"Hur hade Sverige sett ut utan anhöriga? Det tänker man ibland" - en kvalitativ studie av anhörigas roll vid biståndsbedömning ur biståndshandläggarens perspektiv

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö Augusti 2019

”HUR HADE SVERIGE SETT UT

UTAN ANHÖRIGA? DET TÄNKER

MAN IBLAND” -

En kvalitativ studie av anhörigas roll vid

biståndsbedömning ur handläggarens perspektiv.

JOSEFINE ANDERSSON

CENNET USEINOVSKA

2

”HUR HADE SVERIGE SETT UT

UTAN ANHÖRIGA? DET TÄNKER

MAN IBLAND”

EN KVALITATIV STUDIE AV ANHÖRIGAS

ROLL VID BISTÅNDSBEDÖMNING UR

BISTÅNDSHANDLÄGGARENS PERSPEKTIV.

JOSEFINE ANDERSSON

CENNET USEINOVSKA

Andersson, J & Useinovska, U. ”Hur hade Sverige sett ut utan anhöriga? Det tänker man ibland” En kvalitativ studie av anhörigas roll vid biståndsbedömning ur biståndshandläggarens perspektiv. Examensarbete i Socialt Arbete 15

högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för Socialt Arbete, 2019.

Vi har under vår socionomutbildning, genom media och kurslitteratur,

uppmärksammats på att de som drar det tyngsta lasset vad det gäller äldreomsorg är anhöriga. Vi valde därför att inrikta oss på de som möter människor som ansöker om hemtjänstinsatser och deras anhöriga i en hög utsträckning, nämligen biståndshandläggare avseende insatser i ordinärt boende. Studiens syfte är således att redogöra för biståndshandläggarens upplevelse av vilken roll anhöriga har vid biståndsbedömning. Studien har en kvalitativ ansats och grundar sig i 7

semistrukutrerade intervjuer. Resultatet av våra intervjuer har analyserats utifrån gerontologiskt social arbete vilket innefattar följande teorier: sociala

livsloppsperspektivet, copingstrategier och ålderism. Resultatet av vår studie är att anhöriga utgör en stor källa av information men som också kan fara väldigt illa av att åsidosätta sina egna behov för sin närstående.

3

“WHAT WOULD SWEDEN LOOK

LIKE WITHOUT YOUR

DEPENDANTS? YOU CAN

WONDER THAT”

A QUALITATIVE STUDY OF CARERS

PARTICIPATION UNDER NEEDS

ASSESSMENT OF THEIR KIN FROM A

CAREMANAGERS PERSPECTIVE

JOSEFINE ANDERSSON

CENNET USEINOVSKA

Andersson, J & Useinovska, U. “What would Sweden look like without your dependants? You can wonder that” A qualitative study of carers participation under needs assessment of their kin from a caremanagers perspective. Degree project in Social Work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.

We have during our education in social work, through media and course literature, drawn attention to that caregivers that take care of their close, elderly relatives are the ones who stand for most of the elderly care in Sweden. We have therefore concentrated on people who have the most contact with ones applying for

homecare and their dependants, who is called care managers. The purpose of this study is to describe the care managers experience of which role the dependants have regarding assistance assessment. The study has a qualitative approach and is based on seven semi structured interviews. The result of our interviews has been analysed through gerontology social work which contains of four theories: life-sequence perspective, sense of context, coping and ageism. The result of our study is that the dependants constitutes as a big source of information but is also at risk for health issues by disregarding their own needs while prioritizing the needs of the caretaker.

4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Om biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende ... 8

2. DISPOSITION ... 9 3. BAKGRUND ... 9 3.1 Begreppsdefinition ... 9 Brukare ... 9 Anhörig ... 9 Anhörigperspektiv ... 9 Frivillighet ... 10 Omsorgsgivare ... 10 3.2 Socialtjänstlagen (2001:453) ... 10

3.3 Individens behov i centrum – IBIC ... 10

3.4 Socialnämndens skyldighet ... 11

3.5 Stöd till anhöriga – Vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen ... 11

3.5 Makars gemensamma ansvar ... 12

4. KUNSKAPSLÄGET ... 12

4.1 Anhörigskap och biståndsbedömning ... 12

4.2 Omsorgsgivarnas behov av stöd och hjälp ... 13

4.3 Att vara anhörig inom hälso- och sjukvård ... 14

4.4. Att ge omsorg mitt i livet – hur påverkar det arbete och försörjning? ... 14

4.3 Statistik – anhöriga som ger omsorg till närstående ... 15

4.3 Sammanfattning av kunskapsläget ... 15

5. TEORI ... 16

Gerontologiskt socialt arbete ... 16

Sociala livsloppsperspektivet ... 16

Coping – att bemästra svårigheter ... 17

Ålderism ... 17

6. METODODOLOGISK ANSATS ... 17

6.1 Forskningsintresse ... 18

6.2 Kvalitativ ansats ... 18

Semistrukturerad intervjuform ... 18

6.3 Urval & bortfall ... 18

5

Arbetsfördelning ... 19

Inför intervjuerna ... 19

Under intervjuerna ... 20

Efter intervjuerna ... 20

6.6 Reliabilitet och validitet ... 21

6.7 Forskarrollen ... 21

6.8 För- och nackdelar med metodval ... 21

Upplevelse ... 21

Intervju på fältet ... 21

6.9 Etiska överväganden ... 22

7. EMPIRI ... 23

Presentation ... 23

Redogörelse för anhörigas roll ... 24

Anhörigas delaktighet ... 26

Anhörigas frivillighet ... 30

IBIC - Individens behov i centrum ... 35

8. RESULTAT & ANALYS ... 35

Redogörelse för anhörigas roll vid biståndsbedömning ... 36

Anhörigas delaktighet i biståndsbedömning ... 36

Hur kan biståndshandläggare säkerställa anhörigas frivillighet gällande omsorgsgivande? ... 39

Har IBIC haft betydelse för synliggörandet av anhöriga som omsorgsgivare vid biståndsbedömning? ... 40 9. DISKUSSION ... 41 Sammanfattning ... 43 10. FRAMÅTBLICK ... 44 REFERENSLISTA ... 45 BILAGA 1 BILAGA 2

6

FÖRORD

Vi vill tacka alla intervjupersoner för deras medverkan, utan dem hade inte denna undersökning varit möjlig att genomföra.

Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Finnur Magnusson för sitt tålamod, sina goda råd och framförallt sin förståelse för att alla studenters arbetsprocesser ser olika ut.

7

1. INLEDNING

Enligt 4 kap. 1§ Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få de tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd. Beviljat bistånd ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå och det ska också utformas på ett sådant sätt att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Den enskildes rätt till bistånd i form av hemtjänstinsatser prövas enligt ovan nämnd lag. Det framgår dock inte tydligt vad som menas med att den enskilde inte kan få sina behov tillgodosedda på annat sätt.

Skrivelsen förklaras i ett meddelandeblad från Socialstyrelsen som att den enskilde individen har ett förstahandsansvar, således måste individens alla egna resurser och möjligheter vara uttömda innan rätten till bistånd föreligger. Utgångspunkten vid biståndsbedömning vara att göra en individuell bedömning av behovet av bistånd baserat på omständigheterna i ärendet. Vad det är för omständigheter handläggaren ska ta i beaktning beskrivs inte vidare i meddelandebladet dock framkommer begreppet hushållsgemenskap.

Hushållsgemenskap avser att sköta hem och hushåll och är relevant i de ärende där sökanden har en samboende partner. Detta innebär att viss praktisk hjälp som sökandes partner utför kan tas i beaktning men får ej ges som skäl för avslag på ansökan avseende hemtjänstinsatser, således ska inte heller en anhörig ses som en insats (Socialstyrelsen, 2013).

Det framgår även tydligt i 5. kap. 10§ Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) att kommunerna är skyldiga att erbjuda stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående. Vidare har något som heter IBIC utvecklats, som sedan år 2008 haft namnet ÄBIC, äldres behov i centrum. Syftet var att skapa ett arbetssätt för handläggare och utförare inom socialtjänst som riktade sig till alla individer oberoende av ålder eller funktionsnedsättning som är i behov av insatser enligt SoL eller LSS. IBIC beskrivs vara ett slags stöd för handläggare inom

socialtjänsten vid biståndsbedömning när individens behov, resurser, mål och resultat ska identifieras, bedömas och dokumenteras. IBIC har även ett kapitel som riktar sig till uppmärksammandet av anhörigas behov under

biståndsprocessen och kan användas av biståndshandläggaren som ett stöd i samtal med anhöriga (Socialstyrelsen, 2016).

