I följande kapitel kommer jag att presentera resultat och analys i tre avsnitt. Det första avsnittet handlar om fäders närvaro i socialtjänstens utredningar. Det andra avsnittet kommer att handla om fädernas våld och hur det beskrivs i
utredningarna. Det tredje avsnittet handlar om hur fäder, och mödrar, beskrivs och konstrueras som föräldrar utifrån kön.
I resultatdelen kommer jag genomgående använda mig av begreppet fäder även om det ibland syftar på styvfäder. I vissa fall då det är av betydelse om fadern är vårdnadshavare och biologisk fadern eller styvfader kommer jag att skriva ut det samt ange på vilket sätt det har betydelse exempelvis juridisk betydelse.
Fäders närvaro i barnavårdsutredningarna
Under rubriken ”Beskrivning av hur utredningen genomförts” i
har tagits i utredningen. Utifrån redogörelser, se citatet nedan, i
barnavårdsutredningarna har jag kunnat utläsa att fäderna är direkt eller indirekt närvarande i samtliga 19 utredningar. Med indirekt närvaro menar jag att andra personer i utredningen beskriver fadern, exempelvis modern, barnet eller
skolpersonal. Med direkt närvaro avser jag att fäderna kontaktas av socialtjänsten och själva ger sin bild i utredningen, alltså att informationen kommer direkt från fadern. Följande citat illustrerar hur genomförandet har dokumenteras i en utredning:
Samtal med modern enskilt samt telefonsamtal med modern. Samtal med fadern enskilt.
Hembesök där båda föräldrarna, X och hans bror är hemma. Barnsamtal på förvaltningen.
Tillgång till tidigare utredning. Samtal med polisen på familjevåld. Telefonsamtal med X´s förskola. (Utredning 4, s. 3)
Citatet illustrerar socialsekreterarens redovisning av vilka kontakter som har tagits och är en typisk redogörelse för hur det kan se ut i utredningarna. Ibland skriv det ut exakta datum som kontakt tagits liksom hur många gånger som
socialsekreteraren har träffat de olika parterna. I citatet ovan framkommer att fadern varit på enskilt samtal med socialsekreteraren liksom att han varit närvarande vid hembesök hos familjen. Nedanstående citat visar på att social- sekreteraren försökt göra fadern närvarande i utredningen såsom att social- sekreteraren har inbjudit till möten med syfte att få ta del av hans inställning:
Fadern har inte kommit på inbokade tider varpå hans inställning till anmälan och utredningen är oklar. (Utredning 8, s. 2)
Socialsekreteraren redovisar att fadern har kallats till inbokade möten med socialsekreteraren men att han uteblivit. En annan utredning visar på faderns närvaro i utredningen men också på hans frånvaro:
Möte med fadern, [datum] och [datum].
Fadern uteblir samt lämnar återbud på möten [datum][datum] (Utredning 22, s. 2)
Ovanstående citat är ett exempel på att fadernsnärvaron går att utläsa liksom att han försökt göras närvarande i utredningen av socialsekreteraren genom att, när han uteblir, föreslås nya tider. Ytterligare exempel på att socialsekreteraren har försökt få till flera möten, både gemensamma och enskilda med föräldrarna, ges i nedanstående citat.
Utredande socialsekreterare har haft två samtal med föräldrarna, båda vid hembesök. Vid det första hembesöket var X hemma. Vid det andra hembesöket var hela familjen hemma trots att överenskommelsen var att samtalet skulle hålla enskilt med modern. Enskilda samtal har erbjudits båda föräldrarna. Föräldrarna har avbokat tre möten samt uteblivit utan att höra av sig från två (Utredning 5, s. 3).
Citatet visar på att socialsekreterarna försökt göra fadern samt modern delaktiga och närvarande i utredningen genom att erbjuda enskilda samtal både i
hemmamiljön och på socialtjänstbyrån. Redovisningar av vilka kontakter som tagits liksom uteblivna möten visar på att fäderna görs eller försöker göras direkt närvarande i majoriteten av utredningarna genom att kallas till möten.
