Resultat av arbetet med Adam

mycket fokuserad på FMT-sessionen och väntade tålmodigt på nästa moment. Han började även aktivera sin kropp mer och verkade inte längre lika trött även om det de sista

gångerna kunde komma en gäsp eller att han ibland tog en paus och vilade lite på trummorna.

I början uppfattade han inte att jag spelade med honom, medan han de sista gångerna visade tydliga tecken på att han uppfattade det. Han började uppfatta att jag var ute efter specifika rörelser och provade ofta om jag var med, genom att försöka lura mig genom att spela i luften eller spela dubbelt på en trumma. Om jag gick på hans ”fintar” skrattade han ofta till lite.

I början uppfattade Adam inte att avslutningsmelodin innebar att sessionen var slut, men efter ca sex sessioner gick han genast mot dörren, vinkade, sa hejdå och gick ut så fort jag började spela avslutningsmelodin.

6 Diskussion

FMT-mottot att alltid spela med och inte för anser jag blir tydligt i båda mina

fallbeskrivningar. Att jag som terapeut alltid följer adeptens tempo och dynamik samt bekräftar det adepten gör genom spel på pianot, leder i sig till en samverkan oss emellan. Exempelvis kunde jag se i arbetet med Max att han började uppfatta att jag spelade med honom. Han började då prova att spela i olika tempon och dynamik samtidigt som han hela tiden tittade på mig som för att undersöka att jag hängde med. Om man tittar på de delar av Nationalencyklopedins definition av samverkan; ”ömsesidigt utbyte” och ”göra

gemensamt” (s. 24) anser jag att det är precis vad som sker i FMT. Som FMT-terapeut försöker jag utveckla en samverkan mellan mig och adepten där vi spelar tillsammans och har ett utbyte i det gemensamma spelet och situationen som vi upplever tillsammans.

Om man ser till Ulf Jederlunds teorier om kommunikation (s. 24) där han anser att det inte finns några absoluta budskap i mellanmänsklig kommunikation, anser jag att det också stämmer överens med arbetet i FMT. Kommunikationen eller samverkan i FMT syftar inte till att överföra ett budskap utan att uppleva något tillsammans. Som terapeut är inte mitt mål att överföra ett budskap utan att samverka med adepten genom att bekräfta vad denne gör. Hur adepten tolkar att jag exempelvis spelar på pianot när han eller hon spelar på trumman varierar från adept till adept. Varje person tar in och tolkar upplevelser på olika sätt via perceptionen. Intryck väcker olika känslor och kopplingar hos olika personer, då det är baserat på tidigare erfarenheter. Därför blir samverkan unik mellan varje adept och terapeut.

Det är även intressant det Jederlund diskuterar (s. 24) om att människan har lättare att tolka innebörden i en ickeverbal kommunikation än via talspråk. Exempelvis kan vi koppla detta till fallbeskrivningen av Max, där han trots sina brister i sitt verbala språk,

kommunicerar/samverkar med mig i FMT i en ickeverbal kommunikation med musiken som medel. Det är en tydlig strukturerad miljö, där jag som FMT-terapeut skapar

förutsättningar för samverkan mellan adept och terapeut genom tydliga musikstrukturer och ett tydligt kroppsspråk.

Jag anser att helhetssynen på människan som finns i FMT (s. 17) blir tydlig i fall-beskrivningen av Adam. När Adam fick möjlighet att utveckla sin balans och stabilitet genom att sitta på pilatesbollen och balanskudden, kunde han lättare samverka med mig då det inte längre gick åt så mycket energi till att sitta upp. Kanske hade Adam en låg

muskeltonus, vilket gjorde att han snabbt blev trött, eftersom det krävdes en ansträngning för att han skulle hålla sig upprätt. Dessutom spelade många rutiner kring FMT-sessionen in för att Adam skulle kunna utveckla sin samverkan. Exempelvis fungerade samverkan bättre efter att han började få en frukt innan han kom till mig, då han fått mer energi. Att rutinen innan sessionen blev mer strukturerad genom att specialläraren hämtade honom från klassrummet och såg till att han kom till mig, tror jag också påverkade möjligheterna för att utveckla samverkan. Jag kunde även se att förutsättningarna för att utveckla

samverkan blev bättre då jag skärmade av lokalen och täckte över distraherande föremål. Allt detta tror jag bidrog till att situation blev mer strukturerad och då mer begripligt vilket Hjelm menade, i sin tur leder till trygghet, vilket är en förutsättning för samverkan (s. 23).