Trots ovanstående har vi under vår socionomutbildning, genom media och

kurslitteratur, uppmärksammats på att de som drar det tyngsta lasset vad det gäller äldreomsorg är just anhöriga. Det kan uppfattas som problematiskt eftersom syftet med både lagstiftning och framtagna arbetssätt är att förhindra detta.

Statistik publicerad av Socialstyrelsen (2018) visar att år 2017 hade omkring 313 000 äldre personer i Sverige någon form av hemtjänstinsats enligt

socialtjänstlagen (SFS 2001:453) varvid det kan antas att ungefär lika många äldre har deltagit en biståndsbedömning och således träffat en biståndshandläggare. I Stöd till anhöriga – Vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen framkommer att anhörigas situation och behov ofta

8

närstående. Vi finner det därför intressant att undersöka hur biståndshandläggare upplever anhörigas situation samt deras roll vid en biståndsbedömning.

1.1 Syfte

Syftet med denna studie är att redogöra för biståndshandläggarens upplevelse av vilken roll anhöriga har vid biståndsbedömning avseende insatser i ordinärt boende. Vi undersöker även biståndshandläggarens uppfattning om huruvida införandet av IBIC, individens behov i centrum, har varit fördelaktigt ur ett anhörigperspektiv under utredningssprocessen.

1.2 Frågeställningar

• Hur redogör biståndshandläggarna för sina upplevelser av vilken roll anhöriga har vid biståndsbedömning?

• Hur säkerställs att anhörigas omsorgsåtagande sker på frivillig grund under biståndsbedömningens process?

• Har införandet av IBIC underlättat för synliggörandet av anhöriga och deras eventuella behov under biståndsbedömningens process?

Avgränsning

Anhörigperspektiv kan vara aktuellt i fler fall än hos de som handlägger ärenden avseende insatser i ordinärt boende, vi har dock valt att avgränsa oss till detta område för att hålla oss inom den tidsram vi har blivit givna för att genomföra studien. Vidare har vi valt att inrikta oss på anhöriga i den mening som make, maka, sammanboende partner eller barn till den enskilde. Valet gjordes för att underlätta vår litteratursökning, vilken kommer att beskrivas mer utförligt i ett senare avsnitt.

Om biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende

Professionella som arbetar med handläggning av ärenden vilka avser äldre bör ha socionomexamen eller socialomsorgsexamen, och kallas för biståndshandläggare eller handläggare. Biståndshandläggare inom detta område kartlägger och

bedömer den äldre personens behov och resurser samt den egna förmågan att klara den dagliga livsföringen. Denna kartläggning mynnar sedan ut i ett bifall eller avslag på ansökan om insats enligt SoL (SFS 2001:453). Biståndshandläggare arbetar utifrån lagstiftning såsom allmän förvaltningsrätt, offentlighet och sekretess, familjerätts-, socialförsäkrings-, diskriminerings- och

arbetsmiljölagstiftning, samt regelverk på socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens område och rättspraxis (SOFS 2007:17).

Biståndshandläggare kan ha en del klientkontakt vilket ställer krav på ett professionellt förhållningssätt där den äldre behandlas med respekt och görs delaktig och har inflytande över biståndsprocessen. Biståndshandläggaren ska i fall där den äldres anhöriga är delaktiga under biståndsprocessen vara lyhörd för deras situation och uppmärksamma om det kan finnas behov av stöd även där. Vidare ska biståndshandläggaren kunna hantera motstridiga intressen och om bedömning görs att det finns behov av annan kompetens ska detta framföras på ett sakligt och adekvat sätt (SOFS 2007:17).

9

2. DISPOSITION

Arbetet kommer att presenteras i följande ordning: bakgrundsavsnitt där begrepp, förkortningar och lagstiftning kopplade till ämnet kommer att preciseras. Vår förhoppning är att detta avsnitt kommer ge läsaren en bra grund inför kommande kapitel.

Efter bakgrundsavsnittet följer ett avsnitt med en redogörelse för kunskapsläget relaterat till det valda studieområdet, som följs av ett avsnitt där vår teoretiska utgångspunkt presenteras. Sedan följer ett metodavsnitt där vi kort presenterar vårt forskningsintresse för att sedan gå igenom val av metod och vårt tillvägagångssätt samt för- och nackdelar med vårt metodval. Härefter följer en genomgång av de forskningsetiska principer som beaktats under studiens genomförande i avsnittet etiska överväganden.

Därefter redovisas vårt intervjumaterial i ett empiriavsnitt, vilket sedan genomgår en analys utifrån tidigare forskning och vår teoretiska utgångspunkt i avsnittet resultat & analys. Avslutningsvis följer två avsnitt med diskussion och med en framåtblick där vi ger förslag på framtida forskning.

3. BAKGRUND

Detta avsnitt syftar till att begripliga göra begrepp och förkortningar som är centrala för vår studie samt minska risken för upprepning eller missuppfattning i arbetet. Nedan förklaras således de förkortningar och begrepp som används genomgående i arbetet.

3.1 Begreppsdefinition

Brukare

Brukare är ett begrepp som används för den enskilde som mottager individuellt prövade insatser från socialtjänsten eller är föremål för en utredning

(Socialstyrelsen, 2013). Anhörig

Begreppet anhörig har vi valt att definiera genom Socialstyrelsens definition på närstående samt regeringens proposition Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående (Prop. 2008/09:82). Det innefattar i första hand familj och andra nära anhöriga som stödjer, hjälper, vårdar eller ger omsorg till någon som inte klarar sin vardag på egen hand. Det brukar vanligen vara make, maka,

sammanboende, registrerad partner, barn, föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, nära vän eller barn till partnern (a a).

Anhörigperspektiv

Handläggare inom socialtjänsten uppmanas att ha ett anhörigperspektiv i arbetet med brukaren för att uppmärksamma dennes behov av sin omgivning och personerna i den. Anhörigperspektiv beskrivs som att se, respektera, samarbeta och ta hänsyn till anhörigas synpunkter i de fall där anhöriga är involverade i den enskildes liv. Det anses vara viktigt eftersom det också belyser de anhörigas situation och eventuella behov stöd, varvid handläggaren kan bistå med information som kan vara till hjälp (Socialstyrelsen, 2016).

10

Vidare tillförsäkras anhöriga att den vård eller omsorg som brukaren erhåller är av god kvalitet genom att de görs delaktiga i utredningsprocessen och i insatsernas utförande, förutsatt att brukaren samtyckt till ett sådant deltagande

(Socialstyrelsen, 2016). Frivillighet

I Handläggning och dokumentation inom Socialtjänsten (2015) uppges att frivillighet och självbestämmande ska vara vägledande inom socialtjänsten. Frivillighet och självbestämmande innebär att den enskilde själv avgör om denne ska ta erbjudande om social tjänst, inom ramen för befintliga resurser. Detta innebär inte att socialtjänsten ska vara kravlös men deras uppgift innebär att de ska motivera den enskilde till en viss insats.

Omsorgsgivare

Omsorgsivare definieras av Socialstyrelsens rapport Anhöriga som ger omsorg till närstående- omfattning och konsekvenser (2012) som en anhörig inom familje- eller släktkretsen som ger omsorg till sin närstående som är långvarigt sjuk, är äldre eller har en funktionsnedsättning.

3.2 Socialtjänstlagen (2001:453)

Sveriges socialtjänst arbetar efter bland annat socialtjänstlagen (SFS 2001:453), SoL, vilken är en målinriktad ramlag som ska vara generaliserbar till kommuners behov och i förhållande till dess förutsättningar. SoL (2001:453) utgår från alla människors lika värde med lika rätt till social trygghet, vård och omsorg. Vidare uttrycks strävan efter att främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i livsvillkor och deltagande i samhället. Socialtjänstens arbete skall enligt SoL (2001:453) i största möjliga utsträckning utgå från att lösgöra och utveckla individens egna resurser. Viktiga punkter i SoL (2001:453) är respekt för individens självbestämmande, integritet och frivillighet. Individens åsikt och önskan skall således respekteras men det utesluter inte det faktum att verksamma inom socialtjänsten kan behöva arbeta motiverande för att individen skall tänka över erbjuden insats, i de fall som individen tackar nej eller är tveksam till denna (Socialstyrelsen, 2015).

Verksamma inom socialtjänsten skall också enligt SoL (2001:453) under

behovsbedömning och utredning tillämpa en helhetssyn vilken ser till individens hela livssituation med både möjligheter och svårigheter. Vidare skall stöd- och hjälpinsatser anpassas efter varje individs behov och talas om på ett sådant sätt att den som mottager sådant stöd eller sådan hjälp inte upplever utsatthet eller skam (Socialstyrelsen, 2015).

