Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
91-120 hp Hälsa och samhälle
FADERSKAP, NÄRVARO OCH
VÅLD MOT MÖDRAR
BESKRIVNINGAR AV FÄDER I
SOCIALTJÄNSTENS
BARNAVÅRDSUTREDNINGAR
FADERSKAP, NÄRVARO OCH
VÅLD MOT MÖDRAR
BESKRIVNINGAR AV FÄDER I
SOCIALTJÄNSTENS
BARNAVÅRDSUTREDNINGAR
MARIA GRÖNTE
Författare Grönte, M. Faderskap, närvaro och våld mot mödrar. Beskrivningar av fäder i socialtjänstens barnavårdsutredningar. Examensarbete i socialt arbete 30
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för Socialt arbete 2016.
Syftet med studien är att belysa hur fäder beskrivs i socialtjänstens
barnavårdsutredningar då utredningarna aktualiserats till följd av att fadern misstänks ha våldfört sig på modern. Detta har gjorts genom att ta reda på hur fäderna är och görs närvarande i socialtjänstens barnavårdsutredningar. Hur socialsekreterarna beskriver fäderna i utredningarna liksom på vilket sätt det görs skillnad på föräldrarna utifrån kön. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett, frekvent och aktuellt problem. Våld i nära relation är inte bara en folkhälsofråga utan också ett allvarligt samhällsproblem som behöver förebyggas då dess konsekvenser ger stort mänskligt lidande liksom stora kostnader för samhället. Vart tionde barn har någon gång upplevt våld i nära relation och var tjugonde barn upplever våld ofta. Att som barn uppleva våld kan ses som psykisk misshandel och att se eller höra våld kan innebära ett psykologiskt trauma för ett barn. Enligt socialtjänstlagen har samhället ett särskilt ansvar för att se till barns bästa i allmänhet och barn som upplevt våld i nära relation i synnerhet.
Till följd av olika socialpolitiska diskurser liksom heteronormativa föreställningar om vad och hur en familj skall vara, finns det en risk att fäder som brister i sin föräldraförmåga till följd utav våld, blir osynliga i socialtjänstens arbete. Det finns en risk att ansvaret fortsatt till största delen läggs på mödrarnas förmåga att
skydda barnen istället för fädernas och samhällets ansvar att skydda barnen från att uppleva våld. För att kunna förändra samhälleliga strukturer kopplade till föräldraskap, kön och våld behöver strukturerna först uppmärksammas och belysas. Resultatet i min studie visar på att våldsamma fäderna är mer närvarande och syns mer i socialtjänstens utredningar nu än vad fäder varit i socialtjänstens utredningar tidigare. Främst är de närvarande utifrån att de rentvår sig från misstankar om våld liksom kontrollera utredningsförfarandet. Våldet görs om i utredningarna från att handla om fäders våld mot mödrar till att handla om ömsesidiga bråk eller våld mellan föräldrarna och fäderna görs inte enskilt
ansvariga för våldet liksom att det skall upphöra. Det finns en könsaspekt gällande moderskap och faderskap där det förväntas mer av och ställs större krav på
modern än på fadern.
FATHERHOOD, PRESENCE AND
VIOLENCE AGAINST MOTHERS
DESCRIPTIONS OF FATHERS IN CHILD
WELFARE INVESTIGATION DOCUMENTS
MARIA GRÖNTE
Grönte, M. Fatherhood, presence and violence against mothers. Descriptions of fathers in child welfare investigation documents. Degree project in social work
30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department
of institution for social work, 2016.
The purpose of the study is to illustrate how violent fathers are described in the social services child welfare investigation documents when the investigations come to the fore as a result of the father used violence against the mother. This has been done to find out how the fathers are and made present in the child welfare investigations. How the social workers describe the fathers in the
investigations as well as the way in which it distinguishes between the parents on the basis of gender. Men's violence against women is a widespread, frequent and current problem. Domestic violence is not only a public health issue but also a serious social problem that needs to be prevented because its consequences provide great human suffering and high costs for society. Every tenth child has experienced domestic violence, and one in twenty children experiencing violence often. For a child to experience violence can be seen as psychological abuse. To see or hear violence can mean a psychological trauma for a child. According to the law society has a particular responsibility to ensure the child's best in general and children who have experienced domestic violence in particular.
As a result of different socio-political discourses and heteronormative beliefs about what and how a family should be, there is a risk that fathers, who
deficiencies in parenting skills arising out of violence, become invisible in social service work. There is a risk that the responsibility remains largely imposed on mothers' ability to protect the children instead of fathers and society's
responsibility to protect children from experiencing violence. In order to change social structures linked to parenting, gender and violence, the structures first needs to be recognized and highlighted. The results of my study shows that violent fathers are more present and more visible in the social service
investigations now than fathers has been in the social service investigations earlier mainly to clear himself from suspicion of violence and control the inquiry
proceedings. Violence is converted in the child welfare investigation documents from be about fathers violence against mothers to be about reciprocal fights or violence between the parents. The fathers are not individually made responsible for the violence and that it must cease. There is a gender aspect concerning
motherhood and fatherhood where it is expected more and greater demands on the mother than the father.
Keywords: fathers, violence, gender, social work, child welfare investigations, violent fathers
FÖRORD
Först och främst vill jag rikta ett innerligt och varmt tack till den socialtjänst som lät mig ta del av deras barnavårdsutredningar, utan dessa hade studien inte gått att genomföra. Vidare vill jag rikta uppmärksamheten mot de kollegor som jag arbetat med inom socialt arbete och som ständigt och med stort tålamod kämpar för att utsatta barn och deras familjer skall få ett bättre liv. Ert hårda slit, kunskap och engagemang för utsatta barn är fantastiskt och inspirerande, tack för att jag fått jobba tillsammans med Er!
Särskilt tack vill jag rikta till min handledare Marcus Herz som givit goda akademiska råd och uppmuntran under hela studiens gång.
Maria Grönte Malmö 160120
INLEDNING ... 6
PROBLEMFORMULERING ... 7
Syfte och frågeställning ... 7
BAKGRUND ... 8
Definition av våld ... 8
Förklaringsmodeller till våld i nära relationer ... 9
Våldets omfattning ... 9
Barn som upplever våld ... 10
Samhällets ansvar ... 11
Socialtjänstens utredningsförfarande ... 11
FORSKNINGSÖVERSIKT ... 12
Litteratursökning ... 12
Kön och föräldraskap i socialtjänsten ... 13
Ifrågasatta fäders positioner och handlingsutrymme ... 17
Barnets bästa och våldsamma fäders beteende ... 19
TEORETISK REFERENSRAM ... 21
Kön och föräldraskap ... 22
Våld och kön ... 23
METOD ... 26
Källstudie genom sekundärdata ... 26
Urval ... 27
Materialets karaktär och begränsningar ... 28
Analysmetod och tillvägagångsätt ... 30
Etiska överväganden ... 32
RESULTAT OCH ANALYS ... 33
Fäders närvaro i barnavårdsutredningarna ... 33
Hur fäder närvarar i barnavårdsutredningarna ... 36
Fäder som försvårar utredningar ... 38
Fäder som nekar hjälp- och stödinsatser ... 40
Frånvaro av fäder i barnavårdsutredningarna ... 41
Sammanfattande kommentar ... 41
Fädernas våld i barnavårdsutredningarna ... 42
Mödrarnas inställning till fädernas våld ... 42
Fäders våld som inte adresseras av socialsekreterare ... 43
Fäders våld som adresseras av socialsekreterare ... 46
Analys i socialtjänstens utredningar ... 46
Sammanfattande kommentar ... 47
Föräldraskap i barnavårdsutredningarna ... 48
Fädernas beskrivningar av sitt föräldraskap ... 48
Mödrarnas beskrivning av fädernas föräldraskap ... 49
Fäders missbruk och mödrars psykiska ohälsa ... 50
Faderskap som är otillräckligt ... 54
Sammanfattande kommentar ... 54
DISKUSSION ... 56
Fädernas närvaro i barnavårdsutredningarna ... 56
Fädernas våld i barnavårdsutredningarna ... 57
Föräldraskap i barnavårdsutredningarna ... 59
REFERENSER ... 61
INLEDNING
Mäns våld mot kvinnor har kommit att bli ett mer uppmärksammat område i samhällsdebatten inom politik såväl som i media. Aftonbladet (2015) började 2009 med rapportserien Män som dödar. En del av rapportserien består i att räkna alla kvinnor som dödats av sin partner eller ex-partner under 2000-talet. Siffran är i dags dato uppe i 237 dödade kvinnor som sammanlagt lämnat efter sig 206 minderåriga barn (a a). Barn som levt i familjer där fadern även innan mordet utsatt modern för våld vilket barnen upplevt och som därmed bär på svåra minnen och upplevelser (jfr a a). I rapportserien riktas kritik mot samhällsinstanser såsom socialtjänst, sjukvård, polis och kriminalvård som inte ansetts agera tillräckligt i frågan på grund av okunskap, ovilja eller brist på befogenheter (a a).