Det går från utredningarna att utläsa att fäderna kontaktades i 16 av de 19 utredningarna. Tre våldsamma fäder kontaktades inte. Det nämns ingen explicit motivering eller förklaring till varför dessa inte har kontaktats i jämförelse med att det alltid finns en förklaring då fäderna kontaktats men själva valt att inte delta. Den förste fadern som inte kontaktats var inte vårdnadshavare men biologis fader. Modern bestämde sig under utredningen att separera från honom och hans närvaro i familjen, uppgav modern, skulle vara begränsad framöver. Den andre fadern var inte vårdnadshavare men biologisk fader. Han satt i fängelse på grund av grov kvinnofridskränkning mot modern. Han hade kontaktförbud mot barnet och modern och skulle inte vara en del i familjens liv under lång tid framöver. Den tredje utredningen där styvfadern inte kontaktades levde modern och styvfadern som särbos och modern uppgav under utredningen att hon separerat från honom och därmed skulle barnet och styvfadern inte ha vidare kontakt, barnet hade en annan fader som var vårdnadshavare. De fäder som inte kontaktades var således fäder som framöver inte förväntades ha någon eller begränsad kontakt med barnet framöver. Dessa tre fäder var inte vårdnadshavare och därmed behövde deras inställning gällande eventuella stödinsatser till barnet i fråga inte inhämtas i egenskap av juridisk person då fäder som inte är vårdnadshavare saknar dessa befogenheter (6 kap 1 §, 2 § 2st FB).
Utöver dessa tre fäder som inte kontaktades så valde två styvfäder att inte delta i socialtjänstens utredningar. Två styvfäder medverkar dock vid något enstaka telefonsamtal och/eller mejl. Enbart en biologisk fader valde att inte vara direkt närvarande alls i socialtjänstens utredning. Nedan följer ett citat där socialtjänsten redovisar en styvfaders inställning till att inte närvara:
Styvfadern har inte kommit på samtal till socialtjänsten, /…/ Styvfadern har uttryckt att han inte vill komma till socialtjänsten. Utredande socialsekreterare har haft kontakt med styvfadern via telefon och mail. (Utredning 9, s. 2)
Av citatet går att utläsa att socialsekreteraren har försökt göra styvfadern närvarande, trots att han inte är vårdnadshavare, men att styvfadern varit ovillig att närvara på möten. Korrespondens har istället först på andra vägar såsom via telefon och mejl.
15 av de 19 fäderna var direkt närvarande i utredningarna vid något tillfälle och resterande fyra fäder närvarade indirekt i utredningarna genom att de beskrevs eller omnämndes i utredningarna av någon annan part. 13 av de 19 fäderna närvarade i utredningarna genom att delta vid fysiska träffar med
socialsekreteraren. Fädernas medverkan kan jämföras med Bangura Arvidsson (2003) som i sin avhandling ser en tendens att fäder i hög grad, jämfört med tidigare, är närvarande i socialtjänstens utredningar. Hon menar dock att fäderna främst beskrevs utifrån andra parter. I de utredningar som jag studerat återfinns fädernas direkta närvaro i 15 av 19 utredningar vilket skiljer sig från Bangura Arvidssons (2003) studie. Min studie skiljer sig även från de tidigare studier som menar att fäder är frånvarande i barnavårdsutredningar (jfr Andersson, 1995; Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson, 2003; Hilte, 2000; Kåhl, 1995).
Bangura Arvidsson (2003) menar att resultatet som hon, liksom jag ser vad gäller att fäder är mer närvarande i barnavårdsutredningar nu än tidigare, inte är
motsägelsefullt. Det visar snarare på en förändring i synen på fäder inom
tillgång till båda sina föräldrar. Involveringen och dokumenteringen av fäderna i barnavårdsutredningarna menar Arvidsson Bangura (2003) vidare kan vara ett uttryck för socialsekreterarna att möta upp till den socialpolitiska diskursen som handlar om att stärka fädernas relation till sina barn. Att tendensen i min studie visar på att fäder i högre grad är och görs närvarande, både direkt och indirekt, skulle kunna vara ytterligare tecken på den utveckling och förändring i den politiska diskursen om närvarande fäder i barnens vardagsliv.
Utifrån fädernas och mödrarnas dokumenterade utsagor i de 19
barnavårdsutredningarna verkar det generellt som att fäderna har en hög närvaro även i barnens vardagsliv då föräldrarna ofta levde tillsammans. I de utredningar där det pågick en separation mellan föräldrarna stod det ännu oklart hur barnets umgänge och boende med vardera föräldern skulle se ut framöver. I de få utredningar där föräldrarna var separerade sedan tidigare hade barnen sitt
stadigvarande boende hos modern och ingen eller begränsad kontakt med fadern till följd av faderns våld.
