Resultatdiskussion

Centralt inom barndomssociologi är att barn och barndom är socialt konstruerade fenomen med utgångspunkt i sociala och kulturella bestämmelser, något som går att knyta an till den socialkonstruktivistiska grund som diskursanalys vilar på. Dessa sociala och kulturella bestämmelser är knutna till den sociala kontext människor befinner sig i, där de ständigt förhandlas och omförhandlas. Efter att ha avslutat vår studie kan vi konstatera att förskolekontexten bidrar till att föräldrar och pedagoger kommunicerar barn på flera olika vis, med koppling till de föreställningar och förväntningar som finns om barn. Med hjälp av diskursanalys har vi kunnat urskilja och lyfta vardagsdiskurser, inom vilka föräldrars och pedagogers språkanvändning bidrar till att konstruera barn och barndom.

Studiens syfte var att undersöka hur barnet kommuniceras i det dagliga samtalet mellan

föräldrar och pedagoger. Vi har kommit fram till att det inte går att besvara syftet med ett

svar då barnet kommuniceras på olika sätt i de dagliga samtalen. Hur barnet tilltalas eller talas om i samtalet med vuxna är exempel på hur barn ges plats i de dagliga samtalen, och därmed också ett sätt som vuxna kommunicerar barnet på. I följande avsnitt resonerar vi kring de resultat som vår studie visar och diskuterar dem i relation till tidigare forskning och teori.

6.1.1 Det dagliga samtalet som social praktik

I vår studie ser vi det dagliga samtalet som en social praktik med tillhörande förväntningar och regler kopplade till samtalets utformning. På samma sätt studerar Markström (2007a) hallen i sin studie och poängterar återkommande hur förskolan är en fysisk institution vars aktörer skapar och utformar de sociala rummen. Det dagliga samtalet kan ses som ett socialt rum, i den bemärkelsen att vuxna beter sig på ett särskilt sätt och barn förväntas vara på ett annat. Vi ser i flertalet situationer hur de vuxna inte tar initiativ att släppa in barnet i samtalet, utan istället tenderar att positionera barnet utanför samtalet. Det kan vara en omedveten

43

handling, men det kan också vara en konsekvens som baseras på redan existerande föreställningar om hur samtalet ska se ut.

Ett av de övergripande mönster vi ser i vår analys är att det är de vuxna som tar initiativ till samtal. Initierandet av samtalet som uppstår vid lämning och hämtning, närmare bestämt vem som tar initiativ till samtal efter hälsningsfrasen, kan liknas med det resultat som Markström (2007b) fått i sin studie; att pedagogen tar ett steg fram och tar initiativ till samtal vid lämning, och att föräldern agerar på detta sätt vid hämtning. Däremot är det vid ett flertal hämtningstillfällen som pedagogen informerar föräldern om barnet och därmed tar initiativ till samtal, istället för att föräldern ställer en fråga. Det kan förstås som att pedagogen vill förmedla något ”viktigt” och inte vill riskera att det glöms bort om samtalet tar en annan riktning. Denna ansvarsfördelning, som Markström (2007b) benämner, syns också i internationella studier (Endsley & Minish 1991, Perlman & Fletcher 2012) och på så vis blir det tydligt att lämnings- och hämtningssituationer i den svenska förskolan kan liknas med de som observerats i USA och Kanada. I vår studie ser vi att ovannämnda ansvarsfördelning är en överenskommelse som innefattar vuxna, och det blir extra tydligt när ett barn blir hämtat av ett syskon. När vi ser det dagliga samtalet som en social praktik med särskilda förbestämda regler och aktörer, kan vi förstå situationen som uppstår när ett syskon hämtar som att den ”rätta” kombinationen aktörer i det dagliga samtalet huvudsakligen innefattar föräldrar och pedagoger. När inte de aktörerna finns tillgängliga så utformas samtalet annorlunda, eller inte alls. Det är emellertid inte enbart vid de tillfällen som samtal uteblir. Det händer också att föräldrar lämnar sina barn på förskolan utan att initiativ till samtal tas från varken föräldrar eller pedagog. I flera lämningssituationer såg vi föräldrar ta avsked av sina barn i hallen och att de sedan skickade in barnet ensamt på avdelningen. Liknande kunde också ske vid hämtningstillfällen; att förälder endast utbytte hälsningsfras med den närvarande pedagogen för att sedan gå hem med sitt barn. I den situationen utbyttes dock hälsningsfraser, till skillnad mot när ett barn hämtade ett annat barn och ingenting sades. Återigen kan vi koppla det dagliga samtalet till en social praktik där barn, föräldrar och pedagoger är inblandade - men det är främst de vuxna som styr över samtalets utformning och innehåll.