3.3 Individens behov i centrum – IBIC

Individens behov i centrum, IBIC, är framtaget av Socialstyrelsen och beskrivs vara ett stöd för handläggaren under biståndsprocessen. IBIC är ett systematiskt arbetssätt vilket syftar till att underlätta kartläggningen av individens behov och planeringen för hur dessa kan tillgodoses genom eventuell insats enligt SoL (SFS 2001:453). Således tas individens psykiska- och fysiska hälsa samt den sociala situation som denne befinner sig i in i bedömningen, vilket beskrivs kunna ge handläggaren en helhetsbild som möjliggör att tillvarata individens egna resurser och synliggöra eventuella hjälpbehov. Vidare ska detta bidra till att det är

11

individens behov som avgör eventuell insats istället för att anpassa individen och dennes situation till redan givna insatser (Socialstyrelsen, 2016).

3.4 Socialnämndens skyldighet

År 2009 ändrades bestämmelsen i 5 kap. 10 § SoL som fram till dess löd enligt följande: ”socialnämnden bör erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder”. Detta ändrades till att ”socialnämnden ska erbjuda stöd (…)”. Vidare fastställdes att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att tillhandahålla en vägledning som stöd i tillämpningen av lagstiftningen med relevans för socialtjänstens arbete med stöd till de personer som vårdar eller stödjer närstående (prop. 2008/09:82).

3.5 Stöd till anhöriga – Vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen

Som ovan nämnt fastställdes att i samband med att skrivelsen i 5 kap. 10§ socialtjänstlagen ändrades skulle Socialstyrelsen ta fram en vägledning för

tillämpning av lagstiftningen. I denna vägledning beskrivs syftet med anhörigstöd vara att minska ohälsa relaterat till psykisk, fysisk och social belastning som anhöriga kan uppleva när de vårdar eller ger omsorg till sin närstående. Vidare framgår att sådant stöd kan vara att kommunernas hemtjänst är välfungerande eftersom det kan skänka trygghet hos de anhöriga att vård och omsorg som brukaren erhåller av kommunen är av god kvalitet (Socialstyrelsen, 2016). Det beskrivs finnas två typer av stöd dels ett dirket stöd med insatser riktade till anhöriga, dels indirekt stöd som innebär att insatserna är riktade till den enskilde som också underlättar för anhöriga såsom viss hjälp i hemmet eller hjälp med den personliga omvårdnaden. För att en anhörig ska kunna erhålla indirekt stöd eller ens få vara med vid en sådan utredning krävs att den enskilde har gett sitt samtyckte till detta (Socialstyrelsen, 2016).

I utredning av den enskildes behov framkommer inte sällan ett behov av stöd eller avlastning hos dennes anhöriga också, vilket innebär att det den enskilde erhåller exempelvis ledsagning, avlösnings i hemmet, hemtjänst, dagverksamhet,

boendestöd samt korttidsboende eller korttidsvistelse. En sådan utredning beskrivs ha ett dubbelriktat syfte, där både anhörig och den enskilde gynnas av beslutet. För att kunna bevilja sådana insatser krävs dock samtycke från båda parter. Finns det motstridigheter mellan parterna måste handläggaren försöka uppnå en lösning som tillgodoser båda parters behov. Det handlar således om att som handläggare att vara lyhörd för båda parters behov och önskemål, så att insatsen tjänar det ovan nämnda dubbelriktade syftet (Socialstyrelsen, 2016).

Anhöriga kan själva ansöka om bistånd och kommunen har ett ansvar att

informera om anhörigas rätt till stöd samt att stödet utformas efter varje anhörigs behov. Det ska inte finnas några begränsningar vad det gäller vilken typ av stöd som går att ansöka om och sådan ansökan ska behandlas på samma sätt som vilken annan ansökan som helst. Vidare ska handläggaren alltid utgå från att anhörigas insatser vilar på frivillighet och det är således upp till anhöriga i vilken utsträckning detta görs (Socialstyrelsen, 2016). Det har dock uppmärksammats om att få anhöriga ansöker om bistånd för egen del. Orsaken har visat sig vara att anhöriga inte har haft kännedom om deras rätt till stöd och att stödet utformas efter deras individuella behov, varvid det är viktigt att som handläggare att

12

informera anhöriga om kommunens stöd till anhöriga och hur detta kan utformas (a a).

3.5 Makars gemensamma ansvar

Enligt 6 kap. 1 § äktenskapsbalken (SFS 1987:230) ska makar efter sin förmåga bidra till det underhåll som behövs för deras gemensamma och personliga behov ska tillgodoses.

Denna paragraf beskrivs som ett komplement till äktenskapsbalkens inledande kapitel om allmänna förhållningsregler vilka bland annat nämner makars

gemensamma ansvar för vård av hem samt att fördelningen av utgifter och sysslor ska fördelas jämnt. Hushållssysslor såsom att till exempel tvätta, städa hemmet och inköp ska således fördelas makarna emellan. Däremot finns ingen skyldighet gällande vård och omsorg för den andre utan det ska vara upp till varje gift par om och i vilken utsträckning som det bistås med sådan hjälp (prop.2008/09:82).

4. KUNSKAPSLÄGET

I detta avsnitt kommer tidigare forskning med relevans för området att

presenteras. Med forskning avser vi vetenskapligt granskade artiklar, rapporter och avhandlingar. Till detta kommer material som innefattar statistik på antal anhöriga som vårdar, stödjer eller ger omsorg till närstående och forskning om varför anhöriga utgör den större delen av omsorgsgivare samt dess konsekvenser. För att få insikt i det redan befintliga kunskapsläget inom området som vår studie avser undersöka genomfördes en litteratursökning i databasen PsycINFO. De sökord vi valde att använda oss av elderly AND (family OR husband OR wife OR children) AND (”home care” OR ”home service”) AND (”needs assessment”).

4.1 Anhörigskap och biståndsbedömning

Martina Takter arbetar som närståendekoordinator i Malmö Stad och är doktorand vid Malmö Universitet. Takter har skrivit en avhandling med syfte att undersöka anhörigskapet genom biståndshandläggningsens praxis som kommer redogöras för nedan (Takter, 2017:24).

Takter (2017) nämner i sin studie att man i en organisation kan definieras genom olika kategorier, såsom ”den enskilde” samt ”anhörig”. Detta innebär att

kategorierna definierar vems behov ska bedömas och vem ansvaret ligger hos. Det är ”den enskilde” som behovet kretsar runt och det är också denne som beslutar om denne vill tacka ja eller nej till insatser och den anhöriga får i viss mening acceptera de insatser som beslutas. Hon förklarar vidare att anhöriga får

avlastning, såsom växelboende för ”den enskilde” med förutsättningen att ”den enskilde” givit sitt samtycke (Takter, 2017:16 & 18).

Takter (2017:16) nämner en modell som är utarbetad av forskare Julia Twigg som ska ge en ökad förståelse för bland annat hälsa- och sjukvårdens förhållningssätt till anhöriga. Modellen delar upp anhöriga i fyra grupper; anhöriga som resurser, partnerskap med anhöriga, anhöriga som egen klientgrupp samt ersatt anhörig som omsorgsgivare. Anhöriga som resurser innebär att anhöriga har den primära omsorgen om den enskilde och att hälsa- och sjukvårdsinsatser endast blir aktuella när omsorgen inte kan tillgodoses på annat sätt. I denna grupp åsidosätts anhöriga

13

då de inte är primärmottagare och utrymme ges inte för deras behov av insatser på grund av strukturerad dokumentation. Partnerskap med anhöriga innebär att man har ett synsätt på ett partnerskap för den enskildes hjälpbehov mellan anhörig och samhällsinsatser och att detta sker på frivillig bas. Den anhöriga kan få insatser såsom avlastning eller utbildning för att stärka den anhöriges roll som

omsorgsgivare. Anhöriga som klientgrupp innebär att den anhöriga är den som är i behov av hjälp såsom insatser men att insatserna inte synliggörs då man erbjuder insatser för den enskilde i hemmet, såsom städ, tvätt osv. Ersatt anhörig som omsorgsgivare innebär att ett oberoende är grunden både för den enskilde samt den anhöriga och att hjälpbehoven främst tillgodoses genom samhällsinsatser. Detta medför att den enskilde inte är beroende av sina anhöriga och att relationen mellan anhörig och den enskilde är balanserad. Detta kan också resultera i att den anhörige kan bli utesluten från delaktigheten (Takter, 2017). I offentlig sektor är det ofta kombinationer av ovanstående grupper som identifieras. En kombination av de tre första grupperna innefattar att kommunal verksamhet ger stöd till anhöriga genom ex. avlösning för att den anhöriga ska orka ge stöd, hjälp, vård eller omsorg. I den fjärde gruppen ges utrymme för anhöriga att välja

förhållningssätt till sitt anhörigskap. Detta resulterar i att verksamheterna kan identifiera vem och i vilken utsträckning stöd behövs, både till den enskilde och den anhöriga (Takter, 2017).