Att ha hög närvaro i barnens vardagliga liv, liksom i barnavårdsutredningarna, behöver dock inte vara synonymt med att fäderna är delaktiga, omsorgsfulla och ansvarstagande föräldrar (jfr Cater och Forssell, 2014). Carter och Forsell (2014) pekar i sin artikel på att våldsamma fäder å ena sidan var fysiskt närvarande i hemmet och vardagen men som oengagerade och oansvariga i relationen till barnet och vardagssysslorna i hemmet. Att ha hög närvaro i familjen betyder inte heller att det automatiskt i socialtjänstens utredningar går att utläsa på vilket sätt fädernas närvaro i familjen och i relation till barnet faktiskt ser ut (se vidare resultat del faderskap i socialtjänstens utredningar).
Det är emellertid fortsatt så att mödrar i högre grad är delaktiga och närvarande i barnavårdsutredningarna liksom i barnens vardagliga liv än fäderna. Samtliga mödrar kontaktades och var direkt närvarande i barnavårdsutredningarna. Mödrarnas roll är således fortsatt dominerande (jfr Andersson, 1995; Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson, 2003; Socialstyrelsen, 2004).
Hur fäder närvarar i barnavårdsutredningarna
I föregående avsnitt konstaterade jag i vilken grad som de våldsamma fäderna är, och försöker göras, närvarande i utredningarna av socialsekreteraren. I följande avsnitt kommer närmare beskrivas på vilket sätt som fäderna är direkt närvarande i socialtjänstens utredningar. Utifrån genomgång av fädernas dokumenterade utsagor i socialtjänstens utredningar framkom framförallt ett tema som fäderna uppehöll sig vid och som lyftes fram i utredningarna. Temat handlar om fäders inställning till att de misstänks för våldsutövning mot mödrarna. Därutöver dokumenteras oftast fädernas åsikter gällande behov av stödåtgärder till familjen liksom om det uppkommit svårigheter i samarbetet och kontakten mellan
socialsekreterare och familjen. Temat om fäders inställning till våld är dominerande vad gäller fädernas medverkan i barnavårdsutredningarna. Socialsekreterarna lyfter fram att fäderna genomgående nekar till
ursprungsuppgifterna i anmälan gällande misstänkt våldsutövning mot mödrarna. I utredningarna där fäderna medverkar går att utläsa att en del fäder uppger att det skett ett missförstånd, antingen av modern eller myndigheter, och att det som står i anmälan inte stämmer vilket åskådliggörs i citatet nedan:
När de blir arga på varandra brukar fadern tala arabiska och använda arabiska uttryck, modern har då trott att han sagt att han skall döda henne och ta barnen ifrån henne men det har han inte menat (Utredning 3, s. 11).
Detta skulle kunna ses som en form av bagatellisering och minimering eftersom det kan förstås som att fadern använt ett uttryck på arabiska som inte bokstavligen betyder att han kommer att utföra dessa handlingar. Handlingen minimeras i detta fall till att vara något mindre än vad det först kan verka. Ansvaret förskjuts därtill till modern då det är hon som har missförstått intentionen av det fadern sagt och faderns ansvar minimeras och faller därmed bort (jfr Isdal, 2001).
Fädernas inställning i utredningarna är genomgående att situationen har blivit uppförstorad och att det är onödigt och bortkastad tid för socialtjänsten att öppna en utredning. Från citatet nedan går att utläsa socialsekreterarens dokumentation av en faders inställning:
…fadern tycker att det blivit en hönsgård av en fjäder och säger att X inte tagit skada av föräldrarnas konflikt /…/ Fadern säger att det inte varit någon misshandel. (Utredning 19, s. 9)
Det som framkommer i citatet är dels en bagatellisering och minimalisering av det våld som beskrivits i ursprungsanmälan såsom att det blivit en hönsgård av en fjäder samt att barnet inte har tagit skada. Dels är det ett förnekande av våld då det framgår att fadern anser att det inte förekommit någon misshandel utan att det varit en konflikt mellan föräldrarna (jfr Isdal, 2001).
