I detta kapitel presenteras och diskuteras de resultat som analysen genererat i syfte att undersöka, snarare än besvara studiens forskningsfrågor och därigenom uppfylla det övergripande syftet. Kapitlet inleds med en återkoppling till dessa.
Den här studien har syftat till att ge fördjupad förståelse för de utmaningar som digitaliseringen innebär för moderna organisationer och därigenom samspelet mellan organisaering och digitalisering. För att uppnå detta syfte behandlades följande forskningsfrågor:
● Hur uppfattas digitalisering på ICA Affärsservice?
○ Hur konstrueras och struktureras sensemaking kring arbetsprocesser och digitalisering? ○ Vilka förändringsbilder upplevs i organisationen?
○ Vilket metaforiskt språkbruk används för att beskriva digitalisering?
○ Hur kan möjligheter och/eller utmaningar med digitalisering beskrivas utifrån studiens undersökning?
6.1 Resultatdiskussion
Som för de flesta organisatoriska händelser eller förändringar tycks sensemaking utifrån vår analys vara ett lämpligt verktyg för att förstå vilka tolkningar och resonemang som konstrueras och struktureras av medlemmarna inom organisationen. Däremot upplever vi att sensemaking inte är tillräckligt för att på ett djupare plan förstå konstruktionerna av digitalisering. Organisationen har svårt att uttrycka känslor och uppfattningar kring digitalisering, och vänder sig istället till metaforiskt språkbruk för att förklara fenomenet. Detta används för att minska gapet mellan vad man själv upplever, och hur man förklarar sina upplevelser. Metaforik är ett sätt att förklara ett komplext fenomen för en person som inte äger samma upplevelser eller erfarenhet som den som berättar. Denna typ av språkbruk övergår i mer artikulerade förklaringar då retrospektiv sensemaking är möjlig. Det vill säga, då personer kan se tillbaka på något som hänt har de bättre förutsättningar att förklara det, och även förklara sina känslor och uppfattningar om det.
För digitalisering spelar dock sensemaking en stor roll när det kommer till att förstå hur organisationen resonerar och agerar, eftersom digitalisering i vissa fall, men inte uteslutande leder till organisatorisk förändring. Vi har i denna studie funnit att digitalisering inte nödvändigtvis leder till organisatorisk förändring, utan upplever snarare att digitalisering till viss del är så pass radikal att det är svårt att avgöra vilka delar av organisationen som faktiskt upplever en förändring. Det handlar, utifrån vår analys, om att digitalisering leder till nya arbetssätt snarare än förändring. Digitalisering innebär i vissa fall små
justeringar, i vissa fall en liten förändring, i vissa fall en stor förändring, och i vissa fall en radikal förändring. I det sistnämnda kan det handla om en förändring så radikal att vi väljer att likna digitalisering i organisationer med lanseringen av iPhone. Istället för att beskriva hur användandet av mobiltelefoner har förändrats väljer vi att uppmärksamma det faktum att detta numera sker inom ramarna för en helt ny världsbild. Det vill säga ett helt nytt sätt att utföra uppgifter på. För tio år sedan var mobilanvändningen begränsat till telefonsamtal och sms. Idag använder vi mobilen till att skicka vi mejl, betala räkningar, surfa, ta bilder, lyssna på musik, streama film och interagerar på sociala plattformar. Listan kan göras ännu längre, men bör vara tillräcklig för att uppmärksamma vår uppfattning om hur digitalisering idag kan påverka organisationer. Det vill säga, vi vill belysa de nya arbetssätt digitalisering medför, snarare än hur det förändrar redan befintliga processer.
Faktumet att detta radikala synsätt kan nyanseras med motsatta uppfattningar om att digitalisering i vissa fall inte påverkar arbetssätt, gör att sensemaking kring digitalisering konstrueras och struktureras utifrån ett enormt spektrum av känslor, uppfattningar och erfarenheter, vilka kan vara svåra att identifiera utan individuella och djupgående samtal. Ur ett tolkningsperspektiv kan alltså digitalisering i många avseenden betraktas som ett paradigmskifte där världsbilden förändras, även om det inte alltid sker så tumultartat. Digitalisering tar plats i tillvaron, ibland med påtagliga implikationer som följd, men ibland utan större reaktioner, vilket visar att digitalisering är ett komplext område som kräver förståelse för graden av påverkan den medför, eller inte medför. Fokus behöver därför riktas på hur organisationer organiserar sig för att hantera eventuella implikationer som digitalisering medför.
Vi ser alltså digitalisering som organisatoriska händelser vilka i viss mån leder till organisatoriska förändringar. Vi har därför kunnat uppfatta olika typer av förändringsbilder i organisationen. Det vill säga, hur organisationen uppfattar och ser på digitalisering. Vi har upplevt två olika perspektiv för detta: förändring som episodisk eller kontinuerlig, samt rationell eller affektiv. Resultaten av den här studien visar att sensemaking kan vara ett vederbörligt verktyg för att förstå vilka förändringsbilder som konstrueras, men även hur de struktureras över tid. Förändringsbilder av digitalisering tycks vara varken statiska eller linjära. Vi ser de tydligaste fluktueringarna när det kommer till rationalitet gentemot affektion. Digitalisering väcker känslor, både positiva och negativa. Vi märker att personer slits mellan dessa känslor, och rationella argument, vilket leder till att förändringsbilden hos en person kan variera beroende på vart i tiden denne befinner sig.
