När det gäller intervjufrågorna (bil 1) ställdes inledningsvis neutrala frågor till informanten och hon ombads berätta om sig själv och om skolans verksamhet. Informanten berättade att hon arbetat som lärare i 40 år och med invandrarelever under 25 år. Hon berättade att hon i grunden är utbildad lågstadielärare och av svaret att döma har hon dessutom en gedigen vidareutbildning. Hon har läst svenska som andraspråk A och B, en kurs i invandrarkunskap, samt kurser om tvåspråkighet och läs- och skrivsvårigheter. Vidare berättade informanten att hon under 15 år undervisade på lågstadiet men att det ”av en slump” blev så att hon började arbeta med invandrarelever på den skola där hon arbetade. Hon berättade att det hade gått till så att rektorn hade kommit in i klassrummet med en utländsk pojke och mer eller mindre konstaterat att ”han ska börja i din klass” och han välkomnades i klassen. Pojken kunde ingen svenska alls och min informant hade i detta skede ingen utbildning i svenska som andraspråk vilket, av naturliga skäl, skapade osäkerhet. Några månader gick och de utlandsfödda eleverna blev fler och fler. Till slut var situationen sådan att min informant grundade en förberedelseverksamhet tillsammans med en kollega. De fick lösa situationen på bästa sätt trots att de var ovana vid denna typ av undervisning. Informanten läste under denna tid kursen som hette invandrarkunskap.
Vidare arbetade informanten som studierektor under en tid men ville efter en tid göra något annat. Under ungefär 10 år arbetade min informant i en internationell klass på högstadiet och hade en mer ”övergripande tjänst som samordnare i svenska som andraspråk”. Efter detta åkte hon runt i närliggande kommuner och utbildade lärare i svenska som andraspråk.
År 2007 planerade min informant tillsammans med ett antal andra att starta upp den verksamhet som är aktuell för denna studie. Sedan dess har min handledare arbetat där. Den aktuella verksamhetens syfte är att ge eleverna de ”första grunderna i svenska och insikt i andra ämnen”. Det handlar om bild, matematik och idrott samt lite undervisning i geografi, samhällskunskap, biologi och miljö. Eleverna undervisas också om den svenska kulturen, om jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Min informant poängterar att undervisning i ovanstående är viktigt för att eleverna ska känna trygghet, både i skolan och i samhället i
23
övrigt. Valet av undervisningsstoffet grundar sig i vilka behov som finns i klasserna så det finns givetvis skillnader i hur de olika lärarna väljer att undervisa sina grupper.
Omvärldskunskap poängterades av min informant som viktig för samtliga elever på skolan, men i hennes egen grupp som endast består av elever som inte kan läsa eller skriva ännu, är det inte aktuellt för närvarande. I de andra grupperna läser eleverna (bland mycket annat) lättlästa nyheter varje vecka, exempelvis tidningen 8 sidor.
På skolan går ungefär 45 elever som är mellan 14-18 år gamla. 21 av dessa 45 elever är ensamkommande och de bor på tre olika boenden för ensamkommande utländska barn där det finns personal dygnet runt. Min informant berättade att samarbetet är mycket gott och att skolan och boendena har daglig kontakt. Eftersom många av eleverna inte kan kommunicera problemfritt på svenska finns tillgång till tolkar som ofta ”kopplas in” vid behov.
Idag är 7-8 språk representerade på skolan ochde språk min informant nämnde är thai, karen, arabiska, persiska och somaliska. I samband med denna fråga ställdes ytterligare en som handlade om vilken språkgrupp av elever har de största svårigheterna med att lära sig svenska och vad detta beror på. Min informant sa att burmeserna och de som talar thai har de största svårigheterna och att detta beror på uttalet av dessa språk och den krock som sker i mötet med svenskan. I förlängningen medför detta också att de får problem när de ska skriva eftersom uttalet och skriften ”går hand i hand”.
