Det här kapitlet presenteras i tre delar. De olika delarna ska till- sammans kunna ses som en mosaik (Pérez Prieto, 1998, 2006) och utgörs av resultat och tolkning. Resultatets mosaik visas i Figur 7.
Den första delen utgörs av tolkade och kontextualiserade berät- telser som syftar till att uppnå en förståelse för hur sjuksköterske- studenter upplever och hanterar utbildningens innehåll, med sär- skilt fokus på spänningsfälten: yrkesexamen – akademisk examen, högskoleförlagd utbildning – verksamhetsförlagd utbildning och omvårdnad – medicinsk vetenskap.
Den andra delen är relaterad till de aspekter som är av betydelse för studenternas lärande. Texten utgår från samtliga åtta studen- ters muntliga, transkriberade berättelser och tidslinjer och de sju mönster som identifierats och kategoriserats.
I den tredje delen ritas spänningsfälten slutligen in i mosaiken för att tydliggöra studenternas upplevelser av dessa och andra spän- ningsfält.
Figur 7. Resultat och tolkning – en mosaik
Sjuksköterskestudenters berättelser
Följande kapitel relaterar till att utifrån berättelser förstå hur sjuk- sköterskestudenter upplever och hanterar utbildningens olika delar. Kapitlet är uppbyggt av åtta tolkade och kontextualiserade berät- telser. Carls, Kajsas och Alexandras berättelser presenteras inled- ningsvis i sin helhet. Det valda utseendet för dessa berättelser följer formen för narrativ struktur och syftar till att de ska kunna läsas som just hela berättelser. Utbildningens kronologiska ordning följs för att underlätta för läsaren och spänningsfälten är synliggjorda. De olika delarna i spänningsfälten benämns här dimensioner. Varje berättelse sammanfattas kort efter varje utbildningsår och berättel- serna avslutas med en summering och ett resonemang om intrig och livsmönster. För att underlätta förståelsen, är den första berät- telsen, den om Carl, mer utförligt beskriven än de andra när det gäller utbildningskontexten. Efter de tre hela berättelserna följer fem studenters berättelser, Viktorias, Kristins, Joakims, Hannas och Susannas som presenteras i sammanfattad form. Även dessa tar sin utgångspunkt i den funna intrigen.
Berättelser
Mönster - Carl Kajsa Alexandra Viktoria Hanna Susanna
Att ha ett tydligt mål
Att föreställningar omvärderas
Kristin Joakim
Att hantera teori och praktik i relation till varandra
Att få bekräftelse
Att det abstrakta blir konkret
Utbildningen som en del av livet
Att pendla mellan närhet och distans till det kommande
yrket
Högskoleförlagda studier
Verksamhetsförlagda studier
Medicinsk vetenskap Yrkesexamen
Omvårdnad Akademisk examen
Carl – Att växa i rocken
Carls liv före utbildningen
Carl beskriver sig själv som en snäll rebell med goda ledaregenska- per, som älskar att le och få andra att le. Han är drygt 20 år när han börjar sjuksköterskeutbildningen och är liksom flertalet av studenterna i kursen uppvuxen i en mindre tätort. Hans föräldrars yrkesbakgrund påminner också om kurskamraternas, då hans far arbetar som säljare inom teknikbranschen och hans mor är under- sköterska inom hemtjänsten. Carl har även en några år äldre bror som arbetar inom samma bransch som fadern.
Carl har alltid trivts som elev i skolan, speciellt på högstadiet, ”det var som en fest att gå till skolan”. Han fick tidigt ett starkt intresse för historieämnet. Detta grundade sig till viss del i att Carls farmor växte upp i Tyskland under andra världskriget och de be- rättelser han fick ta del av om det genom henne. Farmor och farfar är viktiga personer i Carls liv, ”det är viktigt att känna sina röt- ter”. Intresset förstärktes ytterligare på grund av bra lärare på hög- stadiet och sedan ännu mer på gymnasiet då han mötte en lärare som lärde honom att tänka i termer av bakgrund, förlopp och följ- der, en tankestruktur som han sedan haft stor nytta av i livet. Carl beskriver sig själv som en reflekterande person ”jag funderar jämt”. Sina goda ledaregenskaper har han fått genom fotbollen som han menar har fostrat honom i mycket och visat honom hur han ska få andra att lyssna till det han har att säga.
