Examensarbete, 15 hp
Studie- och yrkesvägledarprogrammet, 180 hp
Vt 2020
”JAG TRODDE DET SKULLE VARA MER AV
EN UTBILDNING”
F YRA NYDISPUTERADE KVINNOR OM DEN HUMANISTISKA
FORSKARUTBILDNINGENS VÄGLEDNING
Frankie Ekerholm
S AMMANFATTNING
Denna uppsats undersöker hur fyra nydisputerade inom humaniora upplever den studie- och karriärvägledning de fick under forskarutbildningen. Frågeställningarna är:
• Hur beskriver informanterna forskarutbildningens betydelse i sina respektive karriärplaner?
• Hur upplevde informanterna karriärvägledningen inför och under forskarutbildningen?
Undersökningen består av fyra intervjuer genomförda enligt narrativ metod. Studiens teoretiska ansats är Social cognitive career theory (SCCT), som bygger på Albert Banduras självförmågebegrepp.
Undersökningens resultat är att intervjupersonerna gick in i forskarutbildningen med diffust förväntat utfall. Snarare än att utgöra en del av en karriärplan var forskarutbildningen något de gled in i på grund av uppmuntran och intresse för ämnet.
Intervjupersonerna var mycket kritiska till den karriärvägledning de fick som presumtiva och antagna doktorander. I den mån vägledning erbjöds fokuserade den på fortsatt karriär inom akademin, medan andra karriärvägar än forskning omgärdades av negativa fördomar. Inom doktorandkollektiven etablerades även en kollektiv negativ återkopplingsloop kring hur svårt det är att etablera sig på den bredare arbetsmarknaden med en doktorsexamen i humaniora.
Den negativa återkopplingsloopen bidrog till hög framtidsstress och låg karriärsjälvförmåga bland doktoranderna.
Nyckelord: forskarutbildning, doktorand, karriärvägledning, studievägledning, SCCT,
självförmåga
I NNEHÅLL
1. Inledning ...1
1.2 Syfte och frågeställningar...2
1.3 Bakgrund ...2
1.3.1 Universitetsspecifika begrepp ...2
1.3.2 Doktorandernas situation och arbetsmarknad i korthet ...3
1.4 Tidigare forskning...5
1.4.1 Att vara doktorand ...5
1.4.2 Akademin som arbetsplats ...7
1.5 Teori ...8
1.6 Metod ... 10
1.6.1 Narrativ metod ... 11
1.6.2 Att forska om forskare ... 12
1.6.3 Intervjupersonerna och intervjuarens roll ... 12
2. Resultat ... 13
2.1 Informant ett: ”Ebba” ... 13
2.2 Informant 2: ”Iris” ... 16
2.3 Informant tre: ”Frida” ... 19
2.4 Informant fyra: ”Hanna” ... 22
2.5 Resultatanalys ... 27
2.5.1 Att lära sig simma på egen hand ... 27
2.5.2 Akademin och det andra ... 28
2.5.3 Forskarutbildningen och identiteten ... 29
3. Diskussion ... 31
4. Referenser ... 32
1
1. I NLEDNING
Sveriges högskolor och universitet är skyldiga att tillhandahålla studie- och yrkesvägledning för befintliga och presumtiva studenter (Högskoleförordningen, SFS 1993:100, 6 kap 3§). Men av allt att döma finns en studentgrupp – en som rör sig i ett gränsland mellan anställd och student – som ignoreras.
De senaste åren har cirka 13.000 individer varit inskrivna på en forskarutbildning någonstans i Sverige. Strax över 700 av dessa är verksamma inom humaniora (UKÄ, 2018). Enligt rapporter från Stockholms universitet och Örebro universitet är forskarstuderande/doktorander och nydisputerade nästan enhälligt mycket kritiska till de karriärstöd de erbjuds, detta trots att universiteten har ett ansvar att tillhandahålla vägledning för studenter och de som överväger studier samt informera om framtida arbetsmarknad vad gäller lärosätenas olika utbildningar (Larsson, 2009, s. 5; Charpentier Ljungqvist, 2014, s. 126). Ändå angav hela 77 procent av de nyantagna doktoranderna (forskarstuderande med fyraårig anställning) vid Örebro universitet att karriärplanering eller studie- och yrkesvägledning över huvud taget inte förekom (Larsson, 2009, s.
18). Ansvaret för studie- och yrkesvägledning hamnar informellt oftast på handledarna, som i sin tur har vitt skilda synpunkter på hur detta ska se ut eller ens göras. Handledarna kan därtill sakna kunskap om arbetsmarknaden utanför akademin. Studie- och yrkesvägledning för Sveriges forskarstuderande blir därmed personbunden och helt utan likvärdighet (Larsson, 2009, s. 15–17).
Särskilt kritiska tycks kvinnliga forskarstuderande vara (Charpentier Ljungqvist, 2014, s. 123;
Larsson, 2009, s. 13).
Ett problem kan vara att det inom universiteten finns en stark övertygelse om att
forskarutbildningarna främst ska syfta till en karriär som forskare och att det sålunda bara behövs
vägledning om yrkesbanor inom akademin. Problemet är att forskares karriärbanor är snåriga och
osäkra. En rapport från fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) visar
dessutom starka indikationer på att anställningsförfaranden inom svenska lärosäten i många fall är
riggade på förhand, med minimal genomlysning av anställningsprocessens rättssäkerhet (Lundgren
et al, 2018, s. 31–32). Tiden efter disputationen har beskrivits som ”det postdoktorala molnet”. De
få anställningar som finns tillgängliga är tidsbegränsade. Av disputerade samhällsvetare och
humanister från Lunds universitet stannade cirka 50 procent kvar inom universitetssektorn. Av
disputerade naturvetare var den siffran ännu lägre, 25 procent (Holmström och Nilsson Lindström,
2008, s. 10, 19). Rapporten från Lunds universitet visar dessutom att arbetsmarknaden i stort var
2
hård för disputerade humanvetare, med hälften arbetslösa månaderna efter disputation. Svårast var situationen för disputerade naturvetare där hela 70 procent var arbetslösa månaderna efter disputation (Holmström och Nilsson Lindström, 2008, s. 17).
En rapport från Stockholms universitet visar att arbetslöshet är en faktor som oroar hälften av de forskarstuderande vid SU i humaniora och naturvetenskap i hög eller mycket hög grad (Charpentier Ljungqvist, 2014, s. 126). En rapport om tolvhundra forskarstuderandes tankar kring fortsatt karriär visar att en tredjedel inte var intresserade av en akademisk karriär (Areskoug Josefsson et al, 2016, s. 34).
Som litteraturen visar finns det inte plats för alla disputerade vid lärosätena. Det är dessutom inte alla som vill fortsätta inom fältet, med dess hårda konkurrens och osäkra anställningar. Att forskarstuderande upplever bristande vägledningsstöd är särskilt anmärkningsvärt då lärosätena själva inte tycks kunna erbjuda plats för ens en majoritet av sina disputerade forskare.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är att analysera hur fyra disputerade kvinnor upplever det behov av vägledning de hade och det stöd de fick under forskarstudenttiden. Fokus är på humaniora, som tillsammans med naturvetenskapliga inriktningar är där oron och svårigheterna är som störst.
Undersökningens frågeställningar är:
• Hur beskriver informanterna forskarutbildningens betydelse i sina respektive karriärplaner?
• Hur upplevde informanterna karriärvägledningen inför och under forskarutbildningen?
1.3 Bakgrund
1.3.1 Universitetsspecifika begrepp
Jag kommer använda två olika begrepp som i mångt och mycket är desamma: forskarstuderande
och doktorand. En forskarstuderande är en som är inskriven i forskarutbildning, men säger
ingenting om anställningsform, om individen får annat ekonomiskt stöd eller om denna haft tjänst
som tagit slut innan avhandlingen färdigställts. Doktorand är en forskarstuderande som har en
fyraårig anställning inom vilken avhandlingen ska färdigställas. Vissa doktorander har femåriga
3
anställningar varav ett år ska bestå av undervisning eller administrativt arbete. Avhandlingsarbetet är emellertid alltid fyra år räknat i heltid, vilket motsvarar 240 högskolepoäng.