Det finns ingen tidsbegränsning för hur länge eleverna får gå på skolan utan de börjar på andra skolor i kommunen när de nått kunskapskraven. Ofta blir det dock så att om eleven fyllt 18 år och gått länge på skolan börjar de troligen på SFI (svenska för invandrare), men det finns inga specifika krav. Målsättningen är dock att eleverna inte ska gå på skolan längre än två år men det finns elever som gått längre. Elevernas tid på skolan varierar mycket men snittet är ca 1 år.
Informanten berättade att eleverna ”inte får betyg eftersom de inte når målen men de bedöms utifrån ett kunskapsutvecklingsschema som skolans personal upprättat”. Elevernas studiegång är anpassad så antalet lektioner är dessutom för litet för att lärarna ska kunna ge eleverna betyg. Min informant tillade dock att de givetvis arbetar utifrån de nationella styrdokumenten trots att elevernas skolgång är anpassad och att de utgår ifrån ett kunskapsutvecklingsschema som var väldigt likt en bedömningsmatris.
Inom verksamheten arbetar åtta lärare på heltid och en bildlärare på halvtid. Det finns dessutom två fritidspedagoger, en assistent och två förskollärare i kollegiet. Tidigare har verksamheten varit en helhet från förskola upp till de äldsta eleverna (14-18 år) men verksamheten har nyligen delats upp på två skolor. Förutom de ovan nämnda berättade min informant om att de har tillgång till skolhälsovård, alltså skolsköterska och kurator. ”Tyvärr saknar vi studievägledare men i övrigt är det ett fungerande team”. Alla kommuner har dessutom tillgång till det centrala stödteamet som man kontaktar vid behov och i detta ingår specialpedagoger, psykologer och talpedagoger.
24
En fråga ställdes om hur personalen arbetar för att främja elevernas språkutveckling och min informant berättade att de gör detta genom många samtal och genom att elever läser och skriver mycket. Informanten poängterade att samtalet är extremt viktigt. Likaså sa hon att det är viktigt med ”repetition, repetition, repetition” både för att eleverna ska känna igen saker ting och därigenom känna sig trygga och för att de ska känna att de lär sig något.
Efter detta ändrades frågornas karaktär till att handla mer om min informant, hennes undervisning och hennes egna upplevelser. Hon undervisar för närvarande åtta elever, fyra av dessa har minst en förälder i Sverige och fyra är ensamkommande. Klassen består av två flickor från Somalia, fem pojkar från Afghanistan och en pojke från Burma. De är mellan 14-17 år. Endast en av eleverna har gått fyra år i skolan i sitt hemland. De övriga har ingen skolbakgrund.
Vidare bad jag henne beskriva en vanlig skoldag och hon berättade om hur en vanlig skolvecka ser ut. Hon försöker börja varje skoldag med att fråga vad det är för dag och datum samt vilket väder det är ute för att det dels är en bra start på dagen och dels för att rutiner är bra för att eleverna ska känna sig trygga. Sedan består skoldagarna till största delen av att läsa, skriva och prata svenska. Två gånger i veckan undervisas eleverna i matematik. En gång i veckan har eleverna bild och en gång i veckan har de idrott. Flickor och pojkar har idrott vid olika tillfällen. Dessa ämnen möts dock ofta av, som min informant uttryckte det, ”suck och stön eftersom ’det inte är skola’ enligt eleverna”.
Då jag frågade om vilka skillnader hon upplevt mellan att undervisa svenska elever och utlandsfödda elever fick jag till svar att den största skillnaden är att svenska elever har ”samma grund. De talar samma språk, har samma skolbakgrund och kommer från en likartad kultur. Svenska elever förstår oftast vad man säger som lärare, medan invandrarelever inte har en gemensam grund, haft olika skolbakgrund om någon överhuvudtaget och de kommer från olikartade kulturer”. Vidare finns ytterligare en stor skillnad. ”Svenska elever vet hur de ska göra när de ska studera. Eleverna som går i min grupp vet inte det”.
Min informant berättade att skolan organiserat undervisningen på olika sätt sen 2007. Exempelvis har de haft olika grupper, blandat analfabeter med elever som kan läsa och skriva och haft en nybörjargrupp där alla elever är nya som sedan placeras ut i olika grupper. I gruppen där analfabeterna gick med övriga elever upplevde analfabeterna att de var dåliga i jämförelse med de övriga eleverna och i det sistnämnda fallet väcktes tävlingsinstinkten hos eleverna. Dessa två sistnämnda sätt att organisera verksamheten var inte framgångsrika så det har på senare tid skett en återgång till att ha olika grupper och dessutom en alfabetiseringsgrupp för elever som inte lärt sig läsa och skriva på sitt modersmål.