Det var inför gymnasievalet som Carl bestämde sig för att det var med människor han ville arbeta:
… brorsan, han gick ju efter pappa och då tänkte jag att jag går väl efter mamma. Jag tyckte ju om att jobba med människor, det visste jag ju inte då, men jag tänkte att undersköterska det kan ju inte vara fel och det var ju just ambulanssjukvården jag kom att tänka på då i 9:an, att det hade ju varit skoj.
Carl valde således att gå omvårdnadsprogrammet med inriktning mot ambulans, sjukvård och räddningstjänst. Men drömmarna om att arbeta i ambulans grusades dock under utbildningens gång ”vi fick en dolkstöt i ryggen, när vi fick veta att vi aldrig skulle kunna få fast jobb på ambulansen, utan att man då skulle vara tvungen
att vara sjuksköterska”. Besvikelsen var stor, men under praktiken på utbildningen kom han så småningom till akutvårdsavdelningen på sjukhuset, ”Jag kom till det där fantastiska stället, jag blev helt salig, det var så bra och sen ville dom ha mig kvar, så det var lik- som inget att fundera på”. Carl arbetade där något år innan han på allvar började fundera på att söka sjuksköterskeutbildningen. Han hade visserligen sökt in till sjuksköterskeutbildningen direkt efter gymnasiet och kommit in men valde då att tacka nej. Inte heller nu var det något lätt val för honom, för han trivdes oerhört bra på sin arbetsplats, men livet gick inte precis i den riktningen han önskade sig. Det stora fritidsintresset, förutom fotbollen som han hållit på med sedan barndomen, är nämligen musiken. Att skriva egna tex- ter och sjunga i rockbandet med kompisarna utgjorde tidigare den stora glädjen för Carl. Texterna beskriver han som både mjuka och ibland rebelliska ”ibland när man har varit förbannad på något eller så, ja musiken finns ju överallt”. Drömmarna om en karriär som rockstjärna var stora.
Vi hade till och med spelat in vår första singel och vi var i ett sånt stim, liksom, när gitarristen i bandet började tveka om vad han ville och det är så synd för han är den av oss som är mest musikalisk, han sa plötsligt att han skulle flytta till en annan stad och börja läsa till sjuksköterska. Alltså jag visste ju att det var något som både han och jag gick och tänkte på, men inte att det skulle komma så snart… så nu lever vi våra liv (leende).
När drömmen om att bli rockstjärna, åtminstone tillfälligt, gick i kras, blev tankarna om att läsa till sjuksköterska mer uttalade. Carl blev påverkad i den riktningen från flera håll. Han hyser stor respekt för de sjuksköterskor han arbetade tillsammans med på akuten och de uppmanade honom ständigt att växa i sjuksköters- kans vita rock istället för att bli rockstjärna.
De sa, det är klart att du ska läsa vidare, du som är så ung, men det är ju just det att jag är ju ung, så varför ska jag läsa just nu? Jag vill ju göra en massa annat också, sen är jag ju gammal (skrattande) och vi som skulle bli rockstjärnor!
