Resultat och Analys - Existerar det kopplingar mellan kön och missbruk?: En kvalitativ studie o

I vår studie figurerar informanterna under alias, det vill säga, de intervjuade har givits fiktiva namn. Informanterna kommer kontinuerligt i resultatdelen benämnas som Stina och Arne.

Först kommer vi att redovisa informanternas tänkbara upplevelser av avvikelse, stämpling, könskodade förväntningar. Dessa individuella utsagor kommer att redovisas i berättelseform.

Därefter kommer resultaten kortfattat summeras, vilket senare kommer att ligga till grund för våra slutsatser. Vi kommer att studera könade aspekter av:

 Utanförskap

 Stämpling

 Emotioner

I båda informanternas berättelser kan vi se ett utanförskap. Resultaten indikerar att Stina kontinuerligt förefaller relatera sitt utanförskap till könskodade förväntningar av henne som före detta missbrukande kvinna och mor. Könskodade förväntningar tycks också existera hos Arne då han berättar att det är fulare då en kvinna missbrukar än en man. Arne, till skillnad från Stina, berättar om ett självvalt utanförskap. Arnes upplevelse av ett självmant utanförskap kan, anser vi, komma sig av att han som manlig före detta missbrukare vill undkomma en stämpling av honom som en samhällelig förlorare. Dock kommer det fram att han trots allt förefalla ha upplevt sig utanför och detta utanförskap tycks inte ha skett på frivilig basis. Resultaten indikerar att bägge informanterna tycks ha etiketterat andra kvinnliga missbrukare som avvikare mot manliga drogmissbrukare.

Informanterna berättar upplevelser av skam. Stina nämner möjliga skamkänslor i situationer då hon upplever att hon inte lyckas uppfylla de samhälleliga könskodade förväntningar av henne som före detta missbrukande kvinna och mor. Arnes eventuella skamkänslor tycks skapas i situationer där han har upplevt eller upplever en brist av kontroll eller då han har känslan av att bli kränkt

24 Liten presentation av informanterna

Stina är en kvinna i en runt 40-45 år. Är född och uppvuxen i en Mellansvensk stad, där hon fortfarande har sitt hem och jobb. Första gången hon intog droger var hon 14 år. Stina är nu socialt verksam inom en stödorganisation för före detta missbrukare. Hon har varit drogfri ett antal år och kommer snart att få sin första egna lägenhet. Utifrån hennes utsago verkar den möjliga avvikelseprocessen starta redan under tidiga tonåren.

Arne är en man runt 40-45 år. Han är uppvuxen i en stad i Mellansverige där han även idag bor och jobbar. I dagsläget så har Arne en praktikplats inom en förening som vänder sig till människor med liknande bakgrund som honom själv, missbruk och kriminalitet. Han har hållit sig drogfri över ett år men han har ingen egen lägenhet utan bor i en som kommunen låter honom bo i. Lägenheten är en av flera som kommunen tillhanda har för människor med liknande bakgrund som Arne. Informanternas utsago som vi kommer att redovisa i form av citat, kommer återupprepas under analys och resultatdelen. Detta med anledning av att utanförskap, stämpling och emotioner i deras berättelser vävs samman och passar in på ett flertal ställen under detta kapitel.

Utanförskap

Vi kommer här besvara hur informanterna förhåller sig till utanförskap och hur det är att ha erfarenheter av ett utanförskap.

Nedan beskriver den manliga informanten hur han kom i kontakt med narkotika första gången, vilken ålder och vad det var för känsla han upplevde;

Jag var12 år Jag umgicks med äldre kompisar. En av dem hade en kusin som var sjöman och där fick vi tag på hasch. Vi var på, hm, jag är uppväxt på […] och vi hade byggt en skateboard ramp så då rökte vi där. Det som hände då var att jag kände att det här vill jag aldrig vara utan.… Kände en gemenskap med de andra.

Känslan under detta tillfälle tycks han inte ha velat vara utan. Det förefaller, anser vi, å ena sidan som att han här har upplevt en känsla av gemenskap. Å andra sidan ter det sig som att det även har varit vägen in i ett utanförskap. Han berättar hur han upplevt att samhället och omgivningen sett på honom som en manlig missbrukare. Arne;

25 Nej, jag har liksom inge […] Jag vet hur de sett mig. Eftersom jag har, ja […] Men jag har inte tillhört det samhället. Jag har levt helt utanför det samhället. Nej det är sociala myndigheter och sådana saker ..

nej…jag inte liksom inte tillhört…de gånger jag vart drogfri som jag såg det då.

