I detta avsnitt redogörs för de artefakter som undersköterskorna upplevde präglar möjligheterna och begränsningarna till lärande i det dagliga arbetet. Beståndsdelen artefakter består inte endast av en sak, utan flera varierande verktyg, redskap och symboler av både explicit och implicit karaktär som undersköterskorna har till sitt förfogande och använder i sitt handlande med omgivningen. Med hänvisning till detta kommer beståndsdelen artefakter att redogöras för utefter de centrala och anknytande aspekter som kunnat urskiljas ur intervjusvaren, vilka förefallit relevanta i
besvarandet av frågeställningarna.
6.1.1 Språklig kommunikation- via artefakten språk
Ett genomgående tema i intervjusvaren var kommunikationens roll för lärande.
Samtliga respondenter talade om kommunikationen som en viktig aspekt för arbetet som helhet, samt för individens egna möjlighet att lära. Detta kan urskiljas genom att se till exempelvis respondent U8:s svar som talar om hur kommunikationen är ett element i arbetet för att kunna samspela, samarbeta och utbyta erfarenheter med kollegor och boende - och därigenom kunna lära i sitt arbete.
Jamen jag skulle ju säga att kommunikationen är grunden för allting. Kan jag inte kommunicera med mina kollegor så tar det ju direkt stopp.... ehh och då lär ju ingen av oss någonting egentligen. Så att kunna prata och fråga varandra är verkligen A och O för att kunna lära. Det kan vara att jag påtalar något eller att jag lär mig när någon säger till mig att “om du lyfter så där i tio år så kommer du inte ha någon rygg kvar när du är 65, gör så här istället.” Alltså...hade jag inte kunnat kommunicera i mitt jobb så hade jag ju inte kunnat lära mig något egentligen, av varken kollegor eller de boende… så att
kunna prata med varandra är ju den största delen i hur jag kan lära mig saker på jobbet - U8
Även respondent U5 beskriver kommunikationens vikt för att kunna lära sig i det dagliga arbetet:
Alltså kommunikationen är ju liksom det som gör att jag kan byta erfarenheter med mina kollegor.
Kollegorna för mig är ju en jättebra resurs, det är ju som en kunskapsbank, för det är ju de som kan undersköterskeyrket… ååå kan inte jag kommunicera med mina kollegor på ett bra sätt så försvinner ju
den. Å då kan ju inte jag lära mig nytt. Så alltså att kunna kommunicera är ju en jättestor grej för att jag ska kunna lära och bli bättre, i mitt jobb. - U5
Respondenternas svar visar en samstämmighet gällande kommunikationens essens för dess fortsatta lärande i arbetet som undersköterska. Svaren kan således ge belägg för att möjligheten att samtala, lyssna och utbyta kunskap, erfarenheter och infallsvinklar med kollegor såväl som boende är en grundbult för undersköterskans fortsatta
lärande. Detta kan och bör här ses som olika former av utväxlingsmöjligheter, vilka sammantaget ger verktyget kommunikation. Kommunikation kan också utifrån första generationens verksamhetsteori ses som ett multilateralt verktyg, vilket individen har inom sig såväl som tillhandahålls av den yttre omgivningen. Här blir det tydligt att
användningen av omgivningens resurser, liksom första generationens verksamhetsteori föreslår, har förmåga att utveckla individens förmågor och
färdigheter - d.v.s. lära. Genom att undersköterskan använder kommunikationen ges denne möjlighet att förstå och samspela med sin omgivning och utifrån detta kunna utveckla sina kunskaper och kompetenser. Resultaten tyder därför på att
kommunikationen är en gynnsam resurs som har en direkt effekt på lärandet. Detta eftersom att delaktighet i former av kommunikation tillåter individen att göras delaktig i lärandeprocesser som utan kommunikationen inte hade kunnat komma till stånd.
Samtidigt talar flertalet av respondenterna om hur kommunikationen kan vara en begränsande aspekt för lärande i det dagliga arbetet. Detta yttrar sig bland annat genom U7:s intervjusvar kring hur lärandet påverkas av hur kommunikationen fungerar.
