Svärdens makt: Gustav Vasas rikssvärd

Svärdens makt

Gustav Vasas rikssvärd David Cederqvist

C-uppsats Historia Huvudområde: Historia Högskolepoäng: 15 hp Termin/år: vt 2020

Handledare: Roland Anrup Examinator: Per Sörlin

Kurskod/registreringsnummer: HI004G

INLEDNING ... 3

UPPSATSENS SYFTE ... 3

FRÅGESTÄLLNINGAR ... 3

TIDIGARE FORSKNING I ÄMNET ... 4

KÄLLMATERIAL ... 5

LITTERATUR ... 6

AVGRÄNSNING ... 9

TEORI OCH METOD ... 9

PROBLEM MED SYNEN PÅ SVÄRD ... 10

OM HUR MAN UPPFATTAR SVÄRD, DÅ OCH IDAG ... 11

SVÄRDEN OCH DEN AVTAGANDE MAGIN ... 11

UNDERSÖKNING... 12

NÅGOT OM SJÄLVA SVÄRDEN SOM FÖREMÅL... 12

VAD KAN SVÄRDENS FORM GE OSS FÖR INFORMATION? ... 13

VARFÖR DETTA ÄR INTRESSANT ... 14

1500-TALETS UPPFATTNING OM SVÄRD SOM BRUKSFÖREMÅL ... 14

SVÄRDETS INNEBOENDE MAGI.1500-TALETS UPPFATTNINGAR OM SVÄRDET SOM SAGOFÖREMÅL. ... 17

EN PREDIKAN FRÅN 1539, DESS EVENTUELLA KOPPLING TILL DET YNGRE RIKSSVÄRDET OCH DETTA SVÄRDS EVENTUELLA KOPPLINGAR TILL REFORMATIONEN ... 20

KUNG GUSTAVS BEGRAVNING ... 23

ERIKS KRÖNING, MED ETT FÖRSÖK TILL VISS JÄMFÖRELSE MED FADERNS KRÖNING.TILL DETTA ÄVEN EN DISKUSSION KRING DE TORNERSPEL SOM HÖLLS VID DE BÅDA KRÖNINGARNA. ... 27

RESULTAT OCH SLUTSATSER ... 32

SAMMANFATTNING ... 34

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 36

K^ÄLLOR ... 36

LITTERATUR ... 36

Inledning

Svärd är vapen. Svärd är också mytomspunna föremål som getts djupa symboliska innebörder och den äldre litteraturen är full av magiska svärd. Från Beowulfs Hrunting, vars vattrade klinga fått färg av giftörters saft, till Rolands Durandal, som Karl den Store fått till skänks av en ängel, till kanske den mest kända sagoklingan, Excalibur, Arthurs svärd. Svärd har genom historien skänkts som gåvor med symbolisk mening, som gåvor utväxlade mellan brudpar i Romarriket till segergåva från England till Sovjetunionen efter Stalingrad. Det har skrivits om svärd, sjungits om svärd, diktats om svärd och svärd har avbildats i skulpturer och på tavlor.

Svärd har även använts i svenska kungliga ceremonier. Gustav Vasas rikssvärd spelade en central roll vid både Gustav Vasas begravning och Erik XIV kröning. Varför det var så, vilka budskap detta hade, hur dessa budskap uppfattades och hur detta möjligen kan kopplas till hur adelns roll förändrades genom att centralmakten blev starkare ska jag försöka visa i min uppsats.

Uppsatsens syfte

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att undersöka hur de två svenska rikssvärden användes och förstods av sin samtid.

Frågeställningar

Hur förstods det budskap som svärden kommunicerade utav budskapets avsedda mottagare?

Hur används svärden, ceremoniellt, i propaganda, i ritualer? Vad har svärden för budskap i ceremoniella sammanhang? Är svärden ”besjälade”, alltså ses de som föremål bärande på tidigare ägares kraft/legitimitet/egenskaper? Hur kan dessa värden föras vidare genom svärden?

Hur rikssvärden kan kopplas till legitimeringen av den framväxande centralmakten och till arvskonungariket?

Kan svärden eller de bildmotiv som finns på dem kopplas till reformationen?

Spelar svärden en roll i en koppling Gud – Konung, och spelar de in i en föreställning om kungen som en magisk figur?

Tidigare forskning i ämnet

Det går snabbt att slå fast att tidigare forskning i ämnet blir ett kort avsnitt i denna uppsats.

Det har helt enkelt inte skrivits något uttömmande om rikssvärden tidigare.

Malin Grundberg har skrivit en avhandling om Vasaättens ritualer och ceremonier som heter

”Ceremoniernas makt – maktöverföring och genus i vasatidens kungliga ceremonier”¹. Grundbergs avhandling är intressant och välskriven och svärden figurerar i den, dock i bakgrunden och trots att ett av rikssvärden utgör omslagsbild så märks det tydligt att svärd inte tillhör Grundbergs främsta intresseområden. I avhandlingens fokus står dock

maktöverföringen i ceremonier och ritualer och då står oftast något av svärden i fokus men de undersöks inte närmare, de bara finns där. Svärden som föremål eller som symbol eller som associationsväckande bild är inte heller något som tas upp mer än i förbigående. Inte heller tornerspel som ridderlig fantasi eller som maktbefästande rollspel tas upp.

Den forskning som avhandlar rikssvärden specifikt är äldre och handlar i huvudsak om svärden som föremål även om det ceremoniella bruket av svärden nämns bland orsakerna till varför svärden som föremål ser ut som de gör. De flesta som intresserat sig nog för svärd för att skriva om dem är intresserade av svärd som vapen och ogillar ceremoni och paradsvärd, något som leder till att de skriver lätt upprörda texter om just detta, vilket varit till stor nytta för mig.

”De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecken” av Rudolf Cederström², ”Svärdet blir värja – en utveckling belyst med svenskt material” av Heribert Seitz³, ”Svärdet och värjan” av Å. Meyerson⁴. Dessa är alla texter från perioden 1938 – 1945. Det rör sig om arbeten med vapenhistorisk inriktning och de får ses som typiska för sin tid. Även om man som läsare får försöka bortse från en del tidstypiska oväsentligheter i texterna så går det inte att bortse ifrån att undersökningarna av föremålen är grundligt genomförda.

1Grundberg, Malin, Ceremoniernas makt: maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier, Nordic Academic Press, Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2005,Lund, 2005

2Cederström, Rudolf, De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecknen: till H.K.H. kronprinsens 60- årsdag den 11 november 1942 ..., Livrustkammaren, Stockholm, 1942

3Seitz, Heribert, Svärdet blir värja: en utveckling belyst med svenskt material, KVHA, Stockholm, 1945 4Meyerson, Svärdet och värjan i Seitz, Heribert (red.), Gustav Vasa minnen: utgivna till H. M. Konung Gustaf V:s 80-årsdag den 16 juni 1938, Livrustkammaren, Stockholm, 1938

Källmaterial

I de flesta texter om svenskt 1500-tal så påpekas det att källmaterialet är begränsat. Till detta kan jag lägga till att när det rör rikssvärden så är källmaterialet ännu mer begränsat och består i stort sett endast av svärden själva.

Gustav Vasas två rikssvärd utgör i sig själva en källa⁵. Svärdens fästen är ändrade. Det äldre svärdet får sitt fäste ändrat, antagligen, i samband med Gustavs begravning och Eriks kröning.

