Tester och feldiagnostisering
Vi har genom våra undersökningar och vår teorigenomgång kommit fram till att det finns en mängd olika tester att använda för diagnostisering av språkstörning. Testen används både på en- och flerspråkiga barn. Men av intervjuerna framgår det att det finns för få test som är anpassade för de flerspråkiga barnen. Processbarhetstestet, som Salameh har anpassat för svensk-arabiska barn, testar enbart barnets grammatiska nivå och det är så många fler delar av språket som behöver testas. Logopederna påpekar att man måste vara extra noggrann när man gör övriga tester med de flerspråkiga barnen och ofta får man göra dem flera gånger för att få ett rättvisande bild av barnets kunskaper. De menar även att det är mycket svårare att göra de formella testen via tolk och att tolkens kompetens kan vara avgörande för barnets resultat. Detta innebär att användandet av formella test på de flerspråkiga barnen blir mer tidskrävande att genomföra och resultatet kanske inte blir helt tillförlitligt. Istället bedömer logopederna språkförmågan informellt genom att använda konkret material av olika slag och genom samtal med barnet och föräldrarna. Samtliga logopeder som vi intervjuade menar att dessa språkliga bedömningar ger bra information om barnets språkförmåga.
I vår litteraturgenomgång och i intervjuerna stöter vi ett flertal gånger på diskussionen om behovet av pålitliga testinstrument för flerspråkiga. Även om de intervjuade logopederna inte anser att de behöver ytterligare test för flerspråkiga, på grund av deras långa erfarenhet av arbete med dessa barn, så antyder de att behovet kan finnas på andra platser. Man kan därav dra slutsatsen att det finns ett behov och det kan vara av stor vikt att ett bättre och
37
När man diskuterar användandet av formella och informella bedömningar uppkommer frågan om det finns någon risk för feldiagnostisering och om man riskerar att ”missa” några barn. Återigen påpekar logopederna att det inte finns någon större risk här i Malmö eftersom de har lång erfarenhet av språkliga bedömningar av flerspråkiga barn. Men de påpekar igen att om man inte har denna erfarenhet av flerspråkiga barn kan det finnas en risk att förväxla en eventuell språkstörning med brist på exponering av språket. Det kan också hända att skolor misstar sig och förväxlar bristen på exponering med dyslexi. Förutom att det språkstörda barnet kan bli feldiagnostiserat kan man missa att fånga upp barn om föräldrar och barn uteblir från Barnavårdscentralens språkutvecklingskontroller eller om föräldrarna väljer att avbryta en påbörjad behandling på logopedmottagningen.
Barn med misstänkt språkstörning fångas oftast upp på BVC. Alla barn i Sverige testas med avseende på språkutvecklingen vid 2,5-års-, 4-års- och 5,5-årskontrollerna på BVC (Bruce, 2005). Om man misstänker språkstörning hos barnet remitterar man barnet till en
logopedmottagning. Men man måste ha i åtanke att om man uteblivit efter kallelse till logopedmottagningen blir man inte kallad igen. Här finns alltså en risk att tappa en del av de flerspråkiga barnen med språkstörning. Det är som Salameh (2007) skriver att ”varje kultur har sin syn på vad som är normalt och typiskt och vad som är avvikande, och inte minst på vad som måste göras för att återställa normaliteten” (s. 17). Har man sin bakgrund i en annan kultur kan det vara svårt att känna igen sig i den svenska hälso- och sjukvårdsorganisationen, man kan även ha en annan syn på hur barn utvecklas, på hur man lär sig ett språk samt på vilka krav man kan ställa på yngre barn. Detta kan vara några av anledningarna till att man uteblir från besöket på logopedmottagningen. Även om logopederna menar att det inte är många barn som man missar att fånga upp, finns ändå risken. Numera finns det logopeder på en del barnavårdscentraler som kan svara på föräldrars frågor. Om barnet blir remitterat till logopedmottagningen får de träffa samma logoped, som man hade kontakt med på BVC, eftersom man anser att den personliga kontakten är viktig. Logopederna önskar att det vore så i alla stadsdelar.
När barnet fått träffa en logoped, fått diagnosen språkstörning och börjat få behandling är det fortfarande inte säkert att föräldrarna väljer att fortsätta behandlingen. Enligt Salameh är risken för att en behandling avbryts fyra gånger högre bland de flerspråkiga. Om man sedan tittar på vad för typ av språkstörning barnet har, där behandling avbryts, är grav språkstörning mest representerad. Detta är högst oroväckande och varför det är så vet man inte. Salameh menar att det borde forskas mer om detta.
38
Det kan alltså gå så långt att barn med språkstörning inte får någon hjälp under sina första år utan fortsätter upp i skolan utan någon diagnos och behandling. Det är av yttersta vikt, som Bruce (1994) förespråkar, att barnen fångas upp så tidigt som möjligt. Det gäller att få adekvat hjälp i rätt tid och i tillräcklig mängd.
