Resultatdiskussion

Gemensamt för alla sångelever är att de pratar om sin sångpedagog som en förebild att se upp till och att lära av. Sju av åtta sångelever i studien säger att det är sångpedagogens professionella kunnande som de värnar om och ser som motiverande, vilket bland annat Elin, Ebba och Eda understryker. Det har även framgått hur medvetna de flesta informanter är om att de kan påverkas av att imitera sin sångpedagog för mycket och att det då kan hindra dem att uttrycka sig med sin egen röst och stil. De flesta har ingen önskan om att låta som sina sångpedagoger men de vill kunna behärska deras sångtekniker. Nielsen och Kvale (2000) beskriver att mästaren i en mästar-lärling relation kan ses som en förebild för lärlingen eftersom mästaren besitter de kunskaper som krävs för hantverket. Här menar de alltså att det som lärlingen ser upp till är mästarens kunskaper och inte mästarens personliga uttryck. Trots den medvetenhet sångeleverna har kring att inte imitera sin sångpedagog är frågan om imitationen ändå sker omedvetet. Enligt Schenck (2000) är det vad sångpedagogen gör, och hur det görs, som ger det största intrycket hos en sångelev då sångpedagogen som förebild har en stor kraft att påverka.

Samtidigt som majoriteten av sångeleverna tycker att det är motiverande att ha sin sångpedagog som förebild tycker tre av dem att det är lärorikt att kunna ha flera olika sångpedagoger för att kunna få fler synvinklar på olika faktorer i sångutvecklingen. Detta ligger i linje med det Nielsen och Kvale (2000) säger om lärlingen som, inom den traditionella mästarläran, inte enbart imiterade en enda mästare utan hämtade inspiration från många olika mästare. På så vis kunde lärlingen skapa sin egen stil. Elin, Engla och Elvira bekräftar Nielsen och Kvales (2000) uttalande när de alla nämner att de ser många fördelar med att få nya infallsvinklar från olika sångpedagoger för att främja deras sångutveckling.

Nya infallsvinklar kan också vara i form av den repertoar sångpedagogen förser sin sångelev med. Emil berättade att han får inspiration till att skapa själv när han får prova på många olika musikstilar som hans sångpedagog presenterar.

Även repertoaren visade sig vara av betydelse för sångeleverna då valet av låtar och hur de instuderas påverkar utvecklingen av deras personliga uttryck. Elvira och Elin pratade om att när de får möjlighet att själva välja låtar tolkar de dessa enligt dem själva. Samtidigt som de försöker sätta en egen prägel på låtarna är de också medvetna om att inte lyssna på eller imitera artisten alltför mycket, då sångelevens personliga uttryck kan hamna i skuggan av imitationen. Elisa nämner att det är bra att kunna ta inspiration från andra artister men att det är viktigt att göra ett medvetet val så att det inte blir en direkt imitation. Elisas uttalande

bekräftar det Schenck (2000) menar; att imitation är ett bra verktyg för lärande men att sångelever inte utvecklas om de inte får vara kreativa och skapa själva. Emil styrker även detta genom att säga att det känns mycket säkrare att sjunga låtar han skapat själv än att sjunga andras låtar då det inte går att göra dem lika personliga. Då det enligt Arder (1996) krävs att sångpedagogen tar hänsyn till sångelevernas önskemål och intressen kan det faktum att sångeleverna får välja, skapa och tolka låtar själv, skapa en inre motivation för sångeleverna.

Den genomgående medvetenhet som sångeleverna besitter när det kommer till att imitera och kopiera framgår även när de pratar om sångpedagogens förebildande. Gemensamt med alla sångelever är att de anser att det ligger en trygghet i att sångpedagogen sjunger med, men att de inte tycker att sångpedagogen ska sjunga med allt för mycket då de vill sjunga själva och utveckla sin egen röst. Elvira pratade om att hon känner sig säkrare när sångpedagogen sjunger med men vill helst sjunga själv då hon har lätt för att imitera någon annans sångröst och det hon vill är att sjunga som sig själv. Enligt Arder (1996) är imitation en metod som kan inspirera sångeleverna men påpekar även att sångpedagogen måste använda det på ett medvetet sätt för att förhindra att sångeleven imiterar något som kan vara skadligt för rösten.