Då min informant fick frågan om hon använder sig av något specifikt arbetssätt eller metod i undervisningen berättade hon att hon upplever att det allra viktigaste är att vara konkret. Allra mest framgångsrikt tycker hon användandet av bilder, fysiska föremål och kroppen är när det gäller att förklara saker och ting. Hon lyfte vidare också fram att det är viktigt att vara ”positiv
25
och glad och inte så allvarlig” och att det är bra om man kan skoja även om eleverna inte alltid förstår. Min informant betonar att inlärningssituationen och undervisningen ska vara en positiv upplevelse.
Det har skett förändringar i verksamhetens organisation och som det ser ut nu har den ursprungliga tanken gått förlorad. Grundtanken var att ha en verksamhet för utlandsfödda barn och ungdomar, från förskolan till gymnasiet. Då jag frågade min informant om hur hon ser på verksamhetens framtid märkte jag snabbt att hon tyckte att det var en känslomässigt jobbig fråga. Hon berättade att hon är ”djupt bekymrad” men inte på grund av verksamheten i sig eftersom hon tycker att den fungerar mycket bra utan på grund av att politikerna varken lyssnat på deras önskemål eller tagit tidigare erfarenheter i beaktande. De som arbetar inom verksamheten vill, enligt min handledare, ha kvar verksamheten i dess ursprungliga form eftersom de av erfarenhet upplevt att denna verksamhet fyller en väldigt viktig funktion för de elever som går på skolan.
Då min informant skulle berätta om för- och nackdelar sa hon att det inte finns några nackdelar med själva verksamheten men att det skapats många nackdelar genom förändringarna som sker och skett i organisationen. Skolan var som tidigare nämnts en enhet men den är nu uppdelad vilket medför en nackdel för de familjer som har barn i olika åldrar som nu går på olika skolor. Tryggheten för de yngre barnen att ha syskon på samma skola har eliminerats och tryggheten i den välkända skolsituationen har rubbats.
Inom läraryrket finns många utmaningar och min informant lyfte fram att den största utmaningen i hennes profession är att få eleverna läs- och skrivkunniga. Jag ställde också frågan om det finns några delar som hon tycker är mindre roliga i yrket. Utan tvekan svarade hon: ”Nej, det finns inte. Det här är världens bästa jobb. Det enda som är mindre roligt är om någon elev får avslag på sin asylansökan eftersom det blir dålig stämning om någon är väldigt ledsen. De största glädjeämnena när de får uppehållstillstånd och när de lyckas i skolan. Det är så roligt att se glädjen i deras ögon”.
Som avslutning på intervjun frågade jag om hon trivs med sitt arbete och hennes svar var väldigt talande. ”Jag trivs jättebra. Jag har verkligen hamnat rätt. Det är toppen. Varje dag är det roligt att få gå till jobbet!”.
26
5 Diskussion
Svenska som andraspråk är ett mångfacetterat ämne och när det gäller andraspråksundervisning i allmänhet och alfabetundervisning i synnerhet finns det mycket att diskutera och vid en tillbakablick på resultatet har jag valt ut några för diskussion.
