7. Diskussion
7.1 Resultatdiskussion
I resultatdiskussionen besvaras frågeställningarna under rubrikerna; Sjukskrivnas
upplevelser av det förstärkta samarbetet, Vägledningsinsatser och betydelsen av dessa för de sjukskrivna. Upplevelser om vilka faktorer som hämmat och främjat
rehabiliteringen går in i och berör de andra frågeställningar och har därmed integrerats i texten. Avslutningsvis redogörs för gemensamma tankar under rubriken; Egna
reflektioner om resultat och analys.
7.1.1 Sjukskrivnas upplevelser av det förstärkta samarbetet
Såväl resultatet, analysen samt tidigare forskning (Andersén 2017, 1-10; Svenskt näringsliv 2019, 37; Dekkers-Sánchez et al. 2011, 483; Ekholm et al. 2015, 147-148) visar på att samverkan runt den sjukskrivne är en viktig del i rehabilitering. Informanterna upplever att samverkan i DFS mellan AF och FK fungerat väl och att myndigheterna genom samverkan får en bättre förståelse för deras situation. Även andra aktörer runt individen beskrivs ha en god samverkan. Genom god samverkan upplever informanter att de fått ett bra stöd i rehabiliteringsprocessen vilket överensstämmer med Dekkers- Sánchez et al. (2011, 483-484) som beskriver att stödåtgärder ska samordnas åt sjukskrivna. Informanterna upplever att stödet har hjälp dem att komma närmare arbetsmarknaden vilket främjat rehabiliteringen. Informanter berättar om att de blivit erbjudna arbete och lämnat sin sjukskrivning vilket går i linje med McLennan och Ludvik (2020, 1) som menar att stödåtgärder kan avbryta långa sjukskrivningar.
Informanterna upplever att de fått ett gott bemötandet från handläggarna på AF i DFS och att handläggarna upplevs ha ett bra förhållningssätt, varit tillgängliga, professionella och kunniga. Det goda bemötandet har varit betydelsefullt och främjande i deras rehabilitering. Detta ligger i linje med tidigare forskning kring att handläggares bemötande har stor betydelse för den sjukskrivnes rehabilitering (Östlund et al. 2001, 285-291; Dekkers-Sánchez et al. 2011, 483-484). Det framkommer även att informanter upplevt att handläggarna på FK haft ett dåligt bemötande vilket varit stressande och hämmat rehabiliteringsprocessen. Detta går att koppla till Müsseners (2012, 169-173) resultat som visar att klienter upplevt en brist på flexibilitet från handläggare.
Enligt SBU (2003, 15-16) framgår flera negativa konsekvenser av långtidssjukfrånvaro såsom social isolering, nedstämdhet, inaktivitet och minskat självförtroende. Det ligger i linje med vad som framkommer under intervjuerna om att informanter upplever att väntetiden i rehabiliteringsprocessen varit lång. Olika orsaker, däribland Covid-19 har skapat förseningar vilket har upplevts stressande på grund av ovissheten som uppstår. Dessa förseningar har resulterat i en längre rehabiliteringsprocess. Lång väntetid och ovissheten den medför har hämmat rehabiliteringen då den förlängt sjukperioden vilket bidragit till nedstämdhet och en känsla av utanförskap.
7.1.2 Vägledningsinsatser och betydelsen av dessa för de sjukskrivna
Dekkers-Sánchez et al. (2011, 483-484) och Müssener (2012, 169-173) menar att möten där insamling av information om individer behandlas såsom styrkor och förmågor samt vidgande av perspektiv hjälper de sjukskrivna att se olika valmöjligheter vilket främjar deras tillbakagång till arbete. Utöver arbetsträning framgår det att informanter upplever att de inte tagit del av några vägledningsinsatser i DFS och att de har fått ta ett stort eget ansvar i rehabiliteringsprocessen vilket för en del upplevts utmanande och därmed varit hämmande. Enligt Dekkers-Sánchez et al. (2011, 483-484) är det fördelaktigt om de sjukskrivna har en aktiv roll i sin rehabiliteringsprocess.
