan att tappa rollen som tränare. Vidare så ansågs de största hindren för ungdomar att fortsätta med sin idrott vara skolan och vänner utanför sporten. Många av tillvägagångssätten tränarna hade kunde problematiseras eftersom det saknades information om ifall taktikerna faktiskt varit framgångsrika eller inte.

Slutsats

Majoriteten av tränarnas metoder kunde mer eller mindre kopplas till SDT. För att stärka relationen med idrottarna så ansåg samtliga att positiv feedback och att lära sig namnen var centrala. Att strukturera nåbara mål eller delmål som tydliggjorde progression var viktigt för känslan av kompetens. Att skapa kamratskap i gruppen och hjälpa idrottarna hitta balans mellan skolan och idrotten, exempelvis genom att förmedla hur de kan stärka varandra, ansågs också vara viktigt för alla.

Innehållsförteckning

1. Introduktion 1

2. Kunskapsöversikt 3

2.1 Föreningsidrottens inverkan på ungdomars utveckling 3

2.2 Motivationsfaktorer för ungdomar i tidiga tonåren 4

2.2.1 Tränarperspektiv 4

2.2.2 Ungdomsperspektiv 5

2.2.3 Sammanfattning samt studiens relevans inom forskningsområdet 6

2.3 Motivationsteori: Self Determination Theory 6

2.3.1 Autonomi (autonomy) 7

2.3.2 Kompetens (competence) 7

2.3.3 Delaktighet (relatedness) 7

2.3.4 SDT:s relevans inom idrott 8

3. Syfte 9 4. Metod 9 4.1 Design 9 4.2 Procedur 9 4.3 Urval 10 4.4 Dataanalys 10 4.5 Tillförlitlighet 11 4.6 Etiska överväganden 12 5. Resultat 13

5.1 Tränarnas tillvägagångssätt till att motivera deras idrottare 13

5.1.1 Träning 13

5.1.2 Tävling 16

5.2 Tränarnas relation till deras idrottare 20

5.3 Tränarnas bild av hinder inom ungdomsidrott samt hur de åtgärdar detta 24

6. Diskussion 28

6.1 Relationen till SDT & Jämförelse med tidigare forskning 29

6.1.1 Autonomi 29

6.1.2 Kompetens 30

6.1.3 Delaktighet 31

6.2 Reflektion & Metoddiskussion 32

6.3 Slutsats 33

1

1. Introduktion

Om en ung idrottare skulle fråga sin tränare; “varför ska jag fortsätta med den här sporten?”, vad bör tränaren ge för svar?

Det är lätt att se sport som något vars syfte enbart handlar om prestation, på TV så blir

människor ofta glada när landslaget presterar och sura när det går dåligt. Riksidrottsförbundet (2019) menar dock att idrott ska bedrivas för att ha roligt, må bra och utvecklas hela livet. Detta är visserligen väldigt vaga begrepp som kan tolkas på alla möjliga vis. Tar vi till exempel ”må bra” så skulle vi kunna ta upp att ungdomar som regelbundet är fysiskt aktiva kommer, med största sannolikhet, uppleva att de har starkare ben, muskler, leder och hjärtan än de som inte är fysiskt aktiva (Knopf, 2017). Vidare så har fysiskt aktiva ungdomar visat en bättre förmåga i att hantera ångest och depression än deras motsvarighet. Så vare sig det handlar om fysisk eller psykisk hälsa så är en fysiskt aktiv livsstil något ungdomar bör sträva efter. Med detta i baktanke anser Världshälsoorganisationen att ungdomar mellan 5–17 år ska vara fysiskt aktiva minst en timme om dagen.

För tillfället utgör föreningsidrotten majoriteten av barn och ungdomars vardagliga fysiska aktivitet, majoriteten av vuxna har också någon gång varit medlemmar i en idrottsförening (Thedin Jakobsson, 2014). På den senaste tiden har det dock blivit vanligare och vanligare för ungdomar i högstadieåldern att hoppa av sin idrott. Inget tyder heller på att ungdomarna som slutar väljer att börja i en ny förening, det är snarare högst ovanligt i den åldern.

Föreningsidrotten hade givetvis kunnat ersättas med liknande aktiviteter som spontanidrott, gym eller något annat fysiskt men tyvärr är trenden hos svenska tonåringar snarare att spendera tiden stillasittandes inomhus (Wagnsson, 2009; Nyberg, 2016). En vanlig högstadieelev kan på en dag välja att spendera upp till fem timmar stillasittandes framför datorskärmen eller mobilen men aldrig under dessa timmar ta några minuter att röra på sig (Knopf, 2017).

Men säg att just denna unga idrottare som vi nämnde i början faktiskt planerar att fortsätta vara fysiskt aktiv, vad finns det då för anledning att stanna? Även om träning oftast ligger i fokus när man pratar föreningsidrott så är det långt ifrån det enda ungdomar får ut av den. Barn och ungdomar som engagerar sig i föreningsidrott visar generellt en förbättrad förmåga att samarbeta och hantera motgångar (Riksidrottsförbundet, 2017), något som ofta gynnar en i

2

arbetslivet och även i skolan till en viss grad. De brukar även vara bättre på att sätta upp konkreta mål och våga testa sina gränser vilket ofta brukar ha en positiv koppling till en individs produktivitet. Givetvis varierar dessa effekter beroende på sportens karaktär. Summa summarum är dock att vare sig det handlar om hälsoskäl eller viljan att utvecklas som individ så kan föreningsidrotten hjälpa på flera olika sätt.

Så om tränaren hade börjat rada upp all denna fakta för den ifrågasättande idrottaren, hade det räckt som anledning då eller hade idrottaren suckat och vandrat iväg? Ska man gå på resultat från tidigare studier så är svaret det senare. När idrottsaktiva ungdomar tillfrågas så ger de flesta samma svar; “jag tränar för att det är kul” (Thedin Jakobsson, 2014). Vad är det som menas med att “ha kul” då? Studier som undersökt detta (Weinberg & Gould, 2019) har funnit ett brett lager med underliggande faktorer som kan leda till att idrottande ungdomar finner glädje i att utöva sin idrott, en av dessa är hur tränaren upplevs. En tränare som agerar positivt och visar respekt mot sina idrottare har, på majoriteten av ungdomar, en positiv inverkan på ifall de vill fortsätta vara aktiva eller inte (Wendling, 2018). Andra underliggande faktorer som uppmärksammats är hur väl träningspassen är organiserade och hur man utvecklas som person genom att man lär sig nya saker, båda dessa faktorer kan tränaren ha stor inverkan på i sitt dagliga arbete.

Som tränare har man alltså många möjligheter att aktivt påverka antalet avhopp som sker i ens idrottsförening. Så hur gör tränare för att skapa goda relationer med sina idrottare, vad för arbete ligger bakom ett välorganiserat träningspass och hur hjälper man ungdomarna att utvecklas som person genom deras idrott? Har de mer framgångsrika ungdomstränarna en speciell taktik för att uppnå detta eller handlar det om ett fall av “rätt tränare för rätt idrottare”? Med denna studie hoppas vi att kunna ge en klarare bild över vilka problem dagens tränare tampas med för att motivera sina ungdomar samt ta reda på vilka olika taktiker de använder sig av.

3

2. Kunskapsöversikt

2.1 Föreningsidrottens inverkan på ungdomars utveckling

Flera studier har visat att ungdomar som engagerar sig i sport utvecklar många fler

egenskaper än en god fysisk förmåga. Först och främst så har ungdomar som engagerat sig inom en sport ofta utvecklat en positiv bild av fysisk aktivitet i vuxen ålder (Wagnsson, 2009; Malm et al., 2019). Föreningsidrott har även visats vara ett effektivt verktyg för att stärka och bibehålla ungdomars självförtroende i yngre tonåren, något som är mer instabilt hos de som inte idrottar i samma ålder. Risken att utveckla depression och antisocialt beteende har också visats vara lägre hos idrottsaktiva ungdomar, det sista gäller dock enbart ifall passen är ledda och har struktur (Mahoney & Stattin, 2000; Mills et al., 2019). Det är också viktigt att poängtera att “engagemang” inte får misstagas för elitsatsning eller specialisering då dessa tillvägagångssätt kan ha motsatt effekt beroende på åldern de genomförs i.