Ja men just det här som att man jobbar med många timmisar… som hoppar runt och som inte kan varken svenska särskilt bra och inte alls det medicinska språket. Då kan jag inte säga typ som jag kan säga till en ordinarie kollega… “ger du Marianne 13 dropparna och insulin”...för att den personen vet
inte att man menar ögondroppar...och kanske inte ens förstår ordet ögondroppar....(...) Det kan bli så himla mycket mer tungrott på det här sättet än om jag bara hade kunnat säga “ger du 13 dropparna?”... Så alltså jag tror att jag hade lärt mig mer och bättre om jag hade kunnat
kommunicera.. ehh ordentligt eller vad man ska säga med alla kollegor - U7
Även respondent U1 beskriver hur kommunikationen och dess ickefungerande har en negativ inverkan på den enskilde undersköterskans lärandeprocesser i arbetet.
Tjaa det funkar bra för oss som har svenska som modersmål…(...) vi har många från Filippinerna som går utbildning där och sen åker hit…. varpå de inte har en aning om vad vi pratar om… svenskan är ju väldigt annorlunda och skickas det ut ett mail till alla så kan man få tillbaka ett svar som handlar
om något helt annat från någon av de kollegorna.... samtidigt som de kämpar och vill vara med.
Kommunikationen är ju viktig för att information ska komma ut till alla och för att det ska funka men vi som är härifrån måste liksom jobba lite som utbildare i svenska för invandrare vid sidan om vårt omvårdnadsarbete...För de är kompetenta men språket..eller ja att inte kunna kommunicera är ju det
som ...sinkar oss alla. - U1
Båda beskriver hur icke-bemästrandet av det medicinska såväl som det svenska språket är en hindrande aspekt för kommunikationen och i förlängningen den egna möjligheten att lära. Flertalet respondenter ger liksom citaten ovan belägg för den avigsida som kommunikationen tycks spela för undersköterskans möjlighet att lära i sitt dagliga arbete. Sammantaget ger respondenternas svar insikt i hur
kommunikationens roll för lärandet tycks ha en flerdimensionell karaktär. Man kan utifrån de erhållna svaren således konkludera att undersköterskans lärandeprocesser inte sammanflätas med kommunikationen som sådan, utan med kommunikationens kvalitet och funktion utefter parterna som deltar och dess kommunikativa förmågor.
Endast när samtliga parter kan kommunicera på ett fullgott sätt kan kommunikationen ge upphov till de lärprocesser som kan tillhandahålla ett meningsfullt lärande i
undersköterskans arbete. Resultaten kan därför ge belägg för att kommunikationen och ett aktivt deltagande där i inte tycks vara essensen för att åstadkomma ett lärande.
Istället utstakas undersköterskans lärprocesser utifrån premisser och personer i dennes arbetsomgivning. Det vill säga även om undersköterskan själv behärskar de
kommunikativa förmågor som arbetet innefattar, innebär en bristande kommunikation från kollegors sida att andremans lärande stävjas - undersköterskans.
Å andra sidan verkar ytterligare en sida av myntet finnas då respondent U2 i sin intervju talar om hur kommunikationen parallellt i det dagliga arbetet kan fungera som ett hinder likväl som en möjlighet:
Mitt jobb kan ju ofta sinkas av att jag känner att jag inte kan släppa kontrollen när jag kommunicerat till någon som inte talar svenska så bra, då vill jag ju dubbelkolla att det är gjort och då tar ju saker också mycket längre tid för mig vilket lämnar tid för mig att kunna lära på annat håll. Men sen kan jag
ju märka att mitt svenska modersmål hjälper mig i mötet med de äldre, att det ofta kan bli smidigare och att jag tack vare det har större möjlighet att lära av patienten och förstå det mer subtila av vad
som funkar eller inte… att “aj det där gör ont, eller jag gillar inte det här. - U2
Citatet speglar ännu en sida av kommunikationens roll för lärande. Det illustrerar att det i arbetet intuitivt ställs höga krav på att kunna kommunicera inte bara genom det faktiska samtalet, utan även genom att lyssna och förstå vad som sägs av patienter såväl som kollegor. Omsorgsarbetet verkar även innefatta ständiga utmaningar, att i detta handskas med olika personer, erfarenheter, kunskaper samt dess olikartade kommunikation som utefter dess bakgrund och förmågor ges. Svaret tyder på att bemästrande av den egna kommunikationen på ett sätt är en förutsättning för lärande.
