213 av
4338
5%
Förbättring
179
50
27,9%
3
0,16%
85
47,4 %
41
22,9%
Sekularisering
av Skola
13
0
-
2
15,3%
10
77,9%
1
7%
Resterande
Sekularisering
21
8
38%
0
-
10
47,6%
3
14,2%
41
Resultat:
Förbättring:
Inom denna kategori var avvikelsen angående förda motioner minst bland de politiska grupperna, men uppvisar trots detta uppenbara skillnader mellan deras förhållanden och skolväsendets förbättring. Riksdagsmedlemmar av det liberala partiet uppvisade ett aktivt intresse för förbättringen av skolväsendet och förde flest motioner i detta syfte (47,4%). Denna observation förstärks ytterligare av faktumet att de liberala partimedlemmarna kontinuerligt engagerade inom förbättringsfrågan även när det inte var en aktiv del av den riksdagliga debatten, på grund av en aktiv proposition från regeringens sida.
Trots att liberalerna var en minoritet inom andra kammaren fram tills 1908, samt att riksdagen i helhet behöll en konservativ majoritet tack vare den begränsade rösträtten till den första kammaren, var det den politiska gruppen som engagerade sig mest inom detta ämne. Detta faktum är dock inte särskilt förvånansvärt p.g.a. det liberala partiets medlemskap, som innehöll många folkskollärare, vilket medförde att ett ökat intresse för skolväsendets ärenden existerade inom partiet.
Den intrasubjektiva förhållningen som medlemmar av det liberala partiet besatt inom denna fråga kan bäst sammanfattas genom ett utdrag ur den liberala ledamoten Emil Hammarlunds förslag till ökade ålderstillägg för lärare där han uttrycker sig som följande:
”En rörelse till folkbildningens förbättring går genom hela den bildade världen, och i de länder, där folkskolan står högst, äro lärarlönerna höga, helt enkelt emedan det höjer bildningsgraden hos dem, som skola handleda den stora mängden av landets ungdom.”43
Folkskoleväsendets roll som det svenska folkets undervisare var en väl accepterad uppfattning inom partiet, och medlemmar engagerade sig aktivt under denna period för att
professionalisera det. Genom kontinuerligt förda förslag till förbättrade arbetsvillkor för lärare, utvidgning av lokala undervisningsanstalter, utvidgning av lärarutbildningen och införandet av nya läroämnen.
42
Till skillnad från den enhetliga uppfattningen som existerade inom det liberala partiet angående skolväsendets förbättring, agerade medlemmarna som tillhörde de konservativa partierna inom riksdagen ej utifrån samma intrasubjektiva linje när det gällde uppfattningen kring förbättringen av folkskolan. Vissa konservativa riksdagsmedlemmar kan sägas dela den liberala uppfattningen angående skolväsendets vikt i samhället, då det från konservativa ledamöter framkommer förslag som lokala utvidgningar av lärarutbildning44 eller förbättrade
lönevillkor för lärare45. Dock kan en alternativ uppfattning skildras av medlemmarna inom det konservativa blocket, något som bäst skildras genom ett utdrag från den konservativa
ledamoten Carl Klingspors motion, som omfattar ett förslag till en revidering av folkskolestadgan:
I motsats mot de åsikter, som från framstående hall göras, hvilka vilja ännu mera utveckla folkskolan och pålägga respektive lärare den huvudsakliga bördan av barnens uppfostran, anser jag denna väg ytterst farlig och som en betänklig missriktning av folkskolans verkliga uppgift. Folkskolan har en fullständigt olikartad uppgift emot vad som avses med de högre läroverken och tager endast skada av att på något sätt skola efterlikna dem.46
Den uppfattning vilket Klingspor uppvisar kring utvecklingen av folkskoleväsendet skildras flera gånger av andra konservativa medlemmar.47 Det existerade en uppfattning bland konservativa ledamöter att folkskolans utveckling gick i fel riktning, då vissa ansåg att dess huvudsakliga uppgift var att förbereda eleverna för praktiskt arbete, inte att bidra till deras medborgliga bildning eller att förbereda de för fortsatta studier. Den huvudsakliga
anledningen som framgår i stödet för denna uppfattning är att majoriteten av de elever ändå skulle utgå i praktiskt arbete, något som gjorde den fortsatta utvecklingen av väsendet
onödigt. De ansåg att detta skulle skötas av de högre läroanstalterna, som ansågs vara separata ifrån den allmänna folkskolan.