Forskning tyder på att ett aktivt deltagande i sport har en positiv relation till samvetsgrannhet eller, som det heter på engelska, “conscientiousness” (McCabe et al., 2016). Inom

femfaktorteorin anses en person med hög samvetsgrannhet vara disciplinerad, självreglerande och målinriktad (Weinberg & Gould, 2019). Ungdomar med hög samvetsgrannhet har ofta har en lägre tendens till att använda skadliga substanser som droger och alkohol. Studier inom detta ämne har dock varierat beroende på substansen i fråga, få studier kommer fram till konkreta bevis som tyder på att unga idrottare skulle vara mindre benägna att konsumera alkoholhaltiga drycker än de som inte idrottar (Wagnsson, 2009). I vissa studier så

argumenteras det dock för att ett aktivt deltagande i sport kombinerat med skolan indirekt har påverkan då idrottare helt enkelt inte får tid till att engagera sig i sådant beteende (Holt et al., 2011). Användningen av tobak, som rökning och snusning, och även droger har dock visat en mycket tydligare negativ koppling till ett aktivt idrottsdeltagande (Wagnsson, 2009;

4

2.2 Motivationsfaktorer för ungdomar i tidiga tonåren

2.2.1 Tränarperspektiv

Åsikterna om vad som låg bakom ungdomars motivation till att fortsätta med sin idrott ser ut att variera bland tränare. Det kan ofta handla om mer generella saker som en brinnande passion för sporten eller drömmar om att en dag ha en proffskarriär (Chiwaridzo et al., 2019). I andra studier så ansåg tränarna att inre motivation ofta skapades genom att bygga

självgående idrottare, något som kunde byggas genom att lyssna på idrottarnas åsikter och låta dem ha en viss talan i hur träningen såg ut (Larsen et al., 2015). En idrottares förmåga att vara självgående kunde vara avgörande för dennes kapacitet att fortsätta kämpa, även när det går dåligt. Oavsett sport så verkade de flesta tränarna hålla med om att hårt arbete var det som skulle värderas högst och uppmuntras hos ungdomar då detta var ett beteende som skulle ge resultat i det långa loppet, många gav därför lite extra uppmärksamhet till de som ansträngt sig lite hårdare än de andra. Andra tränare fokuserade även på att kontinuerligt uppmana idrottarna till att ha en positiv attityd till deras förmågor vilket, enligt dem, var bra för att stärka autonomin (White & Bennie, 2015).

Skicklighet och lagkänsla var också två populära ämnen bland tränarna och togs ofta upp i olika situationer. Framförallt inom lagsport så använde tränarna många taktiker för att kategorierna skulle stärka varandra eftersom en låg känsla av kompetens ofta kan få ungdomar att tro att de inte bidrar med något (Larsen et al., 2015). De kunde exempelvis åtgärda detta genom att ha de skickliga spelarna till att motivera de mindre skickliga, undvika att någon får sitta på avbytarbänken två matcher i rad och alltid ta tillfället i akt att ge de mindre skickliga spelarna komplimanger ifall de gjorde något bra. Inom individuell sport så separerades begreppen mer och skickligheten byggde mycket på att tränarna uppmuntrade idrottarna att ha en positiv attityd till utmaningar tillsammans med att kontinuerligt sätta mål som idrottarna upplever som utmanande (White & Bennie, 2015). Under lagkänsla så ansåg tränarna att det var viktigt att vara öppna och ärliga ifall ungdomarna skulle väntas känna sig bekväma med att dela med sig om eventuell oro för tränaren. Det ansågs dock av majoriteten att man inte skulle lägga mycket vikt på förluster då idrottarna ofta gjorde det mot sig själva ändå, vad som faktiskt hände i tävlingen och hur man presterade var viktigare (Weinberg & Gould, 2019; Chiwaridzo et al., 2019).

5 2.2.2 Ungdomsperspektiv

I en longitudinell studie av Lagestad & Sørensen (2018) fick idrottande ungdomar svara på ett identiskt frågeformulär om idrott när de var 14-, 16- och 19 år gamla. I studien kom man, bland annat, fram till att ungdomar som finner glädje i att tävla och har en relativt hög

träningsfrekvens veckovis är mer sannolika att fortsätta engagera sig i deras idrott upp i vuxen ålder. Studier som undersökte vad som kan ligga bakom eller förhindra ett aktivt deltagande hos ungdomar visade att yttre faktorer ansågs vara ett större problem bland äldre ungdomar (Wendling et al., 2018; Weinberg & Gould, 2019). Faktorerna var delvis press från tränare och föräldrar men också svårigheter med att balansera sporten med skolan. De äldre

ungdomarna hade också generellt en lägre bild av deras egen kompetens och färre hade tankar på en framtida proffskarriär än de yngre. Av alla anledningar som ansågs ligga bakom

ungdomarnas engagemang till deras sport visades endast två vara lika vanliga hos äldre som yngre; inre motivation och relationen till deras tränare.

I intervjuer beskriver ungdomar att deras idrott ger dem ett tydligt syfte med att träna till skillnad från vanliga gym vilket leder dem till att fortsätta (Thedin Jakobsson, 2014). Andra ungdomar nämnde liknande anledningar som att det fanns en viss glädje i att lyckas med någonting man försökt bemästra under en lång tid och den känslan fick en att konstant vilja fortsätta med sporten. Inom gymnastik så beskrev en idrottare det som att tränarnas

uppmuntrande attityd och filosofi om att tänka positivt fick en att vilja gå längre än vad man trodde att man kunde göra (White & Bennie, 2015). Även tävling kunde ses som en anledning som motiverade ungdomarna till att fortsätta träna aktivt. Många ungdomar svarar även i olika studier hur det sociala får dem att fortsätta med sin idrott (Weinberg & Gould, 2019). Vissa nämner hur de började sin sport tillsammans med vänner eller att de fick vänner genom sporten. I andra fall kunde träningslokalen beskrivas som en typ av tillflyktsort från deras vardagliga problem där de kände sig säkra eftersom laget var som en enda stor familj. Tyvärr visade ungdomar som engagerade sig i sport av sociala anledningar ha en större tendens till att sluta när idrotten stegvis blev mer och mer orienterad runt presteration, de vanligaste sporterna detta skedde inom var de individbaserade (Thedin Jakobsson, 2014).

6

2.2.3 Sammanfattning samt studiens relevans inom forskningsområdet Tidigare forskning visar på att tränare är delade inom ämnet motivation. Vissa anser att hårt arbete är det som skall uppmuntras, andra anser att det är viktigt att utveckla självgående individer och andra lägger vikt på gemenskapen inom gruppen. Likadant är det hos idrottarna där det både finns ambitiösa och sociala anledningar bland de som förklarar vad som ligger bakom deras engagemang. Det konstanta och mest reliabla inom de flesta studier verkar dock vara inre motivation även om det ibland beskrivs med andra ord som “passion” eller att man är “självgående”. På ett övergripande plan beskrivs det någorlunda från tränare och idrottare hur den inre motivationen kan stärkas genom att uppmuntra en positiv attityd och stärka känslan av att man bidrar med någonting till laget. Överlag visas dock en avsaknad av mer konkreta strategier för att stärka motivationen hos ungdomar, något som vi hoppas denna studie kommer kunna bidra med.

2.3 Motivationsteori: Self Determination Theory

I ett försök att förklara olika delar som behövs för att öka graden av motivation hos individen har studien tagit sin utgång från teorin “Self-determination theory”, förkortat SDT. SDT översätts ofta till svenska som “självbestämmandeteorin” och är en av de vanligaste teorierna som används vid forskning inom motivation (Ryan & Deci, 2019). Teorin ser “självet” som en aktiv integrerande process vars huvudsakliga uppgift är att assimilera, koordinera och reglera information från både inre och yttre miljöer. Exempel på yttre kan vara sociala interaktioner och inre kan vara känslor eller behov. En välfungerande integrerande process anses vara i centrum för hur självgående man är som individ, något som kallas för inre

motivation. Inre motivation bygger på inre drivkrafter, exempelvis nyfikenhet eller

allmänintresse, som leder en till att göra något. Ifall en individ kan engagera sig i en aktivitet utan externa stimuli finner denne intresse och glädje i aktiviteten själv. Individen reagerar då likadant som ifall denne skulle få en fysisk belöning av att enbart utöva aktivitet, slutligen leder detta oftast till ett fortsatt engagemang. Undersökningar inom SDT om hur inre motivation kan stöttas har kommit fram till att en individ har tre grundläggande behov som behöver uppfyllas; autonomi, kompetens och delaktighet.

