Resultat och analys - De beter sig nästan som de har en sorts diagnos

Tre huvudteman har identifierats ur kvalitativ innehållsanalys med tillhörande subkategorier.

Först presenteras analysen efter respektive huvudkategori och subkategorier, därefter följer en delanalys av densamma. Teoretiska förankringar och tidigare forskning kommer att användas i delanalysen och under diskussionen.

I detta tema redogörs i nedan stående subkategori, hur några pedagoger beskriver att de arbetar för att bidra till en välfungerande vardag för barn som uppvisar ett utagerande beteende i förskolan.

Tydlighet och lågaffektivt bemötande

De intervjuade pedagogerna anser att deras uppdrag är att anpassa miljön utifrån barnens behov för att möjliggöra att individerna känner sig trygga och vill komma till förskolan. Pedagogerna beskriver att miljön ska vara inbjudande, stimulerande och strukturerad så att barnen vill delta.

Detta representeras nedan i följande citat av Naomi.

/…/ arbetet med ett utagerande barn handlar om att hela tiden vara en steg före, om rutinerna plötsligt bryts blir det kaos för barnet. Alla barn behöver tydlighet, men det är extra viktigt för dessa barn. Vi planerar systematiskt i arbetslaget och ser över våra rutiner för att kunna skapa tydlighet för barnet under hela dagen. Det kan exempelvis vara vid övergångarna mellan aktiviteter och under undervisningen som vissa barn behöver tydlighet för att kunna delta i förskolans aktiviteter.

Pedagogerna framhåller även en sammanhållning angående betydelsen av att vara lyhörd och ha förståelse för barnets situation genom att stödja dem i att uttrycka sina tankar och åsikter.

Pedagogerna menar att detta kan möjliggöras om alla i arbetslaget har samma förhållningssätt, följa det bestämda arbetssättet och stödja barnet att sätta ord på sina känslor både genom den verbala och icke-verbala kommunikationen. Nedan representerar Anna sin ståndpunkt:

Det är viktigt att vi förstår vad barnet behöver för stöd och genom att vi använder oss av bilder och tecken vid kommunikation förtydligar vi det sagda och minimerar missförstånd mellan oss. /…/ På alla avdelningar finns det även ett uppdaterat bildschema för dagen, tillgänglig för barnen, men det gäller att alla använder den, om barnen ska gynnas av det.

Pedagogernas utsagor skiljer sig däremot när det kommer till att konkret beskriva hur de arbetar och bemöter den enskildes behov i barngruppen. Ros representerar informanter som anser att barn som utmanar behöver vara i ett mindre sammanhang och mötas av ett lågaffektivt förhållningssätt för att minimera utbrott och förebygga att barnet hamnar i affekt.

I mitt arbetslag arbetar vi lågaffektivt, det är ett vinnande koncept för oss utifrån vår erfarenhet. Även om det är svårt att få hela personalstyrkan att arbeta på samma vis så tycker vi iallafall att det gynnar alla i verksamheten. /…/ Genom att vi skapar goda relationer med barnen, gör att alla kan i god tid se signalerna som triggar individen, vi stödjer då barnet innan hen hamnar i affekt. Det brukar funka bättre när vi delar barnen i mindre grupper, då får dessa barn den hjälp de behöver.

Förutom de generella insatserna såsom att dela barn i mindre grupp samt användandet av TAKK och bildschema, benämner två informanter att de tillrättavisar barnen när det uppstår en situation och att en pedagog intar en assistentroll vid behov. Detta representeras av Rut nedan.

Jag kan säga att vi arbetar ändå väldigt olika mellan arbetslagen när det kommer till utagerande barn. I vårt arbetslag tillrättavisar vi barnet för att ge dem förståelse kring det som hänt. Sedan använder vi oss såklart av TAKK, bildstödschema och delar barngruppen i mindre grupper när det går. Men vi ser även till att en pedagog har koll på det barnet som behöver mer stöd för att minimera konflikter.