Svenska universitet delas upp i fakulteter, som fungerar som ett ämnessammanhållande paraply med vissa gemensamma administrativa stödfunktioner. Under fakulteterna ligger institutionerna.
Dessa ordnas efter ämne och som oftast har valt ut de doktorander som är anställda inom sitt eller sina ämnen. Denna undersökning inriktar sig på humaniora, som i Sverige typiskt sett omfattar ämnena: historia, idéhistoria, språk, lingvistik, konstvetenskap, teologi, religionsvetenskap, etnologi, museologi, litteraturvetenskap, arkeologi, filosofi, medievetenskap.
Genomgående i uppsatsen använder jag akademin, som sammantaget begrepp för den mer nationellt övergripande nätverksmiljön av universitetsforskning i Sverige och den vetenskapliga arbetsplatsen i generell mening.
1.3.2 Doktorandernas situation och arbetsmarknad i korthet
Doktorandtiden präglas av stress, hård och otydlig arbetsbelastning, ensamhet och höga sjukskrivningstal (ST, 2012, passim). En undersökning om doktoranderna vid Berkeley i USA visar att hela 64 % av doktoranderna i humaniora uppfyllde kriterierna för klinisk depression jämfört med det amerikanska rikssnittet på 14 procent och övriga vetenskapliga inriktningar som gick från 28 till 46 procent (Sverdlik et al, 2019, s. 3). En undersökning bland belgiska doktorander visade att 51 procent av landets samtliga doktorander led av olika varianter av psykisk ohälsa (Levecque et al, 2017, s. 874). I Sverige har 24 procent av doktoranderna i Sverige sedan 2001 varit långtidssjukskrivna, alltså sjuka längre än två veckor under sin doktorandtid. Av de långtidssjukskrivna doktoranderna var 71 procent kvinnor och 29 procent män (Burman, 2017, s.
13).
När doktoranden anses vara redo är det dags för disputation. Det behöver emellertid inte sammanfalla med att doktorandens anställning löper ut. Ofta är doktoranden inte färdig i tid.
Räknat från 2001 var bara 63 procent av doktoranderna i humaniora och samhällsvetenskap färdiga
åtta år senare (Burman, 2017, s. 11). Vid disputationsakten försvarar doktoranden sin avhandling
mot en granskning av en disputerad forskare med särskilda kunskaper i området samt en
betygskommitté. Disputationsakten är offentlig och äger således rum inför en publik av nära och
kära, kollegor och en intresserad allmänhet. När doktorandanställningen tar slut omfattas den
forskarstuderande av det statliga omställningsavtalet och anmäls av arbetsgivaren till
4
Trygghetsstiftelsen, som erbjuder individuell coachning, kurser och andra omställningsinsatser i syfte att få individer som tidigare varit i statlig tjänst i nytt arbete.
Uppsatsens inledning ger en sammantagen bild av svenska doktoranders arbetsmarknadsställning.
För att få en mer specifik bild av hur arbetsmarknaden för disputerade ser ut kan vi ta en rapport om doktorander vid Lunds universitet som exempel. Av disputerade inom samhällsvetenskap och humaniora stannade ungefär hälften kvar inom akademin. Inom teknikvetenskap var motsvarande siffra 30 procent. Av disputerade naturvetare stannade 25 procent inom akademin. Inom medicin stannade bara cirka 20 procent kvar i universitetsanställning. För disputerade inom medicin och teknik var arbete utanför akademin den redan på förhand planerade karriärvägen (Holmström &
Nilsson Lindström, 2008, s. 19–20).
Vad gäller lundadoktorerna skiljer sig etableringsgraden på arbetsmarknaden markant åt beroende på doktorandernas fakultetshemvist. Av de disputerade humanvetarna i Holmströms och Nilsson Lindströms rapport (2008) hade hälften varit arbetslösa efter disputation. Bland naturvetarna tyckts situationen varit svårare, med cirka 70 procent av de disputerade arbetslösa tiden efter disputation.
Över 25 procent av disputerade naturvetare och humanvetare hade längre arbetslöshetsperiod än sex månader. Starkast ställning på arbetsmarknaden hade disputerade inom samhällsvetenskap, ekonomi och juridik samt medicinare, där bara cirka 30 procent hade erfarenhet av arbetslöshet efter disputationen, varav cirka hälften upplevt arbetslöshet längre än sex månader. Uppdelat i kön var disputerade kvinnor inom naturvetenskap och teknik i högre utsträckning än manliga disputerade arbetslösa, medan det omvända gällde för humaniora, där kvinnliga disputerades arbetslöshet var lägre än de manliga disputerades (Holmström & Nilsson Lindström, 2008, s. 16–
18).
Bland de disputerade som lämnat akademin uppgav bara varannan eller färre att deras yrke krävde doktorsexamen. Detta gällde generellt för samtliga forskningsområden. Detta ska emellertid inte tolkas som om forskarutbildningen ansågs irrelevant för tjänsterna utanför akademin. Hela 75 procent av disputerade angav att de färdigheter de erhållit under doktorandtiden var mycket relevanta eller relevanta, oavsett forskningsinriktning (Holmström & Nilsson Lindström, 2008, s 31–32). Forskarutbildningens syfte för individens karriär på längre sikt är att en doktorsexamen ska förbereda för karriärer inom såväl som utom akademin (Haraldsson, 2010, s. 172). Detta finns det emellertid en syn inom särskilt de humanistiska fakulteterna att arbete utanför akademin är ett nederlag. Anställning som utredare och analytiker vid andra myndigheter eller lärarjobb är
”reservutgångar”, som på det hela taget inte räknas. Bland de som ändå är positiva till arbete utanför
5
akademin upplevs svårigheter att sälja in sina kompetenser på arbetsmarknaden (Haraldsson, 2010, s. 183–184).
Doktoranderna vid Lunds universitet var överlag mycket kritiska till hur de förberetts inför arbetsmarknaden utanför akademin (Holmström & Nilsson Lindström, 2008, s. 40). Frågan gällde emellertid hur de upplevde att handledaren – inte studie- och yrkesvägledare – erbjöd stöd i frågor som gällde arbete utanför akademin. Det är värt att ställa frågan om avhandlingshandledare bör anses ha detta ansvar, eller om doktorandernas kritik bottnade i att det över huvud taget inte erbjöds karriärvägledning för gruppen forskarstuderande.
Om nu doktorandtiden är så stressig och tiden efter så svår, är det då värt att disputera? På frågan om de disputerade vid Lunds universitet sett i backspegeln skulle valt att påbörja en forskarutbildning var kvinnor mer tveksamma än män. I enkätens öppna frågor uttrycktes kritiska röster om svårigheterna att fortsätta inom forskning, att det arbete de kvinnliga doktorerna lagt ner på sitt avhandlingsarbete kändes bortkastat, en alldeles för svag koppling till arbetsmarknaden utanför akademin samt att arbetsmarknaden utanför akademin hyste fördomar om disputerade.
Kritiken var särskilt riktad mot just bristen på anknytning till arbetsmarknaden. Trots kritiska röster skulle merparten av de svarande (80 procent) ändå valt att påbörja forskarutbildning.
Motiveringarna till detta handlade främst om de ämnesspecifika och generiska kunskaper och färdigheter de disputerade ansåg sig ha vunnit, exempelvis förmågan att självständigt lösa och analysera komplexa problem (Holmström & Nilsson Lindström, 2008, s. 42–43).
1.4 Tidigare forskning 1.4.1 Att vara doktorand
För att förstå intervjupersonernas berättelser är det centralt att förstå forskarstudentskapet som
roll inom akademin. Sociologen Peder Karlsson har genom intervjuer undersökt doktoranders
socialisering in i forskarrollen. Karlsson benämner övergången från grundstudent till
forskarstudent som en av forskningssocialiseringens passager (Karlsson, 2004, s. 139–140). Den
första tiden som doktorand innebär svårigheter att identifiera vad en forskare är och gör samt att
positionera sig i den diffusa akademin som arbetsplats. Doktoranden ska sitta i sin ensamhet och
producera, samtidigt som doktorandtjänstens arbetsvardag innebär en ständig övervakning och
granskning av handledare och andra forskare (Karlsson, 2004, s. 196–197).