Det konservativa engagemanget inom debatten gällande skolväsendets förbättring var också till stora delar reaktiv, något som skildras genom att många av de förda motionerna angående förbättringen av skolväsendet framkommer som svar till förda propositioner. Detta faktum, i samband med att de konservativa ledamöterna förde relativt få motioner i relation till dess
44 Motion 178 1899 45 Motion 32 1909 46 Motion 6 1897 47 Motion 9 1909
43
andel av medlemmar inom riksdagen, föreslår att ämnet ej var ett särskilt aktivt intresse för dem.
Inom den tredje mest betydliga gruppen inom riksdagen, de obundna ledamöterna, fanns det inte heller någon enhetlig förhållning angående ämnet. Detta är ej förvånansvärt då dessa ledamöter ej identifierade sig med några av de etablerade politiska partierna inom
institutionen. Sammanfattningsvis förde ledamöterna inom denna grupp ett flertal olika förslag vars syfte var att förbättra skolväsendet, bland dessa förslag inkluderas förslag som avskaffningen av den personliga skolavgiften48, förbättrade arbetsvillkor för lärare49 och införandet av nya läroämnen50.
Då denna grupp bestod av medlemmar som ej tillhörde några av de etablerade grupperna inom riksdagen, är det intressant att de sammanlagt förde mer förslag till förbättring av skolväsendet, 27,9 % i jämförelse med de konservativa 22,9%. I samband med att denna grupp bestod av relativt få medlemmar inom riksdagen, indikerar detta på att det fanns intresse för folkskolans fortsatta utveckling bland de som ej identifierade sig med någon specifik ideologi.
Evertssons påstående att folkskolans utveckling främst på den lokala nivån, kan genom resultaten inom denna kategori varken påvisas eller motbevisas. Trots att det bevisligen existerande en önskan att professionalisera och förbättra väsendet, främst bland medlemmarna av det liberala partiet, kunde inte undersökningen besvara om de förelagda förslagen
implementerades. Dock så framgår det genom granskning av de förda motionerna inom denna kategori att det existerade skilda uppfattningar angående detta ärende utifrån partitillhörighet, men att dessa inte förändrades under perioden.
48 Motioner från Riksdagens Andra Kammare år 1899: 188. 49 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1909: 37. 50 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1897: 105.
44
Resterande Sekularisering
Inom denna kategori framkommer det en tydlig avvikelse mellan de politiska grupperna gällande antalet förda motioner, medlemmar av det liberala partiet engagerade sig mest i sekulariseringsfrågan utanför skolsystemet, då de förde 47,6% av motionerna som behandlade ämnet. Efter liberalerna kom de obundna ledamöterna, som förde 38% av de motioner som omfattade förslag angående sekulariserande åtgärder. Sist kom de konservativa med 14,2% av den totala andelen av de relevanta motionerna.
Liberalernas förhållning till sekulariseringen av samhälleliga funktioner utanför skolväsendet är till stora delar enhetlig, majoriteten av de förslag som blir förda angående ärendet av liberala ledamöter behandlar ej genomsvepande förändringar av sambandet mellan stat och kyrka. Den främsta frågan för de liberalerna medlemmarna inom denna kategori var att utöka rättigheterna för främmande trosbekännare, (personer som ej tillhörde den svenska kyrkans trosbenämning), en fråga som kontinuerligt berörs under perioden 1895–1909. Bland de ändringar de liberala ledamöterna ville införa inom detta område var befrielserätten från beskattning av statskyrkan det mest förda förslaget51. Liberalen Jakob Byström motiverade en
sådan reform på följande sätt:
Att det ligger en orättvisa däri, att främmande trosbekännare tvingas betala skatt till statskyrkan, borde numera vara en självklar sak även för lagstiftarna
Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från att betala skatt till statskyrkan är ock en av de frågor, som icke i längden kunna undanskjutas.52
Utöver förslaget till befrielserätten för främmande trosbekännare framkommer endast ett ytterligare prominent förslag till reform. Rätten för svenska medborgare att lämna statskyrkan53. Den liberala förhållningen till kyrkliga och religiösa ärenden utanför
folkskoleväsendet kan sammanfattas att vara baserad på en strävan efter en utökad personlig religiös frihet. Detta skildras bäst genom ett stycke i den liberala ledamoten Magnus Höjers
51 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1897: 113. Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1898: 15.
Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1902: 73. Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1905: 173.
52 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1897: 113.
45
motion angående ett förslag till en utträdesrätt, där han benämner det påtvingade medlemskapet inom statskyrkan som ”samvetstvång”54.
Majoriteten av de liberala motionärerna uppvisar ingen explicit reformönskan angående kyrkans position inom resterande samhälle, utan önskar endast att utöka det svenska folkets personliga friheter. En specifik liberal ledamot bryter dock mot detta mönster. Under två separata tillfällen föreslår David Holmgren reformer som direkt utmanar kyrkans centrala roll inom samhället. I den första av hans två motioner angående ämnet föreslår han att en
utredning av behovet av en statskyrka skall genomföras. Han motiverar en sådan utredning genom att nämna att offentlighetens opinion har vänt mot institutionen, samt genom att ifrågasätta statskyrkans effektivitet i rollen som tillfredställare av folkets religiösa behov55. I Holmgrens andra motion föreslår han att överföra civilregistrets förande till statens funktionärer, ett förslag som han motiverar genom att förslaget skulle underlätta det för kyrkans medlemmar att fokusera på religiösa ärenden56.’ Utöver Holmgrens motioner förs inga motioner som explicit utmanar den kyrkliga rollen inom samhället av andra liberala medlemmar, detta indikerar att han var en radikal medlem av partiet.
Trots att liberalerna förde flest antal motioner angående förslag till sekulariserande åtgärder, kan deras intersubjektiva förhållande till sekularisering inom resterande samhälle ej benämnas som kyrko- eller religionsfientlig. Ingen betydlig utmaning av institutionen sker under
perioden inom denna kategori sker. Den förbindelse som existerade mellan stat och kyrka förblev därmed till stora delar icke utmanat av medlemmar av det liberala partiet.
54 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1899: 144. 55 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1905: 40. 56 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1906: 9.
46
Inom den näst betydliga gruppen gällande förslag till sekulariserings åtgärder, de obundna ledamöterna, framförs de flesta motioner berörande ämnet endast av två ledamöter. Den första av dessa, Paul Waldenström, för kontinuerligt motioner som behandlar förslag till vigsel samt äktenskapreform57.
Den andra betydliga personen inom denna politiska grupp är ledamoten Jöns Andersson, som under två separata tillfällen föreslår inrättandet av överklagning gällande beslut av skol- samt kyrkoråd58.
Då ledamöterna inom denna grupp ej identifierar sig själva med någon av de etablerade partierna inom riksdagen, går det inte att bedöma gruppens tendens i helhet. Även fast medlemmarna inom denna gruppering förde 38% av de relevanta motionerna under den angivna perioden, så förs majoriteten av dem endast av två personer. Detta kan tillskrivas att reformerna de försökte genomföra baserades på ett personligt intresse hos Waldenström och Andersson, på grund av detta påvisar undersökningen att det ej fanns ett särskilt stort intresse för genomförandet av sekulariserande åtgärder bland medlemmarna som ej tillhörde något politiskt parti.
57 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1896: 22. Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1900: 107. 58 Motion från Riksdagens Andra Kammare år: 1906, Motion Ak: 1905
47
De konservativa medlemmarna av riksdagen engagerade sig minst i denna fråga, då de ansvarar för 14,2% av de motioner som behandlade förslag till sekulariserande åtgärder. En anmärkningsvärd faktor angående det konservativa engagemanget inom detta ämne är tidsaspekten på de förslag som förs av konservativa ledamöter. Ämnet förblir helt oberört av konservativa ledamöter fram tills år 1907. Detta är en indikation på att det ej existerade någon åtrå för reform av antingen det kyrkliga eller religiösa tillståndet och att den intrasubjektiva uppfattningen inom partiet var att kyrkans roll inom samhället var något som ej skulle utmanas eller förändras.