Anställningsförhållandena blev i samma veva förändrade, så att de som var anställda som vikarier fick återgå till timanställning, ett förhållande som också påverkade Carls beslut ”då tänkte jag att då kan jag vidga mina vyer lite istället, pröva på sjuksköterskeutbild-
ningen, ta en termin i taget”. En annan person som var viktig för Carls val var hans mamma, ”hon påverkade mer tror jag, fast ändå inte, det var mitt val ändå”. Han fick under gymnasietiden möjlig- het att praktisera ihop med henne ”det var skoj, hon är hur duktig som helst på sitt jobb och hon är min största idol!”. När Carl beskrev sin mamma som sin idol uttryckte han också att man fak- tiskt har möjlighet bli en stjärna på andra scener än på rockscenen. Motivet till att slutligen bestämma sig för att studera vidare till sjuksköterska fanns i en önskan om att dels bredda sin kompetens men också i att få en högre röst, det vill säga som sjuksköterska skulle han få större möjlighet att göra sin röst hörd än han kunde som undersköterska.
Man kan vara väldigt duktig som undersköterska, men man kan aldrig få sin röst hörd på samma sätt som en sjuksköterska kan. Undersköterskorna förtjänar minst lika mycket `credit´ men det får dom inte. Det blir mer tyngd i det man säger om man är sjuksköterska.
En bra sjuksköterska kännetecknas enligt Carl av goda ledaregen- skaper, ansvarskänsla, lugn personlighet samt förmåga till att kun- na lyssna och kommunicera.
Första året
Carl beskriver första mötet med utbildningen utifrån sina förvänt- ningar så här; ”jag visste väl att det skulle bli tufft och att det skul- le bli mycket, men att man skulle tvingas få en sån `split vision´, det kunde jag aldrig tänka mig”. Det han avser är upplevelsen av kontrasten mellan sina förväntningar och huvudämnet omvårdnad och stödämnet medicinsk vetenskap.
Det första som möter studenterna vid utbildningens början är den inledande kursen i omvårdnad (kurs 1). Denna syftar till att bland annat introducera omvårdnadsämnets innehåll och ge en in- blick i sjuksköterskans profession. Carl möter utbildningen utifrån sina föreställningar om vad omvårdnad är, nämligen som konsten att ha ansvar för och ta hand om en människa. Denna innebörd grundlades då han läste omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och då fick lära sig att omvårdnad kort och gott innebär skötsel av en annan människa. Under första terminen kom Carl till insikt om att omvårdnad inte är det han först föreställt sig.
Det var lite annorlunda mot undersköterskeutbildningen, när vi läste om omvårdnad där, så handlade det till exempel om hur man sköter en gammal människa med övre och nedre toalett och så, nu förstod man ju att omvårdnad var ett djupare ämne med en massa vetenskapliga teorier och så, lite flummigt lik- som.
Fem veckor in på första terminen startar den första kursen i stöd- ämnet medicinsk vetenskap (kurs 2) vilken bland annat syftar till att ge studenterna en grundläggande kunskap i hur kroppen är uppbyggd och hur den fungerar. Parallellt med denna startar den första prekliniska kursen med praktiska metodövningar (kurs 3). Den innebörd Carl lägger i ämnet medicinsk vetenskap överens- stämmer med kursens innehåll som sådant men omfattningen är långt större än han föreställt sig. Han talar om medicinsk veten- skap under första terminen med ord som ”korvstoppning” och ”det var som att befinna sig i ett jäkla stim” och ”det är väl nyttigt att få bredd och lära sig lite om mycket men…”. Han berättar om sina problem med att enbart se och försöka förstå delarna och ger som exempel svårigheten i att få en begriplighet i cellens olika delar utan att ha ett sammanhang att relatera det till, ”det känns som om det blir en hel del ytinlärning, en del kommer väl att fastna men mycket kommer att gå till intet”.
Även om Carl menar att omvårdnad och medicinsk vetenskap måste gå hand i hand och att kunskaper i medicinsk vetenskap är en förutsättning för att ge god omvårdnad, så talar han med tydlig distinktion om de båda ämnena och liknar de båda ämnena vid människan respektive kroppen; ”omvårdnad är för mig hela om- händertagandet av patienten, en människa helt enkelt och allt vad det innebär, både praktiskt och själsligt medan medicinsk veten- skap handlar om kroppen och om cellen”.