Delanalys: Tydlighet och lågaffektivt bemötande

Pedagogerna delar en gemensam förståelse kring tydliggörande pedagogik. De beskriver vikten av tydliga rutiner och struktur i verksamheten. Det anses bidra till att skapa förutsägbarhet för individen och möjliggör att barnet deltar i olika sammanhang. Detta kopplas till Lindqvist och Nilholm (2013) som betonar att barnets deltagande i förskolans aktiviteter är beroende av pedagogernas arbetssätt. Forskarna menar att pedagogernas arbetssätt kan bidra till att barnet deltar i sitt eget lärande och vice versa. Vidare resoneras som att verksamhetensstrukturen kan påverka individens grad av KASAM som enligt Antonovsky (2005) avgör vilka förutsättningar individen har för att kunna hantera olika påfrestningar. Pedagogerna framhäver även vikten av ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget, där aktörerna följer det bestämda arbetssättet för att optimalt kunna stödja det enskilda barnets behov. Enligt Sandström et al. (2014) kan pedagogerna förändra sin egen inre organisation och göra skillnad för barnen, om de skapar en samsyn i arbetslag, engagera sig i barnets situation och exempelvis följa de bestämda insatserna.

Renblad och Brodin (2012) lyfter att förståelsen i arbetslaget möjliggör att pedagogerna kan skapa en förutsägbarhet, begriplighet och meningsfullhet för individen. Förutom avsaknad av gemensamma förhållningssätt i arbetslaget betonar pedagogerna även vikten av generella insatser i form av visuell och icke-visuell kommunikation i möte med utagerande barn.

Pedagogernas ståndpunkt stöds av Lutz (2021) som anser att dessa insatser, om de används i förebyggande syfte för hela barngruppen kan möjliggöra en trivsam vardag för individerna i verksamheten. Vidare påpekar även flera forskare såsom Heister Trygg (2010) och Edfelt et al.

(2019) vikten av användning av visuellt och icke visuellt stöd. Exempelvis nämns att TAKK och bildschema ökar barngruppens självständighet då deras vardag blir mer begriplig, hanterbar och meningsfull. Forskarna anser att begripligheten i verksamheten minimerar missförstånd mellan aktörerna och kan bidra till att individen vill delta i olika aktiviteter. Enligt Antonovsky (2005) kan individens deltagande i olika kontexter i sin omvärld tillsammans med andra möjliggöra en ökning av individens motivation och detta kan i sin tur bidra till att barnet vidmakthåller hälsan även under svårigheterna.

I empirin framkommer även att några pedagoger delar barnen i mindre grupper och använder sig delvis av ett lågaffektivt bemötande i möte med barn som anses utmana men att samsyn saknas i arbetet. Enligt Greene och Ablon (2006) kan bristande kvalificerad personal i möte med explosiva (utagerande) barn bidrar till att ett lågaffektivt förhållningssätt inte genomsyras i verksamheten. Detta anses öka risken för att verksamheten inte kan skapa goda förutsättningar för individen och minimera möjlighet att i god tid kunna upptäcka och läsa av signaler som trigger upp barnet. Hannås och Bahdanovich Hanssen (2016) och Asplund Carlsson et al. (2001) anser att mindre barngrupper ger goda förutsättningar för att kunna bemötta den enskildes behov. Däremot anser Bladini (2004) att det krävs ytterligare att arbetslaget har viljan och intresset för att skapa god progression för att kunna tillgodose barn i svårigheter dess behov.

Förutom att några pedagoger använder sig av generella insatser såsom att dela barnen i mindre grupper samt användandet av TAKK och bildschema för att skapa goda förutsättningar för individen i verksamheten. Nämner några informanter att tillrättavisning ger barnet förståelse för sin situation som hen orsakat. Enligt Greene och Ablon (2006) är det väsentligt att pedagogerna kan fastställa vad som ligger bakom utbrottet genom att samtala med barnet för att motverka framtida utbrott. Dock anser forskarna att om pedagogerna ingriper med en tillrättavisning innan barnet är lugn och vill ingå i en dialog, kan barnets situation förvärras.

Detta tillrättavisnings förhållningssätt som framkommer i studien skulle kunna ge konsekvens av att individen kategoriseras och stigmatiseras om fokus läggs på att förändra barnets beteende.

Enligt Emanuelsson (2001) kan detta tillrättavisnings bemötande medföra att svårigheterna definierar barnet mer än bristande miljö. Vidare nämner pedagogerna att en god relation med barnet möjliggör tidig upptäckt av intriger. Greene och Ablon (2006) anser att genom ett lågaffektivt förhållningssätt kan god relation mellan barnet och den vuxne möjliggöras. Detta kan bidra till att hitta långsiktiga strategier som kan fungera just för den enskildes situation.