7 2.3.1 Autonomi (autonomy)

Känslan av att man själv besitter en viss typ av kontroll över det man gör, vare sig det handlar om sport eller något annat, har många gånger visats vara bland de mest centrala behoven för ifall en individ ska uppleva inre motivation (Ryan & Deci, 2019). Ett argument som förts mot denna kategori är att vissa individer faktiskt föredrar mer konkreta instruktioner från deras tränare. Argumentet grundar sig dock i en missuppfattning om att individer som föredrar att ledas inte ser sig själva som självgående. En individ kan fortfarande uppleva en känsla av autonomi ifall denne ser valet att göra som tränaren säger som sitt eget. Det som bör undvikas är försök att kontrollera idrottaren, vare sig det handlar om att göra det genom straff, uttryck, ton på rösten eller evaluering. Till och med belöningar kan, ifall de uppfattas som

kontrollerande, sänka känslan av autonomi. Två populära taktiker bland lärare och tränare som har visats vara effektiva i att stärka elevers/idrottares autonomi är att ge valmöjligheter och försöka förstå individens perspektiv.

2.3.2 Kompetens (competence)

Känslan av att man besitter en viss kompetens inom det man gör har visats vara en viktig byggsten för en individs inre motivation (Ryan & Deci, 2019). En sub-teori inom SDT,

cognitive evaluation theory, har dock visat flertalet gånger att känslan inte räcker för att skapa

inre motivation vid avsaknad av autonomi, kompetens tar alltså mer rollen som en buffert än en bas. Ett simpelt, men effektivt, sätt att stärka en individs känsla av kompetens har visat sig vara positiv återkoppling. Belöningar kan också stärka känslan av kompetens ifall de upplevs som informativa av mottagaren. Det finns alltså inget klart svar huruvida en belöning kan stärka eller hämma motivationen hos en individ, det beror helt på hur den tas emot. 2.3.3 Delaktighet (relatedness)

“Relatedness”, som det kallas på engelska, har översatts till olika ord på svenska;

samhörighet, delaktighet, tillhörighet mm. Behovet av delaktighet kan enklast beskrivas som ett behov av att vara del av något, den lägger fokus på sociala kontexter och relationer för att skapa inre motivation (Ryan & Deci, 2019). En, återigen, felaktig uppfattning som SDT har kritiserat är att känslan av autonomi och delaktighet skulle ligga som motsatser till varandra. I detta fall har man då felaktigt dragit en koppling mellan autonomi och individualism, något

8

som inte behöver vara fallet. Ytterligare en sub-teori, relationship motivation theory eller RMT, har snarare kommit fram till att autonomi och delaktighet ofta stärker varandra i sociala sammanhang. Enligt RMT så anses känslan av delaktighet vara kritisk för en fungerande relation mellan två parter. Ytterligare så anser den att detta stärks ytterligare av ifall båda parterna anser sig själva ha valt relationen av eget bevåg och att de upplever att den andre gjort samma sak, teorin kallar detta för “mutuality of autonomy”.

2.3.4 SDT:s relevans inom idrott

Vikten av att en idrottare besitter förmågan att motivera och reglera sig själv har många gånger visats vara nödvändigt för att denne ska fortsätta inom sin sport (Ryan & Deci, 2019). Detta är något som tränare, i hög grad, kan vara med och påverka beroende på vilken

tränarstil de väljer att adaptera i sitt lärande. En studie av Hodge och Gucciardi (2015) som jämförde idrottsmiljöer som stöttade autonoma beteenden med mer kontrollerande sådana kom fram till att idrottarna vars tränare var mer kontrollerande visade större tecken på dålig psykologisk hälsa och antisocialt beteende. Idrottare kunde uttrycka detta i form av osportsligt beteende, låg moral eller i vissa fall doping. Idrottare som fått mindre stöd för de tre

grundbehoven SDT adresserar har också visats vara mer sannolika att börja sätta ego-orienterade mål som stärker det antisociala beteendet, exempelvis popularitet. Detta stöds även i studien av Chamorro et al. (2016) som visar att unga idrottare som värderade en framtida proffskarriär inom sin idrott över deras privatliv och utbildning faktiskt visades ha lägre inre motivation för sporten än de vars prioriteringar var mer balanserade. Tränare som tagit del av instruktionskurser om att stärka idrottares inre motivation har, vid uppföljning, ofta visats leda till goda resultat (Ryan & Deci, 2019).

SDT kan visa på hur komplext det kan vara som ledare att motivera idrottare men samtidigt möjliggöra en förklaring till en ökad motivation och hur man tar hänsyn till de olika delarna inom teorin. Eftersom denna studie ämnar till att förklara hur tränare arbetar med motivation kan denna teori möjligtvis konkretisera faktorer som ligger bakom varför tränarnas metoder fungerar eller inte fungerar. SDT:s tre grundbehov ligger till grund för hur innehållsanalysen kategoriserar svaren som tränarna ger i resultatdelen.

9

3. Syfte

Syftet med denna studie är att undersöka hur tränare inom svensk föreningsidrott arbetar för att motivera ungdomar mellan 13–16 år till att stanna och fortsätta med sin idrott högre upp i åldrarna.

För att ta reda på detta har följande frågor formulerats för att ligga som bas för undersökningen:

● Vad gör tränare inom svensk föreningsidrott för att motivera ungdomar som är mellan 13–16 år gamla?

● Vilka hinder brukar, enligt tränare, stå i vägen för ungdomar i 13–16 årsåldern för ett fortsatt idrottsengagemang?

● Hur hanterar tränarna eventuella hinder som ungdomar i 13–16 årsåldern upplever?

4. Metod

4.1 Design

En kvalitativ studie med en deduktiv metod som utgick från självbestämmandeteorin, SDT, och dess grenar; autonomi, delaktighet och kompetens (Braun & Clarke, 2006; Ryan & Deci, 2019). Totalt genomfördes det sex intervjuer med tränare vars upplevelser och erfarenhet att träna barn och ungdomar varierade.

Målet är att få en bild av hur tränare arbetar med att motivera ungdomar i åldrarna mellan 13– 16 år. Intervjuerna genomfördes på tränare som var aktiva inom svensk föreningsidrott och utgick från en intervjuguide som var uppbyggd på ett semistrukturerat sätt.

4.2 Procedur

Tränarna söktes upp och kontaktades av de som var ansvariga för studien. Kontakten skedde antingen via mejl eller telefon där tränarna blev informerade om studiens syfte. Därefter, om de ville och kunde delta, fick de ge sitt godkännande. Godkännandet dokumenterades

antingen skriftligt eller spelades in muntligt på ljudfil. Intervjuguiden lästes igenom flertalet gånger av oss och även av handledaren innan intervjuerna genomfördes. Dess uppbyggnad och frågor hade kontrollerats så att det stämde överens med undersökningens syfte. Det genomfördes dock ingen pilotintervju. Intervjutillfället skedde digitalt via zoom med

10

anledning av pågående pandemi och varje intervju spelades in. Slutligen när alla intervjuer var genomförda så transkriberades dem, intervjuerna var i snitt cirka 30 minuter långa.

4.3 Urval

Respondenter valdes ut efter bekvämlighetsurval; de valdes ut för att passa till studiens syfte och det var dessa som gick att finna (Trost, 2010). Sporterna tränarna var engagerade i var kampsport och fotboll vilket gav studien ett perspektiv från både lag- och individuella sporter. Tre tränare i respektive sport intervjuades, sammanlagt sex personer varav tre var kvinnor och tre var män. Inklusionskriteriet var att alla skulle ha minst tre års erfarenhet av att träna barn och ungdomar och skulle vara aktiva som tränare för åldrarna 13–16 under intervjutillfället. Ingen hänsyn togs till deras civila bakgrund, enbart fokus på deras erfarenheter inom tränar- och ledarskap togs i beaktning.

4.4 Dataanalys

Studien använde sig av en innehållsanalys enligt rekommendationer från Graneheim och Lundman (2004) för att bearbeta den insamlade datan. Analysprocessen gick till genom att först läsa igenom de transkriberade intervjuerna ett flertal gånger för att förstå helheten av innehållet. Nästa steg i processen var att ta fram meningar som ansågs vara relevanta för forskningsområdet och dess frågeställningar, dessa kallades “meningsbärande enheter”. Därefter komprimerades de meningsbärande enheterna så de relevanta delarna hamnade i fokus, viktigt var dock att behålla det ursprungliga innehållet. Sist skedde en kodning, etikett som beskriver de förkortade meningsenheterna samt kategorier som skulle representera datainnehållet, och därefter kopplades de till teman. Kategorierna bygger på det manifesta innehållet, det som verkligen står och finns, medan teman bygger på det latenta innehållet, tolkningar och underliggande budskap som finns (Graneheim & Lundman, 2004). Detta presenteras senare i resultatdelen i kontext till SDT och vägs upp med understödjande citat av respondenterna.