Samma ansvar gäller vid utvecklingen av sångelevens egen klang då imitationen kan påverka klangen.

Det som genomsyrar resultatet är sångelevernas yttranden om inre motivation och drivkraften hos dem själva. Med hjälp av en yttre motivation som kommer av sångpedagogens feedback och uppskattning, har sångeleverna utvecklat en inre motivation där de känner en säkerhet i sina färdigheter. Den säkerheten visar sig vara en stor motivation till varför de sjunger. Emil, Elisa och Eda nämner att känslan av att de är bra på det de gör motiverar dem till att utvecklas ännu mer. Samma typ av motivation ligger i förhållandet de har till sitt sångideal då sångidealet kan vara en inspiration för att tillägna sig nya färdigheter.

Trots den fördelaktiga motivationen och inspirationen som finns att hämta hos ett sångideal beskriver även Eda de nackdelar som finns med att ha ett sångideal. Det hon menar som nackdel är att ett sångideal kan hindra en sångares/sångerskas utveckling om sångidealet inte kan uppnås. Edas uttalande går dock emot det Elvira säger att ett utmanande sångideal ger större motivation till att uppnå något, för henne, ouppnåeligt. Dessa två motsägelser kan visa att beroende på vilken relation sångeleven har till sitt sångideal kan det vara motiverande eller stjälpande. Upplever sångeleven att denne inte kan uppnå sitt sångideal uppstår kanske en känsla av misslyckande samtidigt som det ouppnåeliga kan vara en motivation till att vilja lyckas. Sångeleven kan slås ner av att det är för svårt då den inre motivationen kanske inte är lika stark för att kunna trigga sångeleven. Kanske fattas den inre motivationen? Eller behövs en närmare interaktion med mästaren för att kunna ta till sig den komplicerade kunskapen?

Nielsen och Kvale (2000) menar att när kunskaper blir för komplicerade för att till exempel läras av familjen behövs en nära interaktion med en mästare i ämnet som har den metodik som krävs för att ny kunskap ska formas. Sångidealet kanske inte räcker till som mästare då interaktionen med sångpedagogen är något som behövs för att sångeleven ska få den yttre motivationen, i form av feedback och uppmuntrande ord, från sångpedagogen. Den yttre motivationen kan i sin tur leda till att sångelevens inre motivation utvecklas vilket är av vikt för att sångeleven vill utveckla sin sångröst.

Elvira, Elisa och Engla ser upp till sitt sångideal, vilket de beskriver är en artist eller annan sångerska/sångare, som en förebild men poängterar att de inte vill låta som sångidealet utan bara hämta de tekniska färdigheter som sångidealet besitter. Detta liknar det sätt som sångeleverna ser på sin sångpedagog som förebild inom mästarläran, som Nielsen och Kvale (2000) beskriver. De framställer mästaren i en mästar-lärling relation som en förebild för lärlingen eftersom mästaren besitter de kunskaper som krävs för hantverket. Sångeleverna har dock en större strävan efter att låta mer som sitt sångideal jämfört med sångpedagogen. Detta betyder att sångidealet i denna aspekt har en större inverkan på sångelever än vad sångpedagogen har. Elvira berättar att hon omedvetet imiterar sitt sångideal men medvetet härmar tekniska färdigheter som hon kan använda i sitt eget musicerande. Att medvetet hämta de tekniska färdigheterna från ett sångideal behöver inte innebära att sångeleven inte blir påverkad av sångidealets klang och sätt att uttrycka sig på.

Ett personligt uttryck kan vara svårt att definiera då det kan tolkas på olika sätt av olika människor. Det finns inte något direkt svar på vad det är som gör att ett uttryck blir personligt.

Att imitera andra sångare/sångerskor har i denna studie konstaterats vara en del i att hitta sitt

eget uttryck. Men frågan är vart gränsen går mellan imitation och personligt uttryck, när blir det ett personligt uttryck? Imitation är enligt Schenck (2000) en bra metod för att lära sig till exempel ett musikstycke men vidare menar han att om en direkt imitation görs utan