Vikten av att sätta in utbildningsinnehållet i ett sammanhang är något som återkommer ständigt i Carls berättelse, ett sammanhang som tycks utgöras av ett behov att se och förstå detaljerna i rela- tion till helheten. Carl förklarar att han finner dessa sammanhang i den verksamhetsförlagda utbildningen, när han med egna ögon ser patienten. Det underlättar om han har något att relatera såväl om- vårdnad som medicinsk vetenskap till, antingen under utbildningen eller från sina tidigare erfarenheter som undersköterska. Han ger
exemplet på vad som händer med patienten när man ger ett visst läkemedel och menar att det är först då, när han ser hur patienten reagerar som han kan förstå hela kedjan av händelser.
I syfte att få de verksamhetsförlagda platserna att räcka under andra terminen delades studentgruppen på så sätt att terminen in- leddes med att hälften av studenterna läste två teoretiska kurser och den andra hälften genomförde sin första verksamhetsförlagda kurs inom somatisk vård, därefter skiftade kurserna plats.
För Carls del fortsatte utbildningen med ytterligare två teoretiska kurser i omvårdnad varav den första utgjordes av den första kursen i omvårdnadsforskningens teori och metod (kurs 4). Här introdu- ceras således den akademiska dimensionen, avseende vetenskaplig teori och metod, i utbildningen. Men möjligheten till att även skaf- fa sig en fil. kand. examen är inget som lockar Carl vid den här tidpunkten, det gör det snarare svårare:
Usch ja, det är just det att man kan välja bort den som gör det så svårt, jag vet faktiskt inte, det är väl en sådan där bachelor degree?
I berättelsen återkommer han ständigt till att den akademiska di- mensionen saknar betydelse för honom, ”att läsa om vad en massa teoretiker och forskare skriver, det är bara segt och tråkigt”. Det är yrkesexamen som sjuksköterska som är viktig för honom inte titeln som sådan, ”nej, jag blir sjuksköterska likväl, i så fall skulle det vara om jag hittar ett ämne som man verkligen brinner för och skriva om det, då skulle det vara roligt”. Den andra teoretiska kur- sen i andra terminen var i huvudämnet omvårdnad och hade fokus på möte, kommunikation och vårdmiljöns betydelse (kurs 5). Carl tyckte att den här kursen var rolig men menade att han nog haft större nytta av den om den hade kommit efter den verksamhetsför- lagda utbildningen, då hade han kunnat tillgodogöra sig den på ett annat sätt.
Carl reflekterar i detta skede av utbildningen över sitt lärande i förhållande till teori och praktik och berättar att han lär sig bäst i det praktiska ”det är där jag har mina ess, det är på fältet jag vill vara”. Denna hantering av spänningsfältet HfU – VfU är något som återkommer i Carls berättelse, han vill och behöver ha prakti- ken före teorin för att förstå. Han förklarar det med att förutsätt-
ningen för att han ska förstå de teoretiska studierna är att han be- höver relatera till det han sett i praktiken.
Han har lätt för att börja oroa sig när det handlar om att visa sina kunskaper i det teoretiska ”det är praktiken som måste locka fram teorin, det är då det är roligt att lära”. Han beskriver de teo- retiska studierna som ett nödvändigt ont och att han aldrig vet när han har läst tillräckligt ”man läser sig nästan till fördärvet ibland och jag är ju sådan att jag oroar mig för minsta lilla”. Han tycks tvivla på att han kommer att vara värd att bära sjuksköterskerock- en. Något motsägelsefullt berättar han att trots att han är under- sköterska och har arbetat som det i ett år, ser han inte själv att han har någon hjälp av det i teorin. Hans resonemang verkar vara ett tecken på en något bristande tilltro till den egna förmågan.