44

6.1.2 Goda relationer främjar barnets utveckling och lärande

I vår analys ser vi att barnet utgör det centrala i flertalet samtal som förs, men att det snarare förs ett samtal av de vuxna om barn och då utifrån det som kallas för barnperspektiv. Sällan släpps barnet in i samtalet och kan förmedla sitt perspektiv, något vars konsekvens kan bli att samtalet blir mer meningsfullt för de vuxna inblandade än för barnet självt. Enligt Jonsdottir och Nyberg (2013) är det de dagliga samtalen som till stor del lägger grunden för goda relationer, men de hävdar också att de flesta dagliga samtal är korta och bristfälliga i förhållande till de förväntningar som finns. Vi har också uppmärksammat att samtalen är korta, dock kommunicerar de ändå ett flertal aspekter om barn och barnets dag på förskolan. Att värdera huruvida samtalet är bristfälligt eller inte handlar om vilka förväntningar som finns på samtalet. I vår studie har vi fokuserat på det som sägs om barnet och hur barnet kommuniceras. Barns allmäntillstånd, deras sociala relationer samt prestationer är bara få exempel på de aspekter som lyfts i de korta, till synes bristfälliga, samtalen.

I linje med resultaten i de studier vi tidigare nämnt (Jonsdottir & Nyberg 2013, Endsley & Minish 1991, Perlman & Fletcher 2012) så handlar de flesta av de samtal vi observerat om barnet och dess vardag. Däremot har vi upptäckt att det sällan är barnet självt som kommer med information och värderar hur dagen varit. Det är mer förekommande att de vuxna definierar vad som är värdefullt att berätta om barnet och dess vardag, och det är också främst de vuxna som bedömer huruvida allt varit bra eller inte. Vår studie har genomförts på syskonavdelningar där barnen är mellan 3 till 5 år gamla. Endsley och Minish (1991) hävdar att de dagliga samtalen på en småbarnsavdelning är betydligt längre och har ett annat djup än de samtal som förs på en syskonavdelning. De resonerar kring om det har att göra med att de äldre barnen själva kan berätta mer och att det kan vara anledningen till att samtalen mellan de vuxna inte samtalar så mycket, eller länge. Vi ser snarare motsatsen i analysen av vårt material. Trots att barnen är 3 till 5 år gamla och fullt kompetenta att tala för sig själv är det ändå de vuxna som till största del för samtalen.

6.1.3 Ett kvalitativt bidrag till den mer kvantitativa forskningen

De tidigare studier som gjorts om föräldrars och pedagogers kommunikation har fokuserat mer på kvantitet än kvalitet (Endsley & Minish 1991, Perlman & Fletcher 2012), och resultatet presenteras mer i form av statistik än som försök att tolka de dagliga samtalens

45

utformning. Vi ser många likheter mellan de förskolor som observerats i vår studie och de som studerats i USA och Kanada. Att samtalen mellan förälder och pedagog till största del är korta och ofta innefattar praktisk information om barnet är några av dessa likheter. Däremot så menar Fletcher och Perlman (2012) att föräldrar och pedagoger har ”small-talks” vid lämnings- och hämtningssituationerna, och vidare nämns hur dessa ”small-talks” inte handlar om barnet utan saker som rör de vuxna själva. I vår studie ser vi ett annat resultat. I de allra flesta av situationerna som vi dokumenterat handlar det dagliga samtalet om barnet och olika aspekter av dess vardag. Att vi sett så olika resultat kan förstås med hjälp av Brymans (2002) tankar om hur en forskare väljer sitt perspektiv och sedan fokuserar specifikt på det som är särskilt intressant i förhållande till studien som görs. I vår studie ville vi se närmare på hur föräldrarna och pedagogerna kommunicerar barn och fick därför sortera bort de samtal som inte handlade om barn.