Resultatet tyder exempelvis på att organisationen och alla som är inblandade studerat vad som är rimligt och gångbart när det gäller andraspråksundervisning och alfabetiseringsundervisning. Skolans verksamhet grundar sig knappast i godtyckliga antaganden eller obeprövade hypoteser. I observationerna har det framkommit att mycket sammanfaller med det som författare inom fältet för andraspråksundervisning och alfabetiseringsundervisning lyft fram. En av dessa författare är Margareta Mörling (2007) och hon har i sin bok Att undervisa analfabeter – Från det konkreta till det abstrakta åskådliggjort ett antal aspekter som hon anser är viktiga att ta hänsyn till när man undervisar analfabeter. Inom ramen för observationerna visade det sig att klassrummet på flera sätt liknade de ”idealklassrum” som Mörling (2007) beskrivit i sin bok. Likaså visade det sig att relationerna och förhållningssätten i klassrummet, i likhet med vad Mörling (2007) lyft fram, karaktäriserades av respekt, uppmuntran och förståelse. Det som var utmärkande när det gällde min handledares förhållningssätt och undervisningsmetoder var hennes respektfulla bemötande och hennes tydliga undervisningssätt. Vidare repeterade hon väldigt mycket och ofta med eleverna för att de skulle förstå och kunna tillgodogöra sig undervisningsstoffet. När det gäller den kvalitativa intervjun gav min handledare flera intressanta svar på de frågor som ställdes. Genom de svar hon gav på frågorna kring organisationen framträdde en tydlig bild, både av organisationen i stort och av alfabetiseringsundervisningen, som min handledare själv ansvarar för. Även syftet med verksamheten blev tydligt samt målsättningen att ge eleverna ”de första grunderna i svenska och insikt i andra ämnen” i skolan. Skolans mål är också att eleverna ska lära sig om den svenska skolan och samhället i stort. Lärarna arbetar mot detta mål på ett bra sätt men huruvida eleverna når målen är omöjligt för mig att veta eftersom jag träffade eleverna under en så begränsad tid. Jag upplever vidare att min handledare är mycket positivt inställd till verksamheten och hon verkar anse att skolan fyller en viktig funktion. Organisationen verkar, enligt min upplevelse, vara väl genomtänkt och välfungerande.
Ovanstående är förmodligen anledningen till att min handledare uttryckte att hon själv och skolans övriga personal är väldigt bekymrade över skolans framtid då det sker förändringar i skolans organisation. Den ursprungliga tanken att ha en verksamhet för utlandsfödda barn och ungdomar, från förskolan till gymnasiet har gått förlorad. De största nackdelarna med att verksamheten delats menade min handledare har drabbat de familjer som har barn i olika åldrar. När skolan nu delats i två går delar går barnen på olika skolor vilket medfört att tryggheten i skolsituationen har eliminerats på grund av förändringarna. Jag upplever att personalen anser att verksamheten fungerar mycket bra och de har upplevt att verksamhetens organisation bör tillåtas återvända till den ursprungliga idén eftersom verksamheten fyller och har fyllt en väldigt viktig funktion för skolans elever. Detta eftersom är en förutsättning i
27
dagens samhälle att man behärskar skriftspråket eftersom alla val man gör i livet har att göra med skriftspråket och det faktum att man bör kunna båda läsa och skriva. Valen har att göra med livets alla områden, exempelvis utbildning och val av bostadsort. Det är också viktigt att behärska skriftspråket för att man ska kunna förstå sina rättigheter och skyldigheter i samhället. Vidare är det viktigt eftersom man måste kunna förstå information från myndigheter och sjukvård. Dessvärre är det många runt om i världen som inte bemästrar skriftspråket.
I Sverige är å andra sidan en liten andel människor analfabeter men utbildningen är på intet sätt av mindre vikt i Sverige än i övriga delar av världen där analfabetismen är mer utbredd. Alfabetundervisning är en förutsättning för att elever som är analfabeter ska kunna tillgodogöra sig undervisning, både aktuell och framtida. Andraspråksundervisning är också en av många förutsättningar för att den svenska skolan en dag ska vara en skola för alla. Den elevgrupp som får andraspråksundervisning i svenska är allt annat än en homogen grupp eftersom eleverna kan ha mycket olika språk- och omvärldskunskaper. Min handledare nämnde att detta är en av de största skillnaderna mellan att undervisa sverigefödda elever och utlandsfödda. Hon sa att sverigefödda elever förmodligen och med största säkerhet har ”samma grund. De talar samma språk, har samma skolbakgrund och kommer från en likartad kultur. Svenska elever förstår oftast vad man säger som lärare, medan invandrarelever inte har en gemensam grund, har olika skolbakgrund om någon skolbakgrund överhuvudtaget och de kommer från olikartade kulturer”. Vidare finns ytterligare en stor skillnad menade min informant. ”Svenska elever vet hur de ska göra när de ska studera. Eleverna som går i min grupp vet inte det”. Förmodligen skulle dessa elever inte kunna tillgodogöra sig undervisningen i en ”vanlig” skola så det är lätt att ”försvara” att en skola som den som är aktuell i min studie finns. Skolan fyller en oerhört viktig funktion för samtliga elever på skolan och i synnerhet för de elever som får alfabetundervisning.