I en annan anmälan framkommer att fadern misshandlat modern och barnet har gått emellan för att avbryta. Socialsekreteraren lyfter fram faderns nekande, hans medvetenhet kring att han och modern har olika åsikter om vad som försiggått liksom illustrerar socialsekreteraren faderns inställning med ett direktcitat från fadern:
Fadern säger att det som står i anmälan inte stämmer utan att han och modern har bråkat. Fadern säger att han och modern har olika uppfattningar och att det förekommit hårda ord och att situationen eskalerade. Han säger att alla människor bråkar någon gång, ”alla barn ser sådant här”. (Utredning 7, s. 2)
Strategier för att neutralisera våldet i form av bagatellisering och minimering av händelsen används för att skriva om våldet till att handla om bråk och ansvaret görs ömsesidigt mellan fadern och modern (Isdal 2001). Dessutom normaliserar fadern våldet genom att uppge att denna typ av bråk är något som alla barn upplever och därmed inte är något ovanligt utan normalt (Isdal, 2001). Ofta lyfter socialsekreteraren fram att fäderna medgett att det förkommit
meningsskiljaktigheter mellan föräldrarna och fäderna vet vilken specifik situation som anmälan bottnar sig i. Dessa meningsskiljaktigheter betecknas av fadern i utredningarna som allt annat än våld såsom konflikter, bråk, problem,
argumentationer, diskussioner och en turbulent tid etc. I följande citat redovisar socialsekreterare styvfaderns inställning till våldet som påstås i anmälan:
Styvfadern säger att vid tillfället anmälan handlar om hade modern och styvfadern bråkat. (Utredning 9, s. 4)
Det framgår av citatet att styvfadern gör om våldet till att handla om bråk.
Ordvalen, vilket Isdal (2009) belyser, är av vikt för att bagatellisera, minimera och framställa våldet som ömsesidigt bråk (jfr Isdal, 2001).
Socialsekreterarna lyfter genomgående fram fädernas inställningar i utredningarna om att konflikterna som föregåtts av anmälan varit ömsesidiga mellan honom och modern. Det uppmärksammas generellt inte explicit i utredningarna att det skulle kunna finnas en maktrelation i konflikterna som är ojämlik mellan fadern och modern. I flera utredningar lägger fadern över ansvaret för konflikten på modern och att hon är grunden till problemet viket följande citat visar:
Fadern uppger att det inte förekommit någon misshandel och att den fysiska konflikten varit begränsad till ömsesidiga knuffar. /…/ Fadern säger att han inte vet hur han skall göra för att inte hamna i samma situation igen och menar att det beror på modern om det ska bli bättre (Utredning 7, s.3).
Fadern i citatet bagatelliserar och minimaliserar våldet genom att han menar att det inte förekommit misshandel utan ”ömsesidiga knuffar” (jfr Isdal, 2001). Han gör således våldet mindre än vad det beskrivits från början genom att använda ordvalet knuffar (a a). Ansvaret förläggs till att handla om något som föräldrarna gjorde tillsammans vilket gör att det egna ansvaret faller bort eller minimeras (jfr Isdal, 2001). Han lägger ansvaret för att det inte skall ske igen helt på modern. Enbart en faders erkännande, i sin helhet, lyfts fram i socialtjänstens utredningar:. ”Enligt styvfadern tände han eld på kläderna för att få en reaktion från modern.” (Utredning 24, s. 2). Trots att fadern i citatet medger det inträffade externaliserar han våldet, dvs förklarar handlingen med förhållanden utanför sig själv. Fadern förklarar att han gjorde så för att få en reaktion från modern. Fadern ansvars- befrias därmed och skuld och ansvarsfrågan läggs på modern (jfr Isdal, 2001). I övriga utredningar framkommer att fäderna inte vill kännas vid att de har varit våldsamma eller kan upplevas som skrämmande och hotfulla av modern eller barnet. Vad gäller ånger så går det enbart att utläsa att en fader uppgett för
socialtjänsten att han är ångerfull över vad han gjort. I övrigt framkommer det inte att fäderna visar på ånger inför socialtjänsten. Det framgår inte heller att fäderna efterfrågar hjälp eller stöd mot våldet eller konflikterna i relationen med modern eller i relationen med barnet. Fäderna är heller ej hjälpsökande vad gäller stöd i att komma ifrån en destruktiv och konfliktfylld relation. Fäderna vill bli lämnade ifred. Det är mödrarna i utredningarna som, då det sker, väljer att separera från fäderna och inte vice versa.