Under de år jag arbetat med barnavårdsutredningar inom socialtjänsten har jag kommit i kontakt med många familjer med varierande problematik med det gemensamt att det finns en oro för barnets situation, hälsa och utveckling. En målgrupp som tidigt fångade mitt intresse var just barn som lever i familjer där det förekommer våld, specifikt fäders våld mot mödrar. Det är en målgrupp som är svår att ”komma åt” då våldet ofta sker inom hemmets fyra väggar och blir till en familjehemlighet. Våld i familjen ger stort lidande för alla inblandade. Jag har varit handläggare i ett ärende där fadern mördat modern och där frågor om föräldraskap ställdes på sin spets. Jag började fundera kring när en våldsam fader inte längre kan anses tillförsäkra sitt barns bästa och när han har förverkat sin rätt som förälder till sitt barn. Jag började fundera på hur dessa familjer kan upptäckas och stöttas liksom hur man skall kunna arbeta konstruktivt med föräldrarna och barnen och inte bara släcka bränder såsom att placera modern och barnet på skyddat boende några dygn till den värsta faran (kanske) är över. Socialtjänsten behöver rikta stöd och hjälp inte bara mot de utsatta, alltså modern och barnet, utan även mot den som faktiskt är våldsutövare, dvs. fadern (i de flesta fall) för att kunna förebygga våld (jfr SOU 2014:49).
Eftersom socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsnät spelar socialtjänsten och dess socialsekreterare som möter de utsatta barnen en viktig roll. De är eller bör vara en del i att hjälpa barn att bevaka deras rättigheter att få växa upp under tillräckligt goda och trygga livsvillkor för att utvecklas till individer som mår bra och som det går bra för i livet. Denna målbild är, trots att vi i Sverige lever i ett välfärdssamhälle inte ett mål som socialtjänsten alltid kan leva upp till. Många barn lever i familjer med svåra livsvillkor, såsom fäders våld mot mödrar, och som inte alltid har möjlighet att ge barnen de förutsättningarna som gör att barnet kan utvecklas till sin fulla potential. Eftersom socialtjänstlagen är en ramlag med stort handlings- och tolkningsutrymme finns inga självklara svar för hur arbetet med fäders våld mot mödrar skall ske, och just därför finns få begränsningar och många möjligheter till att arbeta med våldsamma fäder och deras familjer. För att kunna arbeta konstruktivt med fäders våld mot mödrar tror jag att en inventering av hur dagens arbete med dessa familjer ser ut behöver göras för att man sedan skall kunna fundera vidare på hur man önskar att arbetet skall ske.
PROBLEMFORMULERING
Föräldraskap i relation till barns rättigheter är ett komplext område. Å ena sidan har barn rätt till båda sina föräldrar. Å andra sidan kräver detta att barnet
garanteras trygga och stabila förhållanden med sin förälder för att barnet skall få en god hälsa och utveckling (jfr Socialtjänstlagen, 2001:453; Föräldrabalk, 1949:381). Det uppstår en spänning när dessa två rättigheter krockar, dvs när barnets rätt till båda sina föräldrar står i kontrast till att barnet kan behöva skyddas från en eller två bristande föräldrar.
Föräldraskap och jämställdhetspolitik är likaså ett komplext område. Att mäns våld mot kvinnor skall upphöra är ett av Sveriges jämställdhetspolitiska mål (Prop. 2005/06:155). Gemzöe (2002, s 19) menar att mäns våld mot kvinnor är ”den mest öppna och brutala formen av kvinnoförtryck”. Å ena sidan vill man främja jämställdhet genom att fäder kliver in och tar en större plats i barnens vardag (jfr Gottzen & Jonasson, 2012). Å andra sidan kan man behöva begränsa fäders föräldraskap när fäder utsätter mödrar för våld vilket även skadar barnets hälsa och utveckling (jfr. Socialtjänstlagen, 2001:453; Föräldrabalk, 1949:381). Det blir således motsägelsefullt när jämställdhetens två motpoler sammanstrålar dvs å ena sidan en man som är kvinnoförtryckare och å andra sidan samma man som främjas att ta plats som jämställd förälder.
Socialt arbete organiseras i hög utsträckning utifrån en heteronormativ ordning som riskerar att stärka traditionella syner inom kategorier såsom kön. Dessa diskurser tenderar att institutionaliseras och reproducera maktassymetrier, under- och överordningar som i förlängningen kränker och diskriminerar individer och/eller grupper av individer i samhället. Socialt arbete behöver därför kontinuerligt vara reflexivt och kritiskt för att motverka att vara en del i att reproducera en ojämlik samhällsordning och maktförhållanden (Mattsson 2012). Till följd av olika socialpolitiska diskurser, som jag lyft fram ovan, liksom
heteronormativa föreställningar om vad och hur en familj skall vara, finns det en risk att fäder som brister i sin föräldraförmåga till följd utav våld, blir osynliga i socialtjänstens arbete. Det finns en risk att ansvaret fortsatt till största delen läggs på mödrarnas förmåga att skydda barnen istället för fädernas och samhällets ansvar att skydda barnen från att uppleva våld (Bangura Arvidsson, 2003; SOU, 2014:49). För att kunna förändra samhälleliga strukturer kopplade till
föräldraskap, kön och våld behöver strukturerna först uppmärksammas och belysas (Matsson, 2012). Problematiken handlar således om att uppmärksamma fäders föräldraskap i relation till sina barns behov av trygga och ansvarstagande fäder, som de behöver för att få en gynnsam hälsa och utveckling.
Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att belysa hur fäder beskrivs i socialtjänstens utredningar då utredningarna aktualiserats till följd av att fadern misstänks använda våld mot modern. Syftet bryts ned i följande frågeställningar:
Hur närvarande är och görs fäderna i utredningarna?
Hur beskriver socialsekreterarna fäderna i socialtjänstens utredningar? På vilket sätt görs skillnader mellan föräldrarna beroende på kön?
BAKGRUND
I bakgrundskapitlet kommer jag presentera två olika definitioner av vad våld mot kvinnor och våld i nära relation innebär. Vidare kommer jag redogöra för
omfattningen av mäns våld mot kvinnor i Sverige idag liksom våldets
konsekvenser för barn som upplevt våld i hemmet och vilket ansvar samhället har att skydda och hjälpa dessa personer utifrån Socialtjänstlagen.
Definition av våld
Det finns olika definitioner om vad våld innebär. Nedanstående definition om våld mot kvinnor antog FNs generalförsamling 1993:
Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådan handling, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet (FN, 1995).
FNs definition inbegriper fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor. Den omfattar våld mot kvinnor inom eller utanför familjen såsom mödrar eller döttrar genom exempelvis misshandel, sexuellt utnyttjande, våldtäkt eller
köns-stympning. Likaså omfattar definitionen fysiskt, sexuellt eller fysiskt våld som förekommer i det allmänna, exempelvis på arbetsplatsen, utbildningsinstitutionen, handel med kvinnor liksom det våld mot kvinnor som begås eller tolereras av staten varhelst det förekommer.
FN lyfter fram våldshandlingar mot kvinnor i väpnade konflikter exempelvis mord, systematiska våldtäkter och sexuellt slaveri som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Våld mot kvinnor innefattar även olika typer av
tvångshandlingar exempelvis tvångssterilisering och tvångsaborter. Definitionen omfattar således många olika typer av våld mot kvinnor både i det privata och i det offentliga.
Den andra definitionen är Socialstyrelsens (2011) definition om våld i när
relation. ”Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott” (Socialstyrelsen, 2011). Nära relationer innebär nuvarande partner oavsett kön, före detta partner, förälder, barn, släkting vän eller bekant (a a). Socialstyrelsen (2011) menar att våld i nära relation kan innebära fysiskt våld såsom att bli knuffad, fasthållen, sparkad, slagen och örfilad.
Sexuellt våld innebär våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar där den
utsatte inte kan eller vågar säga nej. Psykiskt våld innebär hot om våld på ett direkt eller indirekt sätt mot den våldsutsatta och/eller mot eventuella barn. Verbalt förlöjligad och/eller förminskad räknas också som psykiskt våld. Social
utsatthet innebär att bli isolerad från släkt och vänner samt att bli nekad att få
delta i sociala aktiviteter. Ekonomisk och materiell utsatthet innebär att få sina tillhörigheter sönderslagna och förstörda, men det kan också innebära att den utsatta inte får tillgång till egna pengar eller tvingas skriva på kontrakt som senare får negativa konsekvenser. Personer som är i en beroendeställning på grund av att de är i behov av vård och omsorg i vardagen kan även utsättas för att inte få den vård de kräver, exempelvis utebliven medicin eller näringsfattig kost, vilket resulterar i vanvård. (a a).