Motivation benämner Takter (2017) som ett slags verktyg under

biståndsbedömningens process vilket oftast innebär att övertyga den enskilde eller anhöriga till att ta emot olika insatser, samt att förtydliga vilka insatser som är tillgängliga för att tillgodose den hjälpsökande. Samtalet fungerar som en funktion för myndighetsutövaren och samtalet styrs för att bedöma vilket behov den

hjälpsökande har och hur dessa kan tillgodoses. Således menar hon att insatserna är givna efter det utbud en kommun har att erbjuda och om det inte finns

variationsbredd på insatsernas utformning innebär det ett större motivationsarbete för biståndshandläggarna för att tillgodose den enskildes behov (Takter, 2017:87). Takter (2017) nämner även äktenskapsbalken (1987:230) som används vid

biståndshandläggning i vård och omsorg. Äktenskapsbalken innefattar bland annat ett gemensamt ansvar i hushållet för att fördela sysslor samt ekonomi och visa varandra trohet och hänsyn. I äktenskapsbalken omnämns inte uttryckt

omvårdnadsansvar eller att man ska överta partners göromål i hemmet. Takter problematiserar därför det faktum att äktenskapsbalken används vid

biståndsbedömning då studier från Socialstyrelsen år 2003 har påvisat att

biståndshandläggare refererat till äktenskapsbalken vid avslag av serviceinsatser.

4.2 Omsorgsgivarnas behov av stöd och hjälp

Sharon K. Ostwald, doktorand vid Texas universitet, lyfter i sin artikel

omsorgsgivarens behov av hjälp och stöd för att behålla sin egen hälsa. I artikeln framgår att forskning om omsorgsgivande ofta lägger fokus på

omsorgsmottagarens behov. Ostwald menar att forskningen således har syftat till att ge omsorgsgivaren copingstrategier för att hantera dessa och minska risken för utbrändhet, depression och upplevd stress. Ostwald menar vidare att det däremot finns en viss avsaknad av studier kring omsorgsgivarens hälsa och hälsofrämjande beteende, vilket Ostwald menar ytterligare lägger fokus på omsorgsgivande utifrån omsorgsmottagaren (Ostwald, 2009:6).

Ostwald uppger att det visats sig att omsorgsgivare åsidosätter sig själva i den utsträckning att både den mentala och den fysiska hälsan försämras. Försämrad fysisk hälsa menar Ostwald leda till att omsorgsgivaren själv med åren kan

14

utveckla sjukdomar och funktionshinder vilka hade kunnat undvikas med daglig fysisk aktivitet och näringsriktig mat. Det kan därmed tolkas som att Ostwald efterfrågar en helhetssyn vad det gäller att studera omsorgsgivarens hälsa, för att inte endast adressera psykisk ohälsa med copingstrategier utan även lyfta

strategier för att omsorgsgivare ska bevara sin fysiska hälsa med hjälp från samhället (Ostwald, 2009:5).

4.3 Att vara anhörig inom hälso- och sjukvård

Micheal Petty, publicerade en vetenskaplig artikel år 2015 som beskrev

familjeomsorg och vård av anhörig som en stor avlastning för hälso- och sjukvård och är därmed en viktig resurs. Petty menar att vid utskrivning av patient förs ofta diskussionen om vem som ska sköta eftervård, majoriteten av gångerna menar Petty att det blir en familjemedlem eller partner. Petty poängterar därför att det är oerhört viktigt att vården i ett tidigt skede kan identifiera behoven gällande anhörigas vilja, kompetens samt ambitioner för att ta hand om en närstående i exempelvis hemmet. Vidare uppger Petty att det är också viktig att vården hela tiden är med och stöttar, eller som det uttrycks i artikeln “ att vårda vårdgivaren”. Petty menar att resultatet av att man inte gör det kan leda till risker med att en anhörig inte känner stöttning och därmed också lämnar uppdraget som

omsorgsgivare (Petty, 2015:70f).

4.4. Att ge omsorg mitt i livet – hur påverkar det arbete och försörjning?

Marta Szebehely professor i Socialt arbete, Petra Ulmanen lektor på Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet och Ann-Britt Sand, lektor vid

institutionen för socialt arbete har länge forskat i frågor avseende äldreomsorg och omsorgsgivande. År 2014 gav de ut en rapport med syftet att åskådliggöra

anhörigomsorgens omfattning samt vilken inverkan det kan ha på omsorgsgivarnas vardag, arbete och försörjning.

Av rapporten framgår att det finns begränsad kunskap i Sverige om anhörigomsorgens konsekvenser för vardagsliv, arbete och försörjning.

Internationell forskning visar att när omsorgsansvaret blir omfattande försummar omsorgsgivaren sig själv i den utsträckning att fritidsaktiviteter och umgänge med nära och kära väljs bort. Orsaken har främst visat sig vara att omsorgsgivaren känner en tidspress vilket kan påverka på många olika plan, däribland möjligheter till eller fortsatt arbete. Szebehely, Ulmanen & Sand (2014) nämner att en del behöver ta ut ledighet, gå ner i tid eller rent av gå i förtidspension för att kunna ombesörja den närståendes behov av stöd och hjälp. Stöd och hjälp som kan innebära allt från personlig omvårdad till att sköta den närståendes kontakter med myndigheter och vårdgivare (Szebehely et al., 2014:8) Detta menar Szebehely et al. (2014) förstärka belastningen som omsorgsgivaren upplever och kan leda till nedsatt fysisk hälsa (Szebehely et al., 2014:16).

Det redovisas även att äldreomsorgen minskade kraftigt mellan 1980- och 1990-talen och denna minskning har fortsatt under 2000-talet samt visar på en

förskjutning från äldreboende till hemtjänst. Minskningen förklaras med viss förbättrad hälsa hos äldre men också att det idag ställs andra krav på att erhålla äldreomsorg än tidigare. Det har visat sig att för att den enskilde idag ska få någon form av äldreomsorg krävs sämre hälsa och funktionsförmåga än för trettio år sedan. Resultatet av detta menas innebära ett ökat tryck på anhöriga eftersom

15

hemtjänsthjälp inte kan kompensera för all den hjälp som kan erhållas på äldreboende med personal dygnet runt (Szebehely et al., 2014:9f).

Vidare nämner Szebehely et al. (2014) att undersökningar har visat att personer som ger stöd och omsorg till närstående ofta förknippar detta med glädje, tillfredsställelse och ett slags bekräftande i att vara behövd. Det har även redogjorts för en annan sida av det som beskriver tidsbrist, att känna sig uppbunden, ökad trötthet, stress och en slags skyldighet att ta hand om sin närstående. Varpå omsorgsgivande kan påverka en individ till en grad att egna aktiviteter, så väl fysiska som sociala, väljs bort på grund av upplevd tidsbrist vilket visat sig försämra både fysisk och psykisk hälsa hos omsorgsgivare (Szebehely et al., 2014:16).

4.3 Statistik – anhöriga som ger omsorg till närstående

2012 genomförde Socialstyrelsen på uppdrag av Regeringen en pilotstudie som syftade till att undersöka i vilken omfattning anhöriga ger omsorg till närstående, samt vilka eventuella konsekvenser detta kan innebära för de anhöriga.

Förhoppningen var att resultaten skulle belysa områden där samhällets stöd till anhöriga kunde förbättras. I studien benämns anhöriga som hjälper, stödjer eller ger omsorg till närstående som omsorgsgivare. Studien genomfördes då det ansågs finna behov av att förbättra samhällets stöd till anhöriga (Socialstyrelsen, 2012:9f).

Av studien framgår att omsorgsgivande till närstående är störst mellan åldrarna 45–64 år. Vidare framkommer att 31 % ger omsorg dagligen, 46 % ger omsorg minst en gång per vecka och 23 % minst en gång i månaden.

Föräldrar visade sig vara den främsta omsorgsmottagaren, där hälften av respondenterna svarade att de gav omsorg till en eller flera föräldrar (Socialstyrelsen, 2012:21).