Samtidigt ger det belägg för att bemästrandet av kommunikation indirekt fungerar likt en bromskloss för undersköterskans lärande. Genom att bemästra kommunikation, här svenskan, förorsakas undersköterskan merjobb vilket begränsar tiden att ingå i andra matnyttiga läraktiviteter. Uppfattningen hos respondent U2 skildrar således hur kommunikationens roll för lärande är nyanserad - samtidigt som den är en resurs verkar den parallellt indirekt som en broms för andra lärandeprocesser och spärrar tillgången till dem.
Det samtliga respondenter beskriver kan förklaras utifrån verksamhetsteorin och uppfattningen om artefakternas roll för den större helheten och resultatets utkomst.
Sammantaget beskriver respondenterna hur kommunikationen fungerar som ett redskap som undersköterskan är beroende av i sitt arbete för att nå resultatet av ett lärande. Lärandet är här beroende av hur verktyget kommunikation finns, används och fungerar mellan deltagarna i verksamheten. Innehavandet och bemästrandet av det implicita redskapet språk verkar således vara något som ger förutsättning för lärande, eftersom att genom att inneha och använda språket kan kollegor utbyta erfarenheter och utöka den egna kunskapsbanken. Även i mötet med boende verkar det som att verktyget språk kan fungera som en medierande brygga mellan undersköterskan och dess omgivning. Användandet av de språkliga redskapen blir därigenom en möjlighet för undersköterskan att lära och förbättra sina färdigheter i det dagliga arbetet.
När det gäller språk som redskap är en intressant aspekt dock hur något som nämns frekvent genom intervjusvaren inte handlar om undersköterskans egna språkliga redskap, utan istället upplevelsen av otillräckligheten hos andra att inneha och behärska dessa. Att andra inte har förmåga till att tala det svenska och/eller medicinska “undersköterskespråket” kan förstås som ett nämnvärt hinder som
intervjuerna berör, vilket begränsar lärandet i det dagliga arbetet. Detta påminner om Engeströms syn kring hur resultatet är beroende av hur de olika komponenterna i verksamheten fungerar. Varje beståndsdel är en kugge i det större maskineriet, verksamheten, och beroende på hur de ter sig skapas resultatets utkomst (1987).
Eftersom att användandet av artefakter enligt undersköterskorna inte fungerar fullt ut hos alla medlemmar kan således en förståelse ges av hur resultatet av
undersköterskans lärande är en reaktion på svårigheterna i kölvattnet – det vill säga i kommunikationen.
6.1.2 Kollegor
En stor del av intervjusvaren präglas av kollegors roll i undersköterskans dagliga arbete och lärande. Här framkommer att kollegor fungerar som ett vitalt medel för att undersköterskan ska kunna utveckla sin yrkeskunskap och tillägna sig ny kunskap.
Respondent U8 belyser bland annat kollegors roll:
Det bästa för att bli bättre på sitt jobb är ju att jobba med någon kollega. När vi lämnar över från dagspasset till kvällspasset och sitter ner och hinner samtala med varandra då kan man lära sig mycket. Men också när man är tillsammans inne hos någon brukare….(...)..Man har ju alltid olika sätt
att göra saker på, tex bästa sättet att ta på en trång tröja på någon som inte kan röra armarna själv, eller hur man kan byta lakan bäst när brukaren ligger i sängen. Så när man jobbar ihop med någon kan man snappa upp hur någon annan gör något, eller man kan hejda den man jobbar med och visa ett
annat sätt som man själv brukar göra på. Vi jobbar ju med människor, så det handlar ju hela tiden om att trixa, fixa och kunna vara flexibel och ändra. Det som funkar inne hos någon brukare funkar ju inte hos någon annan. Så det är bra att samla på sig små trix i sin verktygslåda att ta fram. Å sånna trix får
man ju av varandra på jobbet, det var ju inget som man direkt lärde sig på själva undersköterskeutbildningen. - U8
Kollegors positiva inverkan på lärandeprocesserna är även något som U6 och U4 påtalar genom att uttrycka fraser som:
Ja alltså hela jobbet har man ju typ lärt sig av sina kollegor. När jag började jobba kunde jag ju ingenting om vård, äldre, demens eller nått. Så jag har ju verkligen lärt mig typ allt av mina kollegor…..(...).. merparten av det jag kan och använder är saker som någon annan visat mig. Allt från hur man på ett värdigt och ergonomiskt sätt hjälper någon med morgonhygienen med tvätt och