Socialstyrelsens definition beskriver inte enbart en könsrelaterad våldshandling utan kan inbegripa våld mot båda könen i jämförelse med FNs definition som
enbart inbegriper våld mot kvinnor. Socialstyrelsen (2011) fokuserar på den nära relationen liksom betonar att våld i nära relation ofta är ett mönster av handlingar i jämförelse med FNs definition som inbegriper allt våld mot kvinnor oavsett systematik eller relation mellan den våldsutövande och våldsutsatta. FNs
definition inbegriper även statens våld mot kvinnor och våld inom det offentliga medan Socialstyrelsens definition avgränsas av relationen mellan våldsutövaren och den våldsutsatta. Både Socialstyrelsen (2011) och FN (1995) ger konkreta exempel på vilken typ av våldshandling som kan omfattas och båda visar på bredd, variation och grad av våldshandlingar.
I en ansats att kritisera det vuxencentrerade könsperspektivet som ofta ses inom forskning och politik, såsom kvinnomisshandel eller mäns våld mot kvinnor, väljer Eriksson (2003) att använda terminologin fäders våld mot mödrar och inte mäns våld mot kvinnor. Mot bakgrund av detta kommer jag att använda mig av denna terminologi i fortsättningen. Jag menar att det är av vikt eftersom
barnavårdsutredningar är tänkta att utgå ifrån ett barnperspektiv då det är barnet och dess behov som primärt står i fokus och inte föräldrarna och deras behov (Socialstyrelsen, 2015). Utifrån att det i forskningsöversikten framkommer att detta perspektiv saknas inom forsningen liksom att detta är mitt fokus vill jag ytterligare belysa och framhålla att jag i min uppsats har fokus på män just utifrån positionen fäder, ur ett barnperspektiv.
Förklaringsmodeller till våld i nära relationer
Det finns ett flertal olika förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor som tar sin utgångspunkt i olika teoretiska perspektiv (Lundgren, 2001).
Individualpsykologiska perspektiv rör individuella faktorer och hänförs till att den våldsamme mannen är avvikande, sjuklig eller störd jämfört med andra män. Socialpsykologiska orienterade perspektiv handlar om män som avvikande, men även kopplat till sociala förhållanden såsom social utslagenhet, arbetslöshet och/eller alkoholmissbruk (a a). Biologiska perspektiv söker förklaringar i fysiska och nedärvda egenskaper hos mannen såsom förhöjda halter av testosteron (SOU 2004:121). Gemensamt för dessa tre perspektiv är att de ofta rör individ nivån (a a). I motsats till dessa finns förklaringsmodeller som inriktar sig mot könsmakt vilket ger en strukturell förståelse (a a). Könsmaktsteoretiska förklaringsmodeller har sedan 1980-talet, inom den svenska välfärdsstaten liksom FN m.fl., kommit att utgöra en dominerande samtalsordning när mäns våld mot kvinnor skall förstås och förklaras (Heimer, Björck & Kunosson, 2014; Hydén, 2002; SOU, 1995:60; SOU 2004:121). Strukturella perspektiv såsom könsmaktsperspektiv, utgår ifrån att vi lever i ett patriarkalt samhälle med ojämställdhet mellan män och kvinnor där män ses som överordnade och kvinnor som underordnade. Våldet är ett uttryck för ett strukturellt och kulturellt förtryck som upprätthåller och reproducerar den manliga överordningen i samhället (Heimer, Björck &
Kunosson, 2014). Kvinnovåldskommissionen tillsattes i Sverige 1993 och är den första offentliga utredningen med direktiv att arbeta med ett kvinnoperspektiv (Nordborg, 2002; Höjer 2002). Ett viktigt utfall av kommissionen var att definitionen av våld i nära relation i svensk lagstiftning därefter sågs som ett könat fenomen, dvs. mäns våld mot kvinnor, och att detta ytterst är uttryck för en ojämlikhet mellan könen (SoU 1995:60).
Våldets omfattning
Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett, frekvent och aktuellt problem. Våld i nära relation är inte bara en folkhälsofråga utan också ett allvarligt samhällsproblem
som behöver förebyggas då dess konsekvenser ger stort mänskligt lidande liksom stora kostnader för samhället (Brottsförebyggande rådet (BRÅ), 2014; SOU, 2014:49). Var fjärde kvinna uppgav i Brottsförebygganderådets (2014) nationella kartläggning att hon varit utsatt för systematiska kränkningar och förödmjukelser, försök till inskränkning i friheten, hot, trakasserier, misshandel eller sexualbrott av en nuvarande eller tidigare partner. Samma kartläggning rapporterar att minst 150 000 barn i Sverige lever i en familj där det förekommer våld (a a). I Nationellt centrum för kvinnofrids (NCK) befolkningsundersökning lyfts utsattheten för allvarligt våld1 särskilt fram (NCK, 2014). 46% av kvinnorna i deras
undersökning uppgav att de någon gång under livet varit utsatta för allvarligt våld varvid förövaren oftast, men inte alltid, varit en man (a. a).
Få kartläggningsstudier har haft barnen i fokus men i de studier som finns framkommer att barn som lever i familjer där det förekommer våld i hög utsträckning har upplevt våldet och själva också utsatts för våld (BRÅ, 2014). Uppgifterna i ovanstående undersökningar är utifrån kvinnornas uppskattning om vad barnen upplevt, och inte barnens egna röster. Det är troligt att än fler barn upplevt modern bli utsatt för våld av fadern (a a).
Barn som upplever våld
Exakt hur många barn i Sverige som upplever våld i nära relation vet man inte men undersökningar pekar på att det kan handla om var tionde barn som någon gång upplevt våld i nära relation och var tjugonde som upplever våld ofta
(Eriksson, 2014). Det är oftast barnets fader som utsätter barnets moder för våld (a a).”Ur de berörda barnens perspektiv borde begreppet kvinno-misshandel
översättas med mammamisshandel” menar Eriksson (2003, s. 83).
Att uppleva våld kan ses som psykisk misshandel och att se eller höra våld kan innebära ett psykologiskt trauma för ett barn (Broberg 2008; Eriksson, 2014; Överlien 2012) Barnet blir offer för våldet och ses som brottsoffer (Lundgren, 2001; 5 kap 11§ Socialtjänstlagen 2001:453). Våld i familjen riskerar att ge barn allvarliga psykiska och beteendemässiga problem. Symtom kan vara ångest, depression, ätstörningar och aggressivt beteende (Överlien, 2012). Barn kan få somatiska besvär såsom astma, eksem, magont, sömnsvårigheter och huvudvärk. Barnet kan gå med ständig rädsla för att mamma skall dö och få koncentrations-svårigheter. Hen kan ta stort ansvars för hemförhållandena och hamnar inte sällan i lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar. Barnets skolprestationer kan påverkas negativt. En del barn utvecklar symtom som utgör posttraumatiskt stressyndrom PTSD. (Broberg, 2008; SOU 2006:65; Överlien, 2012).
Överliens (2012) studie Våld i hemmet – barns strategier visar på att barn som lever i hem där det förekommer våld i hög grad är aktiva subjekt som använder sig av strategier före våldet uppstår, under våldsepisoden samt efter våldsepisoden för att dämpa, avstyra eller förmildra våldet. Barnen lever i stor utsatthet och är i
1 ” Att man som barn har blivit påtvingad samlag ( inklusive försök) någon gång och/eller blivit
utsatt för annat sexuellt övergrepp vid upprepade tilfällen och /eller ibland/ofta blivit slagen med knytnäve, skadad med vapen eller liknande, och/ eller ofta blivit utsatt för annat fysiskt våld och/eller ofta blivit hotad med fysiskt våld och/eller ofta blivit kränkt, mobbad eller liknande och/eller vid upprapade tillfällen ha sett eller hört våld mellan föräldrarna.”(s. 64)
”Att man som vuxen någon gång har blivit påtvingad samlag eller liknande (inklusive försök) och/eller har blivit slagen med knytnäve/föremål/sparkad eller utsatt för våld med vapen och/eller
behov av hjälp och stöd. En grundförutsättning för att stöd och hjälp till barnen skall verka är att våldet har upphört (Broberg mfl , 2010). Forskning visar dock på att samhället brister i sin strävan att nå ut till de våldsutsatta barnen och ge dem den hjälp, stöd och information som de behöver och har rätt till (Överlien, 2012; SOU 2014:49). Barnen kommer inte heller till tals eller blir delaktiga i kontakten med myndigheter i önskvärd utsträckning (SOU 2014:49; Överlien, 2012).
