I detta kapitel redovisas och analyseras resultaten av vårt empiriska material utifrån tidigare forskning och vår teoretiska utgångspunkt. Resultatet presenteras under fyra rubriker som grundar sig i studiens frågeställningar.
36
Vi har genomfört sju intervjuer med sju utbildade socionomer som arbetar med handläggning avseende insatser i ordinärt boende. För att svaren inte ska kunna härledas tillbaka till intervjupersonerna har vi valt att kalla dem informant 1, informant 2, informant 3, informant 4, informant 5, informant 6 och informant 7. Redogörelse för anhörigas roll vid biståndsbedömning
Vad gäller anhörigas roll vid biståndsbedömningen delade våra informanter liknande synsätt, att anhörigas roll vid inhämtning av information är avgörande om den enskilde saknar självinsikt i sin sjukdomsbild. En informant uttrycker sig ”särskilt om en person har demenssjukdom, då kan den anhöriga berätta hur det egentligen är”. Trots att våra informanter delar värderingar med att de anhöriga är en informationskälla nämns också en viss problematik, där biståndshandläggarna vill göra de anhörigas röst hörd utan att det går emot den enskildes önskan. Detta förklarar Informant 2 genom:
”Det är viktigt att höra den enskildes röst, dem anhöriga kan ta över samtalet helt ibland och dem anhöriga vill ibland att den enskilde ska ta emot mer hjälp än vad dem vill ha, Så man måste säkerställa om att det verkligen är vad dem vill ha. Så, de anhöriga kan vara bra men också motsatsen ibland ”.
Precis som Takter (2017:16) nämner i sin studie är det den enskildes behov biståndshandläggarna ska utgå från, vilket problematiserar förhållningssättet mot anhöriga och informationen som biståndshandläggarna får ta del av. Samtliga biståndshandläggare delade uppfattning om att anhörigas roll vid inhämtning av information kan vara avgörande för utredningen men att det inte alltid är lätt för biståndshandläggarna att förhålla sig till anhöriga i förhållning till den enskilde. Takter (2017:27) nämner en modell som ska ge ökad förståelse för
förhållningssättet till anhöriga, där modellen är uppdelad i fyra grupper; anhöriga som resurser, partnerskap med anhöriga, anhöriga som egen klientgrupp samt ersatt anhörig som omsorgsgivare. För att få ett bra resultat ska det finnas en kombination av samtliga grupper i den offentliga sektorn för att identifiera den enskildes behov samt för att kunna ge stöd till de anhöriga. Men det som blir tydligt i vårt intervjumaterial är att anhöriga i första hand räknas till grupp ett; anhöriga som resurser. De anhöriga åsidosätts till stor del då de inte är
primärmottagarna och de anhörigas roll blir då avgörande i förhållningssättet till biståndshandläggaren och informationen som framkommer.
Informant 2 berättar att det kan förekomma jobbiga samtal med anhöriga när de pratar över huvudet på den enskilde eller säger ”Varför pratar du med min mamma, hon fattar ändå ingenting, ingen idé att du håller på att fråga henne”. Informant 2 berättar att i de fallen så får hon ingen information som kan bidra i utredningen. Hon berättar att även om den enskilde inte är helt klar och adekvat är det viktigt att dennes röst blir hörd. Detta menar informant 2 inte alltid är lätt då det också är viktigt att göra den anhöriges röst hörd. Den anhöriges roll kan bli med andra ord bli överhängande och kontrollerande.
Anhörigas delaktighet
Enligt våra informanter kan anhörigas roll te sig olika, dock finns det en röd tråd i att i de flesta ärenden som aktualiseras är det minst en anhörig som är delaktig. Våra informanter framför också att de anhöriga är delaktiga i olika stor
utsträckning, men att våra informanter försöker motivera de anhöriga som har stor delaktighet till att ta emot hjälp från kommunen. Informant 2 berättar;
37
”Dem är helt slut, en del av dem gråter. Dem är gråtfärdiga för dem orkar inte mer och då får jag motivera, motivera, motivera. Vårt jobb består av det, att motivera till olika insatser”.
