Resultatdiskussion

6.2.1 Hur förskolors hall används som miljö för lärande

För att ge verksamheten i förskolan möjligheter att kunna arbeta enligt läroplanens strävandemål är det viktigt att skapa miljöer som inspirerar barn till utforskande och upptäckande (SOU 1997). Hallens utrymme och inredning har betydelse och bidrar till barns samspel, utveckling och lärande. Genom intervjuformulären fick vi ta del av pedagogerna synsätt på hallen som lärmiljö. De flesta ansåg att hallen var en trång och smutsig plats för planerade aktiviteter och därför valdes hallen ofta bort som ett pedagogiskt rum. Vid av- och påklädning sker spontana aktiviteter där barn använder den lilla ytan för att utveckla grov- och finmotorik.

Vårt resultat visade likheter med både Krogstads (2006) och Markströms (2006) studier att hallen är den plats på förskolan som synliggör det enskilda barnet genom att bild eller någon form av symbol finns på den plats som tillhör barnet. Vi såg också hur viktigt det är för barn att hitta sin hylla för att hänga sina kläder. När barnet placerade kläder på fel hylla på grund av otydlig markering uppstod förvirring eftersom pedagogerna reagerade på att det var fel hylla. Pedagogen visade sedan barnet rätt hylla och med förklaring till varför att det är viktigt att kläder hängs på rätt plats. De Jong (1996) påpekade att den fysiska miljön bör skapa förutsättningar för barns välbefinnande och utveckling. För att göra det möjligt uppmuntrar Wallin (2013) pedagoger i sin studier till att se och höra omgivningen utifrån barns perspektiv genom att stanna upp och böja sig ner till barnens höjd. Vi anser att det är viktigt att barnens namn, bilder eller symboler som kännetecknar barnens hylla bör vara placerad på barns höjd samt vara tillräckligt stora så de syns och inte blockeras av extrakläder eller andra tillhörigheter. För att göra barn delaktiga i utformningen av hallens miljö kan barnen själv skapa eller välja porträttbild som sätts upp på barnets hylla. Genom att låta barn vara delaktig i utformningen av den pedagogiska miljön, menar Pramling Samuelsson och Sheridan (2008) att det synliggör barns inflytande i verksamheten. Vår undersökning visar att det material som hallen erbjuder bör vara genomtänkt. Vi såg skillnader på avdelningarna och på hur de utnyttjar hallens material. Bikupans svarta matta erbjuder inte barn till samspel och samtal om färger och former. Färgen på mattan bidrar till att smutsen inte syns. På Hönsgården inbjuder avdelningens matta barn till samtal och problemlösning, där barn kunde använda leksaker som exempelvis bilar som de körde på mattans olika mönster. Material som påklädningstavlan, kläder och skoknekt används som hjälpmedel till utveckling och lärande i av- och påklädningssituationer. De bidrar även till samtal där dialogen fokuserar på materialet som används i stunden. Pramling Samuelsson (2008) påpekar

att materialet som finns på förskolan bör vara lättillgängliga för att barn själv ska kunna hämta det när de vill. Nordin Hultmans (2004) studie om skillnaden mellan svenska och engelska förskolor, visade att material på svenska förskolor ofta var placerade högt och inlåst så att barnen var tvungna att be om det vid behov. Detta såg vi i vår studie när barn inte kunde nå sina lådor som innehöll extrakläder och andra tillhörigheter. För att materialet ska bidra till och fungera som hjälpmedel i barns lärande och utveckling anser vi att barn själv ska kunna ha tillgång till det som de behöver använda i deras skapande och utforskande av materialets syfte. Materialet som ofta finns i hallen har vissa egenskaper som barn kan utnyttja till att utveckla vissa färdigheter som exempelvis kunskapen att ta på sig skorna på rätt fot, tekniken att dra upp eller dra ner dragkedjan och förmåga att hänga sina kläder på sin plats.

I sin studie om pedagogiskt kvalitetsarbete i förskolan betonade Sheridan (2001) att det krävs engagerade och kompetenta pedagoger som kan utnyttja materialet på bästa sätt för att nå hög pedagogisk kvalité inom verksamheten. Trots att hallen inte ansågs vara ett pedagogiskt rum anser vi att det finns möjligheter till lärande i barns utveckling. Hallens utrymme, inredning och material är inte det som avgör hur mycket lärande som sker i hallen, utan det beror på hur pedagogerna använder sig av dessa som resurser i mötet med barn.

Under av- och påklädningssituationer har barn möjlighet att utveckla och träna flera färdigheter. I vårt resultat ser vi situationer där pedagoger på ett lustfyllt sätt förvandlar påklädningen till en matematisk stund där fingrar och antal kläder räknas. I samspelet med barn bidrar pedagoger med begrepp, exempelvis höger, vänster, tunn, tjock, upp, ner samt ute och inne. I hallen har pedagoger möjlighet att visualisera begreppen för barn genom att använda kläderna och andra material. Under samtal mellan pedagoger och barn får barn möjligheter att utvidga sitt ordförråd och sin språkanvändning. Det förekommer situationer i vårt resultat där barn pekar på olika föremål men de saknar ord för att uttrycka sig verbalt. Vi ser hur pedagoger utnyttjar dessa stunder för att bidra med rätt ord och förklaringar för att bekräfta barns tankar. Ett dialogpedagogiskt arbetssätt kräver ett medvetande förhållningssätt från pedagogens sida i samspelet mellan barn och pedagoger (Schyl-Bjurman & Strömberg-Lind, 1976). I lärandesituationer där språket blir ett viktigt verktyg fungerar pedagoger som en resurs för barn där pedagogens kunskaper och erfarenheter bidrar till att nya synvinklar öppnar och det uppmuntrar barn till att söka nya kunskaper.