Även Aspelin (2018) påpekar att ett relationellt synsätt möjliggör att utvidga perspektivet på lärandet, utveckling och fostran i verksamheten. Göransson et al. (2015) och Ljungblad (2021) anser att goda relationer bidrar till ett inkluderande synsätt och motverkar utveckling av psykisk ohälsa och kategorisering av individerna som befinner sig i sårbara livssituationer.

Ett annat ämne som lyfts upp är att pedagogerna intar en assistentroll för att stödja individen som anses behöva mer stöd. Holst (2008) och Friedman-Krauss (2014) har en gemensam ansats och menar att detta arbetssätt bidrar till arbetsbelastning och en påtvingad relation mellan aktörerna. Samtidigt påverkar detta lärares förmåga att skapa en välfungerande vardag för individen då förståelsen för barnets situation kan vara begränsad hos den pedagogen som intar en assistentroll. Hamre och Pianta (2001) och Klang et al. (2019) förespråkar för ett relationellt arbetssätt och menar att detta kan möjliggöra identifiering av skyddsfaktorer och upprätthållning av långsiktiga strategier som kan motverka utbrott.

Undersökningen visar att pedagogerna arbetar med tydlighet både när det gäller rutiner, struktur och intar delvis ett lågaffektivt bemötande för att bidra till en välfungerande vardag för individerna i verksamheten. Pedagogerna anser att detta arbetssätt ger fundamentala förutsättningar som möjliggör individens erövrande av KASAM som i sin tur bidrar till att individen trivs och mår bra i verksamheten. Dessa förutsättningar för en välfungerande vardag överensstämmer med tidigare forskning och stöds av Antonovsky (2005). Däremot visar studien att det verkar vara svårt för pedagogerna att genomsyra och förverkliga detta förhållningsätten i praktiken då en bristande enhällig syn i arbetslaget framkommer i analysen.

Med stöd i tidigare forskning anser författaren att bristande samsyn i arbetslaget kan påverka individens välmående, inlärning och utveckling i verksamheten. Vidare resonerar författaren att pedagogers begränsad förståelse, intresse i och kunskap kring forskat ämnet kan vara bidragande orsaker till att det kollegialt lärande som kan bidra till en samsyn är begränsad i verksamheten. Det teoretiska perspektivet (KASAM) har bidragit till att författaren kan dra olika slutsatser i studien med utgångspunkter i empirins innehåll. Samtidigt har perspektiven bidragit till att utvidga författarens förståelse kring vikten av att kunna identifiera individuella faktorer och olika aspekter i möte med skolsvårigheter som kan möjliggöra samt begränsa individens trivsel och välmående i verksamheten.

Författaren har även genom teoretiska perspektiv förstått att om individen i svårigheter ska kunna påverka sin vardag krävs att hen ges medbestämmande i sin vardag. För att detta ska möjliggöras är pedagogers förhållningsätt väsentligt i möte med individens behov. Genom att pedagogerna intar det salutogena förhållningsättet i möte med skolsvårigheter och lägger ett fokus på att utöka friskfaktor i verksamheten, skulle detta kunna möjliggöra att individen bibehålla hälsan. Tankegången i detta perspektiv möjliggör att pedagogerna kan inta ett didaktiskt förhållningsätt i deras val av perspektiv på lärande, inlärning och fostran i arbetslaget.

I studien används segregerande insatser i form av att en pedagog intar en elevassistentsroll och punktbevakar individen som anses utmana. Detta är motsats till vad tidigare forskning förespråkar. Enligt Lutz (2021) och Palla (2011) gynnas barngruppen av generella insatser då de motverkar stigmatisering av individen i jämförelsen med individuella insatser som tillför kortsiktiga lösningar, vilket kopplas till ansatsen kring det kategoriska perspektivet kontra det relationella perspektivet. Däremot anser Nilholm (2012; 2020) att kombinationen av båda insatserna kan ge positiv inverkan på några barns/elevers utveckling, lärande och hälsa.

Författaren anser utifrån resonemanget att det kan vara väsentligt att pedagogerna skapar miljö som möjliggör att individen i svårigheter kan komma till tals för att kunna påverka sin vardag.

Då individens egen upplevelse av sin verksamhet kan vara det som avgör om hen känner sig inkluderade eller kategoriserad och om pedagogernas val av perspektiv möjliggör upplevelsen av KASAM eller begränsar individens inlärning och utvecklings möjligheter i verksamheten.

