Resultatdiskussion

Diskussionen gällande var och en av studiens frågeställningar presenteras nedan utifrån samma kronologiska ordning som indikerades i den initiala delen av arbetet:

- Hur ser andraspråkstalares och modersmålstalares generella attityder ut till de svenska utjämnade dialekterna?

- Hur förändras attityderna allmänt till dialekter för andraspråkstalare i takt med att deras tid i Sverige går?

- Hur ser andraspråkstalares och modersmålstalares attityder ut till de åtta utvalda utjämnade dialekterna, utifrån ett egenskapsperspektiv?

- Hur förhåller sig mitt resultat till resultat som har framkommit i tidigare

attitydundersökningar till dialekter, och finns distinktioner mellan andrapspråkstalares- och modersmålstalares attitydsmönster utifrån dessa resultat?

Gällande de generella attitydresultaten, i del 1 och del 2 av resultatdelen (avsnitt 4.1 och 4.2), som jämförde modersmålstalare och andraspråkstalare av det svenska språket framkom det på ett väldigt tydligt sätt att två av mina huvudteser blev bekräftade. Den första tesen som

prövades med hjälp av respondenternas attityder gick helt enkelt ut på att modersmålstalare rent generellt skulle ha en betydligt bättre syn och attityd till de svenska dialekterna än vad andraspråkstalarna av det svenska språket skulle ha. Siffrorna visade på en nästintill häpnadsväckande stor distinktion då hela 96, 8% av modersmålstalarna visade sig ha en generellt god attityd till de svenska dialekterna, medan endast 71, 7% av andraspråkstalarna visade sig vara positivt inställda till fenomenet. Som nämnt så bekräftades även tesen om att andraspråkstalarnas attityd till de svenska dialekterna skulle förbättras i samband med att deras tid i Sverige ökar. Rent antagningsmässigt kan detta fenomen bero på att en förbättrad kunskap till ett språk möjliggör en positivare attityd till variationer inom språket, och att det snarare blir en intressant nyansskillnad i vardagen än ett hinder som försvårar och komplicerar det vardagliga livet. I diagram 2 visas den tydligt uppåtgående kurvan gällande attityderna till dialekterna som inte går att misstolka, då de som har bott i Sverige i noll till fem år inte uppkom till en högre siffra än 46, 2% på svarsalternativet ”ja” angående om man har en generellt god attityd till de svenska dialekterna eller ej. Däremot visar det innehavande resultatet i den här frågan att en drastisk attitydförändring sker när man har bott i Sverige i mer än fem år. Hela 87, 5% av de som har bott i Sverige i mellan fem och tio år hade en

30 generellt god attityd till dialekterna, och därefter kunde man även skönja en progressiv

skillnad (ju längre respondenterna hade bott i Sverige) gällande den här frågan.

En viktig sak att ha i åtanke vad gäller de två första diagrammen (diagram 1 och 2) är att begreppet attityd som respondenterna ska förhålla sig till när de besvarar frågan angående om de har en generellt positiv attityd till de svenska dialekterna eller inte kan tolkas på oerhört många olika sätt. Det här kan bland annat påverka hela resultatets och därmed studiens

validitet (Trost & Hultåker 2016, s. 63). Bland annat Patel och Davidson (2003, s. 84) nämner explicit att man just kan tolka begreppet på olika sätt. Sedan står det dessutom initialt i

språksociologiexperten Einarssons (2009, s. 217) förklaring att fenomenet attityd har olika beståndsdelar, vilket med all sannolikhet betyder att ett missförstånd kring begreppets

innebörd ofta infinner sig, och att individuella uppfattningar kring innebörden kan infinna sig.

Det här resonemanget kan man sammanfatta som att det finns en vetenskaplig förklaring av begreppet och fenomenet, men det finns även individuella uppfattningar, och med all sannolikhet går gemene mans uppfattning kring begreppet inte helt hand i hand med den vetenskapliga förklaringen (se avsnitt 2.2.1).