Av de respondenter som är 65 år och äldre var upplevelsen att de inte får de stöd eller information de behöver från offentliga verksamheter och sällan hade någon annan anhörig som kunde ge avlastning (Socialstyrelsen, 2012:41). Studien visar att påfrestningarna upplevs som större för de personer som ger omsorg till

gruppen make, maka, eller partner. Vilket uppges kan tänkas vara på grund av att omsorg för dessa individer tenderar att vara mer omfattande och intensiv.

Omsorgsgivarna för denna grupp uppgav också sämre upplevd hälsa samt omsorgsgivandet skapade ekonomiska problem (Socialstyrelsen, 2012:13). Avslutningsvis ombads respondenterna uppge vilken typ av stöd eller hjälp som de ansåg sig vara i behov av. Det framkom då önskemål om ekonomiskt stöd, avlastning, korttidsboende, någon utomstående att tala med, samordning av sjukvård, samordning av boendefrågor, rehabilitering, färdtjänst och

sjuktransporter, praktisk hjälp avseende hushållssysslor, tekniska hjälpmedel samt juridisk rådgivning (Socialstyrelsen, 2012:44).

4.3 Sammanfattning av kunskapsläget

• Biståndsbedömningen utgår från den enskildes behov och avlastning för anhöriga kräver samtycke från den enskilde, vilket i vissa fall kan bli problematiskt om den enskilde inte samtycker till exempelvis

växelboende. Således blir den anhöriga utan avlösande insats.

• Verksamheters syn på och förhållningssätt till anhörigskap påverkar hur anhörigas behov synliggörs och tillgodoses.

16

• Kommunens utbud och variationsbredd av insatser påverkar motivationsarbetets omfattning för biståndshandläggaren.

• Felaktiga avslag för serviceinsatser med hänvisning till äktenskapsbalken. • Internationell forskning har fokuserat mycket på att ta fram

copingstrategier för anhöriga som stärker dem i rollen som omsorgsgivare, snarare än forska kring hur det kan arbetas förebyggande kring deras hälsa. • När anhöriga klassas som en resurs medför detta en risk för att de lämnar

”sitt uppdrag” som vårdgivare.

• Svårare idag än förr att erhålla äldreomsorg vilket har inneburit ett ökat tryck på anhöriga.

• Anhöriga känner både tillfredsställelse och en skyldighet att ta hand om sina närstående.

• Vanligast att föräldrar är omsorgsmottagaren. Den upplevda belastningen är dock större hos dem som ger omsorg till sin partner, maka eller make. • Anhöriga efterfrågar stöd med större variationsbredd från offentliga

verksamheter.

5. TEORI

Nedan kommer vi redogöra för den vetenskapliga teori som kan kopplas till vårt ämnesområde. I ett senare avsnitt kommer denna teori återkopplas till då vi kommer använda det som grund för vår analys och resultatredovisning. Gerontologiskt socialt arbete

Äldre börjar utgöra en stor del av befolkningen och det innebär också att egenskaper, vanor och problem förändras. Detta leder till att nya yrkesroller för gerontologiskt socialt arbete växer fram med kompetenser om bland annat stöd till anhöriga. Ett gerontologiskt socialt arbete handlar om arbete riktat mot äldre som har kunskapen om äldre och åldrande. Det gerontologiska sociala arbetet riktat in sig på äldres livsvillkor, synen på äldre i samhället samt organisering av olika stöd- och hjälpsystem (Jönsson & Harnett, 2015:15). Förutsättningarna för det gerontologiska sociala arbetet innefattar olika teorier som vi valt att fördjupa oss i nedan.

Sociala livsloppsperspektivet

Socialt livsloppsperspektiv innefattar människans kroppsliga och psykologiska utveckling i ett socialt sammanhang. Det ska ge en helhetssyn på människan över tid som innefattar såväl relationer och samspel med omgivningen, erfarenheter av det förflutna samt förväntningar inför framtiden (Jönsson & Harnett, 2015:35). Denna dynamik av individuella, sociala och historiska faktorer över tid innefattar en heterogenitet när det gäller levnadslopp (Andersson, 2013:35).

För att använda det sociala livsloppsperspektivet benämner Jönsson & Harnett (2015) åldersstratifieringsteorin som beskriver samspelet mellan människans livslopp och samhällets förändring över tid. Åldersstrata kallas livsloppets olika åldersstadier. Under livsloppet möts människan av olika rollförväntningar och livsstilar, men samhället förändras hela tiden vilket ställer nya villkor. Detta innebär att det kan se väldigt annorlunda ut att tillhöra livsfaserna barn, ungdom, vuxen eller äldre baserat på om det är 1930-tal eller 1990-tal. Livsloppets faser och samhällets förändring över tid sätter sin prägel på ålderskategorin, detta

17

baserat på olika händelser som tillskriver medlemmarna av ålderskategorier olika erfarenheter och egenskaper (Andersson, 2013:36 & 38).

Coping – att bemästra svårigheter

Coping innebär individens förmåga att hantera påfrestande situationer. En individ har olika förutsättningar då de besitter olika egenskaper såsom personlighet, utveckling, tillgångar och status. Samtliga individer stöter på olika påfrestningar. Det finns två olika typer av coping. Problemfokuserad coping som innebär ”aktiva försök att få glappet mellan mål, krav och resurser att upphöra” och

känslofokuserad coping som innebär att hantera känslor som påfrestningar skapat. I praktiken, exempelvis vid arbete med anhöriga som stöttar närstående som drabbats av en demenssjukdom, kombineras ofta de olika strategierna. De problemfokuserade coping strategierna innefattar att de anhöriga får lära sig om hur denne ska bemöta den som drabbats av en demensdiagnos eller att man stöttar via insatser från hemtjänsten. Den känslofokuserade copingen innefattar att de anhöriga får lov att bearbeta de känslor som uppkommit i samband med att någon drabbats av en demensdiagnos (Andersson, 2013:66f).

Ålderism

Gruppen äldre är den grupp som man är i livsloppets sista fas. Livsloppets

resterande faser innefattar barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna och medelålders. I Sverige räknas man som äldre när man är 65 år eller äldre (Jönsson & Harnett, 2015:21). När man är i livsloppets sista fas och exempelvis pensioneras resulterar det ofta i en livskris som uppkommer för den äldre då denne förlorar en roll som är knuten till en viss status och bekräftelse, det vill säga jobb. Denna livskris kan bero på samhällets syn och värderingar på äldre. Samhället har länge sett äldre som sjuka, odugliga och beroende men enligt undersökning av Socialstyrelsen är enbart 14 % av alla 65 år eller äldre som tar emot äldreomsorg och i grupperna 65 år till 74 år är det enbart 3 % . Därför bör man inte se äldre som en homogen kategori präglad av skröplighet och beroende (Jönsson & Harnett, 2015:27). Ovanstående synsätt är baserat på fenomenet ”ålderism”. Ålderism innebär fördomar eller stereotypa föreställningar gällande en människas ålder som kan leda till diskriminering och de äldres problem ses inte av samhällelig maktordning utan orsakad av åldrandet. De äldre använder ofta ålderistiska förklaringar såsom att acceptera sjukdomar i hög ålder (Andersson, 2013:330).

Det är väldigt sällan man öppet har negativa attityder gentemot äldre, men att det är mer vanligt att det ter sig indirekt i form av sympati i kombination med en förminskande nedvärdering som benämns som ”compassionate ageism”. Inom socialpsykologin uppkommer ålderism då den yngre generationen har negativa attityder samt ett avståndstagande från de äldre. Detta beror på att den yngre generationen identifierar sig till sitt eget åldersstratum och inte ser att de kommer tillhöra den äldre gruppen i framtiden (Jönsson & Harnett, 2015:88).

6. METODOLOGISK ANSATS

I detta avsnitt redogörs för vårt forskningsintresse, metodologisk ansats, urval och tillvägagångssätt. Vidare redovisas även val av analysmetod samt etiska

18

6.1 Forskningsintresse

Vårt forskningsintresse kring frågor som rör äldreomsorg och anhörigstöd har uppkommit under vår utbildningstid på Malmö Universitet. Vi är båda två varit intresserade av att eventuellt arbeta inom biståndshandläggning avseende SoL-insatser efter vi har tagit examen. Eftersom vi under vår utbildningstid

uppmärksammats på att all form av omsorgsgivande av anhöriga ska ske på frivillig basis samt ett allt mer individinriktat arbetssätt undrar vi, inför kommande arbete, hur anhörigas omsorg kan säkerställas vara frivilligt i praktiken. Vi söker således en fördjupad förståelse för biståndsbedömningens praxis och hur

biståndshandläggare arbetar utifrån individens behov i centrum utan att låta anhöriga hamna i periferin.

