Resultatdiskussion

De intervjuade förskollärarna berättar att de har kunskap om sin anmälningsskyldighet men samtliga efterlyser mer information och uppdateringar kontinuerligt under åren. I resultatet uppmärksammades bristfällig kunskap om skyldigheter och rättigheter gällande anmälningsplikten, problematiken av barn som upplevt en otrygg anknytning i hemmet samt förskollärarnas hantering kring det.

6.1.1 Den betydande rollen som förskollärare

Utifrån resultaten och den tidigare forskningen har det blivit tydligt hur viktig förskollärarens roll är för barnet i förskolan. Förändringar i samhället har gjort att barnen spenderar mer tid i förskolan och därmed har kraven på förskolepersonalen blivit större. De har också fått ett större omsorgsansvar som betyder att de ska kunna upptäcka och uppfatta de signaler barnen försöker förmedla (Olsson, 2011). Först efter att ha varit verksam i förskolan ett antal år såg en av respondenterna andra tecken på barn som farit illa än just den synliga misshandeln. Enligt Toro & Tiirik (2014) är det av stor vikt att förskollärarna uppmärksammar tidiga tecken och signaler på när ett barn far illa och fortsätter processen för att skydda och förhindra den fortsatta försummelsen av barnet. Erfarenhet samt kommunikationen med andra pedagoger väger tungt när det gäller att upptäcka barns signaler. Förskollärarna i vår studie har sett barn som signalerat på olika sätt när de inte mår bra. Beteendet hos några barn har förändrats, ofta till ett utåtagerande. I vissa fall har barnen själv kommit och berättat vad de har upplevt.

Resultatet i vår studie visar att kunskap finns men kan hela tiden förbättras. Genom att ha bra kommunikation med sina medarbetare samt chefer är essentiellt kring en orosanmälan. Av egna erfarenheter har det upptäckts att cheferna sällan är ute i barngrupperna som är förståeligt på

grund av många andra arbetsuppgifter, så här är kommunikationen av stor betydelse för att kunna förmedla en så tydlig bild av situationen som möjligt.

Resultatet i vår studie visar att kunskap finns men behövs förnyas kontinuerligt på grund av nya lagar och vidare forskning tillkommer inom detta ämne. Resultatet från Toro & Tiiriks (2014) studie visar däremot att tydliga färdigheter och riktlinjer saknas om identifiering av barn som far illa. Kunskapen om anmälningsplikten har de intervjuade förskollärarna fått från sin utbildning men främst den yrkesmässiga erfarenheten genom åren. Brist på kunskap om anmälningsplikten är även en av tre förklaringar enligt Cocozzas (2007) studie varför för få orosanmälningar görs i förskolan. Utifrån vårt resultat av att det görs för få anmälningar kan bero på precis som Cocozza (2007) nämner att förskolepedagogerna är försiktiga på grund av konsekvenserna av att göra en anmälan.

6.1.2 Anknytningens betydelse

Eftersom barn spenderar mycket av sin tid på förskolan är det pedagogernas uppgift att barnen får en trygg anknytning till förskolan. Att ha en bra anknytningsperson på förskolan kan vara av största vikt, speciellt för de barn som faktiskt har en otrygg anknytning till sina vårdnadshavare. Enligt DeMulder (2000) underlättar det för barnet när de har en trygg anknytning hemifrån men är ingen förutsättning för att få en trygg anknytning med en pedagog på förskolan. Resultatet från vår studie visar att några av de intervjuade förskollärarna reagerade på att barn med otrygg anknytning ofta ändrade beteende till ett mer utåtagerande. Precis som i DeMulder (2000) studie visar resultatet att barn med otrygg anknytning hade sannolikt svårare att få kontakt med kompisar och att deras beteende förändrades till ett mer utåtagerande. Eftersom barnen har svårt med relationer till både de vuxna och barnen på förskolan påverkar detta barnets sociala och emotionella utveckling. Commodare (2013) belyser att de barn som bland annat haft svårt att skapa relationer på förskolan får en svårare inlärningsförmåga senare under uppväxten. Pedagogerna på förskolan som tidigare nämnts har idag en betydande roll för att barnet ska få en så trygg bas som möjligt för att våga gå ut och undersöka sin omgivning. En av respondenterna belyser hennes egna betydande roll som förskollärare för att kunna förhindra att barn far illa. Backlund et al (2012) studie visar att pedagogerna har en tydlig uppfattning om sig själva som viktiga aktörer i det preventiva och stödjande arbetet kring barn

som far illa. Som förskollärare är det viktigt att få bort barnets negativa förväntningar som de fått med sig hemifrån genom en otrygg anknytning samt låta barnet få nya positiva upplevelser från förskolan.

6.1.3 Problem och dilemma kring anmälningsplikten

Alla respondenter har på olika sätt uttryckt att det är påfrestande att göra en anmälan. Det kan handla om känslan av osäkerhet, rädsla för hur vårdnadshavare ska reagera samt oro för att känsliga uppgifter ska läckas ut på grund av identitetskapning. Även Hindberg (2006) beskriver att det är svårt att hantera de känslor man får om vetskapen av att barn far illa och starka känslor uppkommer inför att behöva göra en anmälan. Något som också tas upp i resultatet är att förskollärarna upplever känslor av en ”gråzon”. Även deras skilda uttryck kring ”gråzonen” är olika beroende på tidigare erfarenheter och ens egna uppfattningar om en osäkerhet kring anmälan. Två av respondenterna nämner att den goda och täta

föräldrakontakten som oftast finns på förskolorna kan vara ett hinder för att göra en anmälan. Det behöver inte vara en redan befintlig relation utan en relation som skapats på förskolan. Hindberg (2006) anser att på grund av den täta föräldrakontakten kan lojaliteten till

vårdnadshavare ta över och en orosanmälan uteblir. Utifrån ovanstående resultat gäller det som professionell förskollärare att vara neutrala i vår yrkesroll samt att ha ett kritiskt förhållningssätt är av stor betydelse för att kunna hjälpa barn som far illa. Däremot så anser Backlund et al (2012) att en god och tät kontakt mellan pedagoger och vårdnadshavare är nyckeln till ett bra arbete kring barn som far illa. I professionen som förskollärare är

kontakten till vårdnadshavarna av god vikt men det måste samtidigt finnas en balans mellan de båda förhållningssätten som Hindberg (2006) och Backlund et al (2012) nämner i sina studier.