Det yngre svärdets fäste ändras troligtvis för att användas vid drottning Kristinas kröning. Det är alltså främst klingorna som, med största sannolikhet, är oförändrade sedan den för

uppsatsen aktuella perioden.

De övriga källor jag har använt mig utav är i huvudsak tryckta.

”Gustav Vasas krönika” av Peder Svart och Per Brahe⁶ är ett propagandaverk som finns i tryckt form. Utgåvan från 2018 har moderniserad stavning men det har inte gjorts några ingrepp i språkformen. Att det rör sig om ett propagandaverk gör inte så mycket då det kan sägas vara propaganda som jag studerar, dock får vissa avväganden göras då krönikan är författad runt år 1560 och alltså inte är en krönika som nedtecknats i takt med att händelserna skett. Krönikan tar kung Gustavs parti och får anses som en källa som bör läsas med stor skepsis. För min uppsats är den dock användbar då den kan berätta något om hur man ville uppfattas och vad kretsen kring Gustav ansåg var viktigt att lyfta fram och på vilket sätt man lyfte fram det.

”Een predican emoot the gruffueliga eedher och Guds försmädilse som nw almenneliga brukas” är en predikan av Olaus Petri tryckt i Stockholm 1539⁷. Den finns i digitaliserad fakisimil på litteraturbanken. Även denna predikan är ett propagandaverk, riktat mot kung Gustav. Predikan är riktad mot kung Gustavs försök att ställa kyrkan under kunglig administration.

”Ährapredikning, öwffer then fordom stormechtigaste, oöffwerwinnlige, och högloffligaste furstes och herres, H. Gostafs, Sweriges (…) konungs och faders, Christelige liif, hwilket bleff medh kongligh herligheet nidsatt, uthi ubsala domkyrkios främste chor (…)” av Peder

5 Sveriges riksregalier i Skattkammaren nr 13 (Yngre Rikssvärdet), nr 14 (Äldre rikssvärdet). P.g.a. FHM:s restriktioner är Skattkammaren för närvarande stängd. Författaren har tidigare studerat svärden men tyvärr ej kunnat återbesöka dem och inte heller kunnat finna en användbar bild på svärden.

6Svart, Peder & Brahe, Per, Gustav Vasas krönika, Mimer, Göteborg, 2018

7Olaus Petri, Een predican emoot the gruffueliga eedher och Gudz försmädilse, som nw almenneliga brukas, [Kungl. tryckeriet] Stocholm M D XXXiX, 1539 i Litteraturbanken

Svart. Utgiven av Johannes Phrygius i Stockholm år 1620⁸. Även denna finns i digitaliserad form på litteraturbanken. Denna text är, som framgår av titeln, en predikan som hålls av Svart vid kung Gustavs begravning. Den är utgiven 1620 och det skiljer alltså 60 år mellan att predikan hölls och att utgivningen skedde. Den anses dock överensstämma ganska väl med originaltexten även om det hela kompliceras något av att det kan ha varit så att det fanns en text som skrevs innan begravningen och en tillrättalagd text som skrevs efter. Detta skulle då röra sig om den senare tillrättalagda texten. Texten är starkt propagandistisk men intressant för att studera den kungabild som man ville förmedla till omvärlden.

”K12, Svenska regenters levnadsförhållanden, hov och egendomar. Konung Gustav I, vol 1.”

är en otryckt dokumentsamling som finns i Kungliga arkiv under Riksarkivet⁹. Det är en samling handskrivna texter rörande Gustav Vasa. Den text som jag använt är en skildring, bitvis närmast i form av en lista, av kung Gustavs likprocession. En del av dokumenten är, vad det verkar, brandskadade. Samlingen finns digitaliserad i Riksarkivets digitala samlingar.

Litteratur

När det kommer till tornerspelens utveckling så har jag begagnat mig utav dels en samling artiklar om tornerspel som gavs ut av livrustkammaren i samband med en utställning år 1992¹⁰ och en i huvudsakligen föremålshistorisk bok vid namn ”The medieval knight” skriven av David Edge som arbetat i många år vid The Wallace collection och John Paddock som arbetat vid, bland annat, the Tower of London¹¹. Det är en bok som huvudsakligen handlar om krigsutrustning men den tar därigenom upp hur riddarens roll förändrades och hur

tornerspelen utvecklades från små organiserade krig till stora maskeradspektakel. Jag har också använt Georges Dubys bok ”William Marshall, den bäste riddaren i världen”¹² för att därigenom kunna jämföra Gustavs och Eriks tornerspel med den tidigare formen av spel.

Detta då Dubys bok innehåller ingående skildringar av tornerspel under den andra halvan av 1100-talet. Georges Duby var professor vid Collége de France och specialiserad på

medeltiden.

8Peder SwartÄhrapredikning Öffwer Gustafs Christelige Lijf (1620) i Litteraturbanken

9 RA Kungliga arkiv, Konung Gustaf I, SE/RA/710003/01/II/1/K 12a, bildid: A0073414_00135-138

10 Rangström, Lena, Riddarlek och tornerspel: Sverige - Europa : katalog, Livrustkammaren, Stockholm, 1992 11Edge, David & Paddock, John Miles, Arms & armor of the medieval knight: an illustrated history of weaponry in the Middle Ages, Crescent, New York, 1996

12Duby, Georges, William Marshal eller Den bäste riddaren i världen, Atlantis, Stockholm, 1985

För att kunna redogöra för svärdets roll i äldre ritualer och tankar så har jag använt mig utav

”The Cambridge history of medieval political thought c-350c. – 1450”¹³ som är ett idéhistoriskt översiktsverk.

När det kommer till böcker om svärdets utveckling och hur detta hörde ihop med hur svärdet användes så har jag huvudsakligen använt mig utav två böcker. Richard Cohens ”Svärdet”¹⁴ från 2002 är ett översiktsverk om svärdets och fäktkonstens historia. Richard Cohen är före detta olympisk fäktare och, som de flesta som skrivit i ämnet, amatörhistoriker. Boken är användbar som en slags uppslagsverk, men, som de flesta arbeten i ämnet, lätt opålitlig och jag har inte använt den i någon större utsträckning utan mer betraktat den som en slags bakgrundslitteratur. Som bakgrundslitteratur och av liknande orsaker så har jag även läst Alfred Huttons ”Old swordplay”¹⁵ och sir Richard Burtons ”The book of the sword”¹⁶. Egerton Castles ”Schools and masters of fencing”¹⁷ är ett äldre verk som publicerades redan 1885. Castles bok betraktas dock fortfarande som ett standardverk och det är en bok som alla senare böcker i ämnet refererar till. Den innehåller visserligen en del romantiserande avsnitt, som när Castle förklarar Agrippas fäktkonst med att denne upplevt ”månget vådligt äventyr i Roms gränder” och liknande, men Castle var, för sin tid, saklig i sin historieskrivning och ovanligt källkritisk.

”De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecken” av Rudolf Cederström, ”Svärdet blir värja – en utveckling belyst med svenskt material” av Heribert Seitz och ”Svärdet och värjan” av Å. Meyerson har redan nämnts. Dessa är alla texter från perioden 1938 – 1945.