Samhällets ansvar
Socialtjänsten är samhällets skyddsnät och har enligt Socialtjänstlagen 2001:453 (SoL) det yttersta ansvaret för att enskilda individer får den hjälp och stöd som hen behöver (2 kap 1 § SoL). Socialtjänstlagen fastslår att ”Barnets bästa skall beaktas vid alla beslut som rör barn” (1 kap 2§). Denna paragraf har sin grund i FNs barnkonvention som ratificerades av Sverige år 1990 (Prop. 1997/98:182). Enligt socialtjänstlagen har samhället ett särskilt ansvar för att se till barns bästa i allmänhet och barn som upplevt våld i nära relation i synnerhet (5kap 11 § SoL). Socialnämnden skall särskilt beakta även de kvinnor som varit utsatta för våld i nära relation och ge dem det stöd som de är i behov av (5 kap 11§ SoL). Social-nämnden ska vidare verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden (5 kap 1 § SoL). I Föräldrabalken 1949:381 (FB) fastslås bland annat att barn har rätt till omvårdnad, trygghet, och en god fostran (6 kap 1§ FB ). I nuvarande sociallagstiftning nämns inget specifikt om de våldsutövande fäderna. Detta uppmärksammas bland annat i rapporten Våld i nära relationer - en
folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete (SOU 2014:49). Rapporten
genomfördes på uppdrag av regeringen med syfte att lägga fram förslag för att motverka våld i nära relationer (a a). Rapporten belyser bland annat behovet av att sätta fokus på våldsutövaren genom att socialnämnden ska erbjuda hjälp och stödinsatser för att våldsutövaren ska förändra sitt beteende (a a). Utifrån detta föreslås ändring i socialtjänstlagen med en ny rubrik; våldsutövare följd av en ny paragraf som specifikt belyser socialnämnendes uppgift att verka för att även den som utövar våld mot närstående får hjälp och stöd att förändra sitt beteende (a a). Detta visar således på en tendens till att våldsutövare, i nära relationer börjar uppmärksammas som grupp och att denna grupp behöver belysas mer inom svensk socialpolitik för att kunna motverka våld i nära relation (jfr a a).
Socialtjänstens utredningsförfarande
En central uppgift för socialtjänsten är att bedöma föräldrars föräldraförmåga dvs hur föräldrarna kan möta sina barns behov så att barnet utifrån sina förutsättningar kan utvecklas gynnsamt och få en god hälsa och utveckling. (Socialstyrelsen, 2013). Detta avsnitt kommer presentera socialtjänstens utredningsförfarande utifrån regleringar i SoL och riktlinjer från Socialstyrelsen.
I SoL (11 kap 1§) fastslås att socialnämnden utan dröjsmål skall öppna utredning om nämnden får kännedom om uppgifter som kan föranleda någon åtgärd
avseende barn som far illa. Utredningen skall bedrivas skyndsamt och
färdigställas senast inom fyra månader om inte särskilda skäl föreligger (11 kap 2§ SoL). Modellen som Socialtjänsten, som jag undersöker, använder sig av vid utredning heter Barns behov i centrum (BBIC). Denna utredningsmodell har sin grund i FNs barnkonvention liksom i SoL (Socialstyrelsen, 2015). Målet med BBIC är att Sveriges socialtjänst skall kunna utföra en enhetlig och
evidensbaserad struktur vid handläggning, genomförande och uppföljning av ärenden inom socialtjänsten (a a ). BBIC-modellen ämnar ta ett holistiskt grepp om barnet och familjens situation. Utgångspunkten är att barnet påverkas av och
utvecklas i interaktion med närmiljö, omgivande miljö liksom indirekta miljö såsom föräldrarnas arbetssituation, boende och nätverk. En kartläggning görs därför av barnet och familjens helhetssituation med anmälan och dess innehåll i fokus. Utredningen skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna (Socialstyrelsen, 2015 11 kap 2§ SoL). Barnet och familjen skall göras delaktiga i utredningen och barnets rättigheter och barnets bästa skall vara vägledande (Socialstyrelsen 2015; SoL). Socialtjänsten skall samverka med andra verksamheter och aktörer runt barnet om så behövs och har möjlighet att hämta in information från verksamheter som påverkar barnets situation
(Socialstyrelsen, 2015; 11 kap 2§ SoL). Socialtjänsten skall utifrån kartläggningen av familjen identifiera och beskriva svårigheter och resurser för att kunna
motverka den förra och stärka den senare (Socialstyrelsen, 2015). Detta kan göras utifrån att identifiera risk- och skyddsfaktorer hos barnet, i familjen och i dess omgivning (a a). Socialstyrelsen (a a) har utformat en triangel för att på ett pedagogiskt sätt illustrera vilka tre olika delar kring familjen som är föremål för en utredning inom socialtjänsten. Första delen är barnets utveckling och innehåller information om barnets hälsa, utbildning, känslor och beteende samt sociala relationer. Den andra delen består av föräldrarnas förmåga och handlar om föräldrarnas förmåga att ge barnet grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, vara känslomässigt tillgängliga liksom ha ett säkerhetstänkt kring barnet. Den tredje delen är familj och miljö och handlar om barnets nuvarande familjesituation, familjens bakgrund, boende, arbete och ekonomi liksom familjens sociala nätverk och integrering (a a). Genom att väga samman de tre sidorna görs en bedömning av vad som är barnets behov liksom var socialtjänsten eller andra verksamheter kan stötta upp (a a). Samhällets ansvar är således bland annat att se till barns behov och barns bästa och utreda om de får sina behov tillgodosett av föräldrarna eller om det behövs hjälp- och stödinsatser från samhällets sida. För att utföra enhetliga utredningar tar socialtjänsten stöd i dels SoL och dels i BBIC-modellen.
FORSKNINGSÖVERSIKT
Jag har i litteraturen funnit vissa genomgående teman som jag anser är av vikt att ytterligare belysa och uppehålla sig vid. Följande tre teman tycker jag mig se när jag går igenom kunskapsfältet: Kön och föräldraskap i socialtjänsten, ifrågasatta fäders olika positioner och handlingsutrymme, liksom barnets perspektiv och våldsamma fäders beteende.
Litteratursökning
För att finna relevant forskning på temat har jag gjort en litteraturgenomgång på området. Jag har sökt relevant litteratur genom Malmö högskolas databas Summon som innehåller tidskrifter, artiklar böcker och e-böcker som finns på Malmö högskolas bibliotek. Vidare har jag sökt information i LIBRIS som har tillgång till alla böcker som finns på Sveriges högskolor och universitet. Jag har sökt genom artikeldatabasen Google Scholar liksom genom Artikelsök samt databasen Social Servecis abstract. Sökord som jag använt mig av är: faderskap våld, fadersroll våld, father violence, domestic violence fatherhood, våldsamma fäder, våld socialtjänst, barnavård våld, intimate partner violence father, pappa våld.
Relevant litteratur för ämnet har oftast lett mig vidare, genom referenser, till annan tillämplig litteratur inom ämnesområdet. Likaså har jag vid uthämtande av böcker på biblioteket funnit relevant litteratur på området i anslutning, i samma hylla eller avdelning, till den bok som jag lånat.
Kön och föräldraskap i socialtjänsten
Forskningen i Sverige gällande fäder till utsatta barn s.k. ifrågasatta fäder2, är
enligt Bangura Arvidsson (2003) frånvarande i dubbel bemärkelse. Dels utifrån att ifrågasatta fäder varit frånvarande i sina barns liv och dels frånvarande i
barnavårdsutredningar i socialtjänsten. Forskning som specifikt inriktar sig på föräldraskap och mäns våld mot kvinnor i Norden har varit relativt begränsad (Kön och våld, 2000). Eriksson och Hester (2001) menar att det finns en lucka mellan våldsamma män och fäder både vad gäller forskning, politik och praktik. Ointresset och frånvaron avseende forskningsfältet fäder som våldsutövare har varit påtaglig (Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson, 2003; Hautanen, 2002; Hearn, 1999, Pringle, 1998; Peled, 2000). Centrala perspektiv gällande faderskap har istället haft siktet inställt på jämställdhet, nya pappor eller vanliga pappor (Höjgaard, 1997; Plantin, 2001; SOU 2014:6). Mödrar inom kunskapsfältet har fått en dominerande roll och fädernas roll har kommit i skymundan (Andersson, 1995; Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson, 2003; Socialstyrelsen, 2004).
Forskning, baserat på intervjuer eller aktmaterial från socialtjänsten, visar att mammor i första hand ges ansvar för omsorgsbrist om sina barn medan pappor varken granskas eller ställs till ansvar (Andersson, 1995; Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson, 2003; Hilte, 2000; Kåhl, 1995). Sundell och Egelund (2001) drar i sin kunskapsöversikt om barnavårdsutredningar slutsatsen att det har blivit
vanligare under 1990 talet att fäder kontaktas av socialtjänsten under
barnavårdsutredningar men att kontaktas inte är liktydigt med att vara delaktig i utredningen. Konsekvensen blir bland annat att mödrar i allt högre grad än fäder erbjuds stödinsatser liksom skuldbeläggs när det framkommer brister i omsorgen om barnen (Ulmanen & Andersson, 2006).
