Resultatdiskussion

Historiskt var högläsning något som i första hand var en aktivitet för vuxna. Läsning sågs som en maktsymbol som rika mäktiga män ägnade sig åt (Manguel, 1996). Läsning har också setts som en klassfråga och det dröjde in på 1800-talet innan arbetarklassen gavs möjlighet att erövra skriftspråket (Manguel, 1996). Den här studien visar att högläsning idag är något som i allra högsta grad angår barn och är viktig för deras språkutveckling.

7.2.1 Högläsning och boksamtal för de yngre barnen i förskolan.

Genom min litteraturstudie samt utifrån mina intervjuer har jag uppmärksammat att pedagogerna har ett varierande syfte med högläsningen vilket Fast (2008) anser är ett bra arbetssätt för att få in flera olika områden. Ett av syftena är att skapa ett lugn hos barnen vilket Granberg (1996) anser att högläsningens syfte oftast är. Vidare nämner Granberg (1996) att många pedagoger använder högläsningen till att träna barnen att sitta stilla, lyssna på varandra och varva ner (Granberg, 1996). När jag själv är ute och arbetar i min barngrupp märker jag ofta att när barnen själva känner att de behöver lite lugn och ro kommer barnet med en bok till mig och vill bli läst för. Då sätter vi oss i ett hörn och sätter oss tätt tillsammans och oftast kommer även andra barn och sluter upp. Detta framkom även i studiens resultat att barnen kommer med en bok till pedagogerna och vill bli lästa för, barnen kryper tätt intill för att få kroppskontakt samt lite lugn.

29

Pedagogerna i föreliggande studie anser att det behöver en lugn och avskild plats för att kunna genomföra högläsningen på ett bra sätt. Men oftast under den spontana högläsningen sitter pedagogerna och läser bland lekande barn. Simonsson (2004) har sett att högläsningen oftast sker när det är färre barn på förskolan vilket är på morgonen och på eftermiddagen. Vidare att pedagogerna inte nekar barnen högläsningen under den fria leken när barnen kommer med en bok. Mina intervjuer bekräftar Simonssons (2004) iakttagelser, förutom den skillnaden att högläsningen inte var så vanlig på morgonen utan skedde tidigast före lunch. När på dagen en högläsning äger rum anser jag har en stor betydelse för hur mottagliga barnen är för text och bild. Trötta eller hungriga barn orkar inte vara delaktiga i högläsningen de orkar varken lyssna eller samtala med varandra. Detta är något som Damber, Nilsson och Ohlsson (2013) tar upp när de talar om att tidpunkten spelar stor roll under högläsningen. Görs högläsningen strax före lunch finns risken att barnen är trötta och inte orkar lyssna eller sitta still. Svensson (2012) anser att dessa högläsningssituationer tappar sitt primära syfte som är att ge barnen en litterär upplevelse. Sett utifrån den sociokulturella teorin där det sociala samspelet är viktigt i barnens språkutveckling anser jag att högläsningen förlorar det stimulerande samspelet mellan individer.

Enligt Damber, Nilsson och Ohlsson (2013) prioriteras inte samtal och samspel under högläsning då syftet med högläsningen oftast är att skapa ett lugn. Pedagogerna vill läsa igenom hela boken och därför ignoreras barnens initiativ till att samtala om texten. Detta belyser även Svensson (2012) i sin artikel där de medverkande förskolorna använde högläsningen främst vid vilan. Barnen fick då inte prata om texten eller bilderna. Föreliggande studie skiljer sig från det Damber, Nilsson och Ohlsson, (2013) och Svensson

(2012) skriver om. Resultatet visar att pedagogerna tycker det är viktigt med samtal även under högläsning med syfte att skapa lugn. Om högläsningen används som enbart en lugnande aktivitet där barnen inte får samtala kring text och bild så tappar högläsningen sitt språkutvecklande syfte. Det sistnämnda motsäger även syftet inom den sociokulturella teorin anser jag, då den teorin bygger på att språkutveckling sker under sociala interaktioner med andra individer. Enligt mig bör pedagoger i förskolan vara delaktiga i samtalen och

vidareutveckla barnens diskussioner samt tankar under och efter högläsningen. Här är jag överens med hur pedagogerna i denna studie arbetar med högläsning.