Detta är alla texter som avhandlar rikssvärden som föremål. Antingen är de vapenhistoriska eller så är de konsthistoria som bitvis är förvillande lik vapenhistoria. Det rör sig om äldre texter, men de är för sin tid tämligen sansade och innehåller inte mycket av de tidstypiska förklaringar som man kan hitta i ”Blanka vapen och skyddsvapen” av Josef Alm¹⁸, utgiven

13 Burns, J. H.., The Cambridge History of Medieval Political Thought c.350–c.1450 [Elektronisk resurs], Cambridge University Press, Cambridge, 1991, http://dx.doi.org/10.1017/CHOL9780521243247

14Cohen, Richard, Svärdet: med gladiatorer, musketörer, samurajer, äventyrare och olympiska mästare genom historien, Svenska förl., Stockholm, 2004

15Hutton, Alfred., Old sword play: techniques of the great masters, Dover Publications, Mineola, N.Y., 2001[1892]

16Burton, Richard Francis, The book of the sword, Chatto and Windus, London, 1884

17Castle, Egerton, Schools and masters of fence: from the Middle Ages to the eighteenth century : with a complete bibliography, New York 2002

18Alm, Josef, Blanka vapen och skyddsvapen från och med 1500-talet till våra dagar: [Edged weapons and armour from the 16th century till now], Rediviva, Stockholm, 1975[1932]

1932 som visserligen är sakligt redovisande när Alm skriver om vapentyper och olika namn på svärd, men som bitvis blir mycket tidstypisk när förklaring ska ges till vapnens användning och utveckling.

När det gäller riddarromaner så har jag valt att läsa de två som var mest kända.

”Rolandssången” växer troligen fram ur tidigare sånger som handlade om en hjälte vid ett slag som stod år 778 i de baskiska bergen. Den form som vi känner till idag nås troligen i slutet av 1000-talet och handlar om hjälten Riddare Roland som utkämpar ett slag mot saracener och dör en tragisk hjältedöd. Väldigt lite av de historiska detaljerna i Rolandssången är riktiga men diktverket uppfattades nog som överensstämmande med historien av både sin samtid och av läsare under 1500-talet. Den andra romanen är ”Le Morte D´Arthur” av sir Thomas

Malory¹⁹. Boken avslutades någon gång mellan 1469 och 1470 och trycktes första gången 1485. Den blev snabbt en storsäljare och trycktes i många upplagor och versioner. Den version jag har läst är baserad på den första tryckningen. Författaren sir Thomas Malory verkar ha skrivit boken när han satt fängslad. Han hade tillgång till ett för tiden stort bibliotek och där fanns olika historier om Arthur nedtecknade. Malory skrev ihop dessa till en slags sammanhängande berättelse och boken är således en slags samling av tidigare verk.

”Herr Ivan Lejonriddaren, en svensk rimmad dikt från 1300-talet, tillhörande sago-kretsen om konung Arthur och hans runda bord, efter gamla handskrifter” av J.W Liffman och Georges Stephens från 1845 är en publicering av en av Eufemiavisorna²⁰. Dessa riddarballader översatta till svenska trycktes även under 1500-talet och var väl kända för den tidens

högreståndspublik. Det rör sig om en svensk version av den franska riddarballaden om riddare Ywain, denna franska ballad bygger i sin tur på en äldre walesisk berättelse som återfinns i sagosamlingen ”Mabinogion”.

I ämnet Gustav Vasa och hans tid så har jag främst använt Lars-Olof Larssons böcker ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann” och ”Arvet efter Gustav Vasa”²¹. Dessa refereras även i uppsatsen. Då detta är en uppsats där rikssvärden, och inte Gustav Vasa och hans söner, har

19Le Morte D’Arthur, King Arthur and of his Noble Knights of the Round Table, by Thomas Malory, IN TWO VOLS.—VOL. I elektronisk resurs, Project Gutenberg, EBook #1251

20Liffman, Jeremias Wilhelm & Stephens, George (red.), Herr Ivan Lejon-riddaren: en svensk rimmad dikt ifrån 1300-talet tillhörande sagokretsen om konung Arthur och hans runda bord. [Vol. 1] Iwan och Gawian : [texten], Norstedt, Stockholm, 1845 cit. Efter Internet Archive ark:/13960/t5bc6f60d

21Larsson, Lars-Olof, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Prisma, Stockholm, 2002 Larsson, Lars-Olof, Arvet efter Gustav Vasa: berättelsen om fyra kungar och ett rike, Prisma, Stockholm, 2005

huvudrollen så har jag, främst av tidsskäl men också på grund av hinder resta av den nu pågående pandemin, valt att använda mig utav befintlig litteratur.

Avgränsning

Uppsatsens avgränsning omfattar Gustav Vasa och hans söner med fokus på svärden och områden som kan ha påverkat synen på svärden under perioden. Jag har valt ut två viktiga händelser där svärden spelar en framträdande roll, kung Gustavs begravning och kung Eriks kröning, för att exemplifiera hur svärden brukades i ceremoniella sammanhang och för att utgöra underlag för en diskussion om hur åskådarna vid dessa händelser kan ha uppfattat svärden och förstått det de kommunicerade.

Teori och metod

Att göra en undersökning om svärd som symboler och ceremoniella föremål har, som de flesta forskningsämnen, sina speciella utmaningar. En av dessa utmaningar är hur man ser på

seendet på svärden. I mycket har jag valt att betrakta svärden och ceremonierna där de ingick som bilder. Min tanke har varit att de ceremoniella situationer där svärden spelat en roll påminner om kyrkomålningar i det att det var bilder med budskap som kunde läsas även av illitterata. Dessa ceremonier hade ett budskap med tänkta mottagare, och dessa mottagare bestod i huvudsak av den tidens ledande skikt. Därför har jag undersökt dessa tänkta mottagares uppfattningar kring svärd som både vapen, maktsymboler och som magiska föremål. I det arbetet har jag kopplat ihop rikssvärden med de riddarfantasier som tog alltmer plats vid europeiska hov under 1500-talet. Jag har även valt att inkludera själva svärden bland mina källor. Detta eftersom att jag anser att de kan berätta, eller åtminstone ge ledtrådar, om de ceremonier där de ingick. Jag har valt att använda mig utav de förkunskaper jag bär med mig in i arbetet, som utbildad fäktningsinstruktör och utbildad konstsmed, i undersökningen.

De bedömningar angående svärdens tillverkningstekniska egenskaper och användningsbarhet som finns i min undersökning är, om intet annat anges, mina egna. I detta ligger i det

närmaste ett empiriskt tänkande, kunskapen om hur ett svärd uppför sig beror på att alla svärd med just de konstruktionsegenskaperna beter sig så. Jag har även valt att inkludera en

problematiserande text om synen på svärd och hur denna syn kan ta sig uttryck i verk skrivna av både akademiker och amatörforskare. I läsandet av texter har jag begagnat mig utav kvalitativ metod. Jag har även använt en jämförande metod, låt vara i det lilla, och försökt jämföra händelser som är av samma slag men som sker vid olika tidpunkter i historien för att kunna se hur denna typ av händelser har utvecklats.