Bilden av den traditionella modern konstrueras fortsatt som primära vårdnadshavare med omvårdnadsansvar om sina barn, trots delning av
föräldraförsäkring, inom socialtjänsten medan fäder konstrueras som sekundära (Bangura Arvidsson, 2003, Hilte 2000, Kåhl 1995). Hedin och Månsson (2000) menar att större delen av forskningen inom socialt arbete varit könsblind. Många socialarbetare är fast i könsstereotypa föreställningar om föräldraskap liksom mannens och kvinnans plats i samhället. Det sociala arbetet präglas av traditionella föreställningar och diskurser gällande föräldraskap vilket
reproducerar och upprätthåller skillnader mellan könen (Kullberg, 1994; Hilte, 2000; Ulmanen & Andersson, 2006). Konsekvensen blir att klienter behandlas och bedöms utifrån sitt kön och därmed på olika sätt (Kullberg, 1994). Kolfjord
(1997) menar att detta är ett resultat av att vi alla bär på samhällets värderingar och att maktperspektivet, som finns mellan kvinnor och män, inte alltid är
medvetandegjort för oss. Likaså inom socialtjänsten upprätthålls och reproduceras män och kvinnor i patriarkala strukturer genom att vi bortser från maktstrukturer (a a). Kåhl (1995) menar att modersfixeringen inom socialarbetarkåren, på en strukturell nivå, blir en del av kvinnors fortsatta underordning. Hon menar vidare
2 Begreppet ifrågasatta fäder har Bangura Arvidsson (2003) myntat och menar
härvid fäder till barn vars hemmiljö ifrågasatts och utretts av sociala myndigheter a a s 13)
att mödrar inte sällan ställs ansvariga att skydda barnen från olämpliga fäder med dåligt inflytande över barnen. Andersson (1984; 1991; 1995) menar att mödrars ansvar för barn i motsats till fäders ansvar ses vara större inom teori, ideologi och praktik inom socialt arbete vilket är explicit inom forskningsfältet. Ett exempel på ovanstående är bland annat Gunilla Peterssons (2006) artikel Närvarade mödrar
och tillräckligt frånvarande fäder. Om socialtjänstens bedömningar av föräldrars omsorg. Petersson (2006) undersöker om socialtjänsten ställer olika krav på
mödrar och fäders föräldraskap i barnavårdsutredningar. Vid genomgång av 26 barnavårdsutredningar, som slutat med placering utanför hemmet, finner hon skillnader i hur socialtjänsten beskriver fäder respektive mödrar. Vad gäller beskrivningar av fäder i utredningarna belystes sällan hur fäderna var som föräldrar och omsorgsgivare i relationen till sina barn eller vad de brukade göra tillsammans med sina barn. Dessa beskrivningar fanns dock allt som oftast avseende modern. Petersson (2006) kan i artikeln visa på en stereotypiserad bild av föräldraskap där mödrar beskrivs som otillräckliga och fäder som frånvarande.
I skuggan av pappa är en avhandling skriven av Maria Eriksson (2003). Syftet
med avhandlingen är att belysa hanteringen av fäders våld vid
skilsmässa/separation samt hur släktskap, kön och ålder konstrueras i relation till varandra. Hon tittar närmare på fäders våld i svensk politik samt i mödrars liv efter separation samt hur familjerättssekreterare, dvs socialsekreterare som utreder vårdnad och umgängesfrågor, hanterar fäders våld i sin professionella vardag. Eriksson (2003) går igen offentlighetspolitiska dokument, intervjuar mödrar som separerat från våldsamma fäder samt intervjuar familjerättssekreterare.
Eriksson (2003)menar att svensk offentlighetspolitik genomgått en transformering sedan andra världskriget. Synen har gått från en kärnfamilj som lever tillsammans till att vara en separerad kärnfamilj. Politiken liksom diskursen förutsätter dock att ett samarbete och vardaglig kontakt mellan de separerade fortgår smärtfritt.
Eriksson (2003) ställer frågan om ”svenska ” våldsamma fäder finns, med siktet inställt på diskursen inom svensk offentlighetspolitik. Utifrån tidigare forskning och utifrån avhandlingens empiri menar Eriksson (2003) att våldsamma fäder varken finns som begrepp, diskurs eller politisk fråga (jfr Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson & Hester, 2001; Hautanen, 2002; Hearn, 1990, 1999; Pringle, 1998; Peled, 2000). Våld kopplas inte samman med positionen far utan med våldsutövande män. Eriksson (2003) menar vidare att det inom politiken inte direkt finns någon väletablerad kritisk diskurs gentemot våldsamma fäders föräldraskap och det är därmed svårt att få fäder att ta ansvar för sina barns trygghet eller att förändras. Detta kan i förlängningen tolkas utifrån att mödrar i huvudsak förknippas med barns omsorg och välbefinnande och inte fäder (a a). Inom det politiska området utsatta barn är bilden något mer komplex. Antingen konstrueras den våldsamma fadern som socialt eller psykisk utsatt/avvikande eller som (invandrar-) fader i patriarkala familjestrukturer (a a). Eriksson (2003) menar att diskursen om fäder i den senare kategorin i och för sig kopplas samman med fäder men att dessa fäder konstrueras avvikande i svensk kultur och som andra än (svenska) majoritetsfäder (a a). Eriksson (2003) menar vidare att i de fall då fäders våld konstrueras som en central fråga vid familjerättsutredningarna är det våld mot medföräldern som står i fokus, inte mot barnen. Barn i
familjerättsutredningarnas konstrueras inte som direkt utsatta barn och
Förklaringsmodellen till våld ses därmed utifrån individualpsykologiska eller socialt orienterade förklaringsmodeller snarare än ur ett könsmaktsperspektiv. Eriksson (2003) pekar på att det finns en måttstock gällande mödrars föräldraskap och dubbla gällande fäders. Mödrar och fäders föräldraskap ses både som likt – föräldraskap- och olikt – moderskap/faderskap. I det första avseendet ses
moderskap som norm. Utifrån detta kan en fader definieras som en dålig förälder men en tillräckligt bra pappa vilket gör att han får tillgång till sitt barn, genom vårdnad och umgänge. ”Fäders föräldraskap omges av en dubbel moral som ökar våldsutövande fäders handlingsutrymme ytterligare: de kan brista i omsorg om barnen - genom att inte ta ansvar för deras trygghet- och utsätta dem för ett direkt psykologiskt våld – genom att göra dem till vittne av våld – och samtidigt framstå som (tillräckligt) bra pappor” (Eriksson, 2003, s. 312) Fäders föräldraskap ses därmed som (köns)komplementärt till mödrars föräldraskap. Faderns primära uppgift är att se till att barnet har två kön att identifiera sig med liksom att göra roliga saker tillsammans med barnet. Mödrars föräldraskap ses som det goda föräldraskapet som har huvudansvar för barnets behov och trygghet (Eriksson, 2003). Detta kan jämföras med och ställas i kontrast till vad Bangura Arvidsson (2003) funnit som tema gällande norm för moderna fäder såsom närvaro, ansvar, gränssättning liksom manlig förebild. Plantin (2001) konstaterar att fäder ägnar betydligt mindre tid åt sina barn än mödrar gör men att fäder nu jämfört med tidigare i högre grad är delaktig i den direkta omsorgen om barnet. Plantin (2001) lyfter fram att fäder ägnar mer tid åt barnen utanför hemmet, i det offentliga, såsom vid lek och fritidsaktiviteter. Plantin (2001) konstaterar att fäder på så vis tenderar att delta vid de roliga göromålen med barnen medan de tråkiga
göromålen lämnas åt modern.
Bangura Arvidsson (2003) har i sin avhandling Ifrågasatta fäder –olika bilder av
fäder till socialt utsatta barn ett trefaldigt syfte. Hon vill genom tre olika
perspektiv, socialtjänstens barnavårdsutredningar, intervjuer med
socialsekreterare samt intervjuer med fäder, försöka fånga bilden av ifrågasatta fäder/faderskap och deras relation till sina barn. Bangura Arvidsson (2003) utgår i sin avhandling från en konstruktivistisk syn på faderskap beroende av omgivande samhälle och strukturer. Bangura Arvidsson (2003) menar att socialsekreterarna som hon intervjuade visade på en ambivalens vad gäller att å ena sidan
upprätthålla och reproducera bilden av den traditionelle fadern avseende kön och könsskillnader och å andra sidan försökte fostra moderna fäder såsom att vara närvarande, sätta gränser, ta ansvar liksom var manliga förebilder åt sina barn. Även Cater och Forssell (2014) belyser det könskomplementära föräldraskapet, men utifrån ett barncentrerat perspektiv. Cater och Forssell (2014) intervjuade i sin studie Descriptions of fathers’ care by children exposed to intimate partner
violence – relative neglect and children’s needs, tio barn i åldrarna åtta till tolv år
på en skyddad kvinnojour i Sverige. Syftet var att fånga barnets perspektiv och hens beskrivningar av deras fäders omsorg om dem. Tre övergripande teman framkom i studien. Ett tema behandlar mödrar och fäders komplementära roller i sitt föräldraskap (jfr Eriksson, 2003). Barnen beskrev att fädernas roll var ytterst liten såsom back-up om mödrarna av någon anledning inte fanns där för att ta hand om dem. I övrigt framträdde en bild av mödrar som tillgodosåg barnets nästan alla behov, d.v.s. som den primära vård- och omsorgsgivaren och i praktiken snarare som den enda föräldern/omsorgsgivaren. Som konklusion framhäver Cater och Forssell (2014) att barn som upplevt våld i nära relation ser
sina mödrar som huvudansvariga för deras omsorg och välbefinnande och utesluter fäderna som detsamma. Denna artikel visar på problematiken med färders våld mot mödrar ur ett barns perspektiv i jämförelse med den övriga litteraturen som tar sitt avstamp från vuxnas perspektiv. Det som är värt att notera är att barn konstruerar mödrarna som primära vård- och omsorgsgivare och fäder som sekundära samt att dessa kompletterar varandra (jfr Bangura Arvidsson, 2003; Eriksson 2003; Hilte 2000; Kåhl 1995).