11

4.5 Tillförlitlighet

För att beskriva tillförlitligheten hos en studie brukar man skilja på vilka begrepp man använder sig av, beroende på om studien är en kvalitativ eller kvantitativ studie. För att beskriva tillförlitligheten på denna kvalitativa studie har vi använt oss av tre begrepp:

Trovärdigheten, pålitlighet och överförbarhet (Graneheim & Lundman, 2004).

Trovärdigheten för undersökningen bygger på att vi var två personer som arbetade med

materialet samt att materialet diskuterades med handledare. Intervjuerna dokumenterades genom att de spelades in så det fanns möjlighet och lyssna på materialet igen. Den

transkriberade texten lästes igenom flera gånger av båda personerna som genomförde studien, allt för att inte missa något och för att skapa sig en sådan bra helhetsbild som möjligt för att sedan kunna tolka data och dess innehåll. Vid bearbetningen av data vid innehållsanalysen (Graneheim & Lundman, 2004), och för att öka trovärdigheten ännu mer, valdes de

lämpligaste meningsenheterna ut. Allt för breda meningsenheter undveks i högsta möjliga mån då dessa kan innehålla flera olika betydelser och ge upphov till allt för många tolkningar. Likadant har det tagits hänsyn till att dessa meningsenheter inte fick vara allt för smala, exempelvis att bestå av ett enda ord eftersom det kunde lämna väsentlig information utanför. Resultatet kommer också presenteras med understödjande citat.

Pålitligheten inkluderar överförbarheten. Det är dock upp till läsarna att bestämma huruvida

resultatet kan överföras till en annan kontext. För att underlätta detta beslut har vi därför under varje underrubrik som faller under rubriken “metod” presenterat olika beskrivningar. Beskrivningarna presenterar sammanhanget studien är gjord för, urvalet hos personerna som deltog, hur datainsamlingen skedde och analysprocessen. En tydlig presentation av resultatet presenteras längre ner för att underlätta uppfattningen om det finns överförbarhet (Graneheim & Lundman, 2004).

12

4.6 Etiska överväganden

Utifrån Vetenskapsrådets (2002) rekommendationer och forskningsetiska principer har hänsyn tagits till de fyra grundkraven: Informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Informationskravet och samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002): Alla som deltog fick ta del

av ett informationsbrev och samtyckesbrev där de fick veta studiens syfte, deras rättigheter och de fick också ta del av kontaktuppgifter till de ansvariga för studien. Brevet var

formulerat på så sätt att det inte skulle finnas några frågetecken eller öppningar för

tolkningsfel. Respondenterna informerades om att de var fria att hoppa av studien närsomhelst under processen, samma sak gällde under själva intervjun. Allt är konfidentiellt så ingen data skulle kunna härledas till någon av de medverkande (Patel & Davidsson, 2003).

Konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002): Personlig data som samlades in i form av

mejl adresser, telefonnummer, namn på personer eller föreningar skyddas. Inget av just nämnda kommer framkomma i studien så det ska inte finnas några möjligheter att koppla samman vilka personer som medverkat.

Studien förhåller sig till GDPR-lagen (Gymnastik och idrottshögskolan, 2018), detta innebär att alla uppgifts behandlingar som kan knytas till en enskild individ kommer att hanteras på så sätt som att alla personuppgifter följer dataskyddsförordningen. Respondenterna ska också ha tillgång till sina personuppgifter, ges rätten att ändra dessa om de skulle vara felaktiga eller förändras under tid och de ges också rätten att när som helst få information om de

personuppgifter som berör denna individ.

Nyttjandekravet: Allt insamlat material som låg som grund för undersökningen var och är

endast till för denna specifika studies syfte och ändamål. Personuppgifter annat material etc. får inte lämnas ut och användas till annan forskning (Vetenskapsrådet, 2002).

13

5. Resultat

Nedan presenteras resultatet från de sex intervjuerna. Resultaten kategoriseras under tre rubriker: 5.1 och 5.2 besvarar första frågeställningen om hur tränare motiverar ungdomar. 5.3 besvarar andra och tredje frågeställningen om vilka hinder som upplevs och hur tränarna väljer att hantera dem. I slutet av varje del kategoriseras citaten i en innehållsanalys där de kopplas till de tre olika delarna inom SDT; autonomi, kompetens och delaktighet.

5.1 Tränarnas tillvägagångssätt till att motivera deras idrottare

Ämnet om att motivera ungdomar var det bredaste av de tre och delades därför upp i två ytterligare kategorier: Träning och tävling.

5.1.1 Träning

En populär punkt som togs upp bland tränarna var att ge ungdomarna mer frihet i träningen, Det nämndes bland annat att man ibland kan låta ungdomarna vara med och bestämma vilka övningar som skall genomföras.

Ett annat sätt att motivera ungdomar kan vara att låta dem vara med och påverka innehållet i träningarna. Inte hela tiden, men att då och då ta in en övning som jag vet att spelarna gillar kan ge dem motivation.

Det ansågs också att delaktighet var en viktig komponent vid en sån approach. Liknande tankesätt togs upp av de andra tränarna men med lite olika slutsatser. En hade exempelvis filosofin om att man kunde ha öppnare övningar för att ge ungdomarna en chans att själva komma fram till saker.

jag försöker att få igång dem mycket mycket snabbare och låta dem fightas [kampsport] mycket mycket mera utan att lägga krav på att de ska göra vissa saker utan att bara såhära; låt dem bara få fightas så tror jag de kommer att lära sig mycket själva. Jag tror att man glömmer att de [ungdomarna] måste få utrymme för att få lära sig själva

Tränaren fortsatte med att prata om att ett problem som ofta uppstår är att för många tekniker lärs ut, detta kan leda till att tränarna fokuserar enbart på teknikinlärning och alldeles för lite på rörelseglädje. Som nämnt ovan så ansågs det också vara viktigt att komma igång snabbt,

14

något som andra tränare också lade mycket vikt på då ungdomarnas kapacitet att fokusera under en längre tid ansågs vara relativt låg.

Nivåindelning togs också upp av många som något positivt som gör det lättare för de flesta att känna sig delaktiga och kompetenta.

Asså jag tycker att ofta nyckeln är väl att hitta en nivå som passar dem. För såhär; blir det skitsvårt, då är det ingen som tycker det är kul och det blir alldeles för lätt så är det ju, det är samma sak, det ger liksom ingenting. Och jag tycker ofta att det är anledningen till att man tappar barn och ungdomar i den åldern, att de inte blir utmanade på rätt nivå

En tränare brukade genomföra detta genom att dela upp laget i mindre grupper där alla fick olika övningar beroende på vilken nivå de själva ansågs ligga på. Detta uppskattades av de flesta då ungdomarna fick chansen att utvecklas i sin egen takt. Ett liknande tankesätt togs upp när diskussionen om att sätta upp mål blev aktuell.

därför tycker jag det är viktigt att fråga eleven såhär; “okej, men vad har du för mål?”, och sen så typ såhär; “okej, är målet realistiskt?”. Och sen så om den inser att det inte är realistiskt då måste man bryta ner målet så att det blir realistiskt. För om jag har ett mål som ändå inte är realistiskt då kommer jag inte kunna ha den där motivationen i alla fall

Hon fortsatte med att förklara att ett mål som inte ansågs möjligt att uppnå av eleven snarare kunde leda till mindre motivation än mer, ursäkter som; “jag kommer ändå inte nå dit så jag skippar träningen”, blev mycket vanligare i såna situationer. Det är också, enligt Tränaren, viktigt att hon är medveten om elevernas mål så hon hela tiden hade möjlighet att återkoppla med eleverna. Detta kan förhindra att känslor som att man “bara är en i mängden” uppstår, hon medgav dock att detta är svårare ju större grupp man har att göra med. Andra tränare hade också en liknande filosofi och tryckte på att det var viktigt att ge feedback till samtliga i laget så att alla kände sig sedda.

ja, det är nog att ständigt utmana dom. Då är man också närvarande och mån om deras egen utveckling. Det måste hamna på en individnivå och inte bara att arbeta med kollektivet, då är det så lätt att folk försvinner i

mängden. Ta tid till spelarna före och efter träning och snacka mycket, visa klipp, utmana med delmål och sånt.