Problem med synen på svärd

Det svåra med att skriva om svärd är att det finns så mycket skrivet om dem, men så lite som är värt att läsa. Detta kan tyckas vara ett något förmätet konstaterande men faktum är att mycket av det som skrivits om svärd de senaste tvåhundra åren, akademiskt, populärhistoriskt eller annat, antingen är mer eller mindre romantiska fantasier eller skrivet utan förståelse för vad ett svärd är, eller kanske snarare vad ett svärd var. I England under artonhundratalet var intresset stort för svärd och för hur svärd användes eller hade använts och bland

svärdsentusiasterna rådde en febril aktivitet. Man fäktade ”historiskt”, ibland efter gamla manualer, ibland efter eget huvud, man tänkte sig att man återupptäckte traditioner, man pratade om svärd, man fantiserade om svärd och man skrev om svärd. En del av det man skrev om svärd var korrekt och hade stöd av historiska källor, annat var uppfinningsrika försök att fylla igen kunskapsluckor och åter annat får nog betraktas som excentriska fantasier. Sammanfattningsvis kan man säga att det mesta av det som skrevs är resultatet av bristande källkritik parat med att det skrevs i en tid då romantisk litteratur var på modet²². Detta hade kanske kunnat stanna vid att vara en underhållande kuriositet om inte mycket i de engelska artonhundratalstexterna gick igen i mer moderna texter²³. Detta betyder att även en läsare av modern litteratur i ämnet svärd behöver vara på sin vakt och att alla fakta, inklusive citat ur klassiska texter eller för den delen bibelcitat, måste undersökas på ett ganska

uttröttande sätt. Andra problem med vapenhistorisk litteratur om svärd är ovanan att fixera alldeles vid grepp, klingornas utformning, stötar, hugg, slag och parader med utgångspunkt i att den egna tidens fäktning och vapen utgör en slags höjdpunkt i en tänkt linjär utveckling.

Denna ovana utövas oftast av fäktande amatörhistoriker. En annan ovana är, den närmast diametralt motsatta, att helt bortse från vapnets form och bruk. Denna ovana stöter man oftast på i akademiska texter. Den förstnämnda ovanan kopplar helt loss vapnens användning, form och utveckling från den tid som de brukades i vilket leder till att göra texterna svårbegripliga och alltför detaljspäckade. Den andra ovanan minskar förståelsen för tiden som undersöks, men också förståelsen av vissa händelseförlopp. Genom att helt ignorera vapnets form och användning så riskerar man som historiker att uppfatta och återge ett händelseförlopp där vapen figurerar felaktigt.

22 Se t.ex. Hutton och Burton

23 Se t.ex. Cohen

Om hur man uppfattar svärd, då och idag

Ämnet för min uppsats är Gustav Vasas rikssvärd och hur dessa har använts som symboler och propagandaföremål. För att kunna göra sig en uppfattning om hur dåtidens betraktare uppfattade rikssvärdens budskap, eller ”läste dem” som jag under uppsatsskrivandets gång blivit förtjust i att kalla det, så behöver man besitta åtminstone en viss förståelse för de associationer ett sådant svärd kan ha väckt hos dåtidens överklass. Det finns stora skillnader i hur man uppfattar svärd, både som symbol och som föremål, nu jämfört med då. Dagens betraktare av ett svärd har till exempel väldigt sällan erfarenhet av att ha använt svärd som vapen. Med detta följer ofta en oförståelse inför att det faktiskt är ett vapen som man

betraktar. Vad jag menar är att svärdet idag inte kan ses som ett ”levande” föremål, det är inte ett föremål som är i bruk och därför inte heller ett föremål som tar någon större plats, om någon alls, i moderna människors medvetande. Det finns även vissa likheter mellan då och nu.

Nutidens människor har vanligtvis fått sin bild av svärd från vår tids populärkultur. 1500- talets män ur överklassen fick även de en del av sina uppfattningar om svärd från den tidens populärkultur: Riddarsagor.

Svärden och den avtagande magin

I ett tidigt inledande skede av uppsatsen var en av mina idéer att koppla ihop en del av tankarna i Keith Thomas bok ”Religion and the decline of magic” ²⁴med svärden.

Thomas beskriver reformationens ”avmagifiering” av religionen och hur detta skapade ett tomrum som fylldes av astrologer och kloka gubbar och gummor. Detta eftersom kyrkan inte längre kunde fylla efterfrågan på en förklaring av världen och talismaner, lyckobringande böner, hjälp vid sådd och skörd med mera. Det fanns alltså en efterfrågan på magi, eller ett behov av magi. Om vi tänker oss att de allt större och alltmer tidskrävande kungliga ritualerna även de kunde ta plats och delvis fylla detta tomrum så måste vi i så fall tänka oss att de även fyllde ett behov. Då inte endast ett kungligt behov utan ett ömsesidigt behov, då det fyllde ett behov även hos de som deltog i ceremonierna som åskådare och därmed även som mottagare för ceremoniernas budskap. Dessa mottagare var alltså framförallt adliga personer, och företrädesvis män. De riddarfantasier som jag menar går att koppla till de kungliga

ceremoniernas maktöverförande svärd fyller ett behov av en adlig självbild som bekräftar det högre ståndets rätt till sin position. Riddaridealen erbjöd tydliga svar om vilken uppgift adeln

24 Thomas, Keith, Religion and the decline of magic: studies in popular beliefs in sixteenth and seventeenth century England, London, 1971 cit efter upplaga Peregrine 1978

hade och underströk skillnaden mellan frälse och ofrälse. Thomas skriver att det är en vanligt förekommande egenskap hos tankesystem, och inte endast primitiva sådana, att de är

självbekräftande, det spelar ingen roll vilka argument som anförs mot tankesystemet då dessa argument automatiskt är felaktiga då de säger emot tankesystemet. Om vi tänker oss

riddaridealen, eller kanske den allt starkare centralmakten vars överhuvudpost i den studerade perioden just gjorts ärftlig, som ett sådant tankesystem, eller en del av en sådan

världsuppfattning, så är det lätt att tänka sig att ett sådant tankesystem skulle fylla ett behov både hos adeln och hos kungamakten. I detta skulle då svärden, som maktöverförande magiska symbolföremål, spela en visuellt förklarande roll. Det är en intressant tankekedja, som kräver större utrymme, som jag anser väl värd att undersöka mer utförligt.

Undersökning

Något om själva svärden som föremål

Gustav Vasas två rikssvärd delas upp i Det äldre rikssvärdet, härefter kallat DÄRS, och Det yngre rikssvärdet, härefter kallat DYRS. DÄRS är tillverkat, som rikssvärd men möjligen inte som vapen, någon gång efter 1521 och är i Gustav Vasas ägo någon gång innan 1541. Svärdet mäter 132.5 cm från knopp till spets. Klingan är rikligt etsad med motiv hämtade ur den romerska historien. Dessa etsningar är avbildningar av Albrecht Dürers målningar i Nürnbergs stadshus. Dessa målningar utförs 1521, så innan dess kan etsningarna inte ha utförts. Klingan kan vara äldre men att döma av dess form så är den från ungefärligen samma tid. Klingans form skiljer sig inte från bruksvapen från samma tidsperiod. Fästet är av senare tillverkning än klingan och kaveln (handtaget) är klätt med blå guldbroderad sammet. Kavelns klädsel har dock tillkommit under 1700-talet²⁵. Parerstången har en lätt svängd form och en sidobygel vid krysset, något som klingan inte ursprungligen är utformad för (sidobygel är en ring, vanligtvis lätt oval, som skyddar användarens fingrar vid fingergrepp om klingan.