6.2 Kvalitativ ansats

Studien har en kvalitativ ansats eftersom vi har strävat efter att få ta del av biståndshandläggarnas upplevelse av och syn på anhörigas roll vid

biståndsbedömning. Vidare ville vi undersöka deras uppfattningar kring huruvida IBIC har varit fördelaktigt i kontakten med anhöriga (Bryman, 2018:61). För att kunna samla in denna data, eller empiri, i form av biståndshandläggarnas ord och beskrivelser har vi genomfört semistrukturerade intervjuer som kommer att redogöras för mer utförligt nedan.

Semistrukturerad intervjuform

Vi har valt att genomföra 7 stycken semistrukturerade intervjuer där vi utgått från en och samma intervjuguide (se. bilaga 2) under samtliga intervjuer.

Intervjuguiden har utformats på ett sådant sätt att den behandlar 5 områden: allmänt, biståndsbedömningens process, anhörigas delaktighet, anhörigas frivillighet och stöd till anhöriga. Varje område har sedan följts av ett antal färdiga. Semistrukturerade intervjuer menar Aspers (2007) möjliggöra för en flexibel intervjuprocess i den bemärkelse att det kan lämnas visst utrymme för följdfrågor och ge informanternas chans till att utvecklat sina svar. Dock riskerar inte forskaren att styra eller styras bort från de frågor som önskas besvaras med hjälp av intervjuguiden (Aspers, 2007:137). En del av våra informanter uttryckte att delar av biståndsbedömningen görs per automatik och var således svåra att besvara till en början. Detta är något som Aspers (2007) menar vara en klar fördel med att genomföra semistrukturerade intervjuer eftersom det ges utrymme att följa upp intervjupersonens svar med följdfrågor som later denne reflektera över ting som vanligtvis inte görs i vardagen (Aspers, 2007:104).

6.3 Urval & bortfall

Vi har använt hos av ett målstyrt urval och intervjupersonerna har relevans för studiens syfte och frågeställningar (Bryman, 2018:496).

Vidare kan det i viss mening sägas att det målstyrda urvalet kombinerades med ett bekvämlighetsurval. Detta eftersom vi skickade ut förfrågan om deltagande i studien till intervjupersonernas arbetsplatser och de handläggare som kunde avsätta tid för intervju var de som kunde delta (Bryman, 2018: 496).

Vi genomförde sju intervjuer med förhoppningen att inhämta så mycket material som möjligt. Av hänsyn till given tidsram var vårt enda kriterium för att delta att intervjupersonerna skulle arbeta med handläggning avseende insatser i ordinärt boende. Något som vi har uppmärksammat är att våra intervjupersoner har

19

sätt, vilket kan tänkas ha haft inverkan på studiens resultat. Det kan således tänkas bero på begränsad variationsbredd inom den population som vi valt att studera, vilket kan ge ett icke generaliserbart resultat. Å andra sidan kan det tolkas ha varit en studie som uppnått datamättnad fort till följd av homogent urval och

undersökning med begränsad omfattning (Bryman, 2018:506ff).

Vi har inte drabbats av något bortfall mer än i den utsträckning att vi inte vet om någon tackat nej till att delta och är således inget vi kunnat följa upp för att utröna ett eventuellt mönster.

6.4 Arbetsfördelning och tillvägagångssätt

Nedan redovisas vår arbetsfördelning samt tillvägagångssätt avseende intervjugenomförande.

Arbetsfördelning

Vi började vårt uppsatsskrivande med att gå igenom arbetsfördelning och kom snabbt fram till lämpligheten att utgå från ett Google DOCs-dokument, detta av hänsyn till att vi presterar olika bra under olika tider på dygnet och bor på olika orter. Google DOCs-dokument möjliggör för skrivande och redigerande av båda parter och vi har således båda två kunnat följa arbetets gång utan att fysiskt träffas. Vi har dock träffats en gång i veckan för att stämma av med varandra och diskutera eventuella frågetecken som kan ha uppkommit. I övrigt har vi skött vår kommunikation med varandra via Google DOCs, mejl eller telefonkontakt. Vidare har vi valt att ansvara för olika delar av uppsatsen men båda har haft möjlighet att komplettera med ytterligare information i alla delar. Alla delar läses således av båda två för att säkerställa att arbetet håller en röd tråd och för att undvika att någon av oss drar iväg åt fel håll. Vidare har båda två deltagit vid litteratursökning i universitetsbiblioteket och har sedan dess satt oss in i de böcker och artiklar som vi valt att använda oss av.

Inför intervjuerna

Vi började med att utforma informationsbrev (se Bilaga. 1) och samtyckesblankett till både enhetschef och eventuella informanter. Vi båda har tidigare haft kontakt med två enhetschefer på handläggarenheter i två skilda kommuner, således föll det sig naturligt för oss att kontakta dessa för att förlora så lite tid som möjligt på att söka informanter. Vi kontaktade dessa via mejl med förfrågan om att intervjua biståndshandläggare samt studiens syfte, i mejlet bifogades också

informationsbrevet och samtyckesblanketten.

Under tiden som vi väntade på svar från enhetscheferna utformades en

intervjuguide (se Bilaga 2.) då vi valt att genomföra semistrukturerade intervjuer. Intervjuguiden har således ett antal frågeområden som utformats med relevans för studiens syfte.

När vi fått klartecken från cheferna kontaktade vi biståndshandläggare, som vi tidigare haft kontakt med, per telefon eller mejl. Vi gav en kort beskrivning av studiens syfte för att minska eventuella obehags- eller osäkerhetskänslor (Aspers, 2007:139) och förhörde oss om det fanns möjlighet och vilja att delta. Alla biståndshandläggare som kontaktades tackade ja till att delta, vilket resulterade i sju informanter. Dessa fick informationsbrev samt samtyckesblankett skickade via mejl eller levererade personligen. Därefter bokades tid och datum för intervju.

20

Eftersom vi är bosatta på olika orter kom vi överens om att ensamt genomföra intervjuer i den kommun som låg oss närmast. Vi valde att dela upp intervjuerna mellan oss och då det var ett ojämnt antal informanter fick en av oss göra tre intervjuer och den andra fyra. Således har vi båda fått prova på rollen som

intervjuare. En sådan uppdelning gjordes för att försäkra oss om att vi skulle hinna samla in allt intervjumaterial. Vi kom även överens om att transkribera varandras intervjuer vilket kommer ges förklaring på nedan.

Under intervjuerna

Alla intervjuer utom en genomfördes på informanternas arbetsplats, efter deras önskemål. En informant gav förslag att ses på ett fik över en kopp kaffe, vilket vi inte hade något emot eftersom vi ville ha så avslappnade informanter som möjligt. Aspers (2007) talar om ”ideala samtal” och att nackdelen under intervjusituationer är den maktoblans som uppkommer då det är en av parterna som är styrande, nämligen den som ställer frågor. Denna obalans är viktig att som forskare

reflektera över och göra det denne kan för att jämna ut. Dock ska en ha i baktanke att det ”ideala samtalet” inte existerar, det kan däremot finnas faktorer som gör informanter mer bekväma med att prata och faktorer som gör det motsatta. Vi ville i den utsträckning som det var möjligt skapa en miljö som gjorde

informanten bekväm med att besvara våra frågor (Aspers, 2007:135).

Innan varje intervju påbörjades informerades informanten om studiens syfte samt de etiska överväganden vi tar i beaktning genom studiens förfarande. Det kan vara väl värt att inleda intervjun med lättare frågor för att ”etablera kontakt” med informanten varvid vi inledde varje intervju med allmänna frågor såsom ålder och utbildningsbakgrund etcetera (Aspers, 2007:139). Varje intervju spelades in, efter samtycke från informanten, på en mobiltelefon. Eftersom intervjun spelades in tilläts vi vara aktiva i samtalet istället för att fokusera på att få ner informanternas svar i pappersform (Aspers, 2007:152).

Efter intervjuerna

Vår första tanke var att vi enbart skulle transkribera varandras intervjuer dels eftersom vi inte närvarat vid dessa och således blev uppdaterade av vad som sagts, dels för att på så vis låta oberoende öron höra och skriva ner informanternas svar. Vi valde dock en annan väg och vi båda lyssnade igenom intervjumaterialet tillsammans och skrev ner allting ordagrant på varsin dator. Vi valde att göra på detta sätt då precis som Bryman (2018) nämner undvika slarv eller att delar av intervjuerna faller bort relaterat till att en av oss kan ha hört fel (Bryman, 2018:580). Vi kunde sedan jämföra allt intervjumaterial och lyssna igenom de delar av intervjuerna som inte överensstämde i transkriberingarna.

