I studiens problemformulerings avsnitt nämner jag att det svenska Regeringskansliet kräver en religionsundervisning som stämmer överens med förädlarnas trosuppfattningar och en
religionsundervisning som bevarar väsentliga beståndsdelar av individens identitet. Regeringskansliet uttrycker ingen argumentation i kommittédirektivet kring detta
ställningstagande, däremot är ställningstagande uttryckt i en kontext av en diskussion om konfessionella inslag i svensk skola. Nu när jag har fått svar på studiens första två
analysfrågor påstår jag att Biesta och Rosenquist skulle hävda att Regeringskansliets ställningstagande står i motsats till de värden som religionsundervisningen söker att uppnå. Jag kommer att belysa det i nedanstående undersökningen om hur religionsundervisning kan minska religiös och kulturell spänning i skolan och i samhället. En undersökning som kommer att diskutera vilka krav ett demokratiskt samhälle behöver ställa på
religionsundervisningen och hur religionsundervisningen själv kan arbeta för att minska den religiösa och kulturella spänningen. Två olika ingångar som jag tycker kompletterar varandra.
Jag börjar med att lyfta de likheter som jag har observerat både Biesta och Rosenquist delar. För att forma en gemenskap och samtidigt minska den religiösa och kulturella spänningen i skolundervisning och i samhället är det nödvändigt att kunna diskutera vad man lär sig i skolan enligt Biesta och Rosenquist. Rosenquist och Biesta antyder att där eleven är
involverad i en diskussion och lär sig att acceptera andras positioner formas intersubjektivitet och gemenskap. Dessutom menar de att det krävs en utbildning som går bortom frågan om vad en behöver lära sig för att förbereda eleven som vuxen att delta i demokratiska processer. Utbildningen behöver också rikta eleven mot den offentliga sfären, lära en att vara en del av demokratisk pluralism och göra en bekant med skillnader som råder bland människor i
demokratiska samhällen. Tillsammans talar Biesta och Rosenquist om samhällen som får större insikt om olika uppfattningar och värderingar. Dessa samhällen bildar en starkare social sammanhållning. Rosenquist ställer liberaldemokratiska krav på religionsundervisning vilket innebär att eleven förmår att kritiskt tänka över den egna kulturella och religiösa tillhörighet. Och att eleven behandlas som en egen individ, moraliskt oberoende från egna föräldrar.54 Här finner vi en tydlig motsägelse med svenska Regeringskansliets ställningstagande som betonar en religionsundervisning som behöver överensstämma med förädlarnas trosuppfattningar. Jag hävdar att de ovanstående synpunkterna är krav som måste ställas på religionsundervisning för att minska den religiösa och kulturella spänningen.
En mer kontroversiell idé om utbildning som Biesta och Rosenquist inte skulle komma överens om handlar om det Biesta kallar för “avbrottets pedagogik”. Jag vill inte påstå att det är ett krav som ställs på religionsundervisning, däremot är det något som är önskvärt enligt Biesta. Biesta hävdar att undervisningen behöver bidra till att forma unika självständiga individer genom att ge ett utrymme där individen kan vara sårbar som subjekt mot andra subjekt. Att vara sårbar som subjekt enligt min tolkning på en generell nivå handlar om att utbildningen behöver utmana identitetsfrågan. I praktiken innebär det att eleven utvecklar ansvarstagande mot sig själv och andra, tar ställning och uttrycker sin individuella röst. Återigen kan jag inte se hur det kan gå ihop med svenska Regeringskansliets krav på
religionsundervisning som behöver bevara väsentliga delar av elevens egen identitet. Särskild med tanken på att Biesta vill att utbildningen ska få eleven att ifrågasätta sin identitet.
Dessutom menar Biesta att om eleven ska kunna växa som subjekt kan inte undervisning söka att framställa en partikulär subjektivitet eller definiera vad det innebär att vara en människa. Enligt min tolkning skulle Biesta hävda att det är problematiskt med en undervisning som har som avsikt att framhäva en särskild gemensam identitet eller särskilda dygder: Det är en kritik som man kan tänka sig att rikta mot Rosenquist, som menar att en demokratisk
religionsundervisning behöver utveckla dygder som tolerans och respekt. Utöver accepterar Biesta en undervisning som fostrar demokrater utan att göra en invändning “...teaching them to be “good democrats” - which, in my view, is a strategy that basically remains...”.55
Avbrottets pedagogik handlar om att eleven lär sig i interaktion med andra elever. Ett sådant lärande kräver att läraren stör undervisningens praxis och skapar diskussioner i klassrummet