Då jag bara rökte hasch och drack alkohol […]men jag tyckte då att jag var drogfri för att jag inte tog någon amfetamin och så begick jag inga kriminella handlingar […] och de gångerna så har jag blivit jäkligt väl mottagen. Men då har det varit en hemlighet att jag hade det här livet också […]

Av detta citat kan vi se att Arne inte menar sig ha upplevt något negativt från samhället och omgivningen. Han berättar dock att han haft vetskap om hur samhället och omgivningen sett på honom som en manlig missbrukare. Det förefaller som att han tagit avstånd från det samhälle och självmant valt att leva i ett utanförskap. Det ter sig som att informanten ville leva och verka med folk av liknande bakgrund. Genom att Arne tycks ha tagit avstånd från samhället så kan vi se hur han möjligen kan ha undvikit att bli stämplad av omgivningen.

Detta kan ha möjligtgjort att han inte har upplevt något negativt.

Vi kan även utifrån ovanstående citat se att i de stunder där han tycks ha upplevt sig vara drogfri, återvänt till drogkretsarna och känt sig väl mottagen. Vi anser dock att den eventuella stämpling av honom som en missbrukare kan ha varit något han velat undvika. Genom att vår informant tycks ha velat hålla missbrukarlivet hemligt, så kan han på så vis ha undkommit en samhällelig stämpling av honom som drogmissbrukare. Däremot upplever den kvinnliga informanten att samhällets syn på henne har varit nedvärderande mot henne, vilket står i kontrast till hur Arne berättar.

Stina;

Det ha varit jävligt nedvärderande mot mig på något vis va. För det första så har jag inte haft hand om mina barn heller var utan. Hm… de har sett mig… min uppfattning är att ja, att de har sett mig som ett jävla pack. Avsky, dåligt sällskap. Det finns massor av negativa saker som de har och tycker om mig. Det har synts, och jag vet ju jag har många kompisar som sagt att de inte velat eller vill umgås eller visat sig med mig för att jag har jävligt dåligt rykte. Alltså för att jag är narkoman och kriminell, dessutom en tjej som inte tar ansvar för mitt liv och är som en kvinna ska vara. De som inte ville ses med mig var för att de var rädda att de får polisen eller andra ska prata om dem, var så och har varit så, ja det har det, mycket så. Har och är så. I och för sig så har jag skitigt fullständigt i det, men jag vet att det har varit, är så va, alla ser mig som ett jävla avskum från samhällets bottenskikt.

26 Av ovanstående citat anser vi att det förefaller som att hon har känt en stark emotionell avvikelse, utifrån hur samhället sett på henne som en kvinnlig missbrukare. Vi är av den uppfattningen att det även ter sig som att dessa upplevelser fortfarande existerar hos henne, då hon upprepade gånger berättar om henne som en missbrukare av dagens dato. Detta kan komma sig av, tror vi, en eventuell självbild av negativ karaktär, och som kan ha skapats genom samhällelig stämpling.

Det förefaller som att den tänkbara negativa självbilden har hos henne blivit en själuppfyllande profetia. Dock har vi svårt att fastställa detta enbart utifrån ovanstående citat, men vi har en tro om att hennes självuppfattning kan vara av negativ karaktär och tycks ständigt leva kvar hos henne. Vi kan se att Stinas omgivning förefaller ha verbalt och öppet stämplat henne som avvikare, då de enligt hennes egen utsago sagt att de inte velat bli sedda i hennes sällskap, med risk att själva bli stämplade som missbrukare eller avvikare.

I ovanstående citat från de båda informanterna kan vi se likheter och olikheter. Det ter sig som att bägge informanterna har haft vetskap om hur omgivning sett på dem som missbrukare.

Arne tycks inte ha upplevt det direkt som negativt, utan han tycks självmant ha tagit avstånd och levt i utanförskap. Stina verkar däremot ha upplevt samhällets syn på henne som nervärderande. Hon påpekar att hennes vänner inte tycks ha velat umgås med henne, då genom att hon hade ett dåligt rykte bland omgivningen. Detta kan ha föranlett att även hennes vänner stämplade henne som avvikare. Stina fortsätter;

Jag vet ju att de tycker att jag är ett jävla misslyckande och att jag är så jävla äcklig och vidrig och folk är livrädda för narkomaner, å speciellt jag som tjej å så där. Det är inte så jävla fräscht att en tjej knarkar va, Jag har ju liksom gått på amfetamin dagligen, år ut och år in. Jag är tvungen att ha det för att fungera över huvud taget. […] asså allt ska vara så jävla perfekt utåt sett va. Snygga kläder och makeup. Det ska vara i ordning, snyggt och städat Det ska vara så jävla perfekt. Gör man det man ska och inte missköter barnen, så va. Asså allt måste vara i tip top. Det finns ingenting de ska kunna anmäla på va

Vi tycker att Stina upplever att det finns förväntningar på henne som kvinna, och att dessa förväntningar spelat stor roll för hennes missbrukarkarriär. Hon upplever att hon avviker från den bild som omgivningen och samhället har på hur en kvinna ska vara. Arne berättar nedan hur synen på missbrukande kvinnor är;

27 Å tjejer som är ute å stjäl å det eller som super på stan å så en kille som super på stan. Tittar folk ner mer på tjejerna. Å det här finns inom missbrukarvärlden också att man tittar ner på tjejer.