6
Karlsson lyfter osäkerhet som ett ständigt återkommande tema i doktorandtillvaron, vad gäller pengar, tjänster, den egna vetenskapliga trovärdigheten och färdigheten. Att vara doktorand är att befinna sig i ett gränstillstånd, mellan student och anställd. Som ännu inte disputerad har den forskarstuderande, oavsett tjänsteform, ingen status och given plats vid den institution som anställer den (Karlsson, 2004, s. 153–156). Och den som inte är disputerad får inte kalla sig vare sig forskare eller lärare utan att väcka anstöt inom akademin, även om det just är forskning och i mindre utsträckning undervisning arbetsvardagen innehåller (Karlsson, 2004, s. 192). Även om doktoranden och den disputerade är anställda på samma plats och utför samma sysslor är de i konceptuell mening med andra ord inte kollegor.
Jag har tidigare lyft doktorandtidens arbetsmiljöproblem, men i sammanhanget är det intressant att veta vad som händer under de år forskarutbildningen pågår. Beteendevetarna Anna Sverdlik och Nathan Hall (2019) har undersökt vilken roll den fas doktoranden befinner sig i spelar för måendet och motivationen. De utgår från tidigare uppdelningar av doktorandtiden i tre kronologiska faser:
kursinläsning, forskningsfördjupningsfasen samt slutskrivar-/disputationsfasen. Sverdlik och Hall visar att stressen i doktorandtidens första skede är lägre, för att öka och vara som högst under mitten av forskarutbildningen och slutskrivarfasen (Sverdlik & Hall, 2019, s. 14). Doktorandernas akademiska självförmåga är emellertid som högst i slutskrivarfasen och som lägst under mittenperioden (fördjupningsfasen) när doktoranden förväntas börja arbeta betydligt mer självständigt än som krävts under den inledande fasen. Motivationen förändras också under tiden, från att från början präglas av det egna intresset för ämnet och avhandlingsskrivandet till att under slutfasen främst drivas av skuldkänslor och plikttyngdhet (Sverdlik & Hall, 2019, s. 16, 19–20).
Arbetsvetaren Anna Peixoto (2014) har analyserat svensk forskarutbildning med fokus på humaniora och naturvetenskap. Hon visar hur den humanistiska doktoranden måste underkasta sig den akademiska världens högre ideal om lojalitet och hängivelse till vetenskapen och acceptans av att forskningen som arbete kräver individens fulla engagemang för att erkännas som ett framtida löfte (Peixoto, 2014, s. 206). Avhandlingen är inte att anse som ett examensarbete för den högsta utbildningsnivån inom högskolesektorn, utan som ett livsverk som mognar fram i en lång process.
Forskarutbildningen är inte till för att lära, utan för att förlösa en slumrande begåvning.
Humanistiska avhandlingar som färdigställs inom den givna tiden på fyra år betraktas med skepsis, då intellektuell mognad inte anses kunna uppnås inom en viss given tid (Peixoto, 2014, s. 205).
För att förstå varför det å ena sidan finns en föreställning om doktorsavhandlingen som ett livsverk
och andra sidan en formell organisering av forskarutbildningen som en fyraårig anställning får vi
backa bandet till 1998 års forskningspolitiska reform, som studerats av arbetsvetaren Jennie
7
Haraldsson (2010). Haraldsson har i sin avhandling visat att det särskilt inom humanistiska fakulteter förekommit missnöje med politiska reformer av forskarutbildningen, reformer som fråntagit lärosätena mycket av den makt de tidigare haft att styra över forskarutbildningens struktur och garantier för att doktoranders ska kunna erhålla lön för fyra år (Haraldsson, 2010, s. 154).
Haraldsson beskriver att det inom humaniorafakulteterna fanns en traditionell syn på forskarutbildningen som en risk. Bara de med mest driv och ihärdighet klarade sig i mål, med eller utan pengar till sitt förfogande. De som före forskarutbildningsreformen 1998 uppfyllde kraven togs in, men erbjöds ingen finansiering. Det innebar att det var lättare att komma in på forskarutbildningen, men svårare att ta sig genom den. Med reformen 1998 ställdes krav på att de forskarstuderande skulle anställas under fyra år och de facto genomföra studierna under dessa fyra år. Färre antogs, men till betydligt bättre villkor. Inom humanistiska fakulteter kritiserades doktorandernas tryggare finansiering för att vara demoraliserande och leda till lägre krav inom forskarutbildningen, som nu skulle syfta till att doktorsavhandlingar inte längre skulle vara livslånga intellektuella projekt utan ett avancerat examensarbete som skulle kunna färdigställas inom given tid (Haraldsson, 2010, 154f).
1.4.2 Akademin som arbetsplats
Med kraven på anställning för doktorander följde även en formalisering av doktorandernas arbetstid. Anställda i Sverige skyddas – åtminstone formellt – från obetalt övertidsarbete och även betald övertid som överskrider vad den anställda ska bedömas orka och vilja. Enligt det förhärskande synsättet inom humaniora var forskarutbildningen emellertid ett kall som inte skulle begränsas av svensk arbetstidslagstiftning. Doktoranderna förväntades således även efter reformen lägga mer än lagstadgade 40 timmars heltid i veckan på avhandlingsarbetet. Doktorsexamen kräver uppoffringar och således skulle doktoranderna vara beredda på att arbeta övertid under kvällar och helger. Att doktorandanställningen går ut över privatliv såsom fritid och familj var en normaliserad aspekt av forskarutbildningen (Haraldsson, 2010, s. 159–161). Enligt Haraldsson finns en tydlig konflikt mellan traditionella ideal och reformens formalisering, vilket gör att doktoranden riskerar hamna i skarven mellan två okompatibla system. Doktorandens otydliga position blir inte lättare av den dubbla rollen som studerande och anställd (Haraldsson, s. 163–164).
Det krävs alltså mer av doktoranderna än de formella reglerna och riktlinjerna dikterar. Det krävs
vissa offer. Jan Currie, Patricia Harris och Bev Thiele (2000) har undersökt hur anställda vid två
australiensiska universitet upplever vilka uppoffringar de gjort och förväntas göra för sitt arbete.
8
Resultatet visar att 72,5% av de tillfrågade universitetsanställda upplever att de gjort signifikanta uppoffringar, på bekostnad av familjeliv, vänner och fritid. Känslan av uppoffring är särskilt stark hos, men inte exklusiv för, de tillfrågade kvinnorna, som måste förhålla sig till normativa krav på kvinnors engagemang för familjen. Cirka 10% av de tillfrågade uppger att deras arbete är en så central del av deras person och intressen att det inte förekommer en konflikt mellan privatliv och arbete. Den anmärkningsvärda majoritet som ser saken annorlunda uppger att de för att utföra arbetet måste låta det bre ut sig på dygnets alla timmar, hela veckan, hela året. Som en av studiens informanter uttrycker det: ”…it’s a profession and as a profession it’s also a life” (Currie et al, 2000, s. 278).
Bilden som målas upp utifrån aktuell forskning om doktorander och forskares arbetsmiljö- och villkor är förhållandevis dyster. Så varför söker sig människor till en forskarutbildning? Här finns inte samma forskningsvolym, men en undersökning av Geoffrey Walford (1980) visar tre huvudsakliga influenser. Genom att intervjua brittiska doktorander i fysik kunde Walford konstatera att det som lockade studenterna att söka sig till forskarutbildningen var kärlek till universitetslivet, brist på andra intressanta alternativ samt att det för vissa var den enklaste vägen och således något de gled in i utan att behöva fatta ett tydligt eget beslut i frågan (Walford, 1980, s.
78–79).
1.5 Teori
Studien är upplagd utifrån Social cognitive career theory (SCCT), som kombinerar Albert Banduras självförmågebegrepp (self-efficacy) och de övergripande begreppen i inlärningsbaserad karriärteori (Lent et al, 2002, s. 258). Den mest markanta skillnaden mellan SCCT och inlärningsteori är just skillnaden mellan inlärning och kognition. Båda begreppen handlar om hur våra inlärda kunskaper styr våra kommande karriärer. Men medan inlärning handlar just om hur vi tar in kunskap lyfter kognition även in samspelande aspekter kring hur vi anpassar oss till inlärd kunskap, reglerar oss själva samt motivation (Lent et al, 2002, s. 259).