54 Rosenquist 2007, s. 83.
genom att ställa olika svåra frågor och den fundamentala frågan “Vad tycker du om det?”.56 Rosenquist skulle däremot inte vilja att läraren i religionsundervisning tvingar eleven ut ur sin bekvämhets zon. Det skulle enligt min tolkning utmana tolkningsföreträde i undervisning och störa maktförhållanden mellan eleven och läraren. Det bär med sig en risk att eleven börjar känna och tänka som läraren. Detta anser jag är en viktig skiljelinje mellan Biesta och Rosenquist.
Avbrottets pedagogik visar att utbildning inte får ha som mål att framställa en särskild typ av individ. Min tolkning är att religionsundervisningen inte får handla om att framställa en partikulär livsåskådning. Det utrycker hur religionsundervisning kan minska den religiösa och kulturella spänningen i skolan. Ett annat exempel på hur religionsundervisning kan minska den religiösa och kulturella spänningen i skolan berör Audis neutralitetsprincip. Den principen lyfter vikten av tolkningsföreträde av fakta. Rosenquist och Biesta skulle vara överens om att religionsundervisnings lärare har en avgörande roll i hur fakta presenteras, tolkas, diskuteras m.m. Det är religionsundervisningens uppgift att ta kontroll över fakta och utveckla elevens rationalitet. Men hur kan religionsundervisning minska spänningen i samhället? Det framgår relativt tydligt att Biesta vill att undervisningen främjar lärandet i situationer där demokratiska processer inträffar. Det innebär att han vill att undervisningen tar vara på de moment och den problematik som ett samhälle kan stötta på och använda dessa som lärande moment. Jag tänker mig som ett exempel att elever uppmärksammar och diskuterar i klassrummet händelser som Jyllandspostens karikatyrer av profeten Muhammed eller terror på Drottninggatan i Stockholm. En religionsundervisning där läraren engagera eleven i den miljö som eleven befinner sig i och den värld som eleven möter utanför skolan gör att spänningen i samhället kan minska. Denna diskussion visar hur religionsundervisning kan minska spänningen i skolan och samhället och ger oss svar på den tredje analysfrågan.
4. Diskussion
För att ge svar på frågan om religionsundervisning som är önskvärt i en demokratisk samtid -
Vilken form av religionsundervisning menar Gert Biesta och Joachim Rosenquist är önskvärd i demokratiska samhällen. Kan då denna religionsundervisning förbereda elever till att delta i ett demokratiskt mångkulturellt samhälle? - kommer detta kapitel sammanfatta de svar som
analysen har framställt.
Första analysfrågan: Vad innebär demokratiskt deltagande och varför är det önskvärt med
deltagande i undervisning? Det blir tydligt att båda Biesta och Rosenquist talar om
nödvändighet med en utbildningsmiljö i vilken det kan ske en interaktion mellan individer. Där individen deltar i undervisningens diskussioner om samhällsfrågor och där individen förbereds att som vuxen att delta i demokratiska processer. Det krävs en undervisning som förbereder och lär individen att tolerera och respektera andras åsikter, perspektiv och
livsåskådningar. En miljö som erkänner och godtar pluralismens skillnader bland samhällets medborgare. Enligt min tolkning skulle Biesta och Rosenquist vara överens om att skolan utgör en viktig plats för elever där demokratin börjar att utrycka sig. Där skolan kan vara den miljö som tar vara på olika förhållningsätt för demokrati och förståelse av demokrati och som erbjuder en diskurs där man lär sig av varandra. Det framgår också tydligt att Biesta och Rosenquist talar om inträdesvillkor för deltagande i politiska diskussioner. Utbildningens roll ligger i att utveckla dygder som tolerans, respekt, rimlighet och att lära individen att delta i diskussioner.