Resultaten som är baserade på attityderna till de specifika dialekterna som utgjorde enkäten är som tidigare beskrivet baserade på egenskapsskalor som respondenterna fick förhålla sig till i sin evaluering av dialekterna. De tre första egenskapsskalorna, som består av Snäll-Elak, Lojal-Illojal och Rolig-Tråkig, utgör tillsammans solidaritetsdimensionen medan

egenskapsskalorna Intelligent-Ointelligent, Snygg-Ful och Självsäker-Osäker är

beståndsdelarna i statusdimensionen. Modersmålstalarna och andraspråkstalarna av det svenska språket har förvånansvärt lika attityder, men även en del skillnader kan skönjas.

Likheterna vad gäller solidaritetsvärdet hos dialekterna är att värmländskan ligger på första plats hos både modersmålstalarna och andraspråkstalarna. Att just värmländskan ligger etta i den här kategorin kan delvis bero på att många av respondenterna, oundvikligen, antingen är inflyttade eller uppvuxna Värmland, fast även Bolfek Radovanis studie om dialektattityder påvisar att värmländskan rent generellt är en populär dialekt hos den svenska befolkningen (Radovani 2000, s. 99). Även dalmål och gotländska blev tilldelade relativt låga (bra) siffror från båda grupperna, med lägre än 2,4 (av 5) i snitt. De två dialekterna som hamnade på sista plats hos båda grupperna var stockholmska och skånska. De tre resterande dialekterna är finlandssvenska, göteborgska och norrländska, och bland dessa tre finns ganska stora distinktioner utifrån de två respondentgruppernas attityder. Göteborgskan och norrländskan

31 föredrar modersmålstalarna mer, medan andraspråkstalarna föredrar finlandssvenskan i högre utsträckning än modersmålstalarna.

Vad gäller statusen som dialekterna, med hjälp av respondenterna i studien, har blivit tilldelad så finns även här stora likheter och några skillnader mellan studiens två huvudgrupper att skåda. Först och främst ligger stockholmska, göteborgska och norrländska på båda gruppernas topp-3-lista, om än i olika ordning. Skånskan anses vara minst statusförknippad för båda grupperna, och även gotländskan och värmländskan ligger relativt dåligt till hos båda grupperna. De två dialekterna som skiljer grupperna mest åt är dalmål och finlandssvenska, där modersmålstalarna tycker att dalmål har högre status medan andraspråkstalarna anser finlandssvenskan ha högre status än vad modersmålstalarna anser.

För att möjliggöra teoretisering och problematisering kring det framkomna resultatet vad gäller solidaritets- och statusvärdet så tenderar ett adekvat sätt vara att använda sig av redan befintliga teorier och mönster för ämnet i fråga. I det här fallet har Lars-Gunnar Andersson bland annat introducerat det så kallade egocentriska mönstret (avsnitt 2.2.3). En ren

applicering av det framkomna resultatet på det här mönstret gav en del intressanta insikter.

Bland annat så kan man konstatera att det egocentriska mönstrets linjer i princip inte infann sig överhuvudtaget, varken hos de modersmålstalande smålänningarna, bohuslänningarna eller värmlänningarna, och inte heller hos de andraspråkstalande värmlänningarna. Slutsatsen är framförallt möjlig då det inte finns något mönster som antyder att attityden blir bättre ju längre bort dialekten befinner sig rent geografiskt. Tre detaljer i den här studien som dock förhöll sig på samma sätt som det egocentriska mönstret påvisar är att de modersmålstalande smålänningarnas solidaritetsattityder till skånskan, som är en granndialekt, var relativt dålig då genomsnittssiffran landade på 2,77. Det förhöll sig på liknande sätt för bohuslänningarna som evaluerade sin granndialekt, göteborgskan, en aning sämre än resterande grupper. I det här fallet kan man alltså argumentera för att en naboopposition ligger till grund för resultatet, alltså att en distansering mellan ens egen och grannens dialekt infinner sig (Norrby &