Takter (2017:86f) framför att motivationsarbetet är ett verktyg som biståndshandläggarna använder under biståndsbedömningens process.
Motivationen innefattar att motivera samt förtydliga för den enskilde och för de anhöriga vilka insatser som är tillgängliga för att tillgodose de behov som behövs tillgodoses. Motivationsarbetet behövs för att de anhöriga inte ska åsidosätta sin egna hälsa och välbefinnande för den hjälpbehövande. Ostwald (2009:5) uppger i sin artikel att omsorgsgivare som åsidosätter sig själva medför att deras mentala och fysiska hälsa försämras. Ostwald (2009:6f) framför ett önskemål på att det ska finnas copingstrategier för att omsorgsgivaren ska bevara sin fysiska hälsa med hjälp från samhället. Informant 4 framför att i de fall där de anhöriga har stor delaktighet informerar hon om att det finns hjälp att erhålla från kommunen, ”Jag vill ha en helhetssyn, där jag går igenom allt. Vad är det du gör och vad är det du hjälper till med? Jag brukar vända mig till sonen eller dottern när jag får reda på detta och berätta visste du att din mamma kan få hjälp av oss? Upplever du att du behöver hjälp med detta? Om det är tydligt att det är en anhörig som tar ansvar måste jag berätta att möjligheten finns att få hjälp av oss i form av avlastning”.
Informant 4 berättar att det är viktigt att motivera dem anhöriga till att ta emot hjälp av kommunen ”innan de kör slut på sig själva” då de i stor utsträckning försummar sitt eget hjälpbehov. Men förutsättningen för att anhöriga ska vara mottagliga för motivering innefattas av de anhörigas copingstrategier som ser olika ut för olika individer. Det bästa sättet för biståndshandläggarna att göra de anhöriga mottagliga är genom två olika typer av copingstrategier;
problemfokuserad coping samt känslofokuserad coping. Kombinationen av dessa coping strategier innebär att de anhöriga får utrymme till att ta emot hjälp från kommunen samtidigt som de får hjälp i att bearbeta de känslor som uppkommer (Öberg, 2013:66f). Informant 7 berättar att vid situationer där anhöriga behöver hjälp och stöd involveras anhörigkonsulenter som en extra resurs för att ge anhöriga det stöd de behöver.
Informant 5 fördjupar sig i anhörigas delaktighet och menar på att det ofta består av ett långvarigt motivationsarbete för att de anhöriga ska kunna släppa den pliktkänsla de känner mot den hjälpbehövande. Hon förklarar pliktkänslan genom att berätta att anhöriga ofta har lovat den hjälpbehövande eller känner att det är deras plikt som make/maka, barn eller sambo till att stötta och hjälpa.
”Har man levt ihop i 50 år, bott på samma ställe, ett giftermål förr var att man ska ta hand om varandra och det spelar stor roll vad det gäller make/maka. Det är såhär det ska vara, vi har lovat varandra”.
Szebehely nämner att anhöriga som stödjer, vårdar eller hjälper en närstående ofta förknippar detta med välbefinnande men också en känsla av skyldighet till att ta hand om sina närstående. Detta på lång sikt kan innebära att de anhöriga
försummar sina egna aktiviteter och kan försämra den egna hälsan (Szebehely, Ulmanen & Sand 2014,16). Szebehely nämner också att det idag ställs högre krav för att kunna få hjälp att erhålla resurser från kommunen än vad det gjordes för 30 år sedan. Szebehely problematiserar detta genom att resultatet blir att kravet på
38
anhöriga som vårdgivare blir högre då hemtjänstinsatserna inte kan kompensera den hjälp som kan erhållas på äldreboende (Szebehely, Ulmanen & Sand 2014, 9f). Informant 4 tycker att det är viktigt att få en helhetssyn på situationen och Informant 6 delar denna syn. Informant 6 menar på att det är många anhöriga som vårdar, hjälper en stödjer en närstående med hjälpbehov då de inte vet i hur stor utsträckning de kan få hjälp och stöd av kommunen. Detta menar Informant 6 leder till att de anhöriga stödjer, hjälper eller vårdar den närstående i en så stor utsträckning att de kör slut på sig själva ”..så inne i det, man är i en
överlevarsituation och ska se till att lösa det”. Informant 6 påtalar därför vikten av att motivera dem anhöriga till att ta emot hjälp och insatser för att fokus ska hamna på relationen som anhörig och inte relationen som vårdgivare.