SCCT utgår från en ömsesidigt påverkande triad av faktorer: inlärning, självförmåga samt förväntat utfall. Självförmåga är hämtat från Banduras sociala inlärningsteori och är individens tro om sin egen förmåga att planera och genomföra handlingar som syftar till att utföra specifika prestationer.
I SCCT avser självförmåga karriär, men begreppet självförmåga kan så klart appliceras på flera olika
områden, såsom idrottsliga eller kreativa prestationer. Självförmåga är en individs tro om sina egna
förmågor och förutsättningar och varierar över tid, sammanhang och uppgift. Till exempel kan en
9
individ som har hög självförmåga i lagidrott ha låg självförmåga vad gäller akademiska prestationer.
En person som haft hög självförmåga i karriärfrågor kan råka ut för omständigheter – uppsägning eller offentlig kritik för en arbetsinsats, exempelvis – som kan sänka personens självförmåga.
Möjligheterna att bygga självförmåga i ett visst område begränsas också av individens sociala bakgrund. Vad individen under längre tid haft möjlighet att prova på och lära sig ger en bättre grund att bygga självförmåga på (Lent et al, 2002, s. 265).
Det finns alltså socialt självförstärkande mekanismer, där exempelvis barn från akademiska miljöer ges tillräckligt utrymme att bygga akademisk självförmåga och även motsatsvis. Självförmågan påverkas även av övergripande genus-, etnicitets- och klassföreställningar om typiska kvinnliga eller manliga färdigheter (Lent et al, 2002, s. 270). Självförmågan kommer nämligen inte bara från individens inre uppfattning om sig själv, utan genom att individen speglar sina egna prestationer och färdigheter mot personers i deras omgivning. Självförmågan formas av hur vi skattar oss själva mot andra omkring oss samt i andras uppfattning om vad vi kan och borde kunna. I akademiska sammanhang – där individen hela tiden mäts och poängsätts utifrån en annans skattning – handlar det till exempel om de egna resultaten i förhållande till kurskamraternas (Bandura, 1993, s. 121–
123). För mina intervjupersoner handlar det om hur deras avhandling under arbetets gång kritiseras eller uppskattas av exempelvis handledare samt seminarie- och disputationsopponenter, men också hur de observerar eller antar hur andra doktorander tas emot i det vetenskapliga sammanhanget.
Utifrån uppsatsens syfte är det därför intressant att se hur intervjupersonerna skattar sina egna karriärutsikter mot andra i samma sits.
Individens självförmåga påverkar också prestationen. Hög självförmåga ger bättre förutsättningar att hantera tillfälliga motgångar utan att ge upp, genom att individen inte tolkar misstag eller nederlag som ett utfall av deras egen bristande kunskap eller färdighet i området. Den som har hög tilltro till sin förmåga är med benägen att försöka igen, med nya strategier för att lösa problemet (Bandura, 1993, s. 118–119).
Förväntat utfall är vad individen tror att utfallet eller konsekvensen blir av vissa beteenden.
Förväntade utfall fungerar ofta som motivation för individen att genomföra vissa handlingar (Lent
et al, 2002, s. 263). För intervjupersonerna i denna undersökning handlar det främst om vad de
förväntade sig att forskarutbildningen skulle leda till i karriärväg samt hur deras förväntade utfall
förändrades allteftersom disputationen närmade sig och sedermera genomfördes. Här kommer
exempelvis rykten och myter om arbetssökande inom och utanför akademin in som en beståndsdel
i formandet av intervjupersonernas förväntade utfall.
10
Individens karriärintressen – alltså, den yrkesinriktning individen orienterar sig mot – uppstår ur samspelet mellan individens självförmåga och förväntade utfall. Ur karriärintresset formulerar individen sina mål och väljer ett handlingsmönster för att uppnå dessa mål. I takt med att individen utför handlingar och uppnår mål ökar självförmågan i området och skapar en positiv återkopplingsloop (Lent et al, 2002, s. 265–267, 273). Likaledes kan nedslående upplevelser – exempelvis kritik, uppsägning eller andra motgångar – skapa en negativ återkopplingsloop. Här kan även sådant bortanför individens egna insatser såsom diskriminering – oavsett hur uttalad och konkret denna är – skapa negativ återkopplingsloopar (Lent et al, 2002, s. 275–276). Här är det av intresse att både skilja på intervjupersonernas akademiska självförmåga och deras karriärplaneringssjälvförmåga. För att få en doktorandtjänst krävs mycket goda tidigare akademiska resultat. Det är därför rimligt att anta att intervjupersonerna under längre tid byggt en stark akademisk självförmåga samt har färdigheterna ha kunnat uppnå goda resultat under längre tid.
Karriärplanering är emellertid en annan kategori, särskilt sett till karriärvägar utanför akademin. På det sättet handlar det om två separata ting. Men det är också av intresse att förstå hur den akademiska självförmågan förändras under doktorandtiden, med all dess stress och ohälsa, och dels påverkar självförmåga i karriärhänseende samt vad intervjupersonerna upplever som möjligt, med andra ord det förväntade utfallet.
1.6 Metod
År 2012 disputerade jag själv inom humaniora. Efter tre år som disputerad forskare beslöt jag att lämna den vetenskapliga miljön. Att jag själv genomgått den process som informanterna nu befinner sig i bär med sig både för- och nackdelar. En fördel är att informanterna vet att jag har kunskap om och förståelse för doktoranders situation. De torde därmed ha en hög igenkänningsfaktor med mig, vilket kan vara en fördel vad gäller att få informanter att öppna sig.
Nackdelen kan emellertid vara att informanterna svarar utifrån antaganden om vilka svar jag vill ha utifrån mina egna erfarenheter (Denscombe, 2018, s. 277).
Det finns gott om välgenomförda enkätundersökningar som belägger att doktorander, särskilt
inom humaniora, är missnöjda med den karriärvägledning de får under forskarutbildningen. Syftet
med denna studie är inte att ge ytterligare breda belägg på att så är fallet, utan att analysera hur
doktorander upplever och känner inför sina behov av vägledning. Syftet är med andra ord att
komma åt djupet, snarare än en bred översikt. Studiens metod är därmed lämpligast intervjuer (se
resonemang i Denscombe, 2018, s. 268).
11
1.6.1 Narrativ metod
Intervjuerna är genomförda ifrån narrativ metod, alltså den enskilda individens berättelse om sin upplevelse av specifika skeenden. Narrativ avser upplevelser, händelser och handlingar över längre tid, snarare än isolerade händelser. Narrativ metod fokuserar på komplexiteten hela den mänskliga upplevelsen. Som forskningsmetod ämnar den inte komma åt objektiva återskapanden av mänskliga liv, utan visa hur det mänskliga livet upplevs. Narrativet är hela berättelsen: känslor, beteenden, avsikter och tankar (Webster, 2007, s. 2–3, 16). Eftersom den narrativa metoden bygger på varje enskild individs upplevelser presenteras resultatet uppdelat efter individ snarare än tema, för att behålla varje informants unika upplevelse i så intakt form det går.
Frågorna i en narrativ studie ska dels åsyfta intervjupersonens minne av en händelse eller skeende, dels uppmuntra intervjupersonen att reflektera kring sin upplevelse och sin känslomässiga reaktion på händelsen eller skeendet. En bra inledning är att förklara ramarna för undersökningen för intervjupersonen, till exempel genom att specificera vilken händelse vi vill fokusera på samt hur lång tid intervjun förväntas ta. Utifrån de ramar som satts upp ska intervjuaren ställa öppna frågor som ger den intervjuade stort utrymme att definiera sin egen berättelse. Ett exempel är att be dem berätta om ett minne – fritt ur deras egen erfarenhetsbank – som gjort intryck. Intervjuarens främsta redskap är att lyssna på de berättelser intervjupersonen minns som särskilt viktiga och utifrån det utforma sina frågor (Webster, 2007, s. 86). Det specifika skeende jag gett intervjupersonerna i denna studie i uppgift att reflektera över är doktorandtiden. De fick också information om att de upplevelser jag ville att de skulle fokusera på var hur de upplevde karriärvägledningen de fick, från att de blev antagna till tiden vid disputationen. Utifrån det började intervjupersonerna berätta i kronologisk ordning, med en kort sammanfattning av vägen fram till forskarutbildningen och därefter en längre reflektion över de aktuella åren. Mina frågor har syftat till att förtydliga och fördjupa intervjupersonernas resonemang eller beskrivningar samt fylla luckor som eventuellt kan ha uppstått i relation till ett antal fokusområden jag definierat utifrån SCCT som teoretisk ansats samt tidigare forskning. Fokusområdena är:
• Intervjupersonens förväntningar på forskarutbildningens innehåll utifrån ett vägledningsperspektiv och hur dessa förväntningar infriades.