Vårt val att genomföra transkribering på detta sätt var också för att vi inte ville förlora varandras tolkningar av miljön eller stämningen under intervjuerna vilket Aspers (2007) menar kan vara viktigt för studiens helhet. Att återge hur någon uttrycker sig eller hur stämningen var i rummet kan vara svårt för någon som inte deltagit under intervjun och enbart lyssnar på den i efterhand (Aspers, 2007:152). Efter att ha färdigställt transkribering gick vi igenom dessa ytterligare för att koda vårt material. Vi använde oss av marginalmetoden vilken innebär att vi skrev ut intervjuerna efter transkribering och markerade sedan ord samt längre meningar för hand (Aspers, 2007:172ff). Att koda det empiriska materialet innebär att finna samband i de olika intervjuerna som kan skilja sig åt i hur frågorna besvarats (Aspers 2007:159). Intervjupersonerna i vår studie besvarade frågorna med hyfsat

21

liknande formuleringar och resonemang vilket gjorde kodningen ganska enkel. Kodningen resulterade i koder som liknande de områden vi använt oss av i vår intervjuguide: redogörelse för anhörigas roll vid biståndsbedömning, anhörigas delaktighet, anhörigas frivillighet, IBICs betydelse för synliggörandet av

anhöriga. Det är inget ovanligt att förarbetet, såsom intervjuguiden, kan styra kodningen. Kodningen kan dock i sin tur styra framtida forskning (Aspers, 2007:158). Genom vår kodning vad handläggarna upplever saknas inom deras yrke, vilket vi kommer beskriva vidare i avsnittet framåtblick.

6.6 Reliabilitet och validitet

Reliabilitet och validitet är begrepp som riktar sig främst till studier som har en kvantitativ ansats, det vill säga forskning som genererar mätbara resultat. Har forskningsresultat hög reliabilitet innebär det att resultatet är tillförlitligt och skulle ge samma resultat om forskningen skulle gjorts igen. Hög validitet innebär det att det som har avsetts att mätas har blivit det (Bryman, 2018:465ff). Detta är svårt att uttala sig om sett till vår studie. Bryman (2018) beskriver kvalitativa alternativ till reliabilitet och validitet, nämligen tillförlitlighet och äkthet. Det finns dock svårigheter med att använda dessa begrepp för att mäta kvaliteten på forskning med kvalitativ ansats och således har vi valt att inte använda oss av dem.

6.7 Forskarrollen

Vi har i största möjliga mån försökt att inte påverkas av tidigare erfarenheter eller den mediala bilden av det ämne som vi har valt att studera, eftersom det skulle kunna ge en snedvriden bild av resultatet. Samtidigt kommer en inte ifrån att vi forskare har läst in oss på ämnet och tolkar sedan intervjupersonernas svar utifrån vårt perspektiv. Självreflektion har varit viktigt och diskussion kring materialet oss forskare emellan för att utmana varandras tankesätt och ge påminnelser om att försöka vara så objektiva som möjligt (Aspers, 2007:62ff).

6.8 För- och nackdelar med metodval

Här följer de för- och nackdelar vi uppmärksammat med vårt val av en kvalitativ ansats och semistrukturerad intervju.

Upplevelse

Vi har sökt informanter som är villiga att redogöra för sin upplevelse av anhörigas roll vid biståndbedömning. Upplevelse kan vara problematiskt att både definiera och analysera eftersom det handlar om varje individs upplevelse av något och det är förstås väldigt individuellt.

Vi har dock valt att utgå från begreppet upplevelse med hjälp av Svenska

Akademiens ordbok. Ordet upplevelse beskrivs som något en person har varit med om samt att uppfatta och värdera något på ett känslomässigt plan (Svenska

Akademien, 2009). Vår förhoppning är självklart att kunna återge informanternas upplevelse av anhörigas roll vid biståndsbedömning och som omsorgsgivare så riktigt som möjligt, och ha i åtanke att människor uppfattar saker, uttryck, ord och fenomen olika.

Intervju på fältet

En nackdel med intervju är att inte ha möjlighet att se, som i detta fall, handläggningsarbetet i praktiken. När intervjupersonerna talade om

22

svårigheter att beskriva hur detta gick till. Det beskrevs vara något som ”görs” men inte riktigt hur. Detta kan vara svårt att som utomstående begripa om en inte varit med om det själv och således skulle detta kunna vara ett skäl för att

kombinera intervju med observation, för att kunna få djupare förståelse för sådant arbete (Aspers, 2007:108).

Vi upplevde det vara en fördel att inte närvara vid varandras intervjuer. Vi har tidigare genomfört intervjuer tillsammans och upplevt att det blivit spänd

stämning då vi är två intervjuare och en intervjuperson. Vidare finns det alltid en risk med att genomföra intervjuer där intervjupersonen känner behovet av att försvara sig eller sina svar. Genom att vara en intervjuare och en intervjuperson, möjliggjorde för ett lite mer naturligt samtal istället för att intervjupersonerna skulle känna sig attackerade med frågor från två håll. Det kan i viss mening tolkas som att den annars ojämna maktbalansen som kan erinras vid intervjuer kan ha jämnats ut något genom detta upplägg (Aspers, 2007:134ff).

Samtliga intervjupersoner fick välja var de ville att intervjun skulle genomföras. Alla intervjupersoner utom en valde sin arbetsplats, en av intervjuerna

genomfördes på ett café över en kaffe. Genom att låta intervjupersonerna själva bestämma plats ville vi ytterligare göra intervjupersonerna bekväma (Aspers, 2007:135). Vår oro för att genomföra intervjuerna ”på fältet” var att frågorna skulle besvaras på ett väldigt korrekt och professionellt sätt på grund av rädsla för att ”svara fel”. Dock upplevdes intervjupersonerna väldigt samlade och efter en tids småprat avslappnade i rollen som intervjuperson. Dock kan det förekomma vissa stressmoment när intervjuer genomförs på intervjupersonens arbetsplats såsom medarbetare som knackar på eller inkommande telefonsamtal, vilket kan tänkas rubba intervjupersonen som blir påmind om att ”arbetet väntar”. Detta förekom dock endast under en av intervjuerna och verkade inte påverka

intervjupersonen särskilt negativt. Intervjun som genomfördes på ett café är den intervjun som varit svårast att transkribera eftersom det förekom en del

bakgrundsljud i form av musik och tallriksslammer. Det är också en miljö som kan vara distraherande för både intervjuperson och forskare (Aspers, 2007:148).

6.9 Etiska överväganden

Forskningsetik är ett svårdefinierat begrepp men Vetenskapsrådet (2017) förklarar att det är ständigt föränderlig då det i takt med att nya vetenskapliga frågor ställs, skapas också nya etiska problem. Det kan således innebära en viss risk för de som deltar i studier och forskning men att det genom den risken föds ny kunskap. Forskaren har således en viss skyldighet att bedriva forskning som är transparant och inte är till skada för varken deltagare i studien eller samhällets övriga

medborgare (Vetenskapsrådet, 2017:12). Då vår studie inte behandlar känsliga personuppgifter eller har inneburit stor fysisk eller psykisk risk för informanterna har det inte funnits krav på att genomgå en etikprövning (Vetenskapsrådet, 2017:30). Dock har det ställts krav på följande: Informationskravet,

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, nyttjandekravet är grundläggande etiska principer för forskning. Härefter följer en redogörelse av vår strävan att efterfölja dessa (Bryman, 2018:170).

Informationskravet uppfylldes i denna studie genom att informera informanterna om studiens syfte och varför de har blivit utvalda till att delta. Vidare

23

avbryta intervjun och sitt deltagande. Vi skickade ett informationsbrev (se bilaga 1) till varje informant med tydlig information gällande detta.

Samtyckeskravet uppfylldes då varje informant skrev under en samtyckesblankett för deltagande innan intervjun påbörjades, således var deltagande helt och hållet frivilligt och upp till var och en att bestämma huruvida denne ville delta. Vi skickade även en samtyckesblankett till informanternas verksamhetschefer då flertalet av informanterna föredrog att genomföra intervjuer på arbetsplatsen. Dock informerade vi inte chefen om vilka av dennes anställda som deltog i studien.

Konfidentialitetskravet innebär att intervjumaterialet kommer hanteras på sådant sätt att obehöriga ej får tillgång till det.