15

Mål var, även här, en viktig faktor och många höll med om vikten av att bygga upp ungdomar progressivt och att lägga upp delmål. Ifall deras huvudmål var något ambitiöst som att nå landslaget så blev detta extra viktigt.Åsikter om ifall det i överhuvudtaget fanns

överambitiösa mål varierade rätt mycket bland tränarna då vissa, som tidigare, ansåg att de behöver vara nåbara för att de ska ha en motiverande effekt. Andra menade att även

långsiktiga mål, som tar flera år, kan motivera ungdomar ifall man sätter upp många delmål och gör det tydligt vad som krävs för att nå dit.

Att börja prata liksom vad ska man säga det kan vara bra och prata om landslag och sånt där men det är ett långsiktigt mål då kan man motivera med att; ”vill du nå dit måste du göra det här”, och hela tiden göra det tydligt för dem.

Kända utbildningsmetoder användes mer som hjälpmedel av tränarna än att ha dem som grund till deras planering, en tränare nämnde exempelvis att han hade studerat SDT en del och tog hjälp av teorin då och då. En annan var utbildad instruktör inom Physical Litteracy och använde ofta konceptet inom träningen. En tränare hade dock jobbat med helt andra koncept än resten:

Sen så kan man ju jobba med olika metoder och det har jag väl gjort lite grann sådär om man kollar på antingen “Dynamiska systemteorin” eller “Generella motorprogrammet”. Så där är olika sätt att undervisa vilket jag har försökt att tänka på och att applicera båda för det tror jag ger på något vis en möjlighet för barnen att tänka till.

Dynamiska systemteorin (Dynamical system theory) och Generella motorprogrammet (General Motor Programming) är båda koncept som handlar om rörelse och vad som ligger bakom dem. Tränaren fortsatte med att förklara hur det hjälper ungdomarna att vara med självgående, med andra ord så utvecklas deras autonomi.

Alla tränarna tog på ett eller annat sätt upp den sociala aspekten, framförallt när det handlade om kamratskap mellan ungdomarna. Det sociala kunde både beskrivas som en motiverande faktor ifall ungdomarna i gruppen hade goda relationer mellan varandra men även som ett hinder ifall ungdomarna hade vänner utanför sporten som drog med dem på andra aktiviteter och fick dem att missa träningar, mer om det i del 5.3. Attityden mellan de som var

16

Kampsportstränare såg det mycket mer som en medveten handling att försöka skapa någon form av laganda än fotbollstränarna. Detta var extra viktigt ifall ett gäng ungdomar skulle gå från att träna i en ungdomsgrupp till en vuxengrupp.

Men [jag] tjatar på dem att de tillsammans går dit så att de inte tappar den där “grejen” för jag tror att så fort de slutar att gå dit tillsammans eller pratar om att de ska upp dit tillsammans så kommer någon att bli osäker så; “ehm… tänk om inte den där kompisen är där idag” och så står den med alla vuxna och… och då tror jag det är jävligt lätt för dem att tappa av [sluta]

En annan tränare nämnde att det inte nödvändigtvis behöver handla om att man bara ska ha sina bästa kompisar inom sporten utan att det räcker med att de upplever en god social miljö när de närvarar på träningen.

just i den åldern så är det ju superviktigt med de sociala kontakterna och att man liksom får ett bra… ett bra gäng sådär, att det… de får vara lite kompisar liksom

Det sociala ansågs inte endast vara viktigt under träningen utan även under tävlingar och träningsläger. Det ansågs vara viktigt att skapa den där sociala sfären i sin egen sport. Det behövde inte heller bara handla om ens klubbkamrater utan även att skapa relationer med ungdomar från andra föreningar, en tränare ansåg till och med att det var lika viktigt som att vara social med de från deras egen förening.

5.1.2 Tävling

Attityden om tävling varierade ganska kraftigt mellan tränarna, vissa var klart mer tävlingsinriktade än andra och lade mer fokus på prestationen än motivationen vid

tävlingssammanhang. Vissa menade dock att attityden hängde ihop eftersom många var, så kallade, tävlingsmänniskor.

Mja, det är väl att vinna i mångt och mycket. Att ta sig över linjen så att säga. Klart att man ser till prestationer och så vidare, att man vill att, oavsett resultat, kunna säga att vi gjort vårt bästa. Men i slutändan är det ju vinna. Sen är det klart att man kan vinna på ett bra och ett dåligt sätt och du kan förlora på ett bra eller dåligt sätt så där är det ju mer en fråga om prestation, att tävla för att prestera.

17

Det togs också upp att det inte fanns ett sätt att coacha alla utan att man behövde anpassa sig för vad individen blev motiverad av. Ibland innebar detta att idrottaren ville få lite mer “hård coaching” och i andra fall så innebar det att man bara var positiv oavsett hur det gick.

Majoriteten av tränarna höll dock med varandra om att efter matchen så var inte vinst eller förlust det som var viktigt utan om prestationen. Detta formulerades dock på olika sätt, vissa tränare pratade exempelvis mer om känslan under matchen.

Jag frågar väldigt väldigt sällan vilken plats de kom på eller om de vann mot någon. Jag vill alltid fråga där hur de kändes för dem och vad som hände i matchen.

Andra pratade mer om specifika situationer och hur de analyserade matchen i efterhand. Det kunde exempelvis handla om kvaliteten på motståndet vilket ibland kunde leda till slutsatsen att, trots vinsten, så kanske det faktiskt inte var en speciellt bra prestation.

När vi vinner, beroende ofta på matchen, så mäter jag ofta prestation. Det vill säga, vann vi för att vi gjorde det bra eller för att motståndet var svagt. Det kan vara mycket beröm om det är en ärlig kamp men annars kan det vara kritik även efter seger där man går igenom det som var bra men också det som inte håller mot bättre motstånd.

Hur tränarna agerade vid förluster beskrevs dock betydligt med ingående än vinster när det handlade om motivation. Många tränare tryckte på att det var viktigt att hitta positiva saker trots förlusten, inga ansåg att en negativ attityd gjorde någon nytta i en sådan situation. De medgav dock att det ofta kunde vara svårt att sälja in positiva aspekter till idrottarna efter en förlust. Det fanns också exempel på undantag då en idrottare uppenbarligen inte hade gett sitt allt i en situation, då ansåg några att det var okej att vara lite hårdare eller åtminstone ta reda på vad som låg bakom agerandet.

Vad jag annars tycker är viktigt att förmedla till spelarna är att de alltid kan känna sig nöjda om de kämpade och gjorde sitt bästa i alla situationer även om resultatet inte blev som de hade tänkt sig. Jag tycker att det är viktigt att spelarna lär sig att alltid vilja vinna så att de alltid ger allt i alla situationer. Då utvecklas de och blir bättre också. Innan match är det bra att betona vikten av att vinna, men sedan när matchen ska utvärderas bör man grunda analysen på hur prestationen såg ut också och inte bara resultatet.

18

En tränare hade inte enbart använt taktiken om att ge positiv feedback efter förluster med sina adepter utan hade även börjat träna dem för att kunna göra detta mot sig själva. Denna teknik kallade hon för “self compassion” och gick ut på att använda meditationsövningar för att lära sig kontrollera negativa känslor i vissa situationer. Tränaren menade att det just nu är väldigt känsligt hos ungdomar med hur de tror omvärlden uppfattar dem och att i tävlingssituation så kan detta leda till att ens överlevnadsinstinkter aktiveras. Något som kan hämma ens

prestation när det gäller.

det har att göra med den här tiden när man levde på savannen att såhära; kommer det ett lejon så måste jag hitta ett sätt att; “hur ska jag skydda mig från lejonet?”, och nu har ju våra hjärnor förändrats lite grann i och med att nu är det inte ett lejon utan nu är det ett hot mot min självbild. Alltså det är hotet mot min egen självbild som blir den största faran; “Vad ska folk tycka om mig? Alla som titta nu, all publik, domarna, tränarna”

Tränaren menade att ifall man avslutade träningarna med meditationsövningar där man både reflekterande och lärde sig se de positiva delarna i ens träning så kunde man lära sig hantera negativa känslor på ett bättre sätt vilket i slutändan kunde hjälpa både ens prestation men även ens motivation till att tävla. Genomförandet av detta innefattade att varje pass avslutades med meditationsövningar, taktiken togs ofta emot positivt av ungdomarna.