Både informant 5, 6 och 7 berättar att det främst är makapar som känner att de har en pliktkänsla att ta hand om sin respektive genom stöd, hjälp eller vård.
Informant 6 berättar att man gärna vill visa en ”perfekt framsida” och Informant 7 berättar att det oftast fortsätter med en perfekt fasad tills att den anhöriga går på knäna,
”I största mån vill man klara sig själv, ta det steget och till slut blir det tyvärr så att det gått för långt att den ena partnern inte orkar längre. Att dem är väldigt utmattande och trötta. Den här självständighetsbiten, att någon annan ska komma in i mitt hem. Det är inte så lätt”.
Det kan tolkas i ovanstående citat att det inte enbart handlar om att känna en pliktkänsla till att vårda en närstående men också en känsla av sammanhang framförallt när det gäller makapar. Informant 5, 6 och 7 delar åsikt med att de par som varit gifta och bott ihop i flera decennier känner sig trygga i sin roll som vårdande make/maka och att deras upplevelser tillsammans i ung ålder givit dem verktyg för att kunna hantera saker som uppkommer senare i livet (Öberg 2013, 61f).
Takter nämner att Äktenskapsbalken används som referat vid avslag av
serviceinsatser från kommunen vilket blir problematiserande när man kollar på Takters modell (Takter 2017, 60). Trots att det framkommer en viss skiftning i synen på anhöriga när vi frågar våra informanter om delaktigheten i jämförelse till anhörigas roll. Anhöriga i sin roll ses som anhöriga som resurser och anhöriga i deras delaktighet ses som en kombination av tre grupper anhöriga som resurser, partnerskap med anhöriga samt anhöriga som klientgrupp. Det tydliggörs av våra Informanter att de anhöriga på ett omedvetet plan tas i större beaktning när de blir synliggjorda men att man fortfarande inte fyller hela Takters modell där man innefattar fjärde gruppen ersatt anhörig. Ersatt anhörig innebär den enskilde inte är beroende av sina anhöriga och att behovet främst tillgodoses genom
samhällsinsatser (Takter 2017, 27f). Detta blir problematiskt i fall som Informant 1 nämner att biståndshandläggarna har undantag när det gäller bedömningar av sambo, make/maka och serviceinsatser, ”när man bor tillsammans har man ett gemensamt hushållsansvar. Då tittar man på om den anhöriga kan vissa saker och på att det ska vara lagom belastning den anhöriga att göra det den andra inte längre klarar”. Informant 3 ställer sig lite annorlunda mot detta och menar på att anhörigas delaktighet inte ska spela någon roll i biståndshandläggningens process, ”Jag behöver inte utgå från att där finns någon anhörig, jag utgår från den enskildes behov. Det är ett plus att där finns en anhörig. Men jag utgår inte från det”.
39
Hur kan biståndshandläggare säkerställa anhörigas frivillighet gällande omsorgsgivande?
Informanterna var rörande överens om att det var viktigt att samtala kring frivilligheten och försäkra sig om att omsorgsgivande sker på frivillig basis. Det beskrivs också vara något att vara vaksam över redan när första kontakten med myndigheten tages. Det har även framkommit att mötet med brukare och anhöriga handlar om att vara medveten om att det kan vara ett känsligt för båda parter att diskutera huruvida det är möjligt för en anhörig att ge stöd och hjälp till sin närstående samt att brukaren inte längre har samma förmåga som förr (Jönsson & Harnett, 2015:27).