Motivering av arbetssätt och bemötande

Under detta tema identifierades subkategorierna erfarenhet, kompetens och organisatoriska faktorer. Genom att nedan presentera hur pedagoger definierar ett barn som uppvisar ett utagerande beteende och faktorer som anses skapa möjligheter eller hinder i deras arbete, synliggörs motiveringen till valet av deras arbetssättet och bemötandet kring forskat ämnet.

Erfarenhet, kompetens och organisatoriska faktorer

De intervjuade pedagogerna har särskiljande förklaringar kring varför individen uppvisar utagerande beteende i förskolan och vad som styr deras arbetssätt och bemötande. Några beskriver beteendet utifrån ett medicinskt och psykologiskt synsätt. Likaså förklaras orsakerna till beteendet utifrån vårdnadshavarnas bristande kompetens i bemötandet. Några pedagoger anser att omgivningens krav orsakar svårigheterna.

Nedan representeras pedagog Naomis ståndpunkt som fokuserar på funktionedsättning och vårdnadshavarnas bristande kompetens i följande citat:

/…/ De beter sig nästan som de har en sorts diagnos. /…/oftast vid överlämningen är det värst, föräldrarna lämnar barnen innan de har löst problemet som uppstod hemma. Det krävs inte mycket för att de ska hamna i affekt, detta påverkar andra barn och oss själva /…/.

Några pedagoger anser att organisatoriska faktorer såsom barngruppensstorlek och personaltätheten styr deras arbetssätt och bemötande samt att verksamhetens miljö är bidragande till att barn reagerar genom utmanande beteende. Anna representerar resonemanget nedan:

/…/ Dessa barn behöver vuxna som kan vara härvarande, men med den bemanning som vi har just nu tillåter oss inte att vara detta. /…/ Jag har jobbat många år i förskolan, jag har sett förskolans utveckling och mycket förbättring har skett men samtidigt i vissa områden, har det bara försämrats. Till exempel, barnantalet bara ökar, men inte personalstyrkan. Detta säger sig själv, vi räcker inte till för alla barn och detta bidrar tyvärr till att vissa barn slås och skriker när det blir för rörigt. /…/ omständigheterna påverkar så klart hur vi arbetar och bemöter individerna /…/.

Vidare beskriver Anna att fortbildning och beprövad erfarenhet som hon erövrat under sin verksamma tid i förskolan har bidragit till att inta ett didaktiskt och salutogent förhållningssätt i arbetet.

Jag har haft olika sorters fortbildningar, jag känner att genom det och den långa erfarenhet har lärt mig att tänka och reflektera över mina val och bemötande i mitt arbete, man lär sig med tiden att lägga energi på det som fungerar.

Även om respondenterna visar olika ståndpunkter kring vad som styr deras arbetssätt och bemötande beskriver de ändå en sammanhållande medvetenhet kring deras behov i verksamheten. De benämner behovet av mer kunskap och fortbildning som väsentligt, för att kunna skapa bättre förutsättningar för individen i verksamhet. Nedan presenterar Rut den gemensamma ståndpunkten:

Det är viktigt att alla har förståelse kring barnets svårigheter. /…/ mer kunskap man har desto bättre förutsättningar för dessa barn. /…/ Jag önskar mig mer kompetenta kollegor och mer resurser inom förskolan, utan resurser blir det väldigt svårt att göra skillnad kan jag säga.

Delanalys: Erfarenhet, kompetens och organisatoriska faktorer

I pedagogernas utsagor framkommer det att en del uppfattar att orsaken till utmanande beteende är en följd av vårdnadshavarnas bristande kompetens och andra förklarar orsaken till svårigheterna utifrån en betoning på funktionedsättning hos individen. Sandberg et al. (2010) anser att det finns en tendens att förskolor där de flesta barn anses vara i behov av särskilt stöd, sällan problematiserar problematiken i miljön utan den förläggs på individen. Detta stöds av Bussing et al. (2006) som även påpekar att pedagogers osäkerhet i sitt arbete kan medföra att orsaken till svårigheter söks inom medicin och psykologin. Detta förhållningssätt anses kunna begränsa barnets möjlighet att hantera och erövra kunskap om sin situation. Samma hållning har Nilholm (2012; 2020) och Emanuelsson (2001) som menar utifrån ett kategoriskt perspektiv att, när svårigheterna söks inom individen begränsar även pedagogernas möjlighet att inta ett didaktiskt förhållningssätt. Detta anses av forskarna kunna påverka skapandet av tydlighet och strukturerad miljö för barnet. Enligt Svensson (2013) löper barn i förskoleåldern som erhåller en funktionsnedsättning eller uppvisar utmanande beteende en ökad risk för att utsättas för både fysisk bestraffning och våld mellan vårdnadshavarna i hemmamiljön, men även av yrkesprofessionella. Forskare anses att alla verksamhetens aktörer som har förståelse och kompetens för barnets situation, har möjlighet att upptäcka och agera vid oro för att motverka att individen missgynnas i förskolan.