Krysset bildas av klingan och parerstången och är den del där användaren är starkast vid parader och bindningar. Krysset används ofta vid de parader där meningen är att dominera motståndarens klinga. I fallet med DÄRS så saknar klingan ricasso, alltså en bit ovanför fästet utan egg, vilket gör fingergrepp inte omöjliga men obekväma²⁶). Fästet är rikt dekorerat och

25Seitz, Heribert, Svärdet blir värja: en utveckling belyst med svenskt material, KVHA, Stockholm, 1945, s. 302 26Seitz, ib. s. 301, Castle, Egerton, Schools and masters of fence: from the Middle Ages to the eighteenth century : with a complete bibliography, A new and rev. ed., Bell & sons, London, 1892 (Dover 2003), Stone, George Cameron, A glossary of the construction, decoration and use of arms and armor in all countries and in all times: together with some closely related subjects, New York, 1961, s. 527

troligen utfört i samband med Gustav Vasas begravning och/eller Eriks kröning). DYRS är tillverkat 1541 och är 132 cm knopp till spets. Klingan är utsmyckad med etsningar

föreställande scener ur det gamla testamentet. Klingan är delvis förgylld. Både knopp och parerstång är dekorerade med lejonmasker. Kaveln är lindad med förgylld silvertråd. Heribert Seitz beskriver DYRS form såsom ”…till sin form urartad: flat, svagt kälad och svajande.”, en dömande men, efter att jag utfört min egen undersökning, enligt mig en korrekt beskrivning.

DYRS beställs från Augsburg genom den tyske köpmannen Claus Heyder och det finns goda skäl att anta att svärdet är tillverkat som ett utpräglat ceremonivapen. Fästet är, enligt Seitz och Cederström, tillverkat i samband med drottning Kristinas kröning år 1650 eller omkring år 1700. Det är alltså bara klingan som är samtida med Gustav Vasa och hans söner²⁷. Vad kan svärdens form ge oss för information?

Oftast framgår det inte i källorna vilket av de båda rikssvärden som används vid kröningar och begravningar. Inte heller är detta något som storligen intresserat moderna historiker. I fallen med Gustav Vasas begravning och Erik XIV:s kröning så är det alltså nödvändigt att försöka göra en informerad gissning vilket av svärden som används. Jag har vägt argument för och emot och kommit fram till att det bör ha varit DÄRS som har använts både vid Gustav Vasas begravning och vid Eriks kröning. Argument för detta är:

1. Fästet på DÄRS byts, vad det verkar, ut i sin helhet i samband med Eriks kröning. Detta bör ha utgjort en avsevärd investering, något som tyder på att man avsett att använda svärdet.

2. Under Gustav Vasas begravning stöts rikssvärdets udd i golvet tre gånger. Då DYRS har en slipning som gör det svajande så skulle det vara svårt att stöta svärdet i golvet med den värdighet som stunden krävde. DÄRS å sin sida har en styvare klinga och dessa faktorer sammantagna utgör argument för att det är DÄRS som används vid begravningen.

3. Även överräckandet av svärdet till Erik vid begravningsceremonin bör ha varit svårt att genomföra med värdighet med ett svajande vapen. Det är genomförbart men

problematiskt då fästet vid ett överräckande är fritt och väger ner klingan vilken lätt sviktar i en u-form. Även detta är ett, om än inte lika tungt vägande, argument för att det är DÄRS som används vid begravningen.

27 Seitz, ib. s. 301

Varför detta är intressant

DYRS är en avsevärd investering. Trots detta verkar det inte, vad jag har funnit, användas i någon större utsträckning under Gustav och hans söners levnad. Det är det av de båda svärden som mest utpräglat är ett rent ceremoniellt föremål. DYRS är slipat till en form där

blodrännan (den skåra/fördjupning som ofta löper i klingans mitt. Benämningen är egentligen felaktig då denna fördjupnings funktion intet har med blodavrinning att göra) är ovanligt bred.

Detta ger intryck av att ha gjorts i syfte att ge så mycket utrymme som möjligt till etsningar. I vanliga fall utformas en svärdsklinga så att den besitter vissa egenskaper. Dessa egenskaper skiljer sig något åt beroende på vilken huvudsaklig funktion vapnet ska ha. Utformningen kan alltså skilja sig åt beroende på om det är ett utpräglat hugg- eller stickvapen. Principerna för tillverkningen är dock desamma. Åsar används för att skänka klingan stadga. För att uttrycka det förenklat: Ju högre åsar desto styvare klinga. Ungefär samma principer tillämpas vid utformningen av moderna stålbalkar avsedda för konstruktionsarbeten. DYRS blodränna är slipad så bred att de åsar som bildats är i det närmaste obefintliga och därför ger föga stadga åt klingan. Fästet är utbytt och kan inte kopplas till vare sig kung Gustav eller hans söner men om det ursprungliga fästet påminde något om det nuvarande, vilket inte ter sig omöjligt, så bidrog det i så fall till vapnets obalans. Även klingans avsaknad av noder (punkter på klingan som vid träff av ett slag i det närmaste är vibrationsfria) är att notera.

Allt detta sammantaget ger intrycket att DYRS ej är tillverkat för att fylla en funktion som vapen. Det verkar istället vara tillverkat enkom för att fylla en symbolisk funktion i

ceremoniella sammanhang. DYRS är alltså ett svärd som inte är ett svärd men som är tillverkat för att spela rollen som svärd. Det kan alltså liknas vid teaterrekvisita. I likhet med teaterrekvisita så har det inte till uppgift att fylla den funktion en betraktare vanligtvis

förknippar med dess form, i det här fallet att hugga, sticka och slå, utan att istället vara ett för publiken även på långt håll lätt igenkännligt föremål. DYRS fyller alltså en annan funktion än den som vapen.

1500-talets uppfattning om svärd som bruksföremål

För att förstå hur 1500-talets svenska adelsherrar uppfattade svärdet som vapen så är det nödvändigt att först skapa sig en bild av hur vapenutvecklingen skedde under århundradet.

Det äldre korsformade huggande svärdet fick stå tillbaka till förmån för den nya stötande värjan, men i ceremonisammanhang föredrogs alltjämt den äldre vapenmodellen.

Svärdet är det första av mänsklighetens vapen som endast har ett syfte, att brukas i strid mot andra människor. Spjutet, kniven, yxan och bågen har alla brukats i krig men dessa vapen har ytterligare en funktion som verktyg eller jaktvapen. Svärd kräver även en mer avancerad tillverkningsprocess, både resursmässigt och kunskapsmässigt, vilket resulterade i att svärd betingade ett högre pris. Det var alltså endast de resursstarka som hade råd med ett svärd.

Detta ledde till att svärdet kom att betraktas som ett aristokratiskt vapen. Svärdet är även det vapen som det skrivits mest om. Antalet texter som på något sätt avhandlar svärd går inte att överdriva. Mycket av det som skrivits om svärd är romantiska fantasier eller skrivet av fäktmästare för att locka till sig elever. Att locka till sig elever var en fråga om ekonomisk överlevnad för fäktmästarna och konkurrensen var stenhård och det var nästan nödvändigt att presentera ett eget ”system” för att ha en chans att dra till sig de betalande eleverna. Efter att tryckkonsten börjat bli mer spridd och det därmed blivit allt enklare och även billigare att trycka en bok eller en pamflett så formligen exploderade produktionen och spridningen av texter om svärd och hur man skulle använda dessa. 1500-talet kan utifrån en nutida

betraktares ovanifrånperspektiv ses som ett århundrade med idel stora framsteg i svärdskonst och som en konsekvens av dessa framsteg även en utveckling av svärdstillverkningen. En närmare studie avslöjar dock att för varje text som förde utvecklingen framåt så producerades ett antal texter som ledde utvecklingen in i en återvändsgränd. Utvecklingen ska dock inte på något sätt ses som linjär. Möjligen kan man se det som ett stort antal utvecklingslinjer som alla gick in i varandra.