Ett avvikande tillägg kom från en tränare som tryckte på vikten att nyttja potential hos de som kanske inte gillade att tävla men ändå tyckte att träningen var rolig. Tränaren ansåg att man kunde få dessa ungdomar att känna sig mer delaktiga ifall man uppmärksammade dem om de andra rollerna som var nödvändiga för att sporten skulle fungera.

jag tänker att det är viktigt för dem att veta att det finns andra platser i idrotten för dem än bara på tävlingsmattan. För är du 12 och så känner du att såhär; “jag gillar inte att tävla, det är skitjobbigt, jag tycker det är trist”, då tycker jag att det känns viktigt att visa att det finns andra delar inom idrotten som också är jätteviktiga att någon fyller upp. Alltså antingen som tränare eller som domare, det finns ju många platser där som inte behöver fyllas av folk som är tävlingsdrivna.

19

20

5.2 Tränarnas relation till deras idrottare

Frågan om ifall en god relation med idrottarna och hur detta påverkade motivationen hos dem ställdes till alla tränare. Samtliga ansåg att en bra relation mellan ungdomarna och de själva var en viktig del i deras ledarskap, många tränare gav liknande svar på frågan fast med vissa skillnader.

De måste få känna sig sedda och delaktiga. För mig når jag bäst fram när man kan knyta en bra och stabil relation med ungdomen. Man måste få dom att lita på en och tro att man kan hjälpa dom att utvecklas.Som tidigare så upplever jag att relationen är det som avgör hur mycket man kan nå spelaren. Alla är olika så man bygger olika relationer med alla men störst utveckling ser jag oftast hos individer som jag har bäst relation till.

Två tränare ansåg att det var viktigt med en bra relation för att kunna nå fram till individen, så att denne känner en tillit till tränaren. Deras erfarenhet var att det allt som oftast var en positiv fördel att ha en bra relation till sina idrottare. Däremot ansåg en av dessa tränare att det var viktigt med en bra balans, där det tydligt framgick vem som ledde. Tränaren fortsatte med att beskriva att det var viktigt att hon uppfattades som professionell i sin yrkesroll, det fick aldrig övergå till en kompisrelation. Liknande svar hade en annan tränare som sammanfattade svaret på följande sätt:

Är jag en dålig tränare överlag så att de inte känner sig välkomna eller att de inte känner att de utvecklas så kommer de inte att komma, så enkelt är det. Jag vet att i vissa åldrar så kommer de se mig mer som en “idol” och hela den där grejen… men jag tänker ganska lite på det när jag specifikt står på träningen

Han fortsatte med att han brukade försöka hitta tillfällen prata med ungdomarna han tränade för att skapa en bättre kommunikation sinsemellan, träningsläger eller tävlingar ansågs vara utmärkta tillfällen för detta.

En annan tränare ansåg också att det var viktigt med att ha en fungerande relation, likadant som tidigare tränare nämnde så var dock relationen något som skulle hållas på en professionell nivå.

21

Jag tänker ju att det är väldigt viktigt att ha den här proportionella rollen, att vara ganska formell och ganska strikt i rollen som tränare men att ändå kunna visa värme och empati.

En tränare tryckte på att man behövde ha de olika individuella dragen hos idrottarna i åtanke, vissa föredrog helt enkelt en mer “formell relation”. Någon form av relation var alltså viktig men den behövde inte vara likadan för alla. Tränaren var också lärare och ansåg att det fanns många kopplingar mellan rollerna, som lärare kunde det exempelvis vara svårt att uppmana elever man inte hade bra relationer med att göra uppgifter.

Jag tror absolut att relationen mellan spelaren och tränaren är jätteviktig. Relationen till tränaren och till de andra spelarna i laget är i hög grad avgörande till hur roligt spelarna tycker att det är att utöva idrotten. Om en spelare inte känner sig sedd eller uppskattad av tränaren är risken stor att spelaren kommer tycka att träningarna inte känns givande och kanske välja att byta lag eller sluta helt med sporten.

En annan tränare hade dock en annorlunda syn på hennes roll och menade att tränare har möjlighet attc ta en vuxenroll som ligger lite mittemellan mentor och kamrat.

jag tror inte att det behöver vara att man behöver ha sina allra närmaste kompisar där utan jag tror det är viktigare att man har liksom både det sociala från jämnåriga men även att det finns liksom vuxna som inte är lärare eller föräldrar. Så att man får vara där som en annan typ av förebild sådär och kanske en person som de tar en annan typ av kontakt med för annars blir det ju lätt så att ungdomar skärmar av sig lite från vuxenvärlden, här kanske man kan få vara liksom en positiv vuxen som inte liksom är någon som bestämmer över en riktigt eller ska ge en betyg eller… asså såna saker. Man får en lite annan roll

Tränarna ansåg också att en bra relation med deras adepter kunde bidra ifall konflikter uppstod. En av dem svarade att det kunde underlätta om man tillsammans hade satt upp ett gemensamt och tydligt mål, då var det enklare att prata på en våglängd som båda förstod. Parterna behöver inte nödvändigtvis hålla med varandra men att ha en god relation underlättade med att hitta en bra lösning. En annan beskrev också en händelse där en bra relation med adepten sedan tidigare var till fördel för att lösa en händelse.

22

Det har hänt en gång som jag minns på rak arm att jag fått dåligt samvete när jag tagit mig an en situation fel och en spelare reagerade på ett sätt som inte var bra kanske. Jag hade tolkat spelaren fel och efteråt bad jag om ursäkt till spelaren. Vi hade en väldigt bra relation så det var inga konstigheter, vi ställde höga krav på varandra.

En av tränarna ansåg också att det var viktigt att ge återkopplande och individuell feedback till ungdomarna, gärna direkt. Detta blev ännu viktigare ifall individen var en elev som ofta var lättdistraherad och ofta blev tillsagd. Tränaren var väldigt mån om att det var viktigt att uppmärksamma gott beteende hos sådana elever så de fick en tydlig bild av när de gjorde något bra.

Så fort jag ser en chans att ge en uppmuntran eller en god feedback så vill jag ge den så snart som möjligt, jag vill ge den så ofta som möjligt så att de inte känner att jag bara tjatar på dem

Förutom frågan om ifall relationen med ungdomarna var viktigt i deras ledarskap och om de trodde det hade en påverkan på motivationen fick tränarna också frågan om de brukade försöka lära sig alla namnen på ungdomarna. Alla tränare ansåg att det var en viktig del i deras ledarskap, namnen skulle gärna läras in så fort som möjligt.

Det är jätteviktigt. Jag vill gärna kunna alla namn första dagen, helst faktiskt innan man träffar någon så att man kan hälsa på dom med namn på en gång. Typ ”Och du är Elsa” eller liknande. Jag vet själv att jag

uppskattar när andra kan mitt namn och det finns en viss respekt i det. Jag gissar att andra känner likadant.

Likadant som ovanstående ansåg flera tränare att det var en viktig del att kunna tilltala ungdomarna med deras namn. Endast en tränare poängterade att det var sekundärt för honom. Ledaren lyfte däremot fram att han kunde bli självkritisk mot sig själv om han skulle råka glömma bort någons namn under ett träningspass. Tränaren medgav att förmågan lära sig nya namn var kanske inte var bland hans största talanger. Prioriterat var i första hand för honom att se till att ge uppmuntran, det var viktigare att man som ledare kom dit och såg till att ungdomarna fick känna glädje.

23

En tränare upplevde att det kunde finnas en svårighet med att lära sig alla namnen tidigt om det var en stor grupp men ansåg att det fortfarande var en prioritet. En annan tränare var väldigt klar och tydlig i sin uppfattning med vad denne ansåg om att kunna namn:

Jag kan alla namnen, jag vill kunna alla på en gång, jag vill kunna bekräfta dem med namn

Tränaren som på sidan av arbetade som lärare och deltog i undersökningen jämförde återigen med sitt yrke som lärare att man brukar säga att man har en vecka på sig att lära sig ca 120 namn och att det är jätteviktigt för en bra relation och troligtvis en bidragande faktor till deras motivation, att bli sedd och inte vara en i mängden.