Några pedagoger framför även att barns beteende beror på bristande KASAM och resurser i miljön, dessa begränsningar anses påverka och styra pedagogers bemötande och arbetssätt i verksamheten. Edfelt et al. (2019); Olsson och Olsson (2017) anser att avsaknad av begriplighet och hanterbarhet i förskolan kan resultera till att barnet reagerar genom utmanande beteende.

Asplund Carlsson et al. (2001) framhåller att verksamhetens bristande resurser påverkar alla aktörer d.v.s. barn och pedagoger i verksamheten. Forskarna anser att möjlighet till att skapa gynnsam progression kan begränsas av bristande resurser. Göransson et al. (2015) påpekar att bristande resurser i en lärande organisation inkluderar även lärares bristande kunskap och reflektionstid i verksamheten. Dessa faktorer anses också kunna påverka pedagogerna i hög grad när det gäller exempelvis valet av arbetssätt och bemötande i möte med individen som befinner sig i svårigheter. Arnér (2009); Bladini (2004); Lindqvist och Nilholm (2013) benämner att pedagogers reflektion over sitt bemötande och arbetssätt är väsentligt då det kan möjliggöra erövrandet av nya perspektiv för individens situation. Arnér (2009) anser att ett oreflekterat val av arbetssätt och bemötande försämrar individens situation och kan resultera till att barnets möjlighet att delta i förskolans aktiviteter begränsas.

Några informanter betonar att den beprövade erfarenheten och kompetens som de erövrat genom handledning och fortbildning, möjliggör att de kan fokuserar på friskfaktorer som bidrar till att individen kan bibehålla hälsan. Samtidigt anser alla informanter att fortbildning inom forskat ämnet är väsentligt, för att kunna skapa systematik och en bra grund i ett hälsofrämjande arbete i verksamheten. Hamre och Pianta (2001) poängterar att kunskap och kompetens möjliggör att pedagogerna kan skapa tillitsfulla relationer med barnen som i sin tur gör det möjligt att upprätta ett förebyggande arbetssätt. Flera forskare såsom Westling (2010); Hamre och Pianta (2001) och Friedman-Krauss (2014) stödjer resonemanget och menar att bristande vetenskapliga och beprövade erfarenheter kan orsaka försämring av barnets situation.

Avslutningsvis visar studien att orsak till utagerande beteende dels definieras inom individen med utgångspunkt i medicinskt och psykologiskt synsätt. Å andra sidan ses svårigheter som ett resultat av omgivningens yttre påfrestningar. Utöver dessa ståndpunkter visar studien även på att pedagogers erfarenhet och bristande kunskap inom individens situation styr och påverkar valet av arbetssätt och bemötande som intas i verksamheten. Förutom pedagogers egna begränsningar i att kunna tillgodose den enskildes behov framträder även omständigheterna i lärande organisationen såsom bristande resurser i form av personaltäthet, barngruppsstorlek och omsättning. Göransson et al. (2015) och Nilholm (2012; 2020) beskriver att alla barn/elever har rätt till kvalificerade yrkesprofessioner och en verksamhet som prioriterar aktörers utveckling och hälsa. Forskarna anser att bristande resurser kan resultera till att individens behov inte tillgodoses. Även Folkman (2002) poängterar att sannolikheten för att barn i svårigheter hamnar i utanförskap och inträdet i kriminalitet är hög om tidiga stödinsatser brister i verksamheten.

Specialpedagogens roll i arbetslaget

Utifrån empirin har subkategorierna bollplank, rådgivare och konsult identifierats. Nedan presenteras resultatet som belyser specialpedagogens nuvarande roll i arbetslaget och vilken av specialpedagogens funktion som eftersöks i verksamheten.

Bollplank, rådgivare och handledare

Alla pedagoger understryker att de får handledning av en specialpedagog som beskrivs i form

In document De beter sig nästan som de har en sorts diagnos (Page 28-54)