Vi kan uppleva att bägge informanterna har samma syn på missbrukande kvinnor. Arne som inte tycks ha upplevt några problem med människors attityder mot honom som missbrukare.

Han berättar i intervjun hur han bemötts utifrån att vara drogfri, i kontrast till hur hanbemöttes när befann sig i ett missbuk;

Nej jag möter inget motstånd. Men jag går inte fram och presenterar mig så heller i första mötet. Men ..nej.. inget negativt […]nej.. Men det beror på att jag inte missbrukar nu . Däremot så när jag var mitt inne i ett missbruk bemöttes jag på ett helt annat sätt. De var ju rädda. Många var ju gör rädda för mig.

Utav de så kallade Svensson. Ja de kan ha […] så då jag bodde i […] och började missbruka amfetamin igen gick de över på andra sidan gatan då jag kom. Ja de var helt enkelt rädda. Ja det var ett utanförskap, var det helt enkelt. Men jag sökte mig inte till de heller utan jag hade min missbrukarvärld som jag höll mig i. Det blir dubbelt, jag vill inte något med dom å göra och de vill inte ha med mig å göra.

Vi kan se att informanten har olika upplevelser av att vara drogfri och vara inne i ett missbruk. Då Arne var inne i missbruket så förefaller det som att vissa människor var rädda och tog avstånd från honom. Han beskriver att andra människor valde att gå över på andra sidan vägen då de mötte honom. Det ter sig som att han i dessa situationer upplevde ett utanförskap. Det kan tyckas som att han på eget bevåg valde att leva utanför det ”normala”

samhället, men samtidigt går det att ställa sig undrande över om denna självexkludering var frivillig. Stina å sin sida berättar utifrån könskodade förväntningar av henne som missbrukande kvinna;

Det är många män som inte vill att deras kvinnor är ute å bryter å sånt […] För de vill ha sin kvinna i koppel även här va. Och de har ju också den bilden va. Jag har ju varit den som har varit hemma, eftersom vi har sålt mycket knark och så här, å alltså jag vill ju göra egentligen som jag vill va, ut å bryta å göra mina grejer, men jag har inte fåttgjort det, för det stör ju de andra grejerna hemma va, utan man måste hålla sig till en sak va. De flesta kvinnorna är jävligt styrda av en man, det har jag också varit […]

fruktansvärt styrd av min man. Killarna var så jävla rädda att vi skulle blåsa dem på knark och pengar.

Fan om det kom ut, då skulle andra killar, tjejer också tror jag, garva som fan åt dem. Lurad av sin kvinna. Skam på torra land va.

Utifrån Stinas utsaga i ovanstående citat kan vi se att det troligen existerade könskodade förväntningar på henne. Hon tycks ha velat ha samma ansvarsområden som den dåvarande mannen. Stina beskriver klimatet i missbrukarvärlden som hårt för kvinnor.

28 Stinas utsago;

Man blir ju tvungen att vara jävligt hård som tjej i det här klimatet Och är man tjej ute i missbruket så är det alltid tio gånger värre att vara tjej där. Det är äta eller ätas som gäller.

Vår informant tycks ha haft en upplevelse av att vara avvikande från de övriga i omgivningen och att hon har utsatts för sociala sanktioner. Dock kan vi se att hon använder sitt missbruk och sitt utanförskap som en resurs i kontakten med socialen för att få ett bättre bemötande Stina berättar;

Anade jag att de höll på och gå åt helvete med allt och socialen va, då ringde jag själv och berättade att jag tagit ett återfall och behöver hjälp med det här, och då lättar de på det här va och tycker att man är bra som inser att man är en knarkare och har problem att missbruk va. Så har det varit många gånger.

Och i den lilla kommunen jag bodde i, där var de ju medvetna om det där va.

De såg ju mig som missbrukande mamma va, ja så var det nog. […] innerst inne så här så tycker de att det inte är ok med kvinnor som mig va, som knarka å så va, men de säger inte så mycket till mig, men jag vet vad de tycker och tänker så där va. Jag ser ju på deras blickar, asså hur folk resonerar va.