• Intervjupersonens förväntningar på vad forskarutbildningen skulle leda till karriärmässigt
och hur förväntningarna infriades.
12
• Intervjupersonens upplevelse av sina egna möjligheter att planera en karriär inom och utom akademin. Med andra ord, intervjupersonens självförmåga i karriärhänseende.
1.6.2 Att forska om forskare
Att ha intervjupersoner som själva genomgått en så rigorös utbildning i vetenskaplig metod och teoridriven analys som en forskarutbildning innebär har både för- och nackdelar. Det torde vara ett säkert antagande att den som söker sig till en forskarutbildning är analytiskt driven och därmed har ett analytiskt och reflekterande förhållningssätt till sin egen tillvaro. Att få dem att berätta och utveckla var därmed tacksamt. Intervjupersonerna gick in i intervjun med tydliga förväntningar på sin egen och min roll. Nackdelen kan vara att intervjupersonens berättelse slipats i relation till deras höga vetenskapliga krav och vilken analys de själva redan sannolikt gjort av sin situation. Ett exempel på det är att majoriteten av intervjupersonerna det första de gjorde under intervjun var att redogöra för sin socioekonomiska klassbakgrund, utan att bli tillfrågade. De hade redan identifierat det som en viktig del av deras upplevelse av att påbörja forskarutbildningen och antog, mycket riktigt, att det skulle vara en av aspekterna i mitt teoretiska ramverk. Samtidigt som narrativ metod utgår från att intervjupersonen ska antas vara kapabel att analysera sin egen situation finns en risk för att resultatet blir en ihålig sociologisk analys som ligger för långt ifrån berättarens faktiska liv (Chase, 2003, s. 275–276). Jag ville inte veta intervjupersonernas egen analys utan deras personliga upplevelse (se resonemang i Chase, 2003, s. 281–282), varpå jag medvetet centrerade mina frågor och följdfrågor kring dem själva. Till exempel genom att fråga vad de själva hade önskat i form av vägledning, snarare än vad de tror behövs i forskarutbildningen som helhet. Sett till intervjupersonernas bakgrund var jag förberedd på detta och var vaksam på om berättelserna skulle gå för långt i sin abstraktion.
Alla narrativ – från barnsagor, till deckare och vidare till enskilda individers berättelser om specifika livshändelser – har ett syfte. Ett budskap att förmedla. En skärva av verkligheten så som berättaren ser den eller vill att vi ska se den. Därför kommer jag redovisa intervjupersonernas berättelser i sammanhållen form. I min resultatanalys kommer jag på ett tematiskt vis diskutera de narrativa teman som återspeglas i intervjupersonernas berättelser, särskilda sensmoraler de velat att vi ska få med oss av deras upplevelser.
1.6.3 Intervjupersonerna och intervjuarens roll
13
Jag var från början tydlig med min egen bakgrund som disputerad humanist. Redan innan intervjuerna var jag införstådd med att det skulle kunna innebära att intervjupersonerna skulle göra antaganden om eventuella teser (se resonemang i Denscombe, 2018, s. 277) samt mina förkunskaper om hur den akademiska arbetsplatser fungerar. Med andra ord föreföll en risk att intervjun skulle kunna bli ledande och ett ömsesidigt bekräftande av kollektiva förståelser av doktorandtiden. Av den anledningen var narrativ metod fördelaktig. Genom att centrera intervjupersonerna i sin berättelses mittpunkt och huvudsakligen ställa fördjupande eller konkretiserande frågor hamnade mina erfarenheter i bakgrunden. Sammantaget var emellertid min bakgrund till fördel, eftersom intervjupersonerna kunde fokusera på sin egen upplevelse utan att behöva stanna upp för att förklara begrepp eller den vetenskapliga arbetsplatsens kulturer.
Samtliga intervjupersoner är kvinnor som disputerat i någon av de humanistiska disciplinerna under de senaste tre åren. De blev alla antagna till forskarutbildningen vid mellan 25 och 35 års ålder.
Eftersom litteraturen visar att kvinnliga forskarstuderande i högre utsträckning än manliga uttrycker oro för tiden efter disputation och i högre utsträckning ångrar sig har jag valt att fokusera på kvinnor. Därmed inte sagt att oron inte finns bland manliga forskarstuderande. För att få tag i intervjupersoner som jag inte kände sedan tidigare utgick jag från mitt eget nätverk för tips.
Intervjupersonerna kommer från fyra olika universitet utspridda över landet.
Att i en studie som ska publiceras digitalt potentiellt kritisera sin arbetsplats eller öppna sig om sin egen oro kan vara oerhört känsligt. För att i görligaste mån undvika att informanterna kan identifieras skriver jag inte ut vilket lärosäte informanten befinner sig, deras forskningsämne eller exakta ålder. Syftet är heller inte att granska enskilda institutioner. Informationen om var den forskarstuderande var aktiv är därmed inte relevant i sammanhanget.
2. R ESULTAT
2.1 Informant ett: ”Ebba”
Ebba beskriver sin uppväxtmiljö som typiskt akademisk medelklassfamilj, med ena föräldern
disputerad universitetsanställd. Ebba är född och uppvuxen i annat nordiskt land, men har bott
och studerat i Sverige. Det gick lätt för henne i skolan. Utan att anstränga sig särskilt mycket fick
hon bra akademiska resultat och fick en självbild att det akademiska gick lätt för henne.
14
I Sverige började hon universitetsstudierna utan uttalad plan på vad det skulle bli och utgick från en personlig utvecklingstanke och vad som intresserade henne:
”Jag drivs av lust och sen kan jag jobba med att skura golv eller någonting. Studierna behöver inte leda till jobb, har jag tänkt länge. Eller gjorde jag länge.”
Hon var aldrig hos en studievägledare för att diskutera vad studierna skulle leda till. Även att ge sig in i forskarutbildningen beskriver hon som lustdrivet. Hon tänker idag att det var en nackdel att hon inte tänkte igenom det ordentligt:
Min mamma jobbar på universitetet, hon är forskare, hon har doktorsexamen. Lite bekräftelse. Man tar examen och så tar man högsta examen och nu ska jag vara en duktig flicka och ta doktorsexamen utan att tänka på vad jag vill göra och vad jag vill göra med det här i framtiden. Är det här en yrkesframtid för mig eller inte?
Lärosätet hon kom till var i en stad där hon aldrig varit. Hon flyttade ensam utan att känna någon, vilket hon beskriver som tufft. Det blev inte lättare av att forskarutbildningen inte motsvarade hennes förväntningar. Tillvaron som nyantagen doktorand beskriver hon som ensam:
Jag trodde det skulle vara mer av en utbildning. Men det blev snarare, tycker jag, att jag fick ett kontor och en dator och ’skriv en avhandling’ och det gjorde mig ganska nervös. Skräckslagen. Det tog mig lite tid att fatta att det här inte är en gemenskap […] utan att det är individer som sitter på sina kontor och kämpar. Jag blev kastad ut i vattnet. ”Lär dig simma själv”.
Första tiden beskriver hon att hon var förvirrad kring vad som förväntades av henne. Efter att hela tiden drivits av sitt eget intresse fick hon med ens lön för sina akademiska ansträngningar. Det förpliktigade. Studierna blev ett jobb, med krav på att leverera. Vad hon skulle leverera och i vilken takt var emellertid tämligen oklart. Lika oklar var gränsen mellan studier och jobb gick. För Ebba blev situationen förlamande. I doktorandrollen förändrades hennes karriärtankar, från lust till tvivel:
Nu har jag trasslat in mig i det här, så nu måste jag bara skriva klart den här avhandlingen. Min heder står på spel. Men det här kommer nog inte bli mitt jobb.
