Resultatdiskussion

Studiens syfte är att undersöka hur pedagoger i förskolan uppfattar omsorgsuppdraget samt hur de arbetar med det. Avsnittet är kopplat till studiens tre frågeställningar. Varje

underrubrik kommer diskuteras i relation till den tidigare forskningen som presenterades i kapitel två.

6.1.1. Anknytning

Ur resultatet av studien framgår det hur respondenterna uppfattade begreppet anknytning. Det synliggörs att en större del av respondenterna var eniga om en tolkning av begreppet som ett känslomässigt band som skapas mellan barnet och den vuxne. Det som skiljde respondenterna åt, var deras beskrivningar av detta band. Att större delen av respondenterna yttrade sig om begreppet anknytning på ett sätt som till viss del belyser det Bowlby (2010) lyfter kring anknytningsteorin var inget som förvånade oss. Det som förvånade oss var respondenternas splittrade beskrivning av vad de menade med detta band, och att ingen gav en illustration om att bandet symboliserar en nära relation, som Bowlby (2010) hävdar att anknytning omfattar. Samtidigt visar två av respondenternas svar på en förståelse om att betydelse av pedagogens närhet och tillit påverkar barnets utveckling positivt. Detta är något vi tidigare har belyst kan stå i likhet med det som Perssons (2015) studie påtalar om att en relation mellan ett barn och en vuxen som inkluderar tillit och att den vuxne är lyhörd för barnets omsorgsbehov genom att finnas nära påverkar barnets utveckling positivt. Kan det vara så att respondenternas sätt att prata om det väsentliga om tillit, förtroende och närhet när det beskriver bandet mellan barnet och den vuxen var en indirekt förklaring på att bandet handlar om relationer?

Respondenten som uttryckte sin osäkerhet kring att definiera begreppet anknytning var en osäkerhet som respondenten inte trodde att hen var ensam om. Anledningen till att inte fler pedagoger vågar visa en liknande osäkerhet menar respondenten kan beror på att det kan framstå som tabu att pedagoger i förskolan inte kan definiera begreppet. Respondentens kommentar var något som väckte en tanke hos oss när vi förhåller detta resultat till det som Kinnariers (2014) studie synliggör att pedagoger behöver mer utbildning och kunskap i hur de

hanterar barn i förskolan. En tanke väcks kring att man som pedagog behöver känna till samt våga visa sina utvecklingsområden för att man sedan ska kunna ta till sig ny kunskap, i likhet med hur respondenten gjorde inför oss. Respondentens mod i att lyfta sin påtalade osäkerhet var något som förvånade oss. Det är ett agerande som vi ser som en förutsättning för att man både som person och som pedagog ska lyckas utvecklas. Vi ser även detta som en betydande faktor till att kunna nå omsorgsuppdraget som finns i förskolan.

6.1.2. Vilken roll har anknytningsteorin i förskolan?

Respondenten Kim lyfter att pedagoger måste vara måna om barns anknytningshierarkier. För vems behov ska vi egentligen tillfredsställa? Och vem har rätten att överta barnens känslor? Kims kommentar kring att de arbetar med barnens anknytningshierarkier i sitt arbetslag var något som gav oss en tankeställare, samt att det var ett förhållningssätt som vi anser är av betydelse för vår kommande yrkesroll. Baserat på Kims åsikt ovan är vår tanke att det är av betydelse för arbetslaget i förskolan att respektera samt att låta barnen utgå från sina anknytningshierarkier. Detta är en tanke som Bowlbys (2010) teori styrker i det han lyfter om att personen som barnet har rankat högst i sin hierarkiska ordning finns i närheten så är det endast den personen som barnet vänder sig mot när hen söker tröst. Denna person är den som bäst kan möjliggöra så att barnets anknytningssystem försätts i viloläge. När barnets anknytningssystem inte längre är aktivt så känner barnet sig tryggt igen och först då kan hen återgå till sitt utforskande (Bowlby, 2010). Ur ett omsorgsuppdragperspektiv så tänker vi att Kims förhållningssätt är något som kan vara en betydande faktor för att lyckas hålla omsorgsuppdraget i en jämvikt med lärandeuppdraget. Respondentens belysta förhållningssätt tänker vi synliggör att hen betonar betydelsen om att värna kring anknytningsteorins roll inom förskolan. Ett sådant förhållningssätt hos pedagoger tänker vi möjliggör en balans där inget av uppdragen hamnar i skymundan, vilket Skolverket (2019) styrker om att omsorg, utveckling och lärande utgör en helhet i förskolan.