I Sverige gick utvecklingen inte lika fort som på kontinenten. Gustav Vasa inrättade

visserligen en slags skola för fäktning, men den verkar av den knapphändiga beskrivningen att döma varit inriktad på att lära adliga ynglingar färdigheter som de kunde behöva på

tornerplatsen. I tornerspel ingår emellertid viss svärdslek, så det är troligt att där åtminstone lärdes ut de elementära grunderna i svärdskonst²⁸. De svenska adelsmännen och

kungligheterna ville dock följa med i utvecklingen på kontinenten och importerade därför svärd från utlandet. Den användarteknik som hörde till de nya vapnen verkar dock inte alltid ha följt med in i landet, istället så verkar det mer röra sig om en vilja att följa det europeiska modet. Att ha ett modernt svärd var ett sätt att visa att man följde med i modets växlingar. Ett bra exempel på detta är Gustav Vasas värja. Värjan är försedd med en parerstång av en typ som var populär på kontinenten. Parerstången på värjan är utformad för att kunna föras på ett sätt som de kontinentala fäktmästarna lärde ut där stöten utgjorde bas för systemet. Området

28 Rangström ib. s 140

längst ner vid krysset är skyddat av byglar och ett rundat skyddande bleck har monterats runt den delen av klingan för att användaren bekvämt ska kunna greppa klingan med fingrarna.

Gustav Vasas värja är dock för bred för att man bekvämt ska kunna greppa vapnet på det sättet²⁹. Det rör sig alltså om en ren modeattiralj, något som ska ge intryck av att kungen följer med i utvecklingen och är väl bekant med de senaste vapenteknikerna. Det är intressant att vi i Gustavs värja finner ett vapen med en annan typ av propagandabudskap, nämligen det att Gustav är lika informerad om det senaste som kungarna och furstarna på kontinenten.

Gustav inrättade alltså en skola för att lära unga adelsmän hur de skulle bruka vapen. Henrik VIII i England satte även han upp en skola år 1540, den hade dock mer formen av en fäktsal och Henriks nystartade akademi utnämnde nio nya mästare som tillsammans med elva profosser skulle organisera undervisningen. Även i Frankrike och Italien startades mängder med nya fäktsalar och efterfrågan växte, alla ville lära sig att fäkta, till och med Martin Luther ska ha rekommenderat fäktning som en väg till god hälsa. År 1553 utkom ett verk av

arkitekten och matematikern Camillo Agrippa, ”Avhandling om vapenvetenskapen med filosofisk dialog”, i vilket förklarades gardepositioner och ett fast system av parader. I samma verk påpekar Agrippa det kloka i att hålla vapnet framför sig samt att en högerhänt svärdsman inte bör stå med vänsterfoten först. Något som han var först med att påpeka. Agrippas bok blev en storsäljare som trycktes i stora upplagor och spreds över hela Europa³⁰. Systemet som presenteras i Agrippas avhandling var så strukturerat och grundligt förklarat att en läsare kunde lära sig fäktningens grunder genom att följa de skriftliga instruktionerna. Tidigare manualer visar i huvudsak enskilda attacker eller ”hemliga stötar”, för att lära sig helheten så var man tvungen att besöka och betala en mästare. Agrippas avhandling presenterar ett försök till ett komplett system som gjorde det möjligt för vem som helst, som hade möjlighet att studera boken, att lära sig fäkta. I överförd bemärkelse så kan man säga att det rör sig om systembyggande ställt gentemot uppradningar av enskildheter.

Dessa ovan nämnda skolor och mästare i England och på kontinenten hade, trots sina många olika system, en sak gemensamt. De lärde alla ut fäktning med värjor. Värjfäktningen utvecklades ur den italienska borgarklassens stridskonst. Dessa hade inte, till skillnad från adeln, råd med heltäckande rustningar och utvecklade för att kompensera detta en rörlig stridsteknik som alltmer kom att bygga på stöten. På detta sätt kunde de ha större chans att kunna träffa någon glipa i en tyngre rustad motståndares pansar och på det sättet överleva

29 Seitz ib. s 300 – 305

30 Cohen s 39 – 56, Castle s 45 – 49

mötet. Värjan och dess användning var alltså inte av ädelt ursprung, och även om adeln visade stort intresse för både värjor och nya fäktningstekniker så var det inte ett ridderligt vapen på samma sätt som det gamla korsformade svärdet. När ceremonier och ritualer av vikt skulle hållas så dög oftast inte värjan utan då gällde svärd av en äldre modell.

I sin närmast klassiska bok ”Blanka vapen och skyddsvapen” från 1932 räknar Josef Alm upp långa listor på olika typer av klingor som fanns i de svenska rustkamrarna under 1500-talet³¹. Att återgiva alla dessa vapen här vore utanför uppsatsens syfte och skulle tillföra föga. Något som går att utläsa ur alla dessa uppräknade vapen är dock att det i Sverige fanns tämligen många svärd och att dessa svärd användes. Vi kan alltså sluta oss till att 1500-talets svenska adelsherrar var bekanta med svärd och hur dessa skulle föras.

Att vasatidens svenska adelsherrar var väl bekanta med svärd som vapen kan tyckas som en självklarhet. Men om vi stannar upp och resonerar kring vad detta innebar för deras

uppfattning om svärd så klargörs några saker. För det första, svenska adelsmän under 1500- talet betraktade svärdet främst som ett vapen. De hade en god kunskap om vad ett välriktat hugg kunde göra med en människa och de hade alltså en annan uppfattning än vad

nutidsmänniskan har om vapnet ifråga. För det andra, värjan introducerades även i Sverige, men den var som vi har sett inget ridderligt vapen och jag menar att det är en starkt

bidragande orsak till att den äldre modellen av svärd föredrogs i ceremoniella sammanhang.

Svärdets inneboende magi. 1500-talets uppfattningar om svärdet som sagoföremål.