Av de totalt tre förda motionerna som omfattar förslag av sekulariserande åtgärder förda av konservativa ledamöter, kan endast en av dem klassificeras som att vara förd i ett
sekulariserande syfte. Denna motion, förd av Adolf von Möller, omfattar ett förslag till inrättandet av en överklagningsrätt angående beslut gjorda av skol- samt kyrkoråd. I sin motivering för detta förslag nämner Möller att medlemmar på dessa råd kan utnyttja sin makt, då det ej går att överklaga dess beslut. Eller som Möller uttrycker det själv:
Den kungl. förordningens antikverade paragrafer kunna i en fanatikers eller ett enfaldigt kyrkoråds händer leda till beklagliga missbruk; ty må vara, att kyrkorådets ledamöter skola vara »gudfruktige män», ingen garanti finnes, att ej denna etikett kan bäras av hycklare eller inskränkta personer, som utan minsta ansvarspåföljd på det oförsyntaste sätt kunna inkräkta på den personliga friheten och under religionens täckmantel använda lagparagrafen till förföljelse på samvetsfrihetens helgade område.59
Utöver Möllers motion förs även två motioner inom denna kategori av Erik Räf, i båda av dessa föreslår han en utvidgning av utträdesrätten ur den svenska statskyrkan. Genom en granskning av hans motioner blir det uppenbart att dessa förslag inte är baserade i en önskan för en sekularisering av det svenska samhället, utan att de är tänkta att tjäna som
förebyggande åtgärder:
”Jag är av alldeles motsatt åsikt och anser därför också, att man vid dess genomförande bör taga sådant sikte på alla dess konsekvenser, att nationens avkristnande i möjligaste mån förebygges, och att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla sin höga och privilegierade
48 ställning i våra grundlagar och övriga lagar, så att vi icke förlora vår ställning som en s. k. kristen stat, att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap med vårt folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk kristendomsundervisning, att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet att alldeles oberoende av varandra få utgå ur eller kvarstå i kyrkan o. s. v.”60
Räf för alltså dessa förslag i en strävan att förebygga en total avskaffning av den så kallade kristna staten, samt för att förebygga nationens ”avkristnande”. Räf baserar inte sina förslag på en strävan efter ett sekulärt samhälle, utan utgår istället ifrån tankegången att
genomförandet av begränsade reformer skall tillfredsställa de som strävar efter mer betydlig reform. Så att en mer radikal omvälvning av det traditionella samhället ej kan ske.
Anledningen till att dessa motioner blev förda är därmed att de skiftande politiska vindarna började de konservativa medlemmarna bli tvungna att behandla ämnen som de traditionellt sätt aldrig hade behövt behandla. På grund av en strävan att bevara delar av den gamla ordningen, började stödet för begränsade reformer gällande kyrkans roll inom samhället att öka. Något som exemplifieras av Rävs motioner förda under slutet av perioden.
Religion som ämne i den politiska debatten bevisas till stora delar att vara avpolitiserat, vilket bekräftar Kaspersens och Lindvalls forskning på ämnet. De politiska gruppernas
intrasubjektiva uppfattningar i förhållande till religionens roll inom samhället bevisas till stora delar att vara liknande. Den största existerande skillnaden bland grupperna inom detta ämne berör religionens roll inom ramen för den personliga religiösa friheten. Liberala ledamöter strävar kontinuerligt under denna period för att förbättra främmande trosbekännares rättigheter, men utmanar utöver detta ärende varken religionens eller kyrkans roll inom samhället. De konservativa ledamöterna berör ej ämnet tills slutet av perioden, då några reformförsök i syftet att utöka den religiösa friheten utförs. Motivet bakom dessa är förvisso reaktiva, men påvisar att de konservativa ledamöterna anpassar sig efter de skiftande
förhållandena, och kan därmed konstateras att vara en del av en institutionaliseringsprocess.
49
Sekularisering av skola:
Inom denna kategori framkommer den betydligaste avvikelsen mellan de olika politiska grupperna, av de totalt 11 förda motionerna angående sekulariserande åtgärder gällande skolväsendet, står medlemmar av det liberala partiet för 10 av dessa (77,9%). De socialdemokratiska ledamöterna står för 2 (15,3%), och sist kommer de konservativa ledamöterna med en förd motion (7%).
