Resultatanalys

De fyra intervjupersonerna har sina specifika berättelser. I dessa berättelser finns emellertid påfallande likheter. Nedan diskuterar jag en samlad bild av intervjupersonernas upplevelser tematiskt.

2.5.1 Att lära sig simma på egen hand

För att återkoppla till min första frågeställning, vilken betydelse hade forskarutbildningen egentligen för mina intervjupersoners karriärplaner? Svaret är att dess betydelse knappt alls var ett resultat av en karriärplan, utan ett resultat av intervjupersonernas höga akademiska självförmåga, djupa intresse för att fördjupa sig i analytiska och teoretiska frågor samt extern uppmuntran. En av intervjupersonerna kommer från en familj där en av föräldrarna har doktorsexamen. För henne tycks forskarutbildningen varit en mer naturlig del av den livslånga karriären, även om rollen som forskarstuderande gjorde henne lika vilsen som övriga intervjupersoner. Två av intervjupersonerna beskriver sin bakgrund som tämligen långt från den akademiska miljön. Särskilt för en av dem var steget till forskarutbildning särskilt långt.

I avsnittet Tidigare forskning hänvisade jag till Walfords (1980) undersökning av fysikdoktoranders motivationer för att söka sig till forskarutbildningen. Den uppmärksamma läsaren noterade kanske att det var en publikation med hela fyrtio år på nacken. Bortsett från att studien i sig har ett allmänvetenskapligt intresse är kanske det mest intressanta med studien i dag, nästan ett halvt sekel senare, hur väl dess resultat stämmer överens på mina intervjupersoner. Tillsammans ger deras narrativ bilden av individer som redan från skolålder erhållit hög akademisk självförmåga genom att deras prestationer lett till goda resultat. Vad gäller studieförmåga har beröm utifrån i form av betyg och komplimanger skapat en positiv återkopplingsloop som leder grundstudenten till forskarutbildningen, utan att individen stannar upp och funderar på sin bana. Beslutet att påbörja en forskarutbildning tycks med andra ord främst präglas av frånvaron av beslut. Intresset för ett ämne eller för att studera i kombination med uppmuntran leder till att vissa individer, likt Walfords (1980) fysikdoktorander fyrtio år tidigare driver in på forskarutbildningen enligt minsta motståndets lag utan att den är en beståndsdel i deras längre karriärplan. Den nyantagna doktoranden tycks därmed söka sig till och påbörja forskarutbildningen med anmärkningsvärt diffust förväntat utfall.

Doktorandtiden är ett mål i sig och i takt med att dessa år går blir det obehagligt tydligt att forskarutbildningen är just en utbildning, som förhoppningsvis ska leda till något beständigt. Här

28

hamnar doktoranden i kläm mellan äldre traditioner om avhandlingsskrivandet som ett livskall och den betydligt mer formaliserade utbildningen från 1998 till idag (Karlsson 2004; Haraldsson, 2010).

Samtidigt som intervjupersonernas akademiska självförmåga till en början är god tycks doktoranderna som grupp existera i en kollektiv negativ återkopplingsloop var gäller karriär.

Doktorander emellan förstärker bilden av hur osäker framtiden ser ut. Lära sig simma på egen hand. Så uttryckte en av intervjupersonerna sin upplevelse av doktorandtiden. Som Karlsson (2004) visat präglas den humanistiska akademiska traditionen av starkt individualistiska ideal. Den humanistiska forskaren är enligt idealet en ensamarbetare. För intervjupersonerna innebar det även att helt på egen hand skapa sin egen karriärväg. De beskriver alla hur doktorander gick samman för att prata om sin oro och funderingar. Det tycks alltså finnas ett sammanhang mellan humanistiska akademiska ideal och hur institutionerna och fakulteterna i stort hanterar karriärvägledning för sina forskarstuderande.

Resultatet avtäcker tydliga brister i det teoretiska ramverket. Jag utformade min undersökning efter SCCT. Intervjupersonernas berättelser visar emellertid att individer sällan är så rationella som karriärteorier ofta framhåller. Inte ens individer med mycket god analytisk förmåga tycks alltid kunna planera utifrån rationella principer och aktivt vägande av alternativa karriärvägar.

2.5.2 Akademin och det andra

Undersökningens andra frågeställning då? Hur upplevde de karriärvägledningen inför och under forskarutbildningen? Precis som rapporterna anförda i undersökningens inledningsstycken var mina intervjupersoner mycket kritiska. Vägledningen, i den mån den gavs, handlade övervägande om en fortsatt karriär inom akademin samtidigt som vägledningsinsatserna framhävde hur svårt det var. Sammanfattningsvis en ensidig vägledning som dessutom etablerade en uppgivenhet hos de forskarstuderande. Insatserna tycks därmed haft direkt motsatt effekt på intervjupersonernas självförmåga i karriärplanering. Att forskarutbildningen dessutom är upplagd på att doktoranden offentligt granskas i seminarier torde även potentiellt rucka den akademiska självförmågan, vilket Sverdlik och Hall (2019) lyckats mäta. Medan den akademiska självförmågan tycks ha hämtat sig i samband med disputation även för mina informanter förefaller det som om den nydisputerade känner sig oförberedd vad gäller att gå vidare i karriären. Deras förväntade utfall är generellt sett fortfarande diffust; de ska försöka ett par år och utvärdera därefter.