Nyttjandekravet innebär att materialet endast kommer användas för den aktuella studiens syfte, vilket våra informanter också informerades om (Bryman,

2018:170ff).

7. EMPIRI

Nedan kommer vårt intervjumaterial presenteras vilket består av 7 intervjuer med biståndshandläggare som handlägger ärende avseende insatser i ordinärt boende. Vi har valt att benämna intervjupersonerna som informant 1, informant 2,

informant 3, informant 4, informant 5, informant 6 och slutligen informant 7. Detta för att inte materialet ska kunna härledas till den enskilde

biståndshandläggaren. Vi inleder med en kort presentation av informanterna gällande deras ålder, utbildningsbakgrund, arbetslivserfarenhet och bakgrund till val av inriktning.

Presentation

Informant 1 är 48 år gammal och har läst socionomprogrammet samt

livscoachutbildning. Informant 1 upplever att livscoachutbildningen har hjälpt denne i arbetet som biståndshandläggare genom att ge denne verktyg att vara lyhörd för både brukares och anhörigas behov samt synliggöra deras resurser. Informant 1 har arbetat med biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende i 13 år men uppger att det inte var dennes förstaalternativ men trivs väldigt väl med att arbeta med äldre personer.

Informant 2 är 38 år gammal och har läst socionomprogrammet. Informant 2 har arbetat inom handläggning sedan 2007 avseende ordinärt boende, särskilt boende och korttidsboende. Informant 2 uppger att efter praktik började denne arbeta med biståndshandläggning. Vidare uppger Informant 2 att denne uppskattar att komma hem till de äldre och ”se vem dem är” och hur deras liv ser ut.

Informant 3 är 41 år gammal och har läst socionomprogrammet. Informant 3 har tidigare arbetat som undersköterska på korttidsboende och uppskattade att jobba med äldre, den främsta gruppen som informant 3 arbetade med var de som

utvecklat en demenssjukdom. Informant 3 uppger att dennes erfarenhet med äldre kan hjälpa denne vid bedömningar som biståndshandläggare. Informant 3 har arbetat med biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende i 6 år.

24

Informant 4 är 46 år gammal och har läst socionomprogrammet i Sverige samt lärarprogrammet utomlands. Informant 4 har arbetat med biståndshandläggning avseende ordinärt boende samt särskilt boende i 12 år. Informant 4 har tidigare arbetat som vårdbiträde och kände ett behov av att ”göra mer” för äldre personer. Informant 5 är 28 år gammal och har läst socionomprogrammet. Informant 5 har arbetat med biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende i 2 år. Informant 5 uppger att val av arbetsinriktning ej var ett aktivt val men trivs väldigt bra.

Informant 6 är 36 år gammal och har läst socionomprogrammet. Informant 6 har arbetat som biståndshandläggare avseende insatser i ordinärt boende sedan år 2011. Informant 6 har tidigare arbetat som barnskötare och undersköterska på ett äldreboende. Informant 6 uppger att det är spännande att arbeta med människor för att en får inblick i deras vardag. Informant 6 uppger sig ha velat komma in tidigare i äldre personers liv och därför sadlat om från undersköterska till biståndshandläggare.

Informant 7 är 58 år gammal och läst socialomsorgslinje på Högskola 2 år som denne kompletterat med andra kurser och utbildningar under årens lopp. Informant 7 har arbetat i 3 år med biståndshandläggning avseende insatser i ordinärt boende efter en lång anställning inom annan myndighet kände informant 7 att det var ”dags för något nytt”.

Redogörelse för anhörigas roll vid biståndsbedömning Informant 1 berättar att anhöriga fyller en roll vid medverkan av

biståndsbedömningen där de kan tillföra information i de fall där den enskilde lider av minnessvikt eller kognitiv svikt. Hon poängterar dock att i sådana ärenden kan också uppfattningarna om behov av stöd skilja sig mellan den anhöriga och den enskilde. Informant 1 problematiserar detta såhär:

”Vi måste lyssna på den enskilde och utifrån vad den tycker men dilemmat då blir det lite krockar med att få…på nåt sätt en god relation till den anhöriga och samtidigt brukaren. Och ha en god relation till båda för att ha gott samarbete fortsättningsvis men ändå visa att det är brukaren vi lyssnar på”.

Informant 1 berättar att de flesta anhöriga uppfattar sin roll av att hjälpa, vårda eller stödja en hjälpbehövande som betungande, stort ansvar men att de inte vill ta emot hjälp för att avlastas. Detta tror Informant 1 beror på att de anhöriga känner att de bäst kan ta till sig rollen för att hjälpa, vårda eller stödja då de gjort det så länge samt att det uppfattas vara jobbigt att anpassa sin roll efter hemtjänsten, ”Många kämpar på trots att dem signalerar att det är betungande, men att det blir jobbigt att behöva passa tider med hemtjänsten. Dem anhöriga blir berörda av detta då den anhöriga måste förbereda sig och anpassa sig efter hemtjänsten”. Informant 1 berättar att det därför är viktigt att biståndshandläggaren fullföljer sitt ansvar att ge information till den anhöriga att denne i sin roll som hjälpande, stödjande eller vårdande inte har någon skyldighet vad gäller omvårdnadsinsatser och att avlastning finns att få.

25

Informant 2 berättar vikten av att ha anhöriga med i utredningar där den hjälpbehövande har blivit diagnostiserad med en demens diagnos och inte har insikt i sin situation och sitt hjälpbehov. Informant 2 menar att i dessa fall kan den roll i hemmet som den anhöriga har, redogöra för sådant som den enskilde inte berättar ”..särskilt om en person har en demens sjukdom, då kan den anhöriga berätta hur det egentligen är”. Informant 2 berättar att det är lättare för

biståndshandläggaren att göra en korrekt bedömning om det finns fler kanaler att få information av och att utöver anhöriga, kan dessa vara hemtjänsten,

distriktssköterska, vårdcentralen, läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast, dagverksamhet och växelvård.

Utöver anhörigas roll som positivt bidragande i utredningen kan de också vara ett hinder menar Informant 2. Detta förklarar hon genom:

”Det är viktigt att höra den enskildes röst, dem anhöriga kan ta över samtalet helt ibland och dem anhöriga vill ibland att den enskilde ska ta emot mer hjälp än vad dem vill ha. Så man måste säkerställa om att det verkligen är vad dem vill ha. Så, dem anhöriga kan vara bra men också motsatsen ibland”.

Informant 2 berättar att det kan förekomma jobbiga samtal med anhöriga när de pratar över huvudet på den enskilde eller säger ”Varför pratar du med min mamma, hon fattar ändå ingenting, ingen idé att du håller på att fråga henne”. Informant 2 berättar att i de fallen så får hon ingen information som kan bidra i utredningen. Hon berättar att även om den enskilde inte är helt klar och adekvat är det viktigt att dennes röst blir hörd. Detta menar Informant 2 inte alltid är lätt då det också är viktigt att göra den anhöriges röst hörd. Den anhöriges roll kan bli med andra ord bli överhängande och kontrollerande.

Informant 3 berättar att anhörigas roll vid utredningen kan vara att bidra med information om den hjälpbehövande som den enskilde inte alltid har insikt i själv. Men detta förklarar Informant 3 inte alltid är problemfritt utan att de anhörigas åsikt inte alltid stämmer överens med den enskildes eller vad gäller kapaciteten för att kunna utföra aktiviteter. Informant 3 nämner att det är viktigt att bibehålla den enskildes resurser till den mån det går och att det därför är viktigt att utgå från den enskilde, ”..i dessa fall lyssnar jag inte på barnen, dem kan påverka min bedömning men inte ofta”.

Informant 4 berättar att anhöriga i sin roll kan bidra med information om den enskilde som den enskilde kan tycka vara jobbigt att berätta, såsom

inkontinensbesvär.Informant 4 berättar att de flesta ärenden är lättare att hantera om det finns en anhörig med i bilden, då man har lättare tillgång till information samt att anhöriga sköter de flesta kontakter. Informant 4 berättar att det oftast är svårast att utreda den enskildes hjälpbehov om denne har en kognitiv svikt som medför att den saknar sjukdomsinsikt. Informant 4 berättar att det är lättare att utreda om den information som framkommer vid mötet är korrekt om anhöriga kan bekräfta informationen.

Informant 5 berättar att anhöriga kan vara bidragande i biståndsbedömningen genom information i de fall där den enskilde lider av minnessvikt. Informant 5 framför att uppfattningen för vad den enskildes behov kan skilja sig mellan den enskilde, den anhörige samt biståndshandläggaren.