Andra analysfrågan: Vad kännetecknar en legitim demokratisk religionsundervisning och
vilka värden uppnås genom en sådan undervisning? Den visar framförallt att legitim
demokratisk religionsundervisning vilar på demokratisk grund och bidrar till samhällets demokratisering och till demokratisk vitalitet. En legitim och önskvärd religionsundervisning kommer att rikta sig mot den offentliga sfären i vilken religion finns med och uttrycker sig, samtidigt som den motarbetar privatiserad undervisning. Ett annat viktigt bidrag som denna analysfråga har framställt är att religionsundervisning behöver vara neutral. Däremot kräver inte religionsundervisning en sekularistisk norm i undervisning för att forma demokratiska medborgare. Det visar Biesta och Rosenquist genom att vara överens om att
utmana varandra. Det som Biesta tillsammans med Hannam uttrycker som elevens möjlighet att handla, vara subjekt för sitt eget liv och elevens förmåga att uttrycka sig tillsammans med andra. Det som Rosenquist uppmanar att man i undervisning för diskussion om religionernas sanningsanspråk utan att pröva dessa.
Den tredje analysfrågan: Kan religionsundervisning forma en gemenskap och samtidigt
minska den kulturella och religiösa spänningen i skolundervisning och i samhället och i så fall hur? Frågan lyfter religionsundervisningens behov av att diskutera det elever lär sig vid
undervisningstillfällen. Och lärarens grundläggande roll i att förmedla fakta på ett sätt som involverad eleverna i en diskussion som lär eleverna att acceptera andras positioner. Dessutom är det viktigt för båda Biesta och Rosenquist att religionsundervisning utvecklar elevens rationalitet och att eleven behandlas som en egen individ, moraliskt oberoende från egna föräldrar. Biesta uttrycker det att individen får plats att vara sårbar som subjekt mot andra subjekt. Individen utvecklar ansvar mot sig själv och andra, tar ställning och uttrycker sin individuella röst. Det viktigaste bidraget i analysfrågan enligt min mening är att
religionsundervisningen undviker att framställa en partikulär livsåskådning hos eleven och istället uppmanar eleven själv att ta ställning till olika livsåskådningsfrågor.
Det är svårt att fånga in alla dessa aspekter och kriterier för en religionsundervisning som är önskvärt i en demokratisk samtid i ett par meningar. Men jag gör ett försök för att tydligt ge svar på frågan: Vilken form av religionsundervisning menar Gert Biesta och Joachim
Rosenquist är önskvärd i demokratiska samhällen och en sådan som kan förbereda elever till deltagande i ett demokratiskt mångkulturellt samhälle? En önskvärd religionsundervisning
enligt Biesta och Rosenquist är den undervisningen som förbereder och lär individen att tolerera och respektera andras åsikter, perspektiv och livsåskådningar. En undervisning som får elever att diskutera, utmana varandra att växa som individer, utan att fostra en partikulär individ eller att främja en särskild livsåskådning. En undervisning som bidrar till samhällets demokratisering och till demokratisk vitalitet.
När man undersöker uppsatsens tidigare forskning finner man hur meningsfull metodiken är för religionsundervisning och hur viktigt det är att undervisaren inte stannar vid en bestämd diskurs som sätter stop för utveckling av elevernas kritiska förmåga. Denna studie markerar att religionsundervisning är i behov av att främja en interaktion mellan alla medverkande i undervisningstillfället. Dessutom är den i behov av att främja deltagande i ett delat utrymme
som skolan. Undervisning i en demokrati kräver att eleven utövar sin rätt att bilda egna åsikter och uttrycker sina åsikter inom en rimlig ram. Dessutom får inte religionsundervisning undvika att diskutera religionernas sanningsanspråk och en diskussion om vad det innebär att existera religiöst. En sådan religionsundervisning pekar också på att individen har makt över att bevara och utveckla sin religiösa och kulturella identitet i relation till andra. Detta gör att religionsundervisning kan ske demokratiskt och lärande.
5. Avslutning
Denna studie har granskat och analyserat samspel mellan demokrati och utbildning som visar en rad kriterier kring önskad religionsundervisning. Dessa kriterier enligt Gert Biesta och Joachim Rosenquist bidrar till att förbereda individer att delta i det demokratiska livet. Detta uppfyller en grundläggande uppgift inom demokratiska samhällen. Det bidrar till att utforma en religionsundervisning som hanterar medborgarnas kulturella och religiösa skillnader och reducerar kulturella och religiösa spänningen i samhället. Biestas och Rosenquists
religionsundervisning grundar sig på ett visst demokratisk ideal som kräver medborgarnas ansvar i att upprätthålla en demokratisk miljö. I en miljö där demokratiska individer formas genom kunskaper, färdigheter och former som gynnar demokrati. Det intressanta för vidare studier är att se religionsundervisningens kriterier förverkligade i praktisk handling, och undersöka om det går att förena och ta vara på dess teoretiska grund i en gemensam undervisningsmodell.