När logopederna gör sin bedömning använder de sig också av föräldrarna. Tillförlitligheten till deras bedömningsförmåga är mycket stor, anser samtliga logopeder. Salamehs uttryck: ”Man kan alltid lita på föräldrarna”, bekräftar denna positiva inställning som man har till dem. Just detta att man kan få mycket tillförlitlig information från föräldrarna visar en stor
amerikansk undersökning där föräldrar fick göra screeningtest angående sitt barn. Resultatet från denna undersökning visade på en mycket hög tillförlitlighet till föräldrarnas uppskattning av barnets problem, (enligt intervjun med Salameh). Men man måste samtidigt beakta att det finns föräldrar som inte vill se barnets svårigheter, som väljer att blunda för dem eller förklara bort dem av olika anledningar.
Vi kan konstatera att det alltid finns en risk för feldiagnostisering och det har framkommit att den risken är större på skolor och bland logopeder som inte har så stor erfarenhet av
flerspråkiga barn. Vi har även diskuterat föräldrarnas roll både som tillförlitlig
informationskälla vid testning av barnet men även som en betydande faktor för att barn med språkstörning riskerar missa en eventuell diagnostisering och påföljande behandling. Det finns alltså all anledning för oss pedagoger att vara observanta på att det kan finnas barn med språkstörning på våra skolor. Barn som inte får den hjälp de behöver.
Att arbeta med flerspråkiga barn
Förr trodde man att genom att ta bort ett språk skulle det underlätta för de språkstörda barnen. Nu vet man bättre. Enligt Salameh (2010) utvecklas barnet inte snabbare, utan skillnaden blir att barnet med språkstörning utvecklas långsamt på ett språk i stället för att utvecklas
långsamt på två språk.
Enligt logopederna vi intervjuat arbetar man likadant med enspråkiga och flerspråkiga barn. Har barnet mer än ett språk är det viktigt att interventionen sker på båda språken. Om det finns pedagoger som talar modersmålet på förskolan brukar man ta hjälp av dessa. De får göra samma övningar på modersmålet som logopeden gör på svenska. Vår observation visade att vid övningar där det fanns flerspråkig personal fick barnen höra och använda begreppen på båda språken.
39
Det har under intervjuerna och genom litteraturstudierna framkommit vikten av att arbeta på barnets båda språk. Man kan då ställa sig frågan: Hur vanligt är det med pedagogisk personal som talar barnets modersmål på våra förskolor? Denna fråga har dykt upp under arbetets gång och kan tänkas vara en frågeställning i en ny undersökning.
I vår problemformulering berör vi också olika begrepp man använder sig av när man talar om barn med språkstörning. I intervjun med Salameh tar vi upp detta spörsmål. Hon anser att det är bättre att hålla sig till samma term inom professionen d.v.s. språkstörning, då uppstår inga missförstånd.
Metoddiskussion
Vi valde att göra en kvalitativ undersökning med halvstrukturerade intervjuer för att ta del av så mycket som möjligt av våra informanters kunskaper och erfarenheter. En
enkätundersökning hade inte gett oss samma information eftersom möjligheten att ställa följdfrågor då inte finns. Vi la stor vikt vid att vara väl insatta i ämnet för att intervjun skulle ge så mycket som möjligt. Detta gjorde att intervju kunde genomföras på ledigt sätt i
samtalsliknande form. Informanternas positiva inställning underlättade också genomförandet av intervjuerna. Vi fick uttömmande svar på de frågor vi ville ha svar på och vi anser att det räckte med de fyra intervjuer som vi gjorde.
Vid observationerna använde vi en observationsblankett med tre kolumner där vi beskrev tidpunkt och verksamhet, vuxen- samt elevagerande. Fokus under observationen var vilka övningar som genomfördes och hur den tvåspråkiga personalen och logopeden agerade. Eftersom vi satt utanför eller bredvid barngruppen störde vi inte själva processen, d.v.s. den övning som genomfördes. Barnen var koncentrerade på sin uppgift och tog ingen notis om oss. De skulle förmodligen agerat på samma sätt, även om vi inte funnits i rummet. Vi tycker att vi lyckats med intentionen att inte störa aktiviteten. Efter observationen har vi funderat mer på blankettens utformande och om den eventuellt skulle ha sett annorlunda ut. Med nuvarande utseende fick observationen karaktären av att vara något osystematisk. Det blir då svårare att redovisa resultatet. Eftersom vi ville komplettera vår intervjuundersökning med observationer och därigenom få veta mer om hur logopeder arbetar med barn, kunde vi riktat in oss enbart på de vuxnas agerande i förhållande till aktiviteten.
40
Observationerna var dock givande, speciellt eftersom en av intervjuerna skedde i direkt anslutning och vissa saker då kunde förklaras av logopeden. I framtiden kommer vi nog att försöka snäva in det vi vill observera. Å andra sidan måste man i arbetet med barn vara flexibel och lyhörd för vad som spontant kommer upp och detta kan vara svårt att återge i en färdig mall.
Vi var hela tiden inställda på att göra observationer som komplement till intervjuerna. Tanken var att vi skulle göra åtminstone två, tre observationer men av olika anledningar så blev det bara en. Först fick vi problem med att få tillstånd att följa med logopeden ut på förskolan. Som skäl angavs att sekretessen inte gällde. Vi blev förstås mycket förvånade men vi valde att respektera detta. Eftersom vi redan hade fått vara med om en observation, som gett oss
mycket, så nöjde vi oss med den. Vi kände också att vi började få ont om tid och det var ytterligare en anledning till att det bara blev en observation. Givetvis hade vi gärna besökt en kommunikationsklass och ytterligare språkförskolor om tiden funnits.