I min analys av skulpturerna kan jag urskilja tre tydliga teman som består av: Gränslandet, Krig och Fred och Handel.
1. Gränslandet
Under denna rubrik finner vi konstverk som Dan Lestanders ”1+1=1”, Bo Holmlunds verk Bron, AnnaSofia Måågs verk ”Droppen” Kim Suomäkis verk ”Älvsvanen” Vilma Styrmans verk ”Framtidsbågen” och Susanna Sivonens verk ”Genom tiderna”.
Verken har skapats oberoende av varandra men berättar alla om den tid då Torneå och Haparanda var ett. Här återkommer berättelsen om landet som brutits isär vilket även gav splittring av familjer. Ett Nordens Syd- och Nordkorea vars älv som en gång förenade familjer nu höll dem isär. Vi finner även en ny berättelse som handlar om ett symboliskt återförenande där man under början av 2000-talet byggt samman städerna genom ett gemensamt
handelstorg. Här finner vi ”Gränsbågen”, ”Älvsvanen” och ”Soluret” som alla är skulpturer med placering på Vitoriatorget som handlar om att förena städerna och länderna till en ny helhet, en tvillingstad.
2. Handel
I skulpturerna ”Laxarna” av Mona Lindfors och ”Beskyddaren” av Pilar de Burgos finner vi Haparandas handelshistorik. När Torneå en gång tillhörde Sverige skapades orten som en handelsnod mitt i Barentsområdet. Vid splittringen 1809 övertog Haparanda denna roll vilket medförde att Haparanda år 1842 erhöll stadsprivilegium. I skulpturerna framkommer älvens betydelse som transportväg för allehanda varor men även en berättelse om dess
varuproduktion i form av tjära och lax. Idag har vi istället IKEA som blivit en av Sveriges mest besökta butiker vilket bygger på dess position vid gränsen som inbjuder såväl ryssar, finnas och norrmän till besök. Landsgränsens bidrar även den till ca 24 miljoner
gränspasseringar per år vilket gör området till en naturlig handelsnod. Samma plats där handeln legat sedan Torneå bildades under 1600-talet och Haparanda 1842.
3. Krig och Fred
I detta temaområde finner vi verk som speglar första- och andra världskriget. Skulpturer som ”Transit” av Anna Järvinen, ”Järnvägsbrons beskyddare” av Mats Wikström, ”Att skiljas” av Anna Jäämeri-Ruusuvouri och ”Båtarna” av Hanna Kanto anspelar på Finland och Sveriges roll under första- och andra världskriget. En historia som ännu lever kvar.
6. Slutdiskussion
Syftet med denna studie var att diskutera Haparandas historiska identitet med bas i 14 av stadens offentliga skulpturer. Uppsatsen har tagit avstamp i arkitekturkritiken Mark Isitts slutsats att Haparanda saknar egen identitet som han gjorde för radioprogrammet
Stadsinspektionen på P1. Mitt utgångsläge har varit att följa samma historiska tema som Isitt gjort i sitt reportage för att på så sätt kunna ha möjlighet att kontrastera berättelsen. Särskilt i fokus är berättarperspektivet och makten att definiera en stads identitet. Detta med hjälp av Henrik Widmarks aktörsperspektiv och Jessica Skrubbe Sjöholms skulpturanalys.
Frågeställningen för denna uppsats var att undersöka i vilken form skulpturerna är del av ett identitetsskapande och i så fall hur. Vad vi kan se är att skulpturerna har tagits fram i syfte att berätta en historia. Avsändaren för skulpturernas historia bär i de allra flesta fall spår från hembygdsföreningar eller konstnärerna själva. Haparandas offentliga utsmyckningar återspeglar på många sätt stadens historia och identitet om handel, krig och gemensam tillhörighet till Finland.
