Gustav Vasas rikssvärd kan mycket väl användas för att representera den förändring i synen på svärd och ridderliga ideal som skedde under Gustav och hans söners tid. Det äldre
rikssvärdet är, under utsmyckningarna, ett fullt funktionellt vapen som med lite slipning och viss balansering av fästet väl duger i en stridssituation. Det yngre rikssvärdet är i det närmaste
80 Rangström ib. s 140
81 Larsson 2005 ib. s 28
82 Rangström ib. s 140
83 Rangström ib. s 140
84 Grundberg ib. s 91
85 Duby ib. s 82, Edge & Paddock ib. s 154
86 Rangström ib. s 141
att betrakta som teaterrekvisita och inte som ett vapen. Precis som teaterrekvisita är det dock tillverkat för att vara lätt igenkännligt för publiken, även på långt håll, och det kan därför tänkas vara en lämplig ersättare för det äldre rikssvärdet vid de allt större ceremonier och processioner med alltfler deltagare och åskådare som blev vanligare förekommande allt eftersom 1500-talet fortskred. DYRS problem är dess svajighet, något som gör det mindre lämpat för något annat än att hålla i handen likt teaterrekvisita.
Svärd var högst verkliga som vapen för adelsmän på 1500-talet men krigskonstens och värjans utveckling hade gjort att riddaren som dominerande aktör på slagfältet var något som man sedan länge lämnat bakom sig och svärdet, alltså det korsformade svärdet, gav, för en adlig betraktare, associationer till ridderliga ideal som passade väl in i den adlige betraktarens självbild. Denna självbild stärktes genom läsning av riddarromaner och kom även till uttryck i tornerspelens fantasifulla låtsasvärld. Detta var inte något som var unikt för Sverige eller Norden, utan influenserna kom till Sverige från det övriga Europa. Genom att utöva och odla denna adliga kultur vid det svenska hovet och bland den svenska adeln så ingick man i en gemensam europeisk riddarvurmande högreståndskultur. Genom att ingå i denna kultur så fick man tillträde till en gemenskap av europeiska kungar och adel. Kanske går det i detta att urskilja en adel som genomgår en långsam förvandling, från krigsmän till centralstatens administratörer.
Jag har framfört synen att svärden innehåller flera svärd, med vilket jag menar att svärden kan symbolisera flera saker samtidigt. Vilken roll som var mest framträdande berodde troligtvis på sammanhanget. Till exempel kan man vid kung Gustavs begravning se hur svärdet först används som en representation av kungen, en del av hans person om man så vill, under processionen till själva begravningen. Sedan används svärdet som häroldsstav för att sedan användas som maktöverförande föremål i överräckningen till den blivande kung Erik. Vid själva överräckandet så uppmärksammas även åskådarna på att detta är kung Gustavs
rikssvärd och att Erik vid mottagandet av svärdet inte endast mottar makten utan med svärdet följer även legitimitet och värden ifrån fadern.
Vid kung Eriks kröning spelar svärdet återigen rollen som maktöverförande föremål, dels till Erik själv men också från kung Erik till de män som han dubbar till riddare, friherrar och grevar. Dubbningarna skapar även lojalitetsband där svärdet vid dubbningen ingår i förtydligandet av vem som står i lojalitet till vem.
Den spridda läsningen, eller åhörandet, av riddarromaner gjorde även att det fanns
gemensamma associationsbanor hos de adliga åskådarna till dessa maktöverförande ritualer.
En svensk adelsman under 1500-talet kände till historierna om Arthur och hans riddare och Rolandssången, han ”förstod” därigenom maktöverföring genom svärd. Han hade troligtvis läst och/eller hört många romantiska skildringar av dubbningar och om hur sann
kungavärdighet såg ut och hur den hörde samman med svärd. I historien om Arthur så är det inte tal om att Arthur väljs av folket eller rådet, han väljs ut av svärdet som, enligt vissa tolkningar, är landet själv eller möjligen ett uttryck för Guds vilja. Här menar jag alltså inte att en adlig åskådare i Sverige år 1561 identifierade kung Erik med kung Arthur, men hans kännedom om Arthur och andra hjältar ur riddarromanerna gjorde att han kunde läsa svärdets budskap i ceremonin utan att behöva få det förklarat för sig.
Sammanfattning
Svärden användes i ceremoniella sammanhang, främst som maktöverförande föremål men också som en representant för en del av kungens person. Svärden har skiftande roller
beroende på sammanhang. Dock är de alltid kopplade till kungen, riket och till makt. De som var tänkta som främsta mottagare för svärdens budskap, den tidens adelsmän, behövde inte få svärdens mening och budskap förklarade för sig då de var väl bekanta med riddarsagornas värld och symbolspråk. I riddarsagorna så var svärd som överförde makt, styrka eller värden ett vanligt förekommande motiv och mottagarna för svärdens budskap kan därför antas ha associerat i de av budskapets avsändare avsedda banorna. Riddaridealens eko i användandet av rikssvärden skänker även kungen en del av sagornas romantiska skimmer. Genom tron på riddaridealen så kom 1500-talets svenska adel och kungligheter att tillhöra en gemensam europeisk högreståndskultur. Dessa riddarideal var starkt avgränsande gentemot övriga delar av befolkningen. I samband med detta så sågs de korsformade äldre svärden som mer
ridderliga jämfört med den mer plebejiska värjan. I allt detta så går det kanske att se en adel som genomgår en långsam förvandling från krigsmän till den framväxande centralmaktens administratörer.
Svärden fungerade som maktöverförande föremål och makten överfördes genom ceremoniellt överräckande och mottagande av svärden eller, när det gäller dubbningar, genom beröring av svärdet.
Det finns möjliga kopplingar mellan det yngre rikssvärdet och reformationen. En predikan skriven i protest mot kung Gustavs planer på att underordna kyrkan kunglig administration liknar kung Gustav vid bibliska tyranner som Herodes och Farao. Predikan trycktes 1539 och den upprörde kung Gustav mycket. Det yngre rikssvärdets etsningar, med motiv föreställande Josef och Moses, kan vara ett led i en motpropagandakampanj. Svärdet kan också, möjligen, ses som ett sammansmältande av det andliga och det världsliga svärd som symboliserat kyrka och stat i tidigare medeltida tankebilder. Möjligen skulle etsningarnas Moses-motiv kunna kopplas till den vikt Martin Luther lägger vid Moses som bringaren och nedtecknaren av Guds lagar. Själva svärden som sådana kan ses som protestantiska ceremonivapen då de skapas av Gustav själv och enbart utgår från hans kraft och makt och inte från helgon, änglar eller forna kungar och hjältar.
Sammanfattningsvis så kan man säga att historien om rikssvärden under 1500-talet är en liten detalj i historien om förändringar i adelns roll i samhället under samma tidsperiod.
De områden som jag ser som mest lovande för en djupare undersökning är svärdens koppling till reformationen och om de kungliga ceremonier där svärden ingick fyllde ett behov av ritualer i ett reformerat Sverige. Även fastklamrandet vid gamla riddarideal, vilket jag anser svärden kopplade till, som en väg in i en ny tid är ett intressant område som jag anser väl värt ytterligare forskning.