Resultatet som synliggör att fyra av sex respondenter påtalade att de inte arbetar med barns anknytningshierarkier är något som förvånar oss. Ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv tänker vi att de fyra respondenterna menar att teorins roll inte står i centrum för praktiken. Det som ligger till grund för vår förvåning kring det belysta resultatet kan kopplas till Bowlbys (2010) teori kring hur barns anknytningsystem fungerar. Barnet behöver sin högst rankade pedagog för att uppnå emotionell jämvikt. En tanke väcks grundat på Bowlbys förklaring kring hur barnet återgår till lugn och trygghet efter varit rädd, samt det Bowlby (2010) hävdar om att trygghet

är en byggsten för utforskandet. I kombination med det som Broberg er al. (2016) förklarar att pedagogens förståelse för hur barn använder sina olika nära känslomässiga relationer i förhållande till sin hierarkier är en förutsättning för barns utforskande och välbefinnande i förskolemiljön. Vår tanke är att vi ställer oss frågande till en verksamhet som grundar sin praktik på faktorer som står i motsättning till Bowlbys och Brobergs et al. förklaringar kring hur barnets aktiva anknytningssystem på bästa sätt försätts i viloläge. Når vi en bättre förskola om anknytningsteorins roll är central i praktiken?

6.1.3. Hur arbetar pedagoger med anknytningsteorin?

En respondent uttrycker att när hen och hens arbetslag upplever att ett barn och en pedagog har ett för starkt band mellan varandra så anser hen att arbetslaget måste gå in i den professionella rollen, och bryta detta band. Resultatet som påtalas väcker en tanke hos oss när vi ställer respondenternas svar i relation till det Ahnerts et al. (2006) studie belyser att andelen trygga relationer har minskat mellan pedagoger och barn i förskolan. Kan det vara så att pedagoger var mindre benägna förr att “bryta bandet” mellan ett barn och en pedagog? Vidare tänker vi, baserat på Bowlbys (2010) anknytningsteori och Ahnerts et al. (2006) studie, att trygga relationer kräver att pedagogen ibland lämnar de professionella för att möjliggöra en känslomässig relation till barnet som hen sedan väljer vid tröst. Kan det vara så att respondenten ser det som oprofessionellt att vara personlig? Skulle detta i så fall kunna ligga till grund för deras agerande i att bryta det starka bandet. Grundat på Bowlby (2010) så kan vi tolka det som att detta starka band, som respondenten lyfter, symboliserar en anknytningsrelation som har skapats mellan barnet och pedagogen som vi förstår av Bowlby ska vara orörd och varaktigt. Resultatet som ovan belys synliggör hur en respondent svarar på hur hen arbetar med anknytningsteorin i praktiken. Ger pedagoger i förskolan barnet de rätta förutsättningarna till att nå utveckling, lärande och välbefinnande när de agerar på ett sätt likt situationen ovan? Men å andra sidan kanske hennes agerande har som avsikt i att barnet ska kunna uppleva trygghet hos alla pedagoger. Men frågan är på vilket sätt vi når dit?

6.1.4. Sammanfattning

Vi upplever att ordet profession förknippas med lärande och undervisning samt något som man går in i för att nå sin yrkesroll och då lämnar det personliga. När ens yrkesroll omfattar relationer och omsorg, som vi i sin tur ser som faktorer som förknippas med det personliga, kan man då i alla stunder stanna i sin profession? Vår tanke kan kopplas till det Skolverket (2019) påtalar i vår studies inledning om att omsorguppdraget inte fick lika stort fokus som

lärandeuppdraget i läroplanen som reviderades 98/16. Kan det vara så att undervisning har fått större plats i förskolan? Som har resulterat i att omsorgsbiten har hamnat i skymundan?

Detta bygger vidare på en annan tanke hos oss om att pedagoger idag kanske undermedvetet på grund av detta fokus strävar efter en profession som kan tolkas bli för personlig om nära känslomässiga relationer och omsorguppdraget ska få stå i centrum. Vidare kan vi tolka att vår studies resultat synliggör ett förhållningssätt där lärandeuppdraget har växt förbi omsorgsuppdraget. Kan detta i sin tur vara en utlösande faktor i att fyra av de sex intervjuade pedagogerna undviker att arbeta utifrån barns anknytningshierarkier?

Om en förståelse fanns kring att barnet riktar sitt anknytningsbeteende mot flera pedagoger, som innebär att arbete med barns anknytningshierarkier inte betyder att barnet endast kan bli tröstad av pedagogen som är högst i hierarkin. Hade det resulterat i att fler pedagoger sett anknytningsteorins roll som något mer centralt i verksamheten? Kan omsorgens otydliga definition i Lpfö 98/16 vara en konsekvens av den sparsamma förståelse för hur barns anknytningshierarkier fungerar samt används?

En konsekvens som skulle kunna ge upphov med avseende på vår framtida yrkesroll är om vi ser vårt resultat ur en annan synvinkel. Om pedagoger har en sparsam kunskap kring anknytning samt barns anknytningshierarkier kan kanske det leda till att innebörden av anknytningsteorin blir förlorad i förskolan. Avslutningsvis undrar vi om Zetterqvist Nelson (2009) studie som lyfter att Sverige tog emot Bowlbys anknytningsteori senare har orsakat att politiker i Sverige format förskolans styrdokument utifrån ett fokus där undervisning och lärande är centralt istället för vad Bowlbys anknytningsteori står för. Kan denna tanke i en förlängning ligga till grund för att anknytningsteorins roll inte vanligtvis är synlig i praktiken i dagens förskolor?