Att av- och påklädningssituationer är tillfällen som pedagoger kan nyttja för att träna på kroppsuppfattning synliggörs genom att de frågar barn på vilken kroppsdel klädesplaggen skulle

situationer där barn vistas i hallen i olika omgångar ser vi att även de yngsta barnen blir uppmuntrade av pedagoger att klä av och på sig. De öppna och slutna frågor som pedagoger ställer till barn under på- och avklädningen underlättar för barn att lokalisera kroppsdelar och att förstå klädernas innebörd och syfte. Påklädningstavlan på Hönsgården fungerar som hjälpmedel för både barn och pedagoger där den visualiserade rätt klädesplagg till rätt kroppsdel. Denna typ av pedagogiskt material kan användas med barn med annat modersmål och som har svårt med det svenska språket. Bilderna ersätter språket och hjälper dem att förstå språkets betydelse. Påklädningstavlan kan även fungera som en mall som demonstrerar ”rätt” och ”fel” ordningsföljd som kläderna ska tas på. Genom att själv få ta av och på sig sina ytterkläder utvecklar barn både sin grovmotorik, när de exempelvis balanserar för ta på sig skorna eller tar av sig överdragsbyxorna, och sin finmotorik när de drar upp dragkedjan på jackan.

I hallen kan barn få möjlighet att lära sig att ansvara för sina kläder och tillbehörigheter då pedagoger uppmuntrar barn att hänga sina kläder på rätt plats, så att både barn och deras föräldrar ska kunna hitta dem. Dessutom blir de delaktiga till att hålla hallens miljö ren för att undvika oordning som är bidragande del till att hallen ofta anses trång och smutsig. Barn får lära sig att vänta på sin tur om pedagoger är upptagna med andra barn eller för att få pedagogers tillåtelse att få gå ut. Under av- och påklädningen skapas tillfällen till att barn hjälper varandra med kläderna och visa hänsyn genom att inte bråka med varandra när de blir otåliga och uttråkade.

6.2.2 Hur hallen bidrar till dialog och samspel

I vårt resultat förekom dialoger mellan barn och pedagoger som handlade om familjen. Markström (2005) kallade hallen för ”transithall” i sin studie, där hon menade att det var en plats där den privata och offentliga sfären möts. I hallen fanns kläder och leksaker hemifrån som påminde barn om hemmet. För att få fram längre dialoger med barnen ställde pedagoger frågor som ofta kopplades till närmaste familjen. Vi uppfattar det som att pedagoger känner barnen väl och vill skapa ett tryggt samtalsämne som barn gärna vill och kan samtala om. Både Davidsson (2008) och Markström 2005) skrev att hallen blir en viktig plats där hem och förskola möts. Detta såg vi genom att barn och personal samtalade om barnens vardag, tillhörigheter och familj i hallen. Av- och påklädning i hallen är tillfällen då barn och pedagoger vistas en längre tid i hallen tillsammans, och under dessa tider har barn möjlighet att visa och samtala om olika föremål som är medtagna hemifrån. Enligt förskolans läroplan ska verksamheten utgå ifrån bland annat barnens intressen och erfarenheter. Därför kan pedagoger utnyttja dessa tillfällen för att samtala om det barn är intresserade av att samtala om.

För lärande och utveckling har kommunikation stor betydelse. Förskolans läroplan betonar att genom kommunikation med andra barn och vuxna skapar barn nya kunskaper och lär sig samarbeta som är nödvändigt för att kunna delta i ett samhälle samt uttrycka tankar, åsikter och få möjlighet att påverka (Lpfö 98, rev 2010). I vårt resultat såg vi att samtalen förekom oftare kollektivt med barngruppen än individuellt. Vid av- och påklädningssituationerna samtalade pedagogerna med två eller flera barn samtidigt. Vi ser likheter med det empiriska exemplet i Johanssons studie (2011), där pedagoger hjälper vissa barn under tiden som andra barn rör sig runt i hallen och undersöker hallens material och inredning. Det är många barn som vistas i hallen samtidigt vid av- och påklädningssituationer där barn behöver hjälp med kläderna, vilket resulterar i att pedagoger försöker hjälpa flera barn samtidigt. Det förekommer ett blandat samtal mellan barn och pedagoger. Med de barn som befinner sig närmast pedagogen använder pedagogen sig av pedagogisk dialog, samtidigt som andra barn som befinner sig i närheten får hjälp genom instruktioner från pedagogen. Vi ser i vårt resultat att pedagoger riktar sig mest till de yngsta barnen för att hjälpa dem vid av- och påklädningssituationer där det förkommer en envägskommunikation under samtalet. Vi anser att pedagoger utgår ifrån att äldre barn har vissa erfarenheter och kompetenser för att klara sig utan pedagogens hjälp. När barn vände sig till pedagogen och uttryckte behov av hjälp så fick de det.

Dialoger som uppstår i hallen är specifika eftersom samtalsinnehållet ofta är begränsad runt hallens material och företeelser, som exempelvis vädret och familj. I dialogen bidrar pedagoger till nya begrepp och förklaringar som barn förknippar till hallens användningsområde och material. I vår studie där barn kom ut i hallen i olika omgångar förekom det fler pedagogiska dialoger där pedagoger riktar sig till enskilda barn. Det visar att antalet barn som befinner sig i hallen påverkar dialogens innehåll och längd. Dialogen är ett viktigt verktyg för barns lärande och utveckling och förskolans läroplan uppmanar till att barn ska ges rika möjligheter att kommunicera med andra människor (Lpfö 98, rev 2010). Vår studie visar att barn behöver få tillräcklig med tid för samtal med pedagoger där de får möjlighet att berätta och tolka känslor, tankar och uttrycka sina åsikter då det bidrar till barns utveckling och lärande.