24

5.3 Tränarnas bild av hinder inom ungdomsidrott samt hur de

åtgärdar detta

Vilka hinder som tränarna upplever ligga i vägen för ett aktivt idrottande och hur man bör jobba för att förebygga dessa inom föreningsidrotten var delen med minst variation. Erfarenheterna skiljde sig åt men samtliga som blev intervjuade hade på något sätt upplevt liknande motkrafter längst vägen. Några skillnaden mellan svaren kunde dock

uppmärksammas mellan individuella- och lagsporter. En kampsportstränare ansåg att lagkänslan kunde försvinna eller glömmas bort eftersom man ofta såg gruppen som en träningsgrupp och inte som ett lag där man stöttade varandra.

Jag tror att det är mycket som handlar om samhörighet eftersom vi inte har ett naturligt lag. Du håller på med en individuell idrott men det är ju ändå så att vi tillhör en grupp och där tror jag det är många tränare som tappar det tänket.

Tränaren fortsatte med att ta upp problemet med att det krävs en ganska bred kunskap om man bara ska köra en match i hans kampsport. Något som ibland kan leda till att tränare hänger upp sig för mycket på det tekniska och glömmer andra aspekter av träningen. De flesta tränarna upplever att det största hindret från vardagliga verksamheter är att många av ungdomarna väljer, när de kommer upp i äldre tonåren, att lägga mer fokus på studierna som i sin tur bidrar till att ungdomarna sedan hittar andra intressen. En annan gemensam faktor som alla tränare upplevt var att kompisarnas deltagande också påverkade individen om hen kände motivation till att fortsätta.

Jo, nejmen det är det ju och jag har märkt det först egentligen när de kommer upp i gymnasieåldern, då är det ju många. Eller när de ska börja nian och de vill ha sina bra betyg och sådär att det är många som tänker att; ”nu, nu måste jag plugga, nu måste jag plugga skitmycket”, och sen så väljer man bort idrotten lite grann

Tränaren fortsatte med att lyfta att hon vid sådana tillfällen, när ungdomar slits mellan studier och träning, försöker hitta en bra lösning för individen så denne kan träna samtidigt som hen lägger energi på studierna. Tränaren brukade förklara för sin adept att oftast gick studierna bättre om man rörde på sig lite då och då, att man inte heller kunde plugga dygnet runt. Hon var medveten om att man kanske ibland behövde acceptera att det vid dessa tillfällen räckte

25

med att adepten deltog på en träning i veckan. Ledaren brukade då se positivt på saken och tänka att en träning i veckan är bättre än ingen alls.

En annan tränare försökte också vända träningen till något som kunde påverka studierna positivt. exempelvis genom att förmedla hur träningen kunde stärka motivationen till att plugga. Tränarens egen erfarenhet påverkade inställningen mycket då hon aldrig hoppat över en träning på grund av studier. Tankegången att ett träningspass skulle hjälpa studierna hade alltid legat i bakhuvudet som motivationsfaktor.

Det kan jag också lägga in bara som argument [till eleverna] att såhär; “det är skitbra att ni är på träningen nu, det kommer ge er mycket mer motivation eller mycket mer fokus sen när ni ska hem och plugga inför en tenta”, att man säger såhär; “det ger er bättre studiero och motivation att kunna plugga sen”, att träningen är ett verktyg för att kunna hitta fokus.

Någonting som också lyftes bland några av tränarna var vilken ambition deras idrottare hade, ambitionen kunde spela en stor roll vart adepten lade sitt fokus. En av tränarna menade på att ifall det var en individ som hade som målsättning att vinna SM var det enklare att hitta motivation och struktur för att balansera skolan med träningen.

Nej, inte de som har SM i fokus eller har en tävling. Där skulle jag säga att de är extremt duktiga på att planera sin tid och lägger tiden på träning. De vet att också träningen i sig kan ge bättre studiemotivation och så vidare så att jag skulle säga att de som är i tävlingsmode de är committade till att lägga tiden på träningen.

En annan av de tillfrågade var också inne på spåret att ambitionen hade betydelse. Ledaren svarade på frågan med att förklara att han tror att det är viktigt att ungdomarna också har något mer vid sidan av än bara sin idrott och skolan. Han fortsatte med att förklara att ifall man enbart har sin idrott och sedan blir äldre och upptäcker de andra attraktionerna som kan finnas, som hänga med kompisar, kan det kanske uppstå en större dragningskraft för det. Däremot tydliggjorde tränaren att om ett sånt fall uppstod var förmodligen inte intresset, ambitionen och motivationen för sporten tillräckligt hög från början.

26

Vad som händer är ofta att unga spelare ”bara” haft fotbollen och sedan när de blir tonåringar så finns det massa annat intressant som man inte visste att man var intresserad av. Då kan det konkurrera med fotbollen, men då kanske inte drivet till just fotboll var så starkt från början.

Fortsättningsvis förklarade han att han, som ledare, är väldigt tydlig vid första tillfället att förmedla att det finns två åtaganden som måste skötas, skolan och idrotten de deltar i. Vad de gör på sin fritid är upp till dem. Spelarna måste alltså, enkelt uttryckt, lära sig att planera sin tid. En viktig del som också lyfts fram i resonemanget för att förebygga motivationen hos spelarna var spelarna känsla av att de lyckades med sporten.

Jag tror att den enskilt största anledningen är antingen att spelarna inte längre är ”bra” på det dom gör, dom känner inte att de får vinna eller motiveras av att utvecklas. Allt är liksom kul när man är bra på det. Alternativet är att de helt enkelt hamnat i en slentrian och när det då dyker upp något annat att göra med tiden så inser dom att dom inte vill lägga så mycket tid på något som mest känns som rutinsyssla. Detta är såklart beroende på om de stimuleras i sin utveckling eller inte

Andra tränare var inne på liknande spår och tog som exempel upp att känslan av att man inte är tillräckligt bra på sin idrott har stor inverkan på engagemanget. Detta eftersom det oftast är först i tonåren man börjar fundera över ifall man orkar lägga ner den tiden man gör på sporten och vad man får ut av det. Speciellt när det kanske finns andra aktiviteter som känns mer stimulerande där belöningen är snabbare.

Denna tränare hade i tidigare lag, när han varit ledare för yngre barn som gått på samma skola, ibland hjälpt till och hämtat och följt adepterna från skolan till träningarna. Helt enkelt för att underlätta för föräldrar som inte kunde komma loss tidigt från jobbet så barnen kunde vara med på de tidiga träningarna. Detta hade han dock inte gjort med ungdomar i

tonårsåldern.

Jag inte gjort något för äldre barn, men jag har hämtat yngre barn som gått i samma skola och promenerat med alla till planen när träningarna varit tidiga och föräldrarna inte hunnit hämta.

Tränaren lyfte också fram skador i senare tonåren som ett problem som kunde vara

27

tufft att kunna ta sig tillbaka från ett längre avbrott på grund av skada. Tränaren hade dock inga konkreta förslag om hur detta kunde förebyggas.

En annan av tränarna var lärare också och medgav därför att han var lite partisk i frågan. Han menade att tränare måste kunna acceptera att ungdomar ibland missar träningen då skolarbetet kan komma i vägen. Träningarna får aldrig bli något som ska upplevas som påtvingat att vara med på. Han betonade dock i slutet att det också berodde på vilken nivå de som deltar tränar på och vilken nivå han själv är tränare för.

Ja, jag tycker man ska göra så mycket som möjligt. Jag är partisk i det här då jag är lärare så jag tycker utbildningen är viktig. Vissa hör av sig redan nu att de har prov och måste plugga och då får de stå över denna träning om de behöver, detta tycker jag man måste vara öppen med.

För får man inte det så känner jag att man nästan tvingar dem till att sluta om de inte får möjligheten att plugga, då får de hellre skippa en träning. Det är det som föräldrarna kommer tycka är viktigast, skolan. Jag tycker man ska vara så öppen som möjligt och så länge som möjligt. Sen beroende på vilken nivå man kör på.

En tränare menade på att man måste försöka vara tillmötesgående och ha en förståelse för att andra mer intressant saker kan uppstå då och då. Hon förklarade att så länge personen

fortfarande idrottar så får man se det som något positivt. Förhoppningsvis har man haft en positiv inverkan på individens personliga intresse för idrott.

jag försöker liksom tänka såhär; “Ja, men så länge den personen har haft en bra upplevelse när den har tränat hos oss och känner att den blivit sedd och liksom utmanad på sin nivå och sådär”, så försöker jag tänka att; “så länge personen fortfarande idrottar, håller på med liksom någonting så får vi se oss som en positiv del i den personens idrottsliga utveckling”.