Jag borde ju kunna grunderna och kunna sätta allt i sitt sam- manhang och jag har ju människor i min omgivning jag kan fråga men det handlar mycket om att jag vill själv. Jag vill inte ha någon förtur, jag vill själv kunna förstå allt, jag vill känna att jag är med hela tiden.
I mitten av andra terminen kom så den efterlängtade första verk- samhetsförlagda kursen (kurs 6). För Carl, som har ”sina ess i praktiken” blev denna både rolig och lärorik. Han blev placerad på en kirurgavdelning på sjukhuset och trivdes mycket bra, ”man lär sig så mycket mer på en avdelning och praktiken är verkligen min grej, det är där jag snappar upp grejer och lär mig”. Carl kände att han nu äntligen fick nytta av sin erfarenhet av att ha arbetat som undersköterska och att han kunde se vad det var han behövde lära.
Just det omvårdnadsmässiga mötet med patienten, det har jag ju med mig, så det jag känner att det jag behöver träna på, det är att få den där blicken, att se hela människan och det tycker jag har gått jättebra.
De verksamhetsförlagda kurserna är upplagda så, att viss teori med uppföljande seminarier (enligt case-metodik) är inlagda under ti- den. Detta förhållande störde Carl, som ville ägna sig helt och hål- let åt ”praktiken”.
Det är bra att varva teori med praktik men det ska inte vara så att man känner att det står en upp till bristningsgränsen. Det gjorde det väl inte riktigt kanske och det är ju en del av utbild- ningen så det är väl bara att bita ihop och köra på med det.
Oron för examinationen var liksom under första terminen stor.
Man är nervös. Varför ska vi behöva ha tenta nu när vi är ute på praktik, nu när man får så mycket intryck och det är så mycket nytt? Man ska ju smälta det också och sen ska man be- höva ha tenta och så förstorar man upp allt så in i vassen och man vet ju aldrig, för man måste ju klara allt.
Examinationerna under utbildningen hade ändå hittills gått bra, förutom läkemedelsberäkningen som Carl ännu inte hade fått god- känt på, men om denna resonerade han annorlunda.
Den sätter man förr eller senare och jag lägger inte så stor vikt vid det. Man ska ha lite flyt också, det känns som om, nu när man är ute på praktiken och delar mediciner och så, att nu fat- tar man ju det bättre, man kopplar ihop det på ett annat sätt, så det är bara att ta några djupa andetag och göra sitt bästa.
Under den första verksamhetsförlagda kursen reflekterade Carl mycket över det som han föreställde sig som sin nya yrkesroll vil- ken han redan nu tycktes identifiera sig med och talade om sig själv som ”syster”. Han använde praktiken för att träna sig i sin nya roll.
Man får en massa nya intryck nu när man jobbar som syster. Jag tänker nu för mig själv, när jag går in till en patient, tänk nu på vad du inte kollade på när du var undersköterska. Just att liksom öva upp det övergripande ansvaret som jag inte hade som undersköterska men som jag har nu. För som sjuksköters- ka har du ett djävla stort ansvar och nu är det jag som ska ta tag i det om något är fel.
Carl har också under den verksamhetsförlagda kursen upplevt det som han föreställde sig innan utbildningens början, att han blir mer lyssnad till som sjuksköterska än som undersköterska och trots att han menar att den akademiska examen inte har någon egentlig betydelse för honom lyfter han något motsägelsefullt ändå fram värdet av den.
Det är ändå så att man har tre år på högskola. Det blir en större kunskap. Man är akademiker nu och det är roligt, man blir vik- tig, inte på det sättet att man blir viktigare än någon annan, de- finitivt inte, men det är viktigt att man lyssnar till varandra.
Carls syn på omvårdnad blev tydligare mot slutet av det första ut- bildningsåret, framför allt efter att ha använt sjuksköterskor som förebilder.
Omvårdnad det är ju allt vi gör men det är skillnad på att göra det och att läsa om det. Jag lär mig genom att träffa patienter