Genom Panofsky har vi kunnat analysera skulpturernas symboliska innebörd vilket bidragit till teman som Gränslandet, Krig och Fred och Handel. I analysen finner vi ett antal
krigsmonument vars krigsminnen vid en första anblick inte kan förknippas med Haparandas historia men som vid en närmare granskning handlar om att kriget i Finland och Europa också drabbade Haparanda. Den historian saknas i berättelsen om Haparanda idag.
I Jessica Sjöholm Skrubbes avhandling kunde vi t ex se att Sverige jämfört med andra länder har få nationella minnesmärken kopplat till världskrigen på grund av landets
neutralitetspolitik. I Haparanda var det aldrig neutralt. Här har vi åtminstone tre monument som kan identifieras som efterkrigsmonument där ”Transit” av Anna Järvinen,
”Järnvägsbrons beskyddare” av Mats Wikström och ”Att skiljas” av Anna Jäämeri-Ruusuvouri är tre sådana minnesmärken.
Vad vi också kan finner är att flertalet verk har en relation till sin placering. Några
platsspecifika verk har vi bland annat genom ”Transit” av Anja Pärsson, ”Båtarna” av Hanna Kanto eller ”Beskyddaren” av Pilar de Burgos som alla har en koppling till platsen. Men alla verk har inte sin placering. En så kallad drop (eller) plop placering har vi i verket ”Droppen” av AnnaSofia Mååg som av någon anledning hamnat på en garagevägg i bostadsområdet
Vallen. Här finner vi en tydlig brist på platsrelation där verket ger intryck av att inte höra hemma där det befinner sig.
När jag påbörjade detta arbete hade jag en föreställning om att Haparanda stads offentliga skulpturer byggt på tidigare kulturchef Tapio Salo idéer. Så var det inte. Snarare har skulpturerna beställs på initiativ av hembygdsföreningar vars innehåll byggt från medborgarförslag eller idéer från konstnärerna själva vilka alla kom att handla om
Haparandas historia. Jämför vi utvecklingen av Haparanda stad genom Henrik Widmarks berättelse om Helsingborg ser vi en skillnad på aktörsperspektivet i städernas symboliska identitetsformering. I Helsingborg var det stadsarkitekter och tjänstemän som avgjorde innehåll och riktning i de offentliga utsmyckningarna medan det i Haparanda styrts av medborgarna och konstnärernas egna idéer. Resultatet för Haparanda visar en respekt för det gemensamma kollektiva minnet vilket stärker tanken om att det finns en gemensam historisk identitet.
Vad gäller foldern som representativt material finner man inget som handlar om skulpturernas koppling till stadens historia. Den inledning Salo författade i konstfoldern skulle kunna vara skriven för vilken stad som helst. Jämför vi Salos inledning med Mikael Mosessons inledning av Göteborgs konst uppstår en helt annan berättelse om Göteborg som stad. Här förstärks Widmarks resonemang om hur en stads identitet skapas genom social interaktion där betraktaren görs delaktig i stadens historia. Men oavsett det skrala innehållet i Salos
konstfolder så finns historian där. En historia Mark Isitt inte bemödade sig att lyfta fram trots sitt besök hos paret Mogemark och Handelsgården Hermanson. Isitt skapade en historia som är raljant, insinuant och missvisande vilket i sin tur påverkade paret Mogemarks svar. Hade Isitt ställt frågor ur ett krigs- och handelshistoriskt perspektiv hade svaren sannolikt blivit annorlunda. Här blev det istället ett program som bygger på utifrån kommande föreställningar om vad en liten ort kan eller inte kan vara och vars jämförelser görs ur ett centrumperspektiv med Stockholm som norm.
Avslutningsvis kan vi se att det finns en röd tråd mellan skulpturerna och Haparandas historiska identitet. Den röda tråden ligger i skulpturmotivens grund som handlar om två länder som splittrats till dagens satsningar som bygger på att återförena de två länderna. I ett lokalt perspektiv bygger den historiska identiteten i Haparanda på att Finlands historia också är Haparandas historia. Här är man både finsk och svensk.