Studien visar dessutom att förändringsbilden är mer episodisk när den förmedlas av personer som arbetar med att driva digitalisering. Av dessa personer beskrivs detta som större projekt vilka implementeras under ett bestämt avsnitt av organisationens historia. En mer kontinuerlig förändringsbild förmedlas av användarna av digitalisering, det vill säga verksamheten. Ett stort projekt bryts ner till mindre delar, vilka kontinuerligt justeras utifrån verksamhetens behov. Vi ser inte samma
fluktuerande mellan episodiska och kontinuerliga förändringsbilder som vi gör mellan affektiva och rationella. Det intressanta är att en händelse i en organisation faktiskt kan beskrivas som både episodisk och kontinuerlig, beroende på betraktaren. Dock är frågan om det verkligen kan anses vara samma händelse eller förändring efter att den brutits ner i mindre delar, eller handlar det om en helt ny händelse? Det vill säga, då delar av ett stort projekt justerats och kontinuerligt arbetats med. I och med detta resonemang kan en förändringsbild av digitalisering inte kallas episodisk, samtidigt som den kallas kontinuerlig eftersom det inte längre är samma händelse eller förändring organisationen har framför sig. Detta får oss att ställa frågan, hur kan dessa perspektiv på förändring vidare bidra med förståelse i studier som behandlar digitalisering? Vi kan som avslutning på detta resonemang föra tankarna mot förklaringen av digitalisering som kontinuerliga justeringar, alterneringar av ett större episodiskt projekt. Sättet som organisationen konstruerar och strukturerar bilden av digitalisering kan liknas vid hur ett management-tänk illustreras ur ett sociologiskt och ingenjörsmässigt perspektiv. Bilden av digitalisering konstrueras på vad vi ser som ett processtekniskt sätt, där individerna ser digitalisering som något tekniskt snarare än styrt av känslor. Affektion har efter implementering övergått till tekniskt rationella argument för att förbättra, förenkla och justera digitala lösningar.
Sättet på vilket organisationen ser på digitalisering är resultatet av berättelserna om detta. I det här fallet ser vi ett gap mellan den stora berättelsen om digitalisering och de små berättelserna.
Den stora berättelsen De små berättelserna
Övergripande Preciserad
Formell Informell
Vägledande Organisatorisk verklighet
Samstämmig Personlig
Framtidstänkande Nutid
Rationellt förankrad Affektivt förankrad
Strategisk Operationell
Auktoritär
Officiell
Tabell 2 – Skillnader mellan berättelser
Den stora berättelsen om digitalisering kan ses som ett sätt för organisationen att skapa mening i vad digitalisering innebär för organisationen. Den stora berättelsen verkar således vägledande och kollektiv, vilket genom återupprepning bekräftas, legitimeras och sedimenteras. De små berättelserna är konstruerade utifrån individers personliga uppfattningar, men innehåller i vissa fall fragment av den stora berättelsen. Dessa fragment verkar dock inte stora nog för att brygga gapet mellan den stora och de små berättelserna, och därav uppnås inte en gemensam förändringsbild. Om verksamheten inte delar och förstår syftet med digitalisering, finns risken att rationella resonemang går förlorade till förmån för
affektiva argument och känslor. Vi argumenterar för att de små berättelserna kan betraktas som ett komplement till den stora berättelsen, och skapar en ytterligare förståelse för vad digitalisering innebär jämfört med vad vi hade sett om vi bara studerat en stor berättelse eller enbart små berättelser. Den stora berättelsen skapar förväntningar för vad digitalisering kan komma att innebära medan de små berättelserna utmanar denna genom att visa hur medlemmarna i organisationen förhåller sig till dessa förväntningar. Vi ser de små berättelserna som en del i utvecklingen av den stora berättelsen, konstruktionen av digitalisering. Digitaliseringens möjligheter och utmaningar återfinns och skildras i de mindre berättelserna, vilka kännetecknas av individernas egna känslor och uppfattningar om hur digitalisering struktureras, konstrueras och hanteras i vardagen. Genom Weicks egenskaper för sensemaking kan vi ur ett tolkningsperspektiv få en djupare förståelse för hur organisering samspelar med digitalisering, då organisationen behöver ta vara på innehållet i de små berättelserna för att på ett framgångsrikt sätt kunna driva digitalisering framåt. Om företagsledare kan sätta de små berättelserna i relation till den stora berättelsen, i likhet med Weicks (1995) resonemang om individens och kollektivets roll i sensemaking, så kan det vara ett steg mot en gemensam förändringsbild.
Slutligen ser vi till identitetskonstruktion till följd av digitalisering. Vi har nämnt digitaliseringsdrivare, - och motståndare, samt members och stakeholders. Vi upplever dock inte identiteter som förankrade i individer. Identiteter skapas snarare genom interaktion mellan andra individer och teknologier, vilket gör att identiteter, i likhet med förändringsbilder, inte bör betraktas som statiska eller konstanta. I och med skapandet av en tvärfunktionell organisation möjliggör digitalisering även för konstruktionen av flera olika identiteter. Beroende på hur kommunikation upprättas kommer olika identiteter kunna urskiljas, och vi argumenterar för att digitaliseringens komplexitet och mångfacetterade natur kommer ge uttryck för varierande identiteter inom organisationer. Vi har i den här studien kategoriserat fyra olika identiteter, men vi kan argumentera för att ännu fler kan identifieras genom fler studier, och undersökningar av fler företag och branscher. Huruvida dessa potentiella identiteter står i konflikt med arbetet med digitalisering eller utgör möjligheter för organisationer är ett ämne för framtida forskning.