Bildernas betydelse för att stimulera barnens nyfikenhet för boken är något som pedagog A påpekar är viktigt. Stimulerande bilder väcker barnens intresse och väcker samtal som

30

utvecklar barnens språk på ett lustfullt sätt. Norlin (2011) anser att när pedagogerna samtalar kring bokens bilder och dess innehåll får barnen möjlighet att reflektera samt tänka kring bokens innehåll. Barnen skapar då egna föreställningsvärldar samt barnens egen tolkning stimuleras. Av egen erfarenhet under arbetet i barngrupp har jag sett hur barnen, efter att ha diskuterat med varandra och med mig om bilderna och innehållet i boken vi läser, själva börjat leka med bokens innehåll som utgångpunkt. Barnen har även velat höra boken igen och börjar ljuda och uttala ord som finns med i den intressanta boken. Så därför håller jag med Norlin att det utvecklande momentet är när barnen får reflektera kring bokens text och bilder samt samtala med varandra om det. Simonsson (2004) kommer även hon fram till samma slutsats att samspel kring böckerna skapar värdefulla kamratkulturer när barn får möjlighet att vistas i olika typer av sammanhang och möten.

Björklund (2008) anser att när barn börjar intressera sig för böcker sker det oftast som en ensamhandling och barnet börjar visa intresse för bilderna i böckerna. Sedan övergår handlingen till en kollektiv aktivitet och barnen börjar samtala med varandra om böckernas bilder. Därför anser jag att stimulerande bilder i böckerna är viktiga för att väcka barnens intresse för böcker. Detta lyfts även fram i Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) att varje barn ska ges förutsättningar för att utveckla sitt intresse för berättelser, bilder och texter samt sin förmåga att tolka, ifrågasätta och samtala om dessa.

7.2.2 Högläsningens betydelse för barns språkutveckling

Från mina intervjuer har det framkommit att högläsningen inte planeras in i den dagliga verksamheten om litteraturen inte ska användas i ett speciellt tema. Men barnen vistas ändå i en bokrik miljö då barnen har tillgång till böckerna när de vill. Det är något som är bra anser jag då barnen har större möjlighet att behålla sitt bokintresse samt själva ta initiativ till högläsning. Pedagogerna nämner även det stora bokintresset som barnen har samt hur viktigt det är att läsa de böcker som barnen valt. Detta leder till att det ofta under en period blir samma böcker som läses, vilket jag anser är bra då barnen då kan minnas innehållet i boken

samt att barnen då kan reflektera lättare. Pedagog B i studien menar att upprepande läsning av samma bok kan vara bra för barnens språkutveckling. Pedagogen börjar med att fråga barnen om de kommer ihåg handlingen, barnen lär sig återberätta samt reflektera när pedagogen ställer frågor. När barn får samma bok läst för sig flera gånger ges möjligheten till att barn lär sig bokens handling och delar med sig av sina erfarenheter till varandra och kan ibland även

31

återberätta bokens handling. Detta kan i sin tur ge barnen tillit till sin egen förmåga samt självständighet som lyfts fram i Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2019) som ett av målen i förskolan.

I den litteratur och forskning som den här studien presenterar understryks vikten av att barn behöver vistas i en rik bok och berättarmiljö. Fast (2008) menar att en rik berättarmiljö gör att barnen har lättare för att kunna hantera språket samt att barnen har lättare senare i livet med sitt eget berättande och skrivande. Lindö (2009) anser att barn behöver ”bada i ord” och där menar jag att högläsningen kommer in som en bra aktivitet. Med det i tanken anser jag att högläsningen ska läggas in i den pedagogiska planeringen så att den inte riskeras att glömmas bort. Damber, Nilsson och Ohlsson, 2013) menar att det är särskilt viktigt att redan under tidig ålder bygga och utveckla barnens vokabulär, som är en stor del av språkutvecklingen. Görs detta har barnen större chans att utveckla ett varierat och rikt ordförråd, samt får goda förutsättningar för att klara skoltiden (Damber & Nilsson & Ohlsson, 2013). Norlin (2011) och Simonsson (2004) anser även de att läsningen för barn är som en länk mellan den tidiga talutvecklingen och lärandet som kommer senare i skolan. Högläsningen har även en central roll i barnens kulturella identitet, utbildning samt språkutveckling.

Samtliga pedagoger tar upp vikten av att använda korrekta termer redan från början samt att inte förenkla språket i böckerna. Barnen behöver få höra svåra ord och få chansen att diskutera dessa ord så de senare själv kan använda dem. Svensson (2012) har sett i sin studie att pedagogerna måste vara lyhörda på barnens kommentarer kring bilder och texter. Pedagogen måste finnas som ett stöd för att samtalen ska bli stimulerande för barnens språkutveckling. Detta tolkade jag utifrån begreppet scaffolding (Lindö, 2009), att använda svåra ord och korrekta termer och samtidigt finns pedagogen där som ett stöd för barnen. Detta kan leda barnen till nya erfarenheter samt möjliggöra lärande. Strandberg (2006) anser att genom högläsningen får barnet erfara språket och texten utifrån en mer kunnig individ.