Jag anser att några av symptomen för ADHD blir väldigt tydliga i fallbeskrivningen av Adam, speciellt de svårigheter som gäller uppmärksamhet. Gillberg beskriver bl.a. hur barn med ADHD har en påtaglig uppmärksamhetsstörning där de har svårigheter i att rikta uppmärksamheten mot det som för tillfället är relevant (s. 32). Han beskriver också att personen kan ha svårt att rikta uppmärksamheten mot ny information, vilket yttrar sig i att personen kan fastna i aktiviteter. I Adams fall anser jag att det yttrade sig i att han ofta blev distraherad av andra föremål i rummet och kunde exempelvis fastna med blicken på en tavla i stället för att spela på trummorna. Ibland var han helt inne i sitt spel och

uppmärksammade inte att jag stod framför honom och ville ha tillbaka trumstockarna. Adam uppmärksammande inte heller i början att avslutningsmelodin innebar att sessionen var slut. Det tog ganska många gånger innan han insåg det. Allt detta bidrog till att det blev svårigheter i samverkan mellan oss, då Adam exempelvis inte alltid uppmärksammade att jag spelade med honom. Detta blev bättre efter att jag strukturerat upp situationen och rummet mer, då det blev lättare för honom att hålla fokus. Jag upplevde också att det var

viktigt att göra aktiviteter som Adam uppskattade och tyckte var roliga, för att få honom att hålla kvar uppmärksamheten. Att studsa på pilatesbollen är ett exempel på en sådan

aktivitet, så den använde vi oss av mycket.

I arbetet med Max kunde jag också se att den tydliga strukturen skapade förutsättningar för att utveckla samverkan. Genom att jag alltid avslutade varje moment på samma sätt genom ett glissando på pianot, skapade jag förutsättning för igenkännande vilket ledde till att Max efter några gånger förstod innebörden av glissandot. Detta igenkännande ledde i sin tur till en trygghet som skapade förutsättningar för att utveckla en samverkan. Att jag alltid började och slutade sessionen på samma sätt, med en välkomstmelodi och en avslutnings-melodi, tror jag även skapade förutsättningar för samverkan. Det blev antagligen en trygghet i igenkännandet för Max och han kände igen melodierna så pass att han kunde sjunga med i dem, vilket i sin tur ledde till ett samspel oss i mellan då han sjöng och jag spelade piano.

Turtagningen via tagandet och tillbakalämnandet av olika attribut tror jag även ledde till utveckling av samverkan vad det gäller både Max och Adam.

I momentet där adepterna spelade på en flöjt och jag som terapeut härmade rytmerna på en likadan flöjt uppstod det i båda fallbeskrivningarna en samverkan. Både Max och Adam uppmärksammade genast att jag härmade deras rytmer och testade då olika varianter som för att se att jag härmade även då. Efter ett tag kunde även jag testa att börja spela en rytm och se om de då härmade mig och vi fick då igång en dialog med flöjterna som medel.

7 Slutsats

Jag anser att man kan arbeta med FMT för att utveckla samverkan genom en tydligt strukturerad miljö, vilket skapar förutsättningar för att känna trygghet. Den ickeverbala kommunikationen med musik som medel, skapar förutsättningar för en lustfylld och kravlös situation, där adepten utvecklas genom att få bekräftelse på de egna initiativen.

Helhetssynen på människan där olika funktioner påverkar varandra är av stor vikt. Genom att utvecklas inom vissa funktioner kan människan även utveckla andra funktioner.

Samverkan utvecklas även i FMT genom ett musikaliskt samspel, där terapeuten alltid följer adeptens tempo och dynamik. Jag har också sett att samverkan utvecklas via

turtagning, i härmning av rytmer samt i mottagandet och tillbakalämnandet av trumstockar, flöjter och andra attribut.

Som FMT-terapeut skapar jag förutsättningar för en samverkan mellan adept och terapeut där jag spelar med och inte för!