Håkansson 2015, s. 79). Fast samtidigt är det viktigt att påpeka att framförallt skånskan överlag, hos alla grupper, ansågs vara antingen väldigt eller relativt osolidarisk. Den tredje detaljen som går i linje med det egocentriska mönstret utifrån resultatet är att

värmlänningarna, både modersmålstalarna och andraspråkstalarna, som var de enda två grupperna som utgjorde ett tillräckligt stort underlag av de som hade sin egen dialekt representerad i enkäten, hade en ambivalent eller schizofren attityd till sin egen dialekt då båda grupperna värderade den som påtagligt solidarisk men samtidigt väldigt lågt i rang rent

32 vad gäller status. Andersson (1985, s. 140 – 141) menar att det här fenomenet är vanligt förkommande. Olyckligtvis gick den här delen av teorin endast att pröva på värmlänningarna då resterande grupper som hade sin egen dialekt med i enkäten var för få till antalet, samt att jämförelseaspekten grupperna emellan endast var möjlig hos värmlänningarna på grund av just antalet respondenter. Tilläggningsvis är det möjligt att argumentera för att det

egocentriska mönstret ej går att applicera på utjämnade dialekter som representerar hela landskap eller städer utan det kanske snarare är adekvat att tillämpa teorin på loka dialekter och deras distinktioner, även om Andersson (1985, 140) inte specificerar vilken dialektal nivå som teorin kan eller bör tillämpas på.

Ett konstaterande kring att det egocentriska mönstret inte stämde särskilt bra överens med respondenternas faktiska attityder är alltså fullt legitimt. Däremot stämmer det allmänna mönstret, som Andersson också presenterar (avsnitt 2.2.3), betydligt bättre in på attityderna som enkäterna resulterade i. De sydöstligt belägna dialekterna (förutom gotländskan) hamnade på negativa siffror hos båda grupperna medan de nordvästligt belägna dialekterna hamnade på positiva siffror hos båda grupperna. Det finns egentligen två tydliga distinktioner mellan andraspråkstalarnas och modersmålstalarnas attityder som är värda att fördjupa ett resonemang kring.

Den första iakttagelsen är att attityderna rent statusmässigt till stockholmskan och

göteborgskan, alltså storstädernas dialekter i Sverige, hos båda grupperna ses som väldigt statusförknippade (se avsnitt 4.3.2). Även när man tittar på solidaritetstilldelningen ser man att göteborgskan ligger relativt dåligt till hos båda grupperna medan stockholmskan ligger väldigt dåligt till hos båda (se avsnitt 4.3.1 & avsnitt 4.5.1 & 4.5.2). Den stora skillnaden som dock går att skönja kring solidaritetstilldelningen är att även om stockholmskan ligger sist på modersmåltalarnas lista respektive näst sist på andraspråkstalarnas lista så skiljer sig siffrorna faktiskt rejält åt. Modersmålstalarnas genomsnittssiffra landade på hela 2,90 medan

andraspråkstalarnas endast hamnade på 2,62, alltså nästan en skillnad på 0,3, vilket i förhållande till övriga jämförelser i studien bör anses som en väldigt stor skillnad. Vad kan den här skillnaden bero på då? Einarsson (2009, s. 222) trycker på att maktfenomenet

gentemot stockholmare och deras dialekt i många fall spelar en stor roll när man hänvisar till att deras dialekt inte är särskilt omtyckt av övrig svensk population. Med detta menas bland annat att Stockholm är landets huvudstad och för att Stockholm och deras invånare har mest makt ur både ett kontemporärt och historiskt perspektiv. Tilläggningsvis menar Andersson (1985, s. 141) att just den här makten som stockholmare besitter kan ses som en slags fruktan

33 hos andra svenska invånare vid bland annat konfrontationstillfällen och dylikt. Teoretiskt sett skulle skillnaden då mellan modersmålstalarnas och andraspråkstalarnas attityder till

stockholmskan kunna bestå i att modersmålstalarna i regel har större och längre erfarenheter av den rådande inhemska maktrelationen i Sverige och att attityden till stockholmskan därmed är sämre hos modersmålstalarna till dialekten i fråga. Attityder överlag har nämligen

funktionen att förenkla och organisera ens omvärld (Einarsson 2009, s. 218), och om man har befunnit sig i en viss typ av omvärld under en längre tid så verkar det inte mer än rimligt att vissa attityder är mer rotade och påtagliga än hos individer eller grupper som inte har lika stora erfarenheter och insikter kring den rådande omvärlden.