Det ställs vidare höga krav både på andraspråkslärare och på elever. Målsättningen är att eleverna ska ”uppnå en behärskning av svenska språket som ger dem tillträde till en svensk kamratgemenskap, tillfortsatta studier, till ett yrkesliv och till ett aktivt deltagande i samhällslivet. Att lära sig ett andraspråk så att det fungerar väl i alla dessa aspekter är en process som tar många år i anspråk” (Nauclér, 2001:7). Ämnet i allmänhet fyller en viktig funktion i skolan eftersom det är genom denna typ av undervisning eleverna uppnår en sådan språkbehärskning att de kan tillgodogöra sig undervisning i andra ämnen. För analfabeterna är alfabetundervisningen kanske till och med ännu viktigare. De får lära sig att studera och får förhoppningsvis grunderna i det svenska språket. Målet är att de så småningom kan bygga vidare på denna grund och gå vidare i sin utbildning.
För nyanlända barn och ungdomar fyller givetvis förberedelseklasser en viktig roll. Dessa klasser kan antingen bildas årskursvis eller vara åldersblandade (Skolverket, 2001:68) och det sistnämnda var fallet i den grupp som min handledare undervisade. Det finns många fördelar med förberedelseklasser och analfabetundervisning. Exempelvis möjliggör undervisningen att eleverna får en lugn start i den svenska skolan och de får ta del av en effektiv undervisning
28
som eftersträvar att eleverna ska tillägna sig det ”överlevnadsspråk” de behöver för att klara sig bra fortsättningsvis, både i skolan och i samhället i övrigt. Min handledare nämnde detta som en fördel med den verksamhet som hon var en del av och som jag fick vara en del av under sex veckor.
Genom intervjun med min handledare framkom det att den aktuella verksamhetens syfte, i likhet med ovanstående är att ge eleverna de ”första grunderna i svenska och insikt i andra ämnen”. Det handlar om bild, matematik och idrott samt lite undervisning i geografi, samhällskunskap, biologi och miljö. Eleverna undervisas också om den svenska kulturen, om jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Min informant poängterar att undervisning i ovanstående är viktigt för att eleverna ska känna trygghet, både i skolan och i samhället i övrigt. Valet av undervisningsstoff grundar sig i vilka behov som finns i de olika klasserna på skolan, så det finns givetvis skillnader i hur de olika lärarna väljer att undervisa sina grupper. I skolverkets referensmaterial står det skrivet just att undervisningen bör utformas så att elevernas omvärldskunskap kan identifieras och vid behov även utvidgas (Skolverket, 2001). I referensmaterialet står det också skrivet att det finns svårigheter i att integrera alfabetundervisning i ”vanlig” intensivundervisning i svenska som andraspråk och detta berättade min informant också om. Hon sa att skolan organiserat undervisningen på flera olika sätt. Exempelvis har de haft olika grupper, blandat analfabeter med elever som kan läsa och skriva och haft en nybörjargrupp där alla nya elever först placeras innan de sedan börjar i någon av de övriga grupperna. Det visade sig dock att när analfabeterna undervisades i samma grupp som övriga elever upplevde analfabeterna att de var ”dåliga” i jämförelse med de övriga eleverna. I nybörjargruppen väcktes vidare tävlingsinstinkten hos eleverna.
Det är svårt att värdera vilken undervisningsform som är bäst i allmänhet när det gäller utlandsfödda barn, ungdomar och vuxna som kommer till Sverige och som inom så många andra områden som rör skolan, råder det delade meningar i frågan (Skolverket, 2001:69). När det gäller den elevgrupp som varken lärt sig läsa, skriva eller studera i sina hemländer, är det