Informanten berättar vidare att de möjliga samhälleliga straffåtgärder troligtvis kunde mildras genom att hon självmant erkände för dem att hon inte klarade av sin roll som mamma. Genom att självmant bikta sig inför möten med sociala myndigheter, så kan hon ha sett att detta kan ha mildrat de möjliga sociala sanktionerna.

Sammanfattningsvis kan vi se att Arne inte menar sig ha upplevt något negativt från samhället och omgivningen, vilket står i bjärt kontrast till det Stina berättar, då hon däremot verkar ha upplevt samhällets syn på henne som nervärderande.

Stämpling

Här kommer vi att berätta om hur informanterna skildrar upplevelser av stämpling och hur det är att blivit etiketterad.

Stina berättar att hon upplever att samhället och omgivningen inte har sett på henne som kvinnlig missbrukare med blida ögon. Stina berättar;

29 jävla pack. Avsky, dåligt sällskap. Det finns massor av negativa saker som de har och tycker om mig. Det har synts, och jag vet ju jag har många kompisar som sagt att de inte velat eller vill umgås eller visat sig med mig för att jag har jävligt dåligt rykte. Alltså för att jag är narkoman och kriminell, dessutom en tjej som inte tar ansvar för mitt liv och är som en kvinna ska vara. De som inte ville ses med mig var för att de var rädda att de får polisen eller andra ska prata om dem, var så och har varit så, ja det har det, mycket så. Har och är så. I och för sig så har jag skitigt fullständigt i det, men jag vet att det har varit, är så va, alla ser mig som ett jävla avskum från samhällets bottenskikt.

Sinas beskrivningar av mötet med omgivningen kan förstås som att de handlar om bemöts annorlunda, det gör jag. Det är mer fult på något sätt för tjejer så som jag uppfattar det i alla fall

Ovanstående citat från Arnes utsago kan vi se att Stina och Arne beskriver situationen för kvinnor och män på likartade sätt. I nedanstående citat kan vi se att det förefaller som att Stina stämplar sig själv som dålig mor. Vi kan ana att en eventuell självstämpling av henne som missbrukande kvinna är ett genomgående inslag i intervjun. Hennes tro på hur omgivningen ser henne förefaller ha en stark inverkan på henne självbild och kan ligga till grund för skapandet av en självuppfyllande profetia.

Stina berättar;

Alltså sådana som jag känner, det vet jag ju för det har de ju sagt det va. Där har det varit raka rör på det viset och det har ju jag också varit […] Fan, jag som mor ska inte ha barn om jag inte kan ha dem, ja så har jag faktiskt hör att de har haft åsikter om.

Liksom det, jag vet ju att andra, de kanske har känt andra folk som har berättat för mig så jag, ja du vet, omvägar[…] för mig tog de ju de två minsta barnen och det tog jävligt lång tid innan det hände någonting för att jag hade det så hemma va. Asså jag tror att jag klarade att ha barnen så pass länge för jag skötte allt runt hemmet så jävla perfekt va. Att hade jag så jävla snyggt och städat va, Jag var snyggt klädd och ren va. Asså det var väldigt många år som det har varit så här va Tar otroligt lång tid. Asså det finns inget att anmärka.

Vi anser att ovanstående utsago indikerar på att Stina har under lång tid kunnat dölja sitt missbruk, då genom att uppvisa ett ordningsamt och välskött yttre. Hon tycks ha inrättat sitt

30 handlande efter de ramar som omgivningen tillskriver kvinnor. Genom att uppföra sig

”regelrätt” efter samhällets och omgivningens förväntningar på hur mödrar ska vara, så tycks det ha föranlett att hon under långa perioder kunnat vara en missbrukande mor, utan sociala myndigheters ingripanden.

Återigen kan vi se att det ter sig som att kvinnan fodrar att vara den ”omvårdande” könet, för att inte stämplas av samhället och dess omgivning som avvikare. Så länge informanten upprätthöll en god fasad som ”godtagbar” kvinna och mor, trots sitt missbruk så upplevde hon att de sociala myndigheterna lät det fortgå.

Informanten förefaller dock ha varit medveten om att hon när som kunde hon få besök av sociala myndigheten, då med risk för att barnen skulle omhändertas.

Stina berättar;

Det är ju så att jag har papper på mig och eftersom min man också höll på, så att det är klart att blir det anmälningar så blir ju socialen inkopplad. Men jag vet ju hur jag ska göra i det här, med socialen och med barnen och det här. Har ju flyttat mycket i det här va mellan olika ställen under den här 10-års

In document Existerar det kopplingar mellan kön och missbruk?: En kvalitativ studie om utanförskap, stämpling och emotioner hos före detta missbrukare (Page 27-49)