Den andra distinktionen, både vad gäller solidaritet och status, är att finlandssvenskan otvivelaktigt, enligt resultaten, är högre ansedd hos andraspråkstalarna än hos

modersmålstalarna. Gällande solidariteten skiljer 0,15 och vad gäller statusen skiljer 0,14 i genomsnitt. Potentiella anledningar till detta fenomen finns det gott om, det vill säga om man utgår ifrån att de som är uppväxta i Sverige i regel har tydligare och mer rotade attityder till inhemska fenomen än vad gemene andraspråkstalare har. I så fall nämner bland annat Bolfek Radovani (2000, s. 99) att den relativt negativa attityden som svenskar i allmänhet har gentemot finlandssvenska dialekter kan bero på exempelvis någon form av

invandrarfientlighet, då Sverige som bekant har en historia av invandring från Finland. Hon nämner även att en form av missförstånd kan ske när man inkluderar finlandssvenska i attitydundersökningar. Nämligen att respondenterna (trots det inspelade klippet i min studie) kan förväxla svenska med finsk brytning och de dialektala varieteterna av finlandssvenskan med varandra, vilket i sin tur eventuellt kan leda till att man rent allmänt ser negativare på finlandssvenskan som helhet (Bolfek Radovani 2000, s. 99 – 100). Med detta som bakgrund känns det även som att någon form av antagonism kan ligga till grund för den generellt negativa attityden till finlandssvenska hos modersmåltalarna i den här studien. Man får nämligen inte glömma att Sverige och Finland är grannländer, med allt vad det brukar innebära.

Medan de nämnda aspekterna kan vara anledningar till att modersmålstalarna av det svenska språket tenderar att värdera finlandssvenskan ganska lågt så kan andra aspekter bidra till att dialekten både värderas högt status- och solidaritetsmässigt hos andraspråkstalarna av det svenska språket. Bland annat kan det, som vi tidigare var inne på, bero på att de inte har samma erfarenheter av fientlighet och antagonism som gemene modersmålstalare har och att de därmed inte har lika starka eller ingrodda attityder till språkvarieteten i fråga. Fast det hela

34 kan även bero på att de finlandssvenska dialekterna i allmänhet är betydligt mer monotona och inte lika varierade vad gäller uttalet av vokaler som de ”sverigesvenska dialekterna” i mycket större utsträckning är (Svenska språket, 2019). Därmed kanske de även är tydligare.

Det här kan, och borde, vara en underlättande faktor i förståelsen av dialekten, vilket i förlängningen även borde vara av godo för attityden till dialekten i fråga hos

andraspråkstalarna.

Både resonemanget kring varför attityderna till stockholmska och finlandssvenska skiljer sig åt grupperna emellan påtalar till stor del att just det auditiva inslagen (inspelningarna) i sig spelar större roll hos andraspråkstalarna av det svenska språket än hos modermålstalarna vad gäller den bedömningen av dialekten. Just eftersom associationerna mellan ljudinspelningarna och verkligheten hos gemene modersmålstalare med all sannolikhet ofta är flera och mer mångfacetterade än hos gemene andraspråkstalare så består en krass konklusion i att det förhåller sig på det här viset. De presenterade komponenterna som utgör attitydsfenomenet (se avsnitt 2.2.1) är nämligen förmodligen mer kopplade till tidigare erfarenheter och, i det här fallet, till folket som talar de presenterade dialekterna än till dialekterna i sig (Einarsson 2009, s. 218). Dessa erfarenheter består nog inte sällan i förväntade föreställningar kring vad man

”bör” tycka om vardagliga närvarande fenomen, vilket följaktligen sätter modersmålstalarnas attityder i kontrast till andraspråkstalarnas då deras attityder inte utgörs lika mycket av dessa förväntade föreställningar som kontinuerligt har påverkat modersmålstalarna.

5.2 Metoddiskussion