En ytterligare problematisering kring det könskomplementära föräldraskapet gör Cater och Forssell (2014) i sin artikel då de diskuterar olika sätt att se på
försummelse av barnet utifrån olika perspektiv och nivåer av försummelse. De argumenterar för en barnvänligare definition av försummelse då våld i nära relation förekommer och att föräldrarnas föräldraförmåga var för sig bör mätas mot barnets behov och inte den sammantagna föräldraförmågan i relation till barnet (a a). Utifrån ett könsperspektiv skulle detta kunna ses som mer jämställt då föräldrarna inte slås samman till ett föräldraskap där modern blir norm och fadern komplement utan som ett tudelat föräldraskap, med samma måttstock på moderskap respektive faderskap i förhållande till barnet (jfr Eriksson, 2003). En sådan bedömning av föräldraförmåga var för sig kan vara ett led i att synliggöra de olika rollerna inom föräldraskapet där modern inte behöver göras ansvarig för faderns brister vilket går i linje med Enanders (2014) tankegångar om att det behövs en medvetenhet kring ordval och tankemönster för att fäder och inte mödrar skall göras ansvariga för fäders våld. Socialtjänstens fokus vid våld i nära relation har traditionellt legat på mammorna och deras förmåga att skydda barnen. Våldet är fädernas ansvar och därmed dem som bör göras ansvariga och delaktiga i barnens skydd (a a). Fokus behöver sättas på våldsutövaren (SOU 2014:49). I Erikssons (2003) intervjuer med familjerättssekreterarna framkom temat professionalitet som (köns)neutralitet. Familjerättssekreterarna strävade i sitt arbete mot att förhålla sig objektiva och neutrala till både mödrar och fäder som de kom i kontakt med. Eriksson (2003) problematiserar förhållningssättet
(köns)neutralt utifrån att det anpassats utifrån fädernas situation och upplevelse i första hand. I praktiken betyder förhållningssättet att familjerättssekreterarna ansåg att det var partiskt att ta avstamp och handla utifrån moderns berättelse om våld medan att ta utgångspunkt och handla utifrån faderns berättelse/nekande till våld sågs som neutralt (a a). Detta kan jämföras med Hearn (1998) som
uppmärksammar att kvinnors erfarenheter tenderar att ges mindre legitimitet och trovärdighet än mäns. Mannens berättelse görs till norm och våldet omförhandlas och neutraliseras (Eriksson, 2003). Mattsson (2013) problematiserar att neutralitet och neutrala perspektiv på våld i nära relation riskerar att neutralisera och
osynliggöra våldet liksom att neutraliteten aldrig gynnar den utsatta parten. Mattsson (2011) menar att det följaktligen blir svårare för personal som arbetar med både våldsutövaren, mannen och den våldsutsatta, kvinnan att hålla fast vid kvinnornas underordning, i relation, och förhållande till männens överordning. Hearn (1998) menar att det är av vikt att våldsutsatta kvinnors perspektiv och erfarenheter tas tillvara och används till att rikta fokus och synliggöra de våldsamma männen som ”problemet”.
Eriksson (2002) menar att det är brottmålet och faderns rättssäkerhet som hamnar i fokus istället för skydd av barnet. ”På så sätt kan en professionalitet som
neutralitet öppna för en praktik som upprätthåller asymmetriska maktrelationer och i värsta fall möjliggöra (fortsatta) övergrepp från fadern mot såväl modern
som barnet” (Eriksson, 2003, s. 260). Ovanstående citat skär genom alla tre teman som jag lyft fram i litteraturgenomgången. Dels visar den på att kön delvis görs som en icke-fråga inom socialtjänsten (jfr Herz, 2012), dels visar den på att våldsamma fäders maktposition som vårdnadshavare inte ifrågasätts eller
minimeras till följd av hans våld utan att han fortsatt har stort handlingsutrymme. Vad gäller det tredje temat kopplat till barnets bästa riskerar professionellas neutralitet att resultera i att barnet inte skyddas utan att barnets bästa i fråga om att ha kontakt med och träffa sin fader går före skyddet.
Ifrågasatta fäders positioner och handlingsutrymme
Socialtjänsten tenderar att göra pappornas föräldraförmåga och ansvar osynligt liksom mammornas brister i föräldraskapet synligt och dominerande (Bangura Arvidsson, 2003). Hilte (2000) menar att mammorna konstrueras som de primära vårdnadsgivarna medan papporna blir sekundära. Sällan lyfts pappans brist på ansvar fram som något problematiskt (Bangura Arvidsson, 2003).
Resultatet utifrån Bangura Arvidssons (2003) perspektiv som tar avstamp i barnavårdsutredningar visar på att fäderna å ena sidan var närvarande i både utredningarna och i barnens liv men att informationen om fäderna var
fragmentarisk och bristfällig. Explicita omdömen eller värderingar om fäderna lyste med sin frånvaro i utredningarna (jfr Petersson, 2006). Fäderna beskrevs främst utifrån olika parter som deltagit i utredningen. Sammantaget var
spridningen av bilderna av fäderna stort mellan närvarande och ansvarsfulla fäder som var till glädje för sina barn till oansvariga, våldsamma, i konflikt med barnets mamma, skrämmande eller efterlängtade och behövda fäder. Att resultatet
gällande fädernas närvaro skilde sig från tidigare studier där de var frånvarande menade Bangura Arvidsson (2003) inte är motsägelsefullt utan snarare en
förändring/utveckling i synen på fäder inom barnavården utifrån samhällets ökade fokus på fäder samt på barnets bästa i att ha tillgång till båda sina föräldrar. Involveringen och dokumenteringen av fäderna i barnavårdsutredningarna menar Arvidsson Bangura (2003) kan vara ett uttryck för socialsekreterarna att möta upp till den socialpolitiska diskursen som handlar om att stärka fädernas relation till sina barn. Bangura Arvidsson (2003) fann tre teman för vad gott föräldraskap innebar såsom närvaro, ansvar och gränssättning. Bangura Arvidsson (2003) drar konklusionen att många fäder förvisso är frånvarande inom den sociala
barnavården och att en bidragande orsak till detta kan vara modersfixeringen och kvinnodominansen inom den sociala barnavården.
Det framkom i Bangura Arvidssons avhandling (2003) att socialsekreterarna hade liknande bedömningskriterier gällande mödrar och fäder men att kraven på fäder var lägre då de ej förväntades kunna upprätthålla samma föräldraförmåga som mödrarna. I detta återfinns samma tre teman för tillräckligt gott faderskap som i barnavårdsutredningarna dvs ansvar, närvaro och gränssättning utvidgat med ytterligare ett tema rörande att barn behöver sina fäder med avsikt om att få manliga förebilder. Dessa kan anses konstruera en norm för moderna fäder. I Redford och Hesters undersökning (1996) framkom att kvalitén på kontakten mellan våldsamma fäder och barn sällan ifrågasattes av professionella som kom i kontakt med familjen. Att fadern visade ett intresse var i sig tillräckligt för att han skulle få tillgång till sina barn och uppfattas som en ”tillräckligt bra pappa” (a a). Ovanstående visar på en bild av fäder som ges en undanskymd och osynlig position i förhållande till sitt barn vid barnavårdsutredningar. Å ena sidan blir de
osynliga, sekundära och komplement men å andra sidan förväntas heller inte lika mycket av dem som av mödrarna (jfr Andersson 1995; Bangura Arvidsson 2003, Eriksson 2003). Detta kan dels missgynna fäder då deras ansvarstagande och närvaro inte uppmärksammas i tillräckligt hög grad liksom att de riskerar att inte få tillgång till hjälp- och stödinsatser i lika hög grad som mödrar (jfr
Socialstyrelsen, 2004). Ett exempel på detta är vad som framkommer i Bangura Arvidssons (2003) avhandling då hon intervjuat fäder som uppger att de känt sig missförstådda och stämplade av socialtjänsten. De uppvisade känslor av
desperation, maktlöshet och ifrågasättande av sig själv som föräldrar och känslan av att behöva kämpa för att få vara närvarande för sina barn och betraktas som detsamma (a a). Socialstyrelsens rapport Jämställd socialtjänst (2004) menar att socialtjänsten måste utveckla arbetssätt för att uppmärksamma och stödja både mödrar och fäder i deras föräldraskap, detta i en strävan att män och kvinnor skall ha samma förutsättningar att få sina behov tillgodosedda.