29

I intervjupersonernas vägledning, som ofta genomfördes av handledare med god akademisk erfarenhet men bristande kunskap om arbetsmarknadens bredd, framhölls andra sorters yrken som avsevärt sämre. Det finns således en föreställning om det egna yrkets status, en föreställning som framhävs genom att omgärda andra karriärvägar med negativa fördomar. I sin analys av australiensiska universitetsanställda utgår Currie et al (2000) från begreppet giriga institutioner.

Giriga institutioner får anställda och presumtiva anställda att ställa upp med orimligt mycket tid och energi genom att framhålla den egna arbetsplatsen och -uppgifterna själva som särskilt eftertraktansvärda gentemot sina anställda och presumtiva anställda. Giriga institutioner försvagar sina anställdas kontakter med externa organisationer som är målkonkurrenter.

Universitetsmiljöerna skapar genom detta ett mönster av inkludering och exkludering, utifrån de anställdas villighet att erkänna lojalitet med de rådande idealen. Den som värnar om livets andra värden anses med andra ord inte vara av rätt kaliber för arbetet som forskare (Currie et al, 2000).

Den här undersökningen har inte arbetsbörda som fokus, men Curries et als analys är intressant utifrån hur intervjupersonerna upplever att karriärvägar utanför akademin diskuterades inom deras respektive institutioner. Den sammantagna bilden är en arbetsmiljö där enbart den egna räknas, och ibland knappt ens det. Den som inte vill eller går med på osäkra anställningsförhållanden och söker sig till karriärer i andra sektorer räknas bort som illojala eller till och med misslyckade, oavsett vilken status den nya karriärvägen har generellt i samhället.

Samtidigt som det finns en inomakademisk jargong där de som inte avvikit från akademins karriärstigar framhäver detta som det enda reella alternativet tycks detta inte underbyggas med konkret information. Bilden av arbetsmarknaden utanför akademin är ett kollektivt narrativ som återkommer i intervjupersonernas upplevelser. Upplevelsen är att akademin varken kan eller förstår arbetsmarknaden utanför och arbetsmarknaden är i bästa fall oförstående inför vad en doktorsexamen innebär och i värsta fall direkt motvilligt inställd. Det kollektiva förväntade utfallet på karriärbanor utanför akademin tycks med andra ord vara lika diffust som den nyantagna doktorandens förväntningar på forskarutbildningen. Liksom oron för tiden efter disputation präglas av kollektiv negativ återkopplingsloop tycks det förväntade utfallet på den disputerade humanistens potentiella karriärbana präglas av kollektiv oro eller cynism.

2.5.3 Forskarutbildningen och identiteten

Det tycks finnas en mycket stark yrkesidentitet som humanistisk forskare, som inte medger för abrupta sidosteg. Och två av intervjupersonerna lyfter själva frågan om identitet. En av dem gick

30

in i forskarutbildningen med en mångårig erfarenhet av annat arbete än forskning. Hon var redan en yrkesarbetande människa, även om just det yrkesarbetet inte var det hon ville gå vidare med.

Hon tog sig an forskarutbildningen med samma arbetsvärderingar hon etablerat inom vården. Fasta tider. Tydliga rutiner. Den andra blev under forskarutbildningen mamma. Båda lyfter sina bredare identitetsdefinitioner som avlastande. Resultatet blir särskilt intressant i ljuset av alumnrapporter, som visar att disputerade och doktorander med en tydlig yrkesexamen med sig in i forskarutbildningen inte drabbas av tvivel och osäkerhet vad gäller karriärvägar efter disputation (Charpentier Ljungqvist, 2014, s. 124). De har lättare att få en anställning som matchar den tidigare yrkesexamen, ofta till högre lön än om de stannar kvar inom akademin. Det är såklart en ekonomisk fråga i grunden, men kanske kan mina intervjupersoners berättelser visa att det finns något utöver antagandet om att ett jobb väntar på andra sidan disputation. Kanske spelar förståelsen för den egna identiteten roll.

Ett gemensamt problem för intervjupersonerna i undersökningen är doktorandens dubbla roll som både student och anställd. En fråga som denna undersökning inte syftat till att besvara är hur detta påverkar hur doktoranderna bjuds in av universitetets vägledningsinstanser. En sak som däremot visas är att den första tiden präglas av att helt enkelt förstå sin roll i organisationen.

Intervjupersonerna beskriver att vilsenheten i vad de skulle göra och hur de skulle förhålla sig till en arbetsplats där de på många sätt ansågs omyndiga pågick i ett par år. Identitetsotydligheten och en diffust underordnad status på arbetsplatsen (jfr Karlsson, 2004) kan ha varit en bidragande del av den negativa återkopplingsloop som sänkte doktorandernas karriärplaneringssjälvförmåga. Att i denna identitetsröra börja planera en tydlig karriärplan som utgår från en god förståelse av den egna personen torde vara mycket svårt.

Att doktoranderna har svårt att få grepp om sin egen roll och yrkesidentitet återkommer i svårigheterna att konkretisera de färdigheter de byggt under sina fyra år av att driva ett eget avhandlingsprojekt. Den nydisputerade har gått igenom en process av identitetsstjälpande frågor, från ”vem är jag” till ”vad kan jag”. Intervjupersonerna kan själva nämna flera viktiga generiska kompetenser de fått god tid att finslipa. Ändå räcker det inte. De upplever att formella meriter väger tyngre, oavsett hur de faktiska kompetenserna ser ut. En av intervjupersonerna beskriver det som att börja om på noll. Jag avrundar min undersökning med att ställa mig själv en tämligen polemisk fråga: finns det någon utbildning i Sverige där människor driver sig själva så hårt med så oerhört låga förväntningar på utfallet?

31