Samtliga informanter prioriterar att lyssna in anhörigas behov och upplevelse av situationen, även om det inte alltid har gett underlag för utredning av brukarens behov har det underlättat för informanterna att utreda anhörigas frivillighet. Detta uppger majoriteten av informanter kan göras vid separata möten för att kunna ha en mer öppen dialog. Informant 2 använder sig av en checklista för att säkerställa en jämställd biståndsbedömning. Informant 2 berättar att detta är ett verktyg för att förebygga ojämlika biståndsbedömningar baserat på kön, anhöriga eller för att säkerställa att både anhöriga och den enskilde blivit hörda under samtalet.
Informant 2 berättar att checklistan ska vara till för att försäkra sig om att ha ställt alla nödvändiga frågor således även frågor om huruvida anhöriga kan och vill vara behjälpliga med omsorg ”..om man frågar så har den enskilde gjort ett val och inte biståndshandläggaren på ett omedvetet plan”. Vilket också kan tolkas som att informanterna inte vill påverkas av egna förutfattade meningar eller omedvetna antaganden om fasen som brukaren och den anhöriga befinner sig i (Andersson, 2013:36 & 38). Det kan således förstås som att samtliga informanter också lägger vikt vid att ha förståelse för livets alla faser och vilka förväntningar brukaren kan ha på sig själv och vilka förväntningar den anhöriga kan ha på sig själv. Vidare har det även uttrycks att det är viktigt som handläggare att vara medveten om sina formuleringar så att en inte bidrar till att förstärka stereotypa föreställningar eller känsla av skuld och skam (Jönsson & Harnett, 2015:27). Informant 1 nämnde positiva termer som ett sätt att bemöta anhöriga och ger exempel på
formuleringar:
”(...) det är inte bra att säga vill du ha det så här? Det kan vara kränkande. Man kan istället säga önskar du ha det på ett annat sätt, eller hade du önskat ha det på ett annat sätt?”
Ovanstående kan i viss mening förstås som att det kan vara lätt för en utomstående i en annan livsfas att färgas av att den anhöriga ska enkelt ska ”acceptera” att denne inte längre klarar att ge omsorg till sin närstående, eller att brukaren ska acceptera att denne behöver hjälp från annan part (Andersson, 2013:330). Vilket kan förstås som en slags livskris utifrån Jönsson & Harnett (2015) resonemang om att inte längre ha en roll som är knuten till en viss bekräftelse (Jönsson & Harnett, 2015:27). Informant 6 berättar att det främst är 30-talister som stödjer sina närstående tills de når bristningsgränsen och upplever att dessa känner en viss press på att de ska vara omsorgsgivare, ”En del känner pressen själva, fast det är inte vi handläggare som sätter press”. Informant 6 menar vidare att 50-talisterna oftare tar emot stöd av kommunen,”(…)50-talister, de känner, detta hanterar inte jag. Detta ska kommunen ordna. Jag som har betalt skatt i så många år”. Vilket också understödjer det sociala livsloppsperspektivet som beskriver livsloppets olika faser präglade av samhällsförändringar och händelser, där en kan tillskriva medlemmar av dessa faser olika egenskaper. Det
40
kan även tolkas som att informant 6 menar att senare generationer är lättare att säkerställa att omsorgsgivande vilar på frivillighet (Andersson, 2013:36 & 38). Informanterna har även fört resonemang kring hinder för att kunna säkerställa frivilligheten hos de anhöriga. Informanterna var samstämmiga i att de handlägger ärende avseende en generation äldre som har svårt att släppa in hjälp från annan part och en slags plikttrogenhet till sin partner. Informant 3 beskrev just denna plikttrogenhet såhär ”(...) hon ringde till mig varje dag och sa jag vet inte vad jag ska göra jag har lovat honom att vi ska bo ihop resten av livet”.