Om man vill hänga upp sin skildring av Gustav Vasas liv på en bok från samma tid så är det vanligaste att man väljer Machiavellis ”Fursten”. Det är självklart frestande då denna bok verkar stämma så bra överens med Gustavs styre och politik. Många försök har gjorts att koppla ihop kung Gustav med verket ifråga och kanske, kanske kunde han ha fått den genom något sändebud till Italien, men det framstår mest som önsketänkande. Att Gustav skulle ha tagit del av den italienska texten framstår som mindre troligt³². En bok som Gustav garanterat inte läste var Cervantes ”Don Quijote”, detta på grund av att denna bok kom ut första gången år 1605. Att ta upp denna bok framstår först som irrelevant men jag har en poäng. Cervantes bok är en satir över en litteraturgenre som hade dominerat medeltidens och renässansens värdsliga läsvanor, nämligen Riddarromanen. En intressant, och viktig för min poäng, detalj är att Cervantes inte ser något behov av att förklara genrens konventioner och arketyper för

31Alm s 14 – 38

32Larsson 2002 ib. s 361

sina läsare. Dessa förväntas vara så pass väl insatta i riddarromanerna att de kan förstå alla skämt. I ”Don Quijote” ingår även en uppräkning av alla de riddarromaner som så skadat den åldrande mannens sinne och flera av dessa romaner är äldre medeltida berättelser som hade varit kända och uppskattade i Europa, och även i Sverige, i några hundra år³³. Att Cervantes bok blev en sådan succé var, förutom dess uppenbara litterära kvalitéer, att den parodierade en litteraturgenre som ansågs daterad. Men under det tidigare 1500-talet så var denna genre i allra högsta grad levande och populär. Så även i Sverige. De verk som brukar räknas som den första svenska skönlitteraturen var också tre riddarromaner som översattes, och till viss del anpassades för sin nordiska publik, till svenska. Dessa tre verk kallas med ett samlingsnamn för ”Eufemiavisorna” efter den drottning som beställde översättningarna. Det rör sig alltså om översättningar av riddarballader nerifrån Europa med motiv från Arthursagorna³⁴. Sagocykeln om kung Arthur och hans riddare innehåller ett av de mest kända mytiska svärden i världen, Excalibur. Motivet är välkänt och huvuddragen säkert välbekanta för de flesta, men jag redovisar dessa här i stora drag. Arthur drar ett svärd ur en sten, detta gör honom till kung.

Senare i berättelsen visas han till en sjö av trollkarlen Merlin och ur sjön kommer en arm upp hållande ett svärd som mottas av Arthur. Svärdet är Excalibur, ett svärd så speciellt att till och med dess skida har magiska egenskaper. Berättelserna om Arthur innehåller flera inslag som är intressanta för denna undersökning. Till att börja med så har vi där motivet med svärdet som maktöverförande, alternativt maktgivande, föremål. Genom att vara värdig och besitta de rätta egenskaperna så är det möjligt för Arthur att dra svärdet ur stenen. Många har försökt innan och efter honom, i vissa versioner förekommer en lång kö av presumtiva

svärdsuppdragare, men det är endast Arthur som bedöms som värdig av svärdet som alltså här även fungerar som ett slags mätinstrument för kungavärdighet³⁵.

Ett annat berömt och vida spritt verk under denna tid var Rolandssången som handlade om kung Karl den Stores vasall Roland. Även i Rolandssången förekommer svärd med särskilda egenskaper varav Karls Joyeuse och Rolands Durandal är de mest kända. Rolands svärd Durandal har skänkts till Karl den store av en ängel som säger åt honom att i sin tur ge svärdet till en tapper kapten. Durandals fäste innehåller en mängd heliga reliker, som ger extra kraft till svärdet, en av sankte Pers tänder, sankt Denis hår, sankt Basils blod och en bit av jungfru

33Cervantes Saavedra, Miguel de & Lidforss, Edvard, Don Quijote av la Mancha, [Ny utg. Ny uppl.], Forum, Stockholm, 1960 s 49 - 53

34 Liffman ib. s 1 - 11

35 Malory bok 1 kapitel 5, 6, 25

Marias klädnad³⁶. När Roland dör önskar han att Durandal ska svingas vidare av en kristen kämpe och gömmer därför svärdet under sin kropp när han lägger sig ner med ansiktet mot fienden.

Riddarromanerna var många, jag har här endast tagit upp några av de mer kända, och oerhört populära. Det verkar inte som en särskilt vild tanke att anta att dessa riddarberättelser både speglade och skapade en självbild hos den tidens adel. Att man gärna identifierade sig själva med riddaridealen vid både kung Gustavs och kung Eriks hov manifesterar sig inte minst i de tornerspel som anordnades vid dop, kröningar och bröllop som en del av firandet. I takt med att riddaren (jag menar här riddaren i meningen av adlig rustad ryttare som anfaller fienden med fälld lans, inte som titel) försvann från verklighetens slagfält, borgar och vägar så verkar det som att efterfrågan på riddarromaner växte. Samtidigt som det ridderliga uppförandet försvann från slagfältet (alltså de etikettsregler på ett slagfält som gällde riddare emellan) så verkar behovet av ridderliga fantasier ha växt. Man såg till det förflutna, såsom man hittade det i riddarromaner, och försökte återskapa det på tornerplatsen³⁷. Tornerspelen antog under 1500-talets gång alltmer formen av sagospel. Som ett gott exempel på detta kan ses en ringränning vid hertig Karls hov år 1586 där deltagarna var kostymerade som bland annat morer, jungfrur, bönder och hjältar. Hertigen hade sett sådant i Tyskland och ville införa det i Sverige³⁸.

Det smiddes även särskilda maskeradrustningar (så kallade kostymharnesk och maskvisir) där visiren ofta avbildade djur, människor och sagoväsen. Även Gustav Vasa lät inköpa ett sådant maskvisir från Tyskland. Det är daterat 1540 och föreställer ett mustaschprytt mansansikte med stor näsa, halvöppen mun och lätt utstående ögon. Tornerspelen som fantastiska skådespel, snarare än som verklig övning inför krig, blev ett sätt att få leva ut drömmen om den ideala kampen. Man kunde inom ramen för dessa spel bygga upp en slags romantisk skenvärld där riddaridealen alltjämt omhuldades och där krutet och ofrälse fotsoldater inte hade någon plats³⁹.

Det är svårt att undgå att notera kopplingarna mellan riddarromanernas popularitet och

tornerspelens utveckling mot närmast eskapistiska maskeradlekar. I riddarsagorna finns det en

36Rolandssången kapitel 193, 194 i

https://archive.is/20150204235018/http://legacy.fordham.edu/halsall/basis/roland-ohag.asp

37 Edge & Paddock ib. s 137

38 Rangström ib. s 141

39 Edge & Paddock ib. s 138, Pfaffenbichler ib. s 124, 126

klar avskiljande linje mellan frälse och ofrälse, riddarromanerna handlar om riddare och alla andra är, i den mån de överhuvudtaget förekommer, endast statister långt i bakgrunden.

Det rör sig dock inte endast om ett nostalgiskt tillbakablickande på en tänkt aristokratisk guldålder, riddaridealen handlar även om att markera en gräns mellan frälse och ofrälse.

Tornerspelen är i mycket en maktdemonstration i stil med periodens överdådiga kungliga banketter. Det gällde att visa att man var någon att räkna med, någon som följde med sin tid och att man var de kontinentala hovens likar. Man kunde även använda de sena tornerspelens möjlighet att ikläda sig roller som ett propagandamedel genom att låta, till exempel, kungen ikläda sig rollen som någon omsjungen sagohjälte.

Sammanfattningsvis kan man säga att om man var en adelsman under 1500-talet så var man inte bara bekant med riddaridealen, det var självklart att kunna dessa ideal väl för att kunna föra sig i adligt sällskap och för att kunna förstå sin samtid i den adliga miljö som man levde i.