Jag anser att de svåra orden som kan uppkomma under högläsning måste tas upp, diskuteras och att det får ta sin tid. Samtalen runt de svåra orden är det som bidrar till att ge barnen ett nyanserat ordförråd. Svensson (2012) belyser detta i sin studie och menar att om texten och orden är för svåra under högläsningen kommer inte barnen förstå handlingen om dessa ord inte förklaras. Uteblir förklaringar kan högläsningen resultera i att barnens språkutveckling hämmas.

32

Jag anser att pedagoger behöver få kunskap om hur man kan diskutera svåra ord med barn under högläsning samt hur man ställer öppna frågor så att barnens tankar och funderingar kan vidareutvecklas. Precis som Svensson (2012) och Vygotskij (1978) anser jag att barnen ska bli utmanade av mer erfarna individer så att deras utveckling går framåt. Detta kan tolkas utifrån begreppet scaffoldning, den mer erfarna och kompetenta lockar och stöttar barnen till att nå nästa utvecklingszon (Vygotskij, 1978).

Skolverket (2016) belyser vikten av boksamtal under högläsning för att stimulera språkutvecklingen. Det får stöd i Vygotskijs (1995) sociokulturella teori som understryker vikten av pedagoger som bygger sitt förhållningssätt på samspel och samtal med barnen. Om de små barnen redan i ett tidigt stadium får ingå i en rik läs - och bokmiljö, så kommer barnen utveckla färdigheter som att lyssna på andra som berättar, berätta för andra och intresserar sig för att läsa. Björklund (2008) skriver om hur viktig omgivningens stöd är för barnens språkutveckling. Det är viktigt att orden och meningarna följ upp och binds ihop med stöd från pedagogerna eller andra i barnens omgivning. Här håller jag med Björklund. Jag menar att det är viktigt att som pedagog vara närvarande för att barnet ska kunna utveckla dessa färdigheter. Barnet behöver dela sin glädje och få bekräftelse i sin språkutveckling.

Samtliga pedagoger i den här studien betonar att högläsningen och interaktionen mellan barn, vuxen samt bok stimulerar barnens språkutveckling. Detta skriver även Strömqvist (2010) om och menar att barnens språkutveckling formas i samspel med sin omgivning, både i ett kognitivt och ett socialkulturellt sammanhang. Genom att delta i olika situationer som till exempel högläsning får barnen information som kan lagras (Strömqvist, 2010). Simonsson (2004) anser att relationerna stärks mellan barnen när de genom högläsning får dela gemensamma upplevelser. Strandberg (2006) betonar att samspel mellan människor inte är en metod för att stödja utveckling och lärande utan samspel är utveckling och lärande (Strandberg, 2006). Vygotskijs (1978) menar att allt intellektuellt tänkande samt utveckling hos individen tar sin utgångspunkt i en social aktivitet (Vygotskijs, 1978).

Pedagog B berättar att den högläsning som sker under samlingar har mer fokus på barnens språkutveckling än den högläsning som sker spontant. Damber, Nilsson och Ohlsson (2013) skriver om just detta, dvs. att om högläsningen i förskolan görs på ett didaktiskt genomtänkt sätt så främjar högläsningen barnens ordförråd. Barnen får bättre förståelse för hur texter är uppbyggda. Dessutom menar författarna att det kan bidra till barnens socialiseringsprocess

33

(Damber, Nilsson & Ohlsson, 2013). Även i den nya läroplanen för förskolan som träder i kraft den 1 juli 2019, har det tydliggjorts att pedagogerna medvetet ska arbeta med att stimulera barnens språkliga utveckling (Skolverket, 2019). Pedagog C betonar hur viktigt samtalet runt boken är för utvecklingen av barens språk och fantasi. Enligt Fast (2008) lär sig barn nya ord och uppbyggnaden av språket när de lyssnar till högläsning. Vidare menar Fast (2008) att ett av stegen mot barnens språkliga utveckling är att de kan känna igen symboler som de möter i böckerna.

Pedagog C förklarar att utmaningen för barnen under ett planerat högläsningstillfälle kan variera kraftigt beroende på uppdelningen av barnen. Här instämmer jag med pedagog C. Jag

anser att en medveten indelning av barnen kan stärka barnens språkutveckling. Pedagoger har då större möjlighet att stötta barnen på deras individuella utvecklingsnivå. Det menade även pedagogerna i studien att medveten indelning kunde skapa stora möjligheter för barnens fortsatta utveckling av ordförrådet och även för den sociala utvecklingen. Mindre grupper som skapas av både pedagog och andra barn ger barn möjlighet att utmanas inom sin proximala utvecklingszon (Vygotskij, 1978 i Säljö). Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2016) betonar precis som det sociokulturella perspektivet, att förutsättningar för lärande är samspel mellan individer.