mediciner till hur man kollar blodsockret på någon. Alltså det går ju inte att berätta allt, men verkligen, allt jag kan som undersköterska typ har jag lärt mig här på avdelningen. Å ja, av att ha
blivit visad av mina kollegor - U6
ehh… alltså jag har ju lärt mig mitt arbete genom kollegor. Man har ju lärt sig typ hela sitt arbete under tiden man jobbat på jobbet -U4
Intervjusvaren tycks liksom citaten ovan ge belägg att kollegor är ett verktyg som individen använder sig av i handlandet i det dagliga arbetet, vilket tillika styr och formar undersköterskan i hens arbete och yrkesutförande. Genom att använda sig av kollegor och deras kunskap framgår att undersköterskans handlande och framtida handlande i det dagliga arbetet konstrueras och omkonstrueras. Detta vilket bör anses som att en relativ varaktig förändring och därmed också att ett lärande förorsakats hos individen. Kollegor framstår således som ett essentiellt verktyg för undersköterskans lärande. Genom kollegors konstruktiva synpunkter, illustration och instruering av alternativa handlingssätt åstadkommer kollegor att undersköterskan tillägnar sig nya kunskaper och färdigheter. De erhållna resultaten kan därmed abstraheras till att kollegor är en faktor som framkallar och i förlängningen också producerar former av kunskaps- och kompetensutveckling hos undersköterskorna. Tillgången till kollegor tycks således innebära ett alstrande och generering av undersköterskans egna lärande i hens dagliga arbete.
Samtidigt finns en kontrasterande röd tråd genom intervjumaterialet som speglar hur kollegor likväl kan upplevas som ett hinder för lärande i det dagliga arbetet.
Förutsättningen för att detta hinder ska finnas tycks inte bero på huruvida det finns
tillgång till kollegor eller ej, utan snarare om de kollegor som finns tillhanda har tillräcklig utbildning och erfarenhet. Detta speglas bland annat i respondent U2:s svar:
Om man jobbar med någon som inte har någon erfarenhet eller som inte har utbildning, då kan man ju inte lära sig något av dem egentligen och då hämmar ju det mig att kunna bli bättre i det jag gör....
Och eftersom att jag ofta jobbar med såna så gör jag ofta som jag alltid gjort. De lär sig säkert massor på jobbet för att jag lär dem saker... men för mig hämmar det ju mest. - U2
Även respondent U6 framhåller en liknande utsaga, att det är just beroende på kollegors yrkeskunnande och erfarenhet som som dennes lärande kan begränsas:
Jag tycker det är att det är så hoppigt med personal. Man vet lixom aldrig vem man ska jobba med när man kommer på morgonen. Å så är det väldigt många timmisar...som man märker ofta inte kan de saker vi undersköterskor kan. Det gör lixom att det blir svårt. För det gör ju att det blir svårare att lära
av varandra. Jag lär mig ju bäst när jag jobbar med dem med lång erfarenhet och som är fast personal. Så när det inte är så många såna, ja då är det väl klart att man lär sig mindre. Det är ju mest
man själv som får springa omkring å visa hur man ska göra… - U6
Den kollegiala inverkan tycks således tillika kunna förorsaka utmaningar och hinder för undersköterskans utveckling av den egna arbetskunskapen och kompetensen.
Svaren speglar hur det höga antalet timanställda, vars yrkeskunskap och erfarenhet har begränsningar, direkt kan blockera undersköterskans möjlighet för att använda sina kollegor som verktyg för att tillägna sig kunskap. Undersköterskans
lärandemöjlighetet i sitt dagliga arbete kan utifrån resultatet därför förstås som existerande i en kontext av andras yrkeskunnande och erfarenhet. Undersköterskan kan tillägna sig kunskaper från kollegor såvida den egna kunskapen och erfarenheten inte överstiger kollegans. När fast personal och med lång erfarenhet inte finns
tillhanda, utan arbetet sker med timanställda, outbildade och icke-erfarna, skapas en negativ spiral för undersköterskans lärande. Detta då denne “hänvisas” till att utveckla mindre kunniga och erfarna kollegors kunskaper, vilket gör att undersköterskan fortsätter att arbeta som hen“alltid gjort”. Detta istället för att kunna utmanas och utvecklas i sin egen yrkeskunskap med hjälp av den erfarna och fasta kollegan.