Hon beskriver att hon inte hade tillräckligt självförtroende. Tiden som doktorand var så
ångestframkallande att hon inte ville fortsätta. I slutskrivarfasen lättade emellertid våndan och hon
fick positiva känslor av disputationsakten. Äntligen fick hon det vetenskapliga samtal hon längtat
efter. Det ändrade hennes tankar kring en fortsatt akademisk karriär. Hon beslöt sig att testa och
hålla igång inom forskningen så länge det går, ett år i taget, för att se hur länge hon orkar ha en så
otrygg framtid.
15
Eftersom hon under tiden som doktorand inte ville fortsätta efteråt planerade hon inte framåt eller gjorde förberedelser för en fortsatt akademisk karriär. Hon upplevde att vissa tycktes ha planerat sin akademiska karriär sedan gymnasietiden och kände att hon låg efter. Det fanns ingen anledning att ta itu med den akademiska karriärplaneringen; det var ändå för sent för henne.
Heminstitutionens studie- och karriärvägledning låg på fakultetetens forskarskola, som samlade alla doktorander i humaniora vid lärosätet. Forskarskolans vägledningsaktiviteter betonade med eftertryck att det inte fanns plats i akademin för merparten av doktoranderna, upplevde hon.
Vägledningsinsatserna handlade därför mycket om att doktoranderna behövde kunna sälja in sina kunskaper utanför akademin. Aktiviteter som erbjöds var bland annat en kurs i cv-skrivning och fördjupning i jobbannonser. Informanten har överlag positiva erfarenheter av kursen.
De generiska färdigheter hon främst lyfter fram handlar om att hitta och värdera information, sammanfatta, analysera text, skriva samt kommunicera information. Färdigheterna i sig var tydliga för henne, men väckte osäkerhet om hur hon skulle formulera sina kunskaper för en arbetsmarknad utanför akademin. Hon hade en förhoppning om att det fanns någon respekt för en doktorsexamen i sig. Att det skulle vara en kvalifikation och en självklar indikation på kvaliteten av intellektuella kunskaper. Mötet med arbetssökartillvaron beskriver hon som en chock. I samband med att hennes doktorandtjänst tog slut fick hon träffa en jobbcoach från Trygghetsstiftelsen, för att diskutera hur hon skulle sälja in sina kunskaper gentemot en potentiell arbetsgivare. Informanten hade betonat doktorsexamen i sina ansökningshandlingar, men uppmanades att stryka det eller ha med det i förbifarten. Av de jobb hon sökte blev hon inte kallad till en enda intervju.
Det framhävde vad hon sa. Det handlade inte bara om att framhäva sina kunskaper, utan även motbevisa fördomar om disputerade, speciellt inom humaniora. … Att vi nördar in oss på ett ämne, […] att vi inte kan se stora bilden, vi är inte ”doers” utan fastnar i analyser. Att vi är grubblare. Att man inte kan agera fort, inte leverera snabbt, inte prata vardagsspråk på något sätt. Att man är insnöad.
[---] Då kändes det plötsligt som om jag inte hade några kvalifikationer eller att jag hade någon arbetslivserfarenhet, eftersom det jag jobbat med inte ansågs vara arbetslivserfarenhet.
Hon beskriver att de annonser hon svarade på sökte en annan bakgrund, trots att hon uppfyllde
annonsens krav i mycket hög grad. Jobbcoachen föreslog att hon skulle börja skriva saker på sin
egen tid för att meritera sig för den sortens kommunikationsjobb hon sökte. Hon kände att hon
gick in på arbetsmarknaden på nybörjarnivå. Hon hade bilden av att doktorsexamen innebar att bli
expert, men att hon på arbetsmarknaden stod på noll och skulle behöva gå in som praktikant eller
arbeta utan lön: ”Det kändes som om det jag gjort under forskarutbildningen i flera år inte
räknades.” Det beskriver hon som ”surt”, men relaterar problemet till doktorandens speciella roll
som både student och anställd.
16
Sett i backspegeln tror hon att forskarutbildningstiden hade kunnat användas på mycket bättre sätt om det fanns en struktur och ett stödsystem. Något hon tror hade hjälpt henne var om hon fått möjlighet att göra fler uppgifter, uppdrag och kurser som är praktiskt yrkesinriktade, till exempel mot att skriva andra sorters texter än akademiska utan även kulturjournalistiska. Hon beskriver att heminstitutionen helt tog händerna från vägledningen. Karriärvägledningen från forskarskolans sida blev otydlig och generell. Samtalet om karriärplanering utanför akademin upplevde hon som obefintlig vid institutionen:
Man talar upp akademin som om det skulle vara den enda drömmen och målet i livet. Att man inte
”lyckas hålla sig inom akademin”. Det finns en underliggande idé att ’vi är de bästa, som lyckas som får forskningsanslag’ och sådär. Sedan är det de andra som faller ut. Nu är det ingen som sagt så direkt, men jag upplever det fortfarande när jag träffar unga forskare som håller på att söka. Det finns en stor nervositet kring allt det där. Det stör mig ganska mycket.
Hon upplever att heminstitutionen dessutom försvårade för de egna doktoranderna att göra karriär inom akademin eftersom de aldrig erbjöds möjlighet att undervisa, trots att bland annat hon under hela tiden anmälde sitt intresse. Institutionen tyckte hon framstod som fullständigt ointresserade att av verkligen utbilda blivande forskare och lektorer.
Diskussionen bland hennes dåvarande doktorandkollegium präglades av rädsla inför framtiden.
Ingen visste vad de skulle göra och hur de skulle göra och det pratades knappt om karriärvägar utanför akademin. Hon berättar att en av hennes doktorandkollegor våndades så mycket över tanken på jobb efter disputation att hen påbörjade en utbildning i ett helt annat fält, på helfart vid sidan av avhandlingsskrivandet. Det blev en tanke även hos informanten att det krävdes något annat än doktorsexamen. Om hon skulle bli lärare skulle hon behöva bygga på med andra kurser för att uppfylla de formella kraven, trots att hon besitter ämneskunskaperna. Hon har inte avfärdat tanken på att läsa en ny, kortare utbildning för att lättare kunna sälja in sin kunskap och sina färdigheter samt kanske att staka ut vägen mot en plan B för sig själv. Men inte efter att först ha gett akademin ett försök, ett år i taget.
2.2 Informant 2: ”Iris”
Iris växte upp i ett förortsområde i Norrbotten med finskspråkiga föräldrar, den ena från Finland
och den andra från den svenska finskspråkiga minoriteten. Båda föräldrarna hade typiska
arbetarklassjobb, men hennes pappa vidareutbildade sig under hennes uppväxt. Iris beskriver sin
uppväxt som präglad av skötsamhets- och prydlighetsideal som gav henne en tidig självbild av att
17
ha en socialt stark roll i det förortsområde hon växte upp. Hennes föräldrar beskriver hon som noggranna med att inte värdera döttrarnas val av studier och yrke eller lägga för mycket fokus på bra betyg. De betonade emellertid vikten av skola genom att hjälpa döttrarna med läxor under skolåren.
Iris började studera vid universitet direkt efter gymnasiet och läste humanistiska kurser utifrån eget intresse. Efter att hon skrivit färdig sin master blev hon antagen till doktorandutbildningen efter något år av att ha arbetat extra på förskola.
Tankarna på vad studierna skulle leda till kom inte förrän under mastertiden. Då kände hon med sitt fokus på filosofisk diskussion att det var svårt att se framför sig möjligheterna att arbeta som utredare vid statlig myndighet. Hon oroade sig inte över att inte få arbeta inom något som matchade hennes utbildning. Huvudsaken var att hon skulle kunna ägna fritiden åt att fortsätta fördjupa sig i fältet.