Att fäder får en undanskymd och osynlig position i förhållande till sitt barn inom barnavården skulle kunna bli till barns nackdel. Dels för att deras fäder inte görs delaktiga och ansvariga för dem och därmed kan fäderna glida undan och dels de fäder som är närvarande men inte tillräckligt bra föräldrar för sina barn, eftersom dessa fäder ej kommer kunna identifieras, om de ej uppmärksammas i barnavårds-utredningar. Eriksson (2003) menar att jämställdhetssträvan (att fäder är
närvarande i barns liv) reproducerar, till skillnad från dess intention, en
ojämlikhetsordning. Eriksson (2003) visar på att mäns tolkningar och perspektiv ofta väger tungt och kan få tolkningsföreträde i jämförelse mot kvinnornas perspektiv, vilket tenderar att neutralisera våldet. Mannens berättelse görs till norm och våldet omförhandlas och neutraliseras (Eriksson, 2003). Detta kan jämföras med Hearn (1998) som uppmärksammar att kvinnors erfarenheter tenderar att ges mindre legitimitet och trovärdighet än mäns. Fäders
handlingsutrymme är därmed fortsatt stort, trots våld. Fäders position betyder frihet och rättigheter i förhållande till mödrar och barn när det förekommer våld i nära relation. Fäders kontakt med sina barn möjliggörs. Utifrån de misshandlade mödrarna och barnens perspektiv hindras ett arbete mot fäders våld och
skyddande av mödrar samt barn (Eriksson, 2003).
I motsats till att fäder görs osynliggörs lyfter Petersson (2006) fram exempel på barnavårdsutredningar som premierar fäders föräldraskap vilket Petersson (2006) menar har att göra med att det finns andra förväntningar på moderskap jämfört med faderskap. Petersson (2006) belyser diskurser utifrån kön såsom att en fader som närvarat vid ett föräldramöte noteras i socialtjänstens utredningar och bidrar till att han beskrivs som stabil medan ett missat föräldramöte från moderns sida noteras och beskrivs som ett ointresse. Vidare exempel är när fäder inte har kontakt med sina barn beskrivs som att han inte stöttar familjen medan när detsamma gäller för en modern beskrivs att hon har övergivit sitt barn (a a). Ovanstående fynd skulle kunna jämföras utifrån resonemanget kring köns-komplementärt föräldraskapet (jfr Eriksson, 2003). När fadern vars föräldraskap ses som komplementärt agerar på ett sådant sätt som går utanför vad som
förväntas av honom, såsom att vara manlig förebild och göra roliga saker med barnet, blir hans agerande något att notera. När modern som skall stå för omsorg och trygghet om barnet, går utanför måttstocken för moderskap noteras detta och värderas annorlunda jämfört med faderns agerade trots att de agerar likadant (jfr Eriksson, 2003). Således gynnas faderns position utifrån idén om komplementärt föräldraskap när han agerar utöver vad som förväntas utav honom.
I Erikssons och Hesters (2001) artikel Violent men as good-enough fathers? A
look at England and Sweden belyser de det gap som finns mellan våldsamma män
och fäder/omsorgsgivande män, i forskning, politik och praktik. Eriksson och Hester (2001) menar att våld mot kvinnor och våld mot barn både i Sverige och i England inom de olika sfärerna setts som två totalt skilda ting med olika
förklaringar och behandlats olika av professioner. När föräldrar separerar ses fadern inte längre primärt som våldsam utan som fader till barnet. Detta skulle kunna jämföras med Erikssons (2002) resonemang kring att fäders föräldraskap omges av en dubbel moral kring fadern som dålig förälder men tillräckligt bra
pappa vilket gör att hans handlingsutrymme ökar. Eriksson (2002) menar att det
finns en tydlig diskurs gällande en ”inadekvat misshandlad mamma” men att det saknas detsamma om en ”inadekvat våldsam pappa”. Detta ökar faderns
handlingsutrymme och i praktiken leder detta till att fäders intresse kan går före barn och mödrars intresse (a a).
Barnets bästa och våldsamma fäders beteende
Det tredje temat är ett tema som tar fast på våldsamma fäder utifrån barnets perspektiv och behov. Å ena sidan anses det vara till barnets bästa att ha tillgång till båda sina föräldrar (6 kap 2a§ FB). Å andra sidan anses det vara till barnets bästa att skyddas från en farlig förälder (5kap 11 § SoL). Spänningen uppkommer när ovanstående två definitioner för barnets bästa sammanfaller, dvs när barnets ena förälder anses utgör en allvarlig risk för barnets trygghet och välbefinnande, i långa loppet en risk för barnets hälsa och utveckling. Det är i detta spänningsfält som socialtjänsten ofta kommer in i familjer för att utreda, bedöma och ge förslag på hjälp och stödåtgärder till familjen.
Bangura Arvidsson (2003) menar i sin avhandling att det rådde en viss ambivalens hos socialsekreterarna vad gällde barnets bästa i att å ena sidan ha tillgången till sin fader samt att i vissa fall behöva skyddas från sin (farliga)fader. Det åligger mödrarna dubbla roller att dels tillförsäkra att barnet skyddas mot en farlig fader dels att se till att barnet träffar sin fader (Eriksson och Hester, 2001). Mödrar som vid separation hävdar faderns olämpliga våldsamma beteende blir dock sedda som icke samarbetsvilliga av familjerättssekreterare. Eriksson och Hester (2001) kan visa på att mödrar som försökt skydda sina barn mot att träffa misshandlande fäder i England fått fängelse respektive i Sverige setts som ett olagligt beteende som kan leda till vite (a a). Detta går i linje med vad som framkommer i Erikssons (2003) intervjuer med våldsutsatta mödrar. Centralt i mödrarnas berättelse är att familjerättssekreterare som de berättat för om våldet som fäderna utsatt dem för inte tas på allvar så länge det inte finns en fällande dom mot fadern. Argument om barnets bästa, den offentliga diskursen om jämställdhet liksom genom juridiska krav kan fäder få tillgång till sina barn medan juridiska instrument som modern kan använda sig av för att skydda sig och barnet är begränsade (a a).
Metell (2001) menar att ett gott föräldraskap är omöjligt att förena med
kvinnomisshandel eftersom det känslomässiga klimatet i hemmet präglas av makt och kontroll som ger negativa konsekvenser i barnets hälsa och utveckling. Att misshandla ett barns moder innebär därtill även en svår kränkning för barnet (jfr Broberg 2008; Överlien 2012). I Cater och Forssells (2014) artikel utkristalliseras en bild av våldsamma fäder som oengagerade i sina barns liv liksom oansvariga liksom icke omsorgsgivande. Fäderna beskrevs å ena sida vara fysiskt närvarande i hemmet och i vardagen men som passiva och lättirriterade vilket gjorde att
barnen fick ta ansvar i hemmet såsom att passa syskon, diska eller städa. Barnen beskrev att de saknade tillit till sina våldsamma fäder som snarare utövade kontrollerande makt och manipulation än att guidar dem (a a). Det tredje temat som Cater och Forsell (2014) uppmärksammar i sin artikel berör huruvida barnen tillskrev fadern som bra eller dålig förälder vilket visade sig bero på om fadern använde sig av våld eller ej. Att inte använda sig av våld verkar utifrån barnets perspektiv utgöra ett ”tillräckligt bra” faderskap. Även Eriksson (2010) lyfter fram att det gått att skönja vissa specifika uttryck hos våldsamma fäder såsom kontrollerande beteende, äganderättskänslor och självcentrering liksom är de sällan motiverade att förändra sitt föräldraskap till att börja med. En anledning som gör arbetet med fäder med våldsproblematik komplext är att de sällan erkänner sitt våld varken mot närstående eller myndigheter (Gottzén, 2013). Enligt Gottzén (2013) känner många av dessa män skam och skuld och förstår att våldet är en moraliskt förkastlig gärning. Gottzén (2013) menar att männen antar att människor runt omkring dem inte bara kommer att kritisera handlingen utan också̊ ta avstånd från dem som person om de får kännedom om våldet. Skammen gör att män generellt är försiktiga med att berätta om våldet för sitt sociala nätverk. Dessa män är inte sällan är ovilliga att se sig som kvinnomisshandlare, trots det våld de utövar (Gottzén, 2012). Därför behövs specifika arbetssätt inriktade till målgruppen (a a). I rapporten Våld i nära relation en folkhälsofråga (SoU 2014:40) liksom i Socialstyrelsens handbok Våld – Handbok om
socialtjänstens och hälo- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer
(2015) påpekas att ett sätt att fokusera på våldsutövaren är att social-nämnden bör erbjuda personer som utövar våld mot närstående stöd och hjälp för att kunna förändra sitt beteende eftersom det går i linje med barnets behov (a a).