En predikan från 1539, dess eventuella koppling till det yngre rikssvärdet och detta svärds eventuella kopplingar till reformationen

År 1539 tillkännagav Gustav planerna på att instifta ett kyrkoråd. Detta skulle göra att kyrkan förlorade egen makt och dessutom underordnades den kungliga makten. Kyrkan skulle helt enkelt bli en statskyrka. Planerna mötte kritik när de presenterades vid ett kyrkomöte i augusti och även om många till slut gav med sig så fanns det hårdnackade motståndare kvar. Bland dessa var Laurentius Andrae och Olaus Petri. Olaus Petri var författare till den 1539 tryckta skriften ”Een predican emoot the gruffueliga eedher och Guds försmädilse som nw

almenneliga brukas”. Det är ingen tjock skrift, med omslaget räknar den endast 26 sidor, men den upprörde kung Gustav till den grad att han införde total censur och allt som därefter trycktes i landet måste först granskas av kungen⁴⁰.

Det i denna tunna skrift som gjorde kungen så rasande var att den sade, med många lärda exempel ur bibeln, helt emot Gustavs idé om att kyrkan skulle underordnas kungamakten. I predikan sägs att Gud genom sin tjänare Moses har slagit fast att om människorna prisar och ärar Gud så skänker Gud lycka till de som tror på hans ord och lyder hans bud. Men om människorna föraktar Guds ord och inte lyder hans bud då skickar Gud plågor som pest och krig för att straffa syndarna. Olaus menar att tyvärr är det så att i tiden som predikan är skriven så finns det de som smädar Gud på allt sätt och särskilt smädar de Gud genom svåra

40 Petri ib, Larsson 222 – 224

eder och det vore bra om alla furstar brände de på munnen som brukade sådana eder och smädade Gud. Men i stället, skriver Olaus, är det de som är satta att hålla efter smädande och onda eder som svär allra mest. Därför menar Olaus att det är predikarnas uppgift att göra allt detta och det ska de göra utan att rädas vedergällning från syndarna. Vidare så går det i

predikan se en, om man utgår ifrån att den handlar om kung Gustav, jämförelse mellan Gustav och bibliska tyranner såsom Herodes och Farao. Att detta gjorde Gustav upprörd är inte svårt att förstå. Kungen kallar både Olaus och Laurentius till Örebro där de båda ställs fängslade inför en domstol av rådsherrar och tre biskopar. Sedan låter Gustav anklaga de båda för allt ont som drabbat hans styrelsetid inklusive alla uppror som riktats mot kungen. De båda dömdes till avrättning med svärd, men de benådades tämligen omgående och straffet blev istället höga böter. Det är även i Örebro vid samma möte som femton herrar svär en ed på kungens utsträckta svärd och erkänner kungens söner som arvtagare till riket⁴¹ .

Det är lockande att se en koppling mellan anklagelserna i ovan nämnda predikan och

etsningarna på det yngre rikssvärdet. Det yngre rikssvärdet dateras till år 1541, alltså tämligen nära i tid till tryckningen av predikan (1539) och ännu närmare i tid till domen i Örebro (1540). Etsningarna på svärdsklingan föreställer, förutom riksvapnet, Josef och Moses och scener ur dessas liv ⁴². Den tolkning som brukar göras är att Gustav ville liknas vid dessa bibliska gestalter eftersom Moses ledde sitt folk ur fångenskap såsom Gustav menade sig ha lett svenskarna ur deras danska fångenskap och Josef var en man av enkel härkomst som stigit till en hög ställning. Det förstnämnda låter väl så möjligt, men det sistnämnda kan man

fundera kring. För att vara en kung som lade ner mycket tid, arbete och pengar på att stärka sin kungalegitimitet så verkar det lite märkligt att vilja dra uppmärksamheten till sitt adliga men inte kungliga ursprung. En alternativ tolkning till etsningarna skulle, menar jag, kunna vara att de anspelar på predikan och är en del i en motpropagandakampanj från kungens sida.

Att identifiera Gustav med Josef och Moses skulle då sätta kungen i direkt motsats till den Farao som predikan menade att han var. Ytterligare en tanke är att det yngre rikssvärdet är något som Gustav beställer som en del i sin kampanj för att skapa ett arvskonungarike. Han hade redan i Örebro 1540 fått femton av rikets herrar att svära på hans svärd att de erkände kungens söner som rikets arvtagare, kanske ville Gustav ha ett passande vapen för eventuella kommande sådana eder. Att etsningarna är mycket viktiga, kanske till och med huvudsyftet

41 Petri ib., Larsson 2002 ib. sid 225, Brahe ib. sid. 159

42 Det yngre rikssvärdet

med vapnet, framgår av klingans konstruktion som ju är beskaffad så att maximal plats ska ges åt etsningarna på bekostnad av svärdets funktion som vapen.

I samband med etsningarnas Moses-motiv så bör här nämnas ”Luthers företal till Gamla testamentet” där Martin Luther förklarar för läsaren att Gamla testamentet är en lagbok och att Moses däri nedskrivit Guds lagar för människorna. Moses är alltså en lagstiftare⁴³. Gustav Vasas bibel, som i mycket byggde på Luthers bibel, publicerades år 1541⁴⁴, alltså samma år som det yngre rikssvärdet tillverkades.

I sin bok ”Om skönhet” så förklarar Umberto Eco kungaporträttens utseende och komposition under renässansen med att renässansmannen ställde sig i världens mitt och att meningen var att även avbilda den avbildades kraft och hårdhet. De visar stolt upp sin makt och viljestyrka⁴⁵ Kanske är Gustavs skapande av svärden i egen kraft och utan att ge dem övernaturlig eller mytisk proveniens att betrakta utifrån en liknande tolkning. Rikssvärden är ceremonisvärd av protestantisk karaktär då de inte innehåller några helgonreliker, men inte heller verkar några försök gjorts att koppla dem till tidigare kungar eller forna hjältar. Svärden skapas av Gustav genom att han beställer dem och låter använda dem. Det är också Gustav som ska ge svärden kraft och maktöverförande egenskaper, de kallas ju faktiskt än idag för ”Gustav Vasas Rikssvärd”.

En medeltida allegori över uppdelningen mellan kyrka och stat var idén om de två svärden.

Ett andligt och ett världsligt svärd. Det andliga svärdet var kyrkan och det världsliga svärdet var staten, alltså kungamakten. Det andliga svärdet hade rätt att döma det världsliga svärdet.

Den medeltida idén om de två svärden kopplar även bilden av svärden till tankar om trohet och lojalitet, framförallt vasallens trohet till sin konung och vissa inom kyrkan menade att det inte gick att kräva att trohetslöften och lojalitetsband skulle hedras om dessa löften och band var knutna till en dålig eller ond härskare. Precis som det världsliga svärdet var satt att straffa världsliga missdådare så var det andliga svärdet satt att straffa de som gick emot Gud.

Kyrkan, med påven i spetsen, hävdade makt över båda svärden och det världsliga svärdet hade även som uppgift att skydda kyrkan. Hela tanken om de två svärden byggde på en bibelvers, Lukas 22:38, som löd ”Då sade lärjungarna ”Herre, se här äro två svärd.” ⁴⁶. Det är frestande att i skenet av detta se Gustavs yngre rikssvärd som ett sammansmältande av de två

43 Luthers företal till Gamla testamentet sid. 2, Lund 1927

44 Larsson 2002 ib. s 227

45Eco, Umberto (red.), Om skönhet, Bromberg, Stockholm, 2005 s 200

46 Cambridge ib. s 300 - 305