Precis som med grundstudierna påbörjade hon forskarutbildningen utan en djupare tanke på vad som skulle hända efter de fyra doktorandåren. Första tiden var en omvälvande omställning. Hon var så inne i att förhålla sig till tanken på att skriva en doktorsavhandling, om hon skulle klara av det och lära känna en ny sorts arbetsplatskultur att hon inte funderade på tiden efter disputation eller karriärplanering. Inte heller institutionen som anställde henne lyfte frågan eller erbjöd några vägledningsinsatser. Iris lyfter möjligheten att det kan ha varit institutionens ringa storlek och begränsade infrastruktur, med bara en handfull doktorander, som en förklaring till att vägledningsperspektivet inte fanns med. De insatser som gjordes handlade om publiceringsstrategier och annan akademisk karriärplanering:
De som disputerade innan oss, de slank bara in. De som disputerade sju-åtta år innan fick tjänster på en gång och har varit kvar på institutionen. Så är ju inte läget nu, men jag tänker att de inte riktigt haft en inblick i det så de tycker inte att det är något att prata om. Och så tror jag att det är något fult att prata om karriär inom akademin, eller i alla fall humaniora. Man ska inte vara karriärist utan brinna för sitt ämne. Så man ska inte vara en genomstrateg, utan bara jobba på. De som är mer strategiska som forskare kan man tala lite nedsättande om, har jag upplevt det som.
Vid Iris heminstitution var arbetsmöjligheter utanför akademin avlägset. Hon minns hur förbryllade hennes medarbetare blev när en av institutionens forskare fick ett jobb vid annan statlig myndighet och lämnade universitetet. Att stanna kvar i den akademiska världen är standard och Iris upplever att grundantagandet vid den akademiska arbetsplatsen är att det är där alla vill vara.
Själv tycker hon att både forskning och undervisning är givande och har därför velat vara kvar,
men emellanåt funderat på om det är möjligt. Tillsammans med maken diskuterade de
18
möjligheterna att ha en långsiktig plan för att satsa på arbete som forskare och lektor utan att riskera familjeekonomin. Det var emellertid klart för henne att forskaryrket är det hon främst vill.
Första tiden som doktorand och sluttampen beskriver hon som ”jobbig”. Hon började på ny arbetsplats och en ny situation. Särskilt det sociala och andras granskande blickar och kritiska kommentarer i doktorandutbildningen var tung. Särskilt under sluttampen övervägde hon flera gånger att hoppa av.
Under tiden som doktorand fick hon två barn, vilket lättade tyngden av att skriva en avhandling:
Familjelivet har varit i fokus. Det är det som varit det centrala och sedan har jag tänkt att om jag inte kan vara kvar och hamnar någonstans där jag inte trivs alls kanske jag skulle bli en sämre mamma.
Det är viktigt att göra saker man tycker är roligt. Samtidigt har det tagit udden av prestationsångest och identiteten som är kopplad till bara det akademiska. Det har blivit en dubbel identitet och den har på något vis lättat den akademiska ångesten. Andra kan ha saker som skapar den här dubbla identiteten.
Hon nämner en tydlig yrkesexamen som något som skulle kunna fungera på samma sätt.
På fakultetsnivå fanns inga vägledningsinsatser hon blev uppmuntrad att delta i eller som hon kände till. Vid hemmainstitutionen följdes karriärsamtal upp som punkt i den individuella studieplanen med doktorandens handledare, men som Iris uttryckte det tyckte hennes handledare det var
”tråkigt” och karriärsamtalet uteblev i stort sett. När hon bad om ett karriärsamtal blev det ostrukturerat och otydligt med lite löst prat om vetenskapliga artiklar. Hon nämner hur viktigt det är att handledarna tar med sina doktorander i sina egna framtida projekt, vilket de inte gjorde på hennes institution.
Iris beskriver en bristande likvärdighet i forskarutbildningen. Doktorandens möjligheter efter disputation och tillgång till vägledning beror inte bara på vilket lärosäte de är verksamma, utan även vilken institution och på individuell nivå beroende på handledare. Hon jämför sin situation med bekanta som disputerat inom samhällsvetenskapliga discipliner. Medan ansvaret att söka medel helt lagts på henne upplever hon att samhällsvetardoktoranderna inkluderas i de seniora forskarnas projektansökningar och därmed får forskartjänster efter disputationen. Och handledarna tänker hon har tämligen olika förutsättningar att ge karriärvägledning:
Man ser det mer som något som står på ett papper att de ska erbjuda, men sedan går det inte ihop med vad bilden av vad en akademiker är, vad en intellektuell är, vad handledarrelationen är. Där ska det vara det teoretiska utbytet. Och sedan får man väl fundera på när det läggs så mycket ansvar på handledaren att både handleda själva avhandlingsarbetet innehållsmässigt och också tänka på doktorandens framtida karriär, att det kanske är lite för mycket. Det är för stor börda när de också är
19
skitstressade. --- Karriärfrågan borde kanske vara något som läggs utanför handledarens ansvar. Det blir ju också knepigt om det är en doktorand- och handledarrelation som inte funkar.
I samband med att hon disputerade fick hon ett lektorsvikariat. Därför var hon aldrig i kontakt med Trygghetsstiftelsen. Kunskapen om vilka insatser som fanns var internt traderad bland doktoranderna, inte från institutionshåll:
Vi utvecklade en ironisk kultur kring doktorandtillvaron. ’Nu gör vi det och kämpar, sedan blir vi arbetslösa allihop’. Jag tänker att vi utvecklade det som någon sorts försvar. Akademin är så förknippad med framgång så om man i god tid innan etablerar narrativet att det kommer gå åt helvete så känns det bättre när det gör det. Jag tror att det också var en solidarisk handling, att ingen skulle känna sig misslyckad efteråt. Att vi pratade om hur svårt det var. Försöka normalisera saker som a- kassa och sådant. Det finns en doktorandkultur och sätt att prata om vad som kommer sedan, som handlar om att försöka avdramatisera.
Hon berättar särskilt om en kollega som blev färdig före henne och fick en tjänst på 70% och uppmanades av arbetsförmedlingen att söka alla sorters jobb, till exempel inom service för övriga 30%. Hon berättar att hon blev orolig över hur tuff situationen som arbetslös verkade och hur dåliga kunskaper arbetsförmedlingen hade på hur arbetsmarknaden inom universitetssfären fungerar. Hennes bild av arbetsförmedlingen är att den bortser från att akademiker ska hitta lämpliga jobb och lägga kraft på att söka inom de kanaler som finns.
Nu har hon ett vikariat på ett annat lärosäte än det hon disputerade vid och känner sig mer omhändertagen, men lyfter samtidigt att det kan vara en falsk trygghet. Hon trivs med att undervisa och söker forskningsmedel vid sidan av.
Iris irriterar sig på vad hon ser som en syn inom akademin på de anställda som tudelad, mellan ett
”a-lag” som forskar och ett ”b-lag” som undervisar. Hon lyfter emellertid att för att vara värt stressen och arbetsbördan måste de tjänster hon söker innehålla möjligheten för henne att fördjupa sig i de forskningsområden som intresserar henne. Planen är att ta en termin åt gången och utvärdera hur situationen med hårt arbete och osäkra anställningar påverkar henne.
2.3 Informant tre: ”Frida”
Frida växte upp i en familj som värdesatte utbildning. Föräldrarna hade yrkesexamen från högskola
och praktiskt inriktade yrken. Direkt efter gymnasiet började hon läsa på universitetet. Hon
studerade på grundnivå både i Sverige och sedan i Storbritannien och tillbaka till Sverige på
masternivå. Kursvalen utgick från hennes intresse, förutom studierna i Storbritannien där hon valde
20
med mer hänsyn till jobbmöjligheter. Efter utlandsstudierna jobbade hon ett tag med forsknings- och utbildningspolicy utomlands innan hon bestämde sig för att söka sig till forskarutbildning inom det ämne som intresserade henne mest. I och med det sökte hon sig tillbaka till Sverige, eftersom svensk forskarutbildning i internationell jämförelse har bättre villkor, med en riktig anställning om än tidsbegränsad till skillnad från stipendier.
Att disputera var ingenting hon funderade på som ny student på grundnivå. Grundstudierna uppger hon utgick från att hon inte visste vad hon skulle göra. Och vägen mot att disputera var inte rak.