Metell (2001) menar att samhället måste ställa högre krav på våldsamma fäder att ta sitt ansvar som förälder liksom erbjuda bättre resurser för behandling. Metell (2001) ser ett behov av att utveckla metoder och rutiner för våldsutövande fäder som hjälper honom att ta ansvar i sitt föräldraskap och delta i rehabiliteringsarbete med barnet. Erikssons (2010) menar att den våldsutövande fadern behöver arbeta med att skapa mer respektfulla, ansvarstagande och omsorgsgivande relationer till sina barn. Han behöver få insikt kring och förståelse för att relationen mellan honom och barnet inte är oberoende av relationen mellan honom och modern och att barnet påverkas negativt av hans våldsutövning mot modern. Eftersom
våldsamma fäder skadat sina barns känslomässiga trygghet behöver en tillit och ett reparationsarbete ske mellan barnet och fadern, på barnets villkor (a a). Metell (2010) menar att ta ansvar för sina handlingar innebär att fadern kan ge barnet stöd att prata om vad barnet upplevt och därigenom avlasta barnet från skuld och ansvar. Fadern behöver kunna reflektera kring hur misshandeln har påverkat barnet och hur deras relation skall kunna återuppbyggas trots det våld han utsatt modern för. Detta går i linje med vad Cater och Forssell (2014) lyfter i sin artikel gällande att föräldrarnas föräldraförmåga bör mätas var för sig vilket kan bidra till att professionella dels kan sätta mer press på ansvarstagande, engagemang och involvering från fädernas sida. Dels att fäderna inte bara ställs till ansvar för att upphöra med våldsutövningen utan även ta ansvar för den skada som redan har skett samt få hjälp att förbättra sin sammantagna föräldraförmåga då det i Cater och Forssells (2014) studie framkommer att hans förmåga, inte bara i relation till våldet kan vara bristfälligt (jfr Eriksson 2010, Metell 2001).
Eriksson (2010) framhåller att kunskap om våldsutövande män och barn som finns i dess närhet har funnits länge men interventionsprogram specifikt riktade till denna målgrupps omsorgsförmåga kommit först på senare år, det första programmet kom 2002. Eriksson (2010) menar att det finns ett omfattande behov av organisations- och metodutveckling för att man i högre grad skall kunna sätta fokus på våldsamma mäns ansvar för sina barns välbefinnande och återhämtning efter upplevelser av våld. En tendens till uttryckligare fokus på målgruppen våldsutövande fäder, eller män som omsorgsperson kan ses inom det sociala arbetets praktik i Sverige idag (Eriksson, 2007). Ett uttryck för detta är exempelvis SOU rapporten Våld i nära relation – en folkhälsofråga (SoU
2014:49), som bland annat belyser detta genom att föreslå att en ny paragraf i
socialtjänstlagen tillsätts med fokus på våldsutövaren enligt följande: ” Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utövar våld eller andra övergrepp mot närstående får stöd och hjälp att förändra sitt beteende.” (SOU, 2014:49, s. 29). Utifrån vad Eriksson (2010) framhåller liksom förslag på den nya paragrafen i socialtjänstlagen (SOU 2014:49) kan man skönja en viss riktning i att fokus riktas mot de våldsutövande fäders beteende i relation till sina barn vilket kan anses vara ett steg mot att tillföra ett barnperspektiv som är i linje med barnets bästa så till vida att våldsutövare uppmärksammas, kan sättas press på och
erbjudas stödinsatser riktade mot fädernas våld och dess konsekvenser.
Utifrån den forskningsöversikt som jag genomfört fann jag att studier relevanta för mina frågeställningar kopplade till ifrågasatt faderskap, specifikt våld och faderskap i socialtjänstens barnavårdsutredningar, dels lyser med sin frånvaro då antal studier är begränsade. Dels har de studier som jag funnit på området några år på nacken och är från 1990 talet och från början av 2000. Nya studier saknas således på området faderskap och våld inom socialtjänstens
barnavårdsutredningar. Utifrån en ökad medvetenhet kring frågor om våld i nära relation, se SOU rapporten Våld i nära relation – en folkhälsofråga (2014) liksom bristen på nya studier på området finns därmed ett glapp och behov av vidare studier framöver.
TEORETISK REFERENSRAM
I det här avsnittet kommer jag ta upp några teoretiska begrepp som används för att analysera och skapa förståelse för det empiriska materialet. Jag kommer redogöra för genussystemet, könsdikotomier och heteronormativitet. Dessa teoretiska begrepp bidrar till en förståelse av kön och föräldraskap både på en strukturell nivå och hur vi på en individuell nivå agerar i relation till dessa strukturer. Utifrån begreppen fångas utgångspunkten om att göra kön upp och visar hur manligt respektive kvinnligt kön (liksom moderskap/faderskap) kontinuerligt görs mellanmänskligt i alla delar och nivåer utav samhället. Dessutom synliggörs maktförhållandet som återfinns dem emellan. Kön görs således även inom socialtjänsten och i barnavårdsutredningarna. Faderskap görs, utifrån historiskt och kulturellt skapade föreställningar, kring normer om vad manligt är liksom görs moderskap utifrån föreställningar om vad som är kvinnligt (Plantin, 2001). Att utifrån dessa teorier om kön dels uppmärksamma och synliggöra, och dels förstå hur eller varför modern respektive fadern beskrivs, lyfts fram och synliggörs på olika vis, samt maktrelationerna dem emellan, är relevanta för studiens syfte. Utgångspunkten i denna studie är att faderskap och moderskap
betraktas som något som hela tiden görs, reproduceras och (om)skapas i de mellanmänskliga relationerna på alla nivåer i samhället utifrån förväntningar och förutsättningar på respektive kön. Hur fäderna beskrivs, hur de är närvarande i utredningarna liksom på vilket sätt som socialsekreterarna gör skillnad på
föräldrarna utifrån kön kan därmed tänkas bottna i olika normativa föreställningar och förväntningar som är kopplade till kön.
Vidare kommer jag använda mig av teorier kopplade till våld, dels
förklaringsmodeller för våld i nära relation såsom individuella- och strukturella förklaringsmodeller för att försöka förstå socialsekreterarnas beskrivningar och referensramar av faderns våld mot modern. Dels genom Per Isdals (2001) teori om hur våld kan uppfattas och förklaras av våldsutövaren och av personer i
omgivningen. Detta är av vikt för att kunna förstå hur det kommer sig att fädernas våld mot mödrarna, vilket är anledningen till anmälan och
barnavårds-utredningarna, i utredningarna görs om av både föräldrar och socialsekreterare till att handla om något annat än faderns våld mot modern.
Kön och föräldraskap
Genussystemet utgår från att det finns en systematisk ordning mellan könen som går att skönja i samhällets alla delar (Hirdman 1988). Genussystemet bygger dels på isärhållande av män och kvinnor, dels på en hierarki mellan könen där kvinnor underordnas och män överordnas (Hirdman, 1988). Isärhållandet skapas genom
genuskontraktet och är enligt Hirdman (2003) är en kulturellt nedärvd kontrakt
mellan könen gällande arbetsdelning, platser och egenskaper. Genuskontraktet verkar normerande och skapar könsstereotyper. Kritik mot genussystemet är att hierarkin mellan könen vägs in och att könen därmed ej kan ses som jämlika eller utifrån olika variationer. Genusordningen har även kritiserats för att vara entydig och statisk (Gemzöe, 2002). Det kan också vara av vikt att titta på hur andra hierarkier än kön samspelar exempelvis klass och etnicitet (a a). Jag har dock valt att avgränsa mig till att enbart fokusera kön i min studie.
Johansson (2012) menar att tankemodellen och stereotypen att män och kvinnor lever i skilda världar, talar olika språk och är lämpade för olika uppgifter har en stark påverkan på hur familjen utformas. Föreställningar kring kvinnor är exempelvis att de antas vara omvårdande, känslosamma, mjuka och
relationsinriktade. Män anses vara självständiga målmedvetna och förnuftiga. Mannen konstrueras som norm och kvinnan som avvikande. Kvinnan ses i förhållande till den manliga normen (Hirdman, 2003). Gemzöe (2002) menar att sättet att tänka kring manligt och kvinnligt är en grundbult i västerländskt tänkande. Detta grundar sig i dikotomier om kvinnligt och manligt och måste förstås relationellt mellan dessa två positioner (a a). Gemzöe (2002) benämner idén om motsatspar som genusdualism. Detta kan jämföras med Wests och Zimermans (1987)begrepp att kön görs (doing gender) hela tiden av individer i interaktion. Samtidigt som kön görs så gör vi också skillnader mellan könen (a a). Poängen med att göra kön är inte att det per definition legitimerar en social struktur utan att vi genom att vi gör kön också kan förändra strukturer.
Vad gäller moderskap, faderskap och ansvarstagande för barn menar Johansson (2012) att det bakåt i tiden, liksom fortsatt råder ett tydligt mönster.
Arbetsdelningen är könsspecifik och polariserad och mödrar tar större ansvar än fäder för barnen. Att mödrar fortsatt i högre grad än fäder tar huvudansvaret för barn menar Johansson (2012) har sin grund i, och bör förstås och analyserats