Vidare kan det finnas påtryckningar från brukaren själv att denne önskar endast att stöd och hjälp kommer från en anhörig, vilket kan göra det svårt för den anhöriga att uttrycka sin uppfattning av situationen. Informant 1 säger ”..men dem anhöriga är inte skyldiga till att göra någonting. Finns det ett hjälpbehov är det vi i
kommunen som är skyldiga att..”. Informant 1 menar således att det kommunens ansvar att avlasta dem anhöriga. Informant 6 och 7 menar att den äldre
generationen inte vill belasta kommunen med sina behov och informant 7 säger: ”Den här generationen som är födda 20- och 30-talet klarar sig själva och är vana vid det. Det är stor skillnad från den nya generationen som tänker annorlunda. Den äldre generationen har varit gifta i 50 år och idag är det skillnad när folk skiljer sig och skaffar nya relationer”.
En kan förstå ovanstående utifrån det sociala livsloppsperspektivet som förklarar att människan under hela sitt livslopp möter olika rollförväntningar och livsstilar, eftersom samhället är föränderligt ändras också synen samt vilka egenskaper det tillskrivs på dessa roller och livsstilar. Vilket kan ge förståelse för att de födda på 20- och 30-talet har vuxit upp med andra förväntningar på exempelvis
partnerskap. Det kan även ge förståelse för varför handläggare födda flertal år efter brukarna har sin synvinkel och gör sin tolkning av varför de anhöriga vårdar sina närstående (Andersson, 2013:36 & 38).
Informant 4 efterfrågar en uppsökande verksamhet som verktyg för att nå ut till brukare och deras anhöriga. Informant 4 upplever att många anhöriga inte vet vilken hjälp de har rätt till eller vem man ska vända sig till för att få annan hjälp. Informant 4 anser det vara viktigt att ge kommunens invånare information om vilken typ av hjälp den enskilde och de anhöriga kan erhålla, ”(…)Jag skulle vilja att vi jobbade mer med uppsökande verksamhet så att man kan informera om oss, hemtjänsten, rehab, hjälpmedel i förebyggande syfte.”
Informant 4 menar att sådan kunskap kan underlätta hela processen eftersom samhällets medborgare i sådant fall skulle vara mer förberedda och veta var en ska vända sig för att kunna erhålla hjälp och stöd från kommunen. Denna form av besök menar informant 4 kunnat ytterligare säkerställa att hjälp och stöd som ges sker på frivillig basis. Baserat på den pilotstudie som genomfördes av
Socialstyrelsen, avseende kartläggning av anhöriga som ger omsorg till
närstående, indikerar resultatet på att en uppsökande verksamhet är önskvärt bland omsorgsgivare. I studien framgick att omsorgsgivare inte upplevde att
socialtjänstens information nådde fram (Socialstyrelsen, 2012:44).
Har IBIC haft betydelse för synliggörandet av anhöriga som omsorgsgivare vid biståndsbedömning?
Flera informanter uppger att IBIC har haft betydelse för synliggörandet av anhöriga vid dokumentation, då det bidragit till en rubrik som just inbegriper
41
personligt stöd och omvårdnad. Informant 3 upplever inte att IBIC ytterligare synliggjort anhöriga utan menar att de alltid funnits med i utredningar.
Informant 4 ställer sig väldigt positiv till införandet av IBIC vara positivt eftersom det uppmärksammar anhörigas situation mer än vad det tidigare gjort på grund av nytillkommen rubrik. Informant 1 för ett liknande resonemang och beskrev införandet av IBIC såhär:
”(...) om man känner till modellen så har man jämförelsevis med innan vi använde modellen ingen rubrik med anhöriga. Men i och med införandet av IBIC kom rubriken som gör att anhöriga synliggörs och deras behov av avlastning”.