Hon har i dag svårt att svara konkret på vilka tankar hon hade på vad doktorerandet skulle leda till:
Vad tänkte jag? Dels är det så svårt att komma in på en forskarutbildning att det är svårt att tänka bortom det. Okej, nu ska jag försöka komma in. Jag hade hört hur svårt det är att få akademiska jobb.
Det var en väldigt desillusionerad studievägledare i Storbritannien. Han hade själv hade doktorerat och blivit vägledare mot sin vilja. Han var väldigt bitter och sa ”du ska absolut inte söka, det kommer förstöra ditt liv.”
Trots minnet av den negativt inställda vägledaren ville hon ge forskarutbildningen en chans, men utan specifik plan på att göra fortsatt akademisk karriär.
Frida besökte inte en vägledare i Sverige. Inte heller pratade hennes nya heminstitution i Sverige om vägar efter disputationen i samband med att de antog henne. Däremot genomförde universitetet och studentkåren en del årligen återkommande aktiviteter som syftade till att rusta doktoranderna för karriären efter disputation.
Universitetets aktiviteter inriktade sig främst på akademiska karriärvägar, med inbjudna från olika forskningsstiftelser och -finansiärer. Studentkåren hade en bredare ansats mot hur doktorander skulle kunna utveckla sina projekt utifrån kommersiellt perspektiv, samt att arbeta inom statlig sektor och liknande. Hon upplever att aktiviteterna ofta var relevanta för humanister, men poängterar att det är svårt att tillgodose alla behov. Fridas upplevelse av aktiviteterna är generellt sett ganska positiv, men tycker att universitetets fokus på karriär inom akademin var för snäv. Med studentkårens bredare perspektiv på yrkesvägar blev balansen mellan vägledning inom och utom akademin totalt sett bättre.
Hon var doktorand vid en institution med ett aktivt doktorandkollektiv där de ofta diskuterade
framtidsfrågor och vägledningsbehov. Frida uppger att karriärvägsfrågan gav upphov till stor stress
för doktoranderna. Osäkerheten och avsaknaden av framtidsstabilitet påverkade deras
hälsotillstånd negativt och de lyfte frågan på sin heminstitution. Doktorandernas förslag ledde
emellertid inte till några förändringar. I stället hänvisade institutionen till att handledarna skulle
tillgodose doktorandernas behov:
21
De tyckte att det täcker väl handledare i alla fall. Vi tyckte att det gör de ju kanske inte. Det finns kanske enstaka handledare som gör det, men det är väldigt beroende på den individuella handledaren och vad de lägger in i handledarskapet. De är kanske inte alltid så medvetna själva om vad de lägger in i det.
Frida funderade inte på framtiden i särskild utsträckning under doktorandtidens början. Hon fokuserade på att ”bo in sig” på den nya arbetsplatsen. Inom doktorandkollegiet generellt fanns diskussionen om vilka möjligheter som fanns utanför akademin samt om bristen på information om andra vägar. Flera funderade på om de skulle försöka stanna kvar eller lämna den akademiska arbetsmiljön. Frida minns diskussionen som problemfokuserad, snarare än att hennes doktorandkollegor lyfte konkreta idéer och förslag om vägar framåt.
Jag tror att ett av problemen är att de som blir kvar på universitetet är ju de som har blivit kvar på universitetet. --- Så kanske [det behövs] medvetandegöras att det kanske finns andra val. Vad har folk som inte fortsatt inom universitetet gjort istället? Som dig själv då, till exempel. Att du valt en annan bana efter ett tag. Det hör man inte så mycket om eftersom det inte är de man träffar i sin vardag på universitetet. […] Det är en diskussion som behöver tas. Att det inte är nyttigt att bara förvänta sig att alla ska fortsätta inom en akademisk karriär. Att inte alla kan fortsätta inom en akademisk karriär.
Om man tittar på hur få jobb och hur många doktorander det finns är det ju uppenbart att alla inte kan fortsätta. Men det pratas inte så mycket om det. Många som är lektor, handledare, professor blev det i en tid då det var lättare att få jobb. Även om de tror att de är medvetna om att det är svårare nu, så känns det som om de kanske inte är så medvetna.
Frida har velat kring huruvida hon vill ha en karriär inom akademin eller om hon ska övergå till en karriärväg med tryggare anställningsförhållanden. Eftersom hon är intresserad av universitetsvärldens kombination av forskning och undervisning ska hon ge det ett försök. Efter disputationen fick hon ett ettårigt forskarstipendium och ska se hur arbetsmöjligheterna utvecklas allteftersom. Det har ännu inte varit aktuellt för henne att träffa Trygghetsstiftelsen. Hon ska fokusera på sitt projekt och utifrån det få en bättre grund att söka forskningsmedel.
Den lättaste vägen framåt är, tyvärr, stipendier för att forska. Att undervisa verkar helt kört. … Jag kan definitivt inte vänta mig att få ett vikariat på min egen institution. Alla som söker har många fler års erfarenhet. Det är bara att titta på folk som har fått vikariat nyligen. Ett år. Sex månader. Femtio procent. Sex månader. De har varit tio år in i karriären. Publicerat en bok till. Ja, det är de typerna av människor som fått vikariat på sista tiden så det ser jag som väldigt svårt. Tyvärr tror jag att vägen framåt är forskning och då är det lättast att få stipendier och det är tråkigt för då är man utsatt som man inte är när man har anställning. […] Man kan inte bli sjuk och man har ingen semester och, ja, det är många problem med stipendier.
22
Trots intresset för forskning och undervisning är det mycket hon inte tycker om med universitetet som arbetsplats. Hon beskriver anställningsförfarandena som ”MacDonaldstaktik”, med alldeles för många osäkra korttidsanställningar och dåliga anställningsförhållanden.
Frida tänker sig att en möjlig väg skulle kunna vara inom högskoleadministration, men upplever att det svenska systemet fokuserar för mycket på formella meriter i stället för på generiska kompetenser:
Det känns ganska svårt i Sverige att få den sortens jobb. Vad jag inte gillar med Sverige – eftersom jag jobbat i Storbritannien kanske det mer är en fördom – men allting verkar så extremt låst. Att man måste ha en viss utbildning, måste ha gått en viss bana för att få jobb inom ett visst område.
Storbritannien är mycket mer flexibelt. ”Du har utbildning, då antar vi att du kan kritiskt tänkande, skrivande och läsande och du kan lära dig jobbet på arbetsplatsen”. Så jag ser inte fram emot att söka jobb i Sverige, kan jag säga.
Frida är välbekant med all forskning som visar humanioradoktoranders höga stressnivåer och tror att framtidsoron är en del av hela problematiken. Samtidigt upplever hon att doktoranders arbetsrelaterade ohälsa inte togs på allvar av andra än doktoranderna själva, utan snarare normaliserades. Att stressrelaterad ohälsa hör doktorandåren till fick hon till och med höra av en läkare vid ett vårdbesök. Doktorander förväntas må dåligt och vara stressade.
Jämfört med när hon själv började som doktorand ser forskarutbildningen vid hennes hemlärosäte bättre ut. Hon upplever att de nyantagna går in i en forskarutbildning som är bättre strukturerad kring doktorerandets konkreta aspekter, som att leda ett projekt framåt och vad de kan förvänta sig av doktorandtidens olika faser.
2.4 Informant fyra: ”Hanna”
Hanna började studera på universitet efter ett år på folkhögskola, enligt henne själv utan en aning på vad hon skulle förvänta sig:
Mina föräldrar har bara läst till nian, båda två. Ingen i släkten hade pluggat, knappt tagit studenten. -- - Så när jag gick på folkhögskola tog vår lärare oss till universitetshuset i Lund och sa ”här är universitetet och här kommer här några av er plugga”. Jag hade sökt in då och fick panik och tänkte att ”jag kan inte gå omkring i den här guldiga salen och gå på universitet”. Jag visste inte riktigt vad det var. --- Men jag hade nog lite för bra självförtroende. Jag hade läst Under det rosa täcket och sådant och tänkte ’hur svårt kan det vara?’ Jag fick en chock när jag fick läsa Foucault första veckan.
23