Något som blir tydligt genom granskningen av de liberala ledamöternas motioner angående detta ämne är att syftet bakom dem är huvudsakligen att professionalisera folkskolans ledning. Separationen av det administrativa bandet mellan folkskolan och den kyrkan är den aspekt som ligger i fokus. Liberalernas generella förhållning till detta ärende kan bäst sammanfattas genom några utdrag ur den liberala ledamoten Jakob Larssons motion angående ett förslag till att anordna folkskoleväsendet som en kommunal angelägenhet:
Förhållandet mellan kyrka och skola, sådant det i huvudsak ännu ter sig, har sin historiska förklaringsgrund däri, att skolan utgått ur kyrkans sköte. Kyrkans supremati öfver skolan har därför på sin tid varit något lika naturligt och berättigat som moderns välde öfver den minderåriga dottern.61
Det kan ju icke förnekas, att under folkskoleväsendets tidigare utvecklingsskeden, då inom stora delar av landsbygden församlingens pastor ofta var den ende som på
undervisningsområdet ägde någon sakkunskap, hans personliga insats i folkbildningsarbetet var av oskattbart gagn. Under nuvarande förhållanden förefinnes däremot ingen anledning till antagandet, att sakkunskapen på detta område skulle vara uteslutande eller ens företrädesvis till finnandes hos prästerskapet.62
Ju mera inom de breda samhällslagren intresset för allmänna angelägenheter växer, desto högre anspråk måste ställas på folkundervisningen; och anspråken på folkskolan såsom bärare av eu den allra viktigaste uppgift i den borgerliga folkupplysningens tjänst torde numera med
61 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1904: 190. 62 Motion från Riksdagens Andra Kammare år 1904: 190.
50 nödvändighet påkalla, att hennes ledning anpassas efter andra och vidare synpunkter än de kyrkliga.63
Det kan istället sättas i fråga, om icke den rätt att deltaga i skolrådets överläggningar, hvilken tillkommer särskild folkskoleinspektör, där sådan finnes anställd, borde i andra fall tillkomma ett ombud, som distriktets lärare ägde inom sig utse. En sådan anordning innebär säkerligen eu garanti för att pedagogisk sakkunskap finge tillfälle att göra sig gällande vid handläggningen av folkskoleärenden inom den kommunala styrelsen.64
Främmande religionsbekännare och de, hvilka anmält sig till utträde ur statskyrkan, äro uteslutna från deltagande i kyrkostämmas överläggningar och beslut samt således även utestängda från varje delaktighet i ledningen av de skolor, hvilka äro avsedda för deras barn lika väl som för statskyrkomedlemmarnas.65
Liberalernas intersubjektiva förhållning till sekulariseringen av skolväsendet baseras därmed främst på att främja dess fortsatta utveckling, inte på ett kyrkofientligt förhållningsätt. Det finns en uppfattning om att kyrkans traditionella roll inom folkets undervisning var en
självklarhet, men att skolan måste anpassa sig efter de förändrade samhälleliga förhållandena. Det existerar också ett intresse att överföra ledningen av väsendet till medlemmar som besitter ”pedagogisk sakkunskap”, något som ytterligare påvisar en liberal önskan att
professionalisera folkskolans ledning.
Ytterligare skildras en åsikt att då skolväsendet är en offentlig institution, borde det därmed representera alla medborgare. Då detta ej var möjligt genom kyrkans centrala roll inom skolstyrelsen, då främmande trosbekännare ej besatt rätten att ingå på de lokala
kyrkostämmorna, ansågs detta att vara en orättvisa som krävde en förändring.
Utöver det liberala intresset för skiljandet mellan det administrativa bandet mellan kyrka och skola, uppvisas inget betydligt intresse för en reform av kristendomsundervisningen bland liberala riksdagsmedlemmar. Endast en liberal ledamot, Jakob Byström, för en motion
berörande ett förslag angående detta ärende. I denna motion föreslår Byström en reform vilket skulle innebära att den dåvarande katekesundervisningen skulle förändras genom att ta bort