28

Tabell 3. Innehållsanalys om hanteringen av hinder kopplat till SDT

6. Diskussion

Syftet med denna studie var att undersöka hur tränare inom svensk föreningsidrott arbetar för att motivera ungdomar mellan 13–16 år till att stanna och fortsätta med sin idrott högre upp i åldrarna. Många av tränarna visade att de antingen medvetet eller omedvetet hade SDT i åtanke med sina motivationsmetoder. Naturligt så överlappar ofta de tre grundbehoven då de ofta stärker varandra (Ryan & Deci, 2019), kategoriseringen i tabellerna (se tabell 1., 2. & 3.) byggde därför på vilket av behoven som ansågs ligga mest bakom taktiken. Nedan följer en mer djupgående diskussion om tränarnas approach till motivation och hur deras taktik har inverkan på de tre grundbehoven hos deras idrottare.

29

6.1 Relationen till SDT & Jämförelse med tidigare forskning

6.1.1 Autonomi

Även om autonomi anses vara det viktigaste behovet att tillfredsställa inom SDT så är det väldigt få som har ett medvetet mål att bli självgående individer, oftare är det något vi märker av när det saknas (Ryan & Deci, 2019). Det är därför helt rimligt att ingen av tränarna

nämnde rakt ut att de jobbade med att skapa självgående individer, även om de på många plan gjorde det indirekt. Ett av de tydligaste exemplen var i del 5.1.1 där en tränare tog upp att han ibland lät ungdomarna bestämma vilka övningar de skulle göra vilket troligtvis bidrar till autonomin hos många. Larsen et al. (2015) tog upp något liknande i sin studie där de flesta fotbollstränarna höll med om att det var viktigt att lyssna på idrottarna, även Ryan och Deci (2019) menar att det kan stärka autonomin ifall idrottare får valmöjligheter. En fråga man dock kan ställa sig är; känner alla idrottare sig hörda i situationen som tränaren tog upp eller faller vissa bara för grupptryck? Att ge idrottarna en chans att bestämma görs med största sannolikhet av god vilja, frågan vi ställer oss är snarare om den valda övningen representerar hela gruppen, lite mer än hälften eller egentligen bara några få högljudda individer? En tränare i del 5.2 trycker på vikten av att idrottarna ska kunna lita på en. Ifall tränaren endast lyssnar på majoriteten, kan den enskilde idrottaren som tycker annorlunda i detta fall känna tillit till tränaren eller ens känna att hen har någon talan? Hur påverkar detta dennes känsla av autonomi? Ett potentiellt sätt att undvika problemet är att implementera metoden som en annan tränare i del 5.1.1 använder, att skapa övningar som i sig ger idrottarna frihet att göra egna val. Detta leder visserligen till nya problem som att det ökar risken för att passet tappar struktur, framförallt i större grupper där tränaren inte har möjlighet att ha koll på alla. Konkreta taktiker för att hantera eventuella hinder verkade inte vara något som var vanligt bland tränarna. De flesta pratade mest om att man helt enkelt behövde lita på idrottarnas förmåga att navigera runt dem på bästa möjliga sätt, något som kan kopplas till tränaren i 5.2 som tryckte på vikten av att ha tillit. Viktigare saker, som skolan, verkade dock alla eniga om att det inte kunde prioriteras bort.

30 6.1.2 Kompetens

Ett argument emot båda teknikerna om att ge mer valmöjligheter hade dock kunnat vara att det som idrottare inte vill träna på ofta brukar vara något de behöver mer av. Man skulle kunna jämföra det med någon på gymmet som exempelvis har starka armar men svaga ben, naturligt så dras ofta personen till att träna det hen kan lyfta tyngst av men detta kan så småningom leda till en obalanserad muskulatur. I detta fall är det dock viktigt att ha i åtanke att känslan av kompetens och “faktisk kompetens” inte behöver korrelera. En tränare i del 5.3 betonar exempelvis att när unga idrottare inte längre upplever sig själva som bra så ökar risken att de slutar, deras subjektiva bild av deras kompetens är alltså central. Positiv feedback är, enligt Ryan och Deci (2019), ett enkelt och bra sätt att stärka känslan av kompetens. Detta tas upp i del 5.2 där en tränare anser att det är viktigt att ta chansen att ge positiv feedback till de “mindre bra/stökiga” när de gör något bra, ett nästan identiskt uttalande kan hittas i studien av Larsen et al. (2015). Tränarnas åsikt om hur mer högpresterande idrottare motiverades verkade ligga mer inom ramen att fokusera på vad de faktiskt gjorde istället för slutresultatet. Några tränare i 5.1.2 nämnde exempelvis att de, vid tävling, inte hängde upp sig på vinster eller förluster utan la mer fokus på det som hände under matchen. Detta går väl i linje med konceptet om informativa belöningar (Ryan & Deci, 2019) eftersom tränaren väljer att uppmärksamma idrottarnas specifika handlingar istället för något plant. Ett liknande exempel kan tas från artikeln av Chiwaridzo el al. (2019) där en tränare väljer att uppmärksamma idrottare som jobbar hårdare än de andra, därmed informerar han idrottaren om att detta beteende är något positivt.

Vikten av att utmana idrottarna och uppmana dem till att sätta mål var ett vanligt ämne bland tränarna, många pratade även om vikten av att nivåanpassa så att utveckling var lättare att se. Alla verkade samtidigt enade om att det inte var deras roll att sätta mål för idrottarna utan istället att vägleda dem, något som går helt i linje med Ryan och Decis (2019) artikel som menar att kompetens inte kan vara en motivationsfaktor vid avsaknad av autonomi. Taktiken att konstant utmana idrottarna tas även upp i White och Bennies (2015) studie som något idrottarna hade en positiv attityd till. Även i Thedin Jakobssons (2014) studie så tas känslan av att lyckas med något man försökt bemästra under en lång tid som en motivationsfaktor bland ungdomar. Ambitiösare mål som en professionell karriär nämns, även det, i artikeln av Chiwaridzo et al. (2019). Generellt verkar alltså utmaningar och målsättningar vara något som motiverar idrottare i tonårsåldern, så länge det är mål som de själva har satt och vill uppnå.

31 6.1.3 Delaktighet

Vid undersökning av vilka som arbetade mycket med delaktighet så var det, intressant nog, ett mycket mer aktuellt ämne inom kampsport än fotboll. Detta går dock i linje med tidigare studier där exempelvis gymnastiktränare pratade mycket om att laget kändes som en enda stor familj (White & Bennie, 2015). En slutsats som kan dras av detta är att lagkänslan är mer av en självklarhet inom lagsporter som fotboll vilket ibland gör att tränare antingen inte lägger så mycket fokus på det eller att det sker ofta men på ett omedvetet plan. Det är dock rimligt att påpeka att ingen av frågorna som ställdes nämnde något om laganda eller liknande, det är alltså möjligt att det helt enkelt ses som ett större problem inom individuella sporter och tas därför upp oftare som något man behöver jobba med.

Konceptet om att uppmana idrottarna till att motivera varandra att närvara på träningen, som togs upp i del 5.1.1, är ett bra exempel på att skapa mutual autonomy (Ryan & Deci, 2019). Ifall en idrottare blir kontaktad av en lagkamrat uppfattar hen det troligtvis som att

lagkamraten vill att hen ska närvara. Liknande koncept tas upp av Chiwaridzo et al. (2019) när tränarna pratade om vad det var som fick idrottarna att komma till träningen varje dag, där nämndes det att det i många fall är vänner som drar med dem.

Det verkade inte finnas något tvivel bland tränarna att det var viktigt att ha en god relation med ens adepter. Eftersom en god relation mellan tränaren och idrottaren är en konstant anledningarna bland ungdomar, oavsett ålder, till att fortsätta med sin idrott (Lagestad & Sørensen, 2018) så bör det ses som något viktigt. Vad man exakt kunde göra för att skapa en relation var dock inte särskilt tydligt då många tränare ansåg att olika idrottare föredrog olika tillvägagångssätt. De få sakerna som ansågs vara viktiga för alla var dock; lär dig idrottarnas namn, få dem att känna sig välkomna och hitta en balans mellan att vara vänlig och formell.