Vägledningssamtal tillsammans med handläggare där vidgande av perspektiv, inventering av egenskaper och förmågor behandlats framkommer i liten utsträckning. Däremot upplever informanter att de har fått individanpassat stöd i form av peppning, information och arbete med målsättningar. För informanter som upplever att de fått individanpassat stöd har rehabiliteringen främjats medan informanter som saknat stöd
upplevt det hämmande. Dessa insatser ligger i linje med vad Andersén (2017, 1-10) menar om att guidning, emotionellt stöd, coachning och ökad motivation ger långtidssjukskrivna en bättre självförmåga i relation till arbete och anses vara en nyckel till återgång till arbete. Dekkers-Sánchez et al. (2011, 483-484) lyfter vikten av en god matchning mellan arbetsplats och individ som en främjande faktor i en individs rehabiliteringsprocess. Det framkommer att informanters upplevelser av arbetsträningsplatser varierar. Informanter berättar om arbetsträning där en god matchning gjorts, där intressen och förmågor tagits till vara som bidragit till stärkt självförtroende och att social isolering brutits, vilket främjat rehabiliteringen. Å andra sidan framkommer upplevelser om matchningsmissar där arbetsträningsplatsen varit fel, med orimligt ställda krav och ostimulerade arbetsuppgifter vilket hämmat rehabiliteringen. Arbetsträningen har för informanter haft en stor betydelse och lett till arbete. Lytsy (2010, 1480) lyfter att arbetslivsinriktad rehabilitering i kombination med multimodal behandling underlättar återgången till arbete för sjukskrivna.
Dekkers-Sánchez et al. (2011, 483-484) resultat visar att motiverade sjukskrivna samt individers olika positiva personlighetsdrag påverkar individens förmåga att vara aktiva i sin rehabiliteringsprocess och då lättare kan utforska möjligheter. Informanterna i DFS har varit motiverade till att återgå till arbete och beskriver att de har ett driv och fokus vilket främjat rehabiliteringen. Ett spännande resultat som framkommit i studien är att handläggarna i DFS har behövt ha en bromsande funktion för de sjukskrivna i större utsträckning än motiverande då informanterna varit motiverade till arbete. Informanterna upplever att en god förståelse från handläggarna och det bromsande stödet har varit en viktig del som främjat rehabiliteringen.
7.1.3 Egna reflektioner om resultat och analys
Vi har tidigare skrivit ett fördjupningsarbete om AF handläggarnas arbete med sjukskrivna inom DFS. I den här studien har vi fördjupat oss i området genom att utgå från de sjukskrivnas perspektiv. Något som blev tydligt när vi startade arbetsprocessen med studien samt fördjupningsarbetet är bristen på forskning om vägledningens betydelse för sjukskrivna i rehabiliteringsprocesser. Även under studie- och yrkesvägledarutbildningen har sjukskrivnas och arbetslösas perspektiv till stor del saknats, fokus har främst riktats mot unga och skolans värld. Enligt oss är det förvånansvärt att arbetslösas och sjukskrivnas perspektiv inte framhävs mer då
arbetslöshet och sjukskrivningar i Sverige är ett stort samhällsproblem vilket medför stora ekonomiska kostnader och mänskligt lidande.
I AF och FK återrapportering (2018) som syftar till att utveckla myndigheternas karriärvägledning står det att arbetslösa och andra grupper är i behov av karrärvägledning. Vi tolkar att sjukskrivna innefattas i begreppet andra grupper men hade önskat att de benämns och tydliggörs som de sjukskrivna då vi anser att målgruppen är i stort behov av karriärvägledning. Strandvik (2019, 1-2) menar att karriärvägledning kan förebygga och bidra till att minska utmaningar vid övergångar och därmed också korta sjukskrivningsperioderna. Vår slutsats är att sjukskrivna i DFS behöver vägledningsinsatser i olika form anpassat utifrån deras individuella behov för att tidigare kunna återgå till arbete. Vidare påtalar Strandvik (ibid.) att karriärvägledning generellt behöver bli mer känt vilket vi är samstämmiga med då vi anser att vägledning har stor betydelse och gynnsamma effekter för individer i omställning. Vi menar att vägledning bidrar till att rusta individer inför karriärövergångar vilket är mycket betydelsefullt i vårt föränderliga samhälle som ställer ökade krav på flexibilitet.
Studiens resultat samt tidigare forskning visar att gott bemötande från professionella är en främjande faktor för de sjukskrivna i deras rehabiliteringsprocess. Å andra sidan kan ett dåligt bemötande från professionella vara en hämmande faktor. Resultatet var inget som förvånade oss. Vi anser att ett gott bemötande är grundläggande i allt arbete med människor. Under Studie- och yrkesvägledarutbildningen har vi fått kunskap i betydelsen av att ha ett empatiskt förhållningssätt i professionen samt att möta alla individer med respekt.