Å andra sidan lyfter en enskild respondent en intressant kontrastering till det
presenterade ovan, nämligen att arbete med kollegor med mindre erfarenhet parallellt kan fungera likt ett hinder såväl som en möjlighet för lärande.
“ ja det är ju när man jobbar med kollegor som inte kan så mycket. Det blir ju tidskrävande att hela tiden behöva visa någon annan hur den ska sköta sitt jobb. Även om det ioförsig kan göra att jag lär mig mer, för att jag måste berätta om saker hela tiden å då kan jag liksom reflektera kring mitt jobb
och hur jag gör saker. Men återigen, det gör oftast att mitt jobb går mycket långsammare. Å då försvinner ju lätt tid som jag annars hade kunnat lägga på att läsa lite journaler i slutet av jobbpasset.
Å det gör ju då att jag lär mig mindre.” - U3
Den enskilde respondentens svar kan alltså tolkas ha en inneboende nyanserad bild av kollegors inverkan på lärande. Genom att arbeta med mindre erfarna tvingas
undersköterskan instruera, berätta och reflektera kring de egna utförandena. Dessa handlings- och tankeprocesser kan sedan i tur kan ge upphov till lärande för undersköterskan, då dessa processer förorsakar hen att värdera och möjligen omvärdera “automatiska” arbetsutföranden. Mindre erfarna kollegor kan således utifrån detta perspektiv inte bara ha en negativ inverkan på undersköterskans lärandeprocesser, utan agera som en lärande mekanism i sig självt. Kollegans
begränsade kunskaper framstår nämligen här vara det som gör att undersköterskan behöver visa “hur den ska sköta sitt jobb”, vilket som en effekt triggar de givande lärprocesserna hos undersköterskan själv.
Till trots att undersköterskan som en effekt indirekt kan lära av kollegors begränsade kunskaper, genom att få berätta och reflektera över sina handlingssätt, speglar svaret samtidigt hur undersköterskans lärande påverkas i negativ riktning ur ett annat perspektiv. Genom att ständigt “tvingas” berätta och reflektera över sina befintliga arbetskunskaper och utföranden blir arbetsprocesserna mer tidskrävande, vilket i sin tur begränsar undersköterskans möjlighet att få utrymme med andra läraktiviteter såsom att läsa journaler. Sammantaget kan svaret därför ge en flersidig bild av kollegors effekt på undersköterskans lärande. Å ena sidan kan mindre erfarna och yrkeskunniga kollegor åstadkomma omkonstruering av befintliga kunskaper, vilket leder till en typ av nytt lärande. Å andra sidan kan mindre erfarna yrkeskunniga kollegor begränsa tillägnandet av nya kunskaper från andra olikartade kunskapskällor och läraktiviteter.
Kollegor kan utifrån verksamhetsteorin förstås som explicita verktyg som finns tillhanda i undersköterskans omgivning och som denne har/eller inte har möjlighet att använda sig av som medierande redskap. Utifrån teorin kan således förstås hur
utkomsten och resultatet står i direkt relation till hur dessa artefakter i form av kollegor finns, fungerar och används. Hur kollegor beskrivs och dess funktion påminner i och med detta om hur Engeström (1987) beskriver användandet av
explicita artefakter enligt första generationens verksamhetsteori. Han menar just på att artefakter är de medel som individen använder sig av för att omforma objektet.
Objektet i det här fallet kan här förstås som individens handlingar, vilka omformas och påverkas genom att individen använder sig av artefakter - vilket här de facto är kollegorna. Genom kollegor som medierande redskap kan undersköterskans
handlande och handlingar således formas och omformas. Sett till den andra
handlande och handlingar således formas och omformas. Sett till den andra