Fäder som försvårar utredningar
Utöver att neutralisera våldet och rentvå sig kan man utläsa att fäderna (emellanåt står det föräldrarna) på olika sätt gör det svårt för socialtjänsten att genomföra barnavårdsutredningar som planerat. Detta sker exempelvis genom att fäderna hindrar socialsekreteraren att prata med barnet, kontakta skola/förskola, avbokar eller uteblir från inplanerade samtal mellan sig och socialtjänsten, eller reser bort. Följande citat åskådliggör detta:
[Datum] var det bokat enskilda barnsamtal med X och hans syster, som fadern avbokade. [Datum] fadern uppger att X inte vill komma på samtal samt att X inte har behov av att komma och prata med socialtjänsten eftersom hon är så liten. (Utredning 7, s. 3)
I citat går att utläsa att fadern avbokat samtal mellan socialtjänsten och hans barn. Fadern motiverar beslutet att avboka med att det inte är i linje med barnens önskemål och behov. Därmed får socialtjänsten inte möjlighet att prata enskilt med barnen om faderns påstådda våld mot modern och detta skulle kunna tolkas som ett led i osynliggörande av våldet då fadern vill undvika att barnen får komma och prata om det som hänt (Isdal, 2001).
Det finns i andra utredningar exempel på där socialsekreteraren lyfter fram föräldrarnas gemensamma åsikter och hur de vill diktera villkoren för
socialsekreterarnas kontakt med barnet vilket åskådliggörs i citatet nedan. Fadern döms i tingsrätten mot sitt nekande för misshandel av modern i aktuell utredning. Modern var inlagd på sjukhus under en period för de frakturer som fadern
åsamkat henne. Modern medger i början av utredningen att hon blivit misshandlad av fadern men ändrar sig sedan och säger att hon trillat i trappan.
Både modern och fadern säger att utredande socialsekreterare inte får tala med X angående vad som hände i hemmet den aktuella kvällen. (Utredning 23, s. 2)
Föräldrarna nekar socialsekreteraren att prata om våldshändelsen med barnet. Att inte tillåtas prata om våldet är tillika ett sätt att osynliggöra våldet (jfr Isdal, 2001). Både socialsekreteraren liksom barnet dras in i spelet om att osynliggöra faderns våld mot modern. Därmed sker en fokusförskjutning från våldet mot något annat (jfr Isdal, 2001).
I en annan utredning går det att utläsa att socialsekreteraren har valt bort att kontakta ansvarig skola för referenssamtal gällande barnet, då detta varit föräldrarnas önskan:
Utredare har valt bort referenssamtal med skolan då det varit föräldrarnas starka önskan och föräldrarnas goda samarbete i utredningen med hembesök och tillgång till att tala med X medför att socialtjänsten bedömt att detta ej är nödvändigt. (Utredning 11, s. 2)
Det framkommer att socialsekreteraren avstår från att kontakta skolan för att få tillgång till att prata med barnet. Barnens medverkan kan ses som en
förhandlingsvara ur föräldrarnas perspektiv och ett sätt att ställa motkrav, diktera förutsättningar eller förhandla om villkoren för utredningsförfarandet.
Ofta intar fäderna en försvarsinställning i utredningarna och börjar ifrågasätta anmälan som inkommit eller ifrågasätter socialtjänstens utredningsförfarande. Styvfadern i nedanstående citat exemplifierar föregående resonemang:
Styvfadern blir upprörd för att utredande socialsekreterare skickat brev till modern gällande att X skall komma på samtal till socialtjänsten. /…/ Styvfadern säger att X inte ska komma till massa kontor och att han ska ta kontakt med en advokat. Styvfadern är tydlig med att han inte vill att X och hennes syskon ska komma. Styvfadern säger att ingen av hans barn såg bråket mellan honom och modern och att barnen mår bra. (Utredning 9, s. 4)
Citatet skulle dels kunna ses som ett sätt för fadern att avleda socialsekreteraren genom att ”hota” om advokat, dels göra insynen för socialtjänsten mindre genom att begränsa socialsekreterarens kontakt med barnen (jfr Isdal, 2001). Att
osynliggöra våldet genom att avleda och flytta fokus mot något annat är enligt Isdal (2001) ett sätt för våldsutövaren att undkomma ansvar, skam och obehag
som det innebär att behöv stå till svars för sitt våldsutövande. Vidare exempel på att avleda från huvudfrågan liksom faderns och moderns strävan att diktera villkoren för utredning ges i nedanstående citat:
Båda föräldrarna säger att de är villiga att delta i utredningen om det är för att prata om sig själva. De vill inte prata om barnen och om uppgifterna som framkommit i anmälan. Fadern vill inte titta på utredningsplanen och menar att det finns inga skäl till utredning. (Utredning 5, s. 8)
Citatet synliggör ett osynliggörande av våldet. Genom att i utredningen inte prata