Två resultat i studien förvånade oss extra mycket, för det första bristen på vägledningsinsatser i DFS som informanterna beskrev. Vi trodde att insatser som vägledningssamtal och gruppvägledning var en självklarhet i DFS och sågs som en förutsättning för att ge individanpassade insatser. Till exempel kartläggningssamtal där handläggaren lär känna den sjukskrivna och får ökad förståelse för dennes situation.
Det andra som förvånade oss var informanternas upplevelser av att handläggare arbetade bromsande i större utsträckning än motiverande. Resultatet visade att informanterna inte var i behov av ökad motivation då de hade en hög tilltro till sin egen förmåga och ett personliga driv och fokus. De behövde istället ett bromsande stöd från handläggarna och få genomgå rehabiliteringen stegvis för att inte försämra arbetsförmågan.
När vi har diskuterat och analyserat resultatet förundras vi över informanternas positiva upplevelse av DFS trots att inte allt varit tillfredställande och att de i liten utsträckning fått tillgång till vägledinginsatser. Det skulle kunna bero på att informanterna inte känner till att de kan få vägledning samt vilken betydelse den skulle kunna ha för dem i rehabiliteringsprocessen. Samtidigt förstår vi att AF handläggaren genom att finnas där och visa förståelse har en viktig funktion och stor betydelse för de inskrivna i DFS vilket vi ser är en bidragande orsak till positiva upplevelser av DFS. Som studie- och yrkesvägledare är vi övertygade om att vägledning, insatt vid rätt tidpunkt, kan hjälpa sjukskrivna som tappat sig själva i omställningen mellan arbete och sjukskrivning. Genom att tillsammans med en vägledare inventera exempelvis kunskaper, egenskaper, värderingar och intressen kan olika yrken och utbildningsalternativ identifieras vilket vidgar handlingshorisonten och möjliggör fler karriäralternativ. Vidare ser vi att vägledning före, under och efter rehabiliteringsprocessen hade kunnat öka chanserna till att bli anställningsbar, få ett arbete och sedermera behålla det. Om handläggarna lär känna de sjukskrivna bättre ökar förståelsen för deras situation och vi tänker att till exempel matchningsmissar som framkommer i resultatet då i större utsträckning kan undvikas.
En annan tanke vi har är att om fler sjukskrivna fått ta del av vägledningsinsatser i DFS skulle samhällskostnaderna öka, detta i huvudsak på grund av större personalkostnader. Vi tänker samtidigt att sjukskrivna som tidigare återgår till arbete bidrar till samhället genom skatteintäkter. Individers mående påverkas också positivt av att ha en sysselsättning vilket bidrar till reducerade samhällskostnader för exempelvis vård, arbetslöshetsersättning och ekonomiskt bistånd. Vi ser även att om fler preventiva insatser görs på arbetsplatser kan sjukskrivningar reduceras och därmed också antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt i DFS.
Det blir påtagligt att informanternas upplevelser av DFS skiljer sig åt. Informanterna är unika individer med varierande livshistoria och personligheter. Deras förmågor att förändras och utvecklas i omställningar och samhällets ständiga förändringar ställer höga krav på flexibilitet vilket individer hanterar på olika sätt. Det blir därför tydligt för oss att sjukskrivna behöver individuella stödinsatser utifrån sina behov för att underlätta och påskynda en återgång till arbete och undvika negativa konsekvenser som långtidssjukfrånvaro för med sig. Vår uppfattning är att vägledningsinsatser har en nyckelroll i arbetet med sjukskrivna i rehabiliteringsprocesser. Vägledare tillsammans med den sjukskrivne och andra aktörer bör samverka och arbeta i team för att underlätta
fler utbildade studie- och yrkesvägledare anställs på AF och hos kompletterande aktörer då vägledarkompetenser tillsammans med andra professionellas kompetenser är värdefulla i arbetet med sjukskrivna. Vi hade också önskat att fler sjukskrivna fått möjligheten att ta del av stödet i DFS då det visar sig att det haft stor betydelsefullt för informanterna i deras rehabilitering, vilket ligger i linje med tidigare forskning om att samordnade stödinsatser främjar sjukskrivnas rehabiliteringsprocess.
Arbetsprocessen med studien, inom ett område och en målgrupp vi avser att arbeta med har gett oss en bättre förståelse och mer kunskap om sjukskrivnas upplevelser vilket är betydelsefullt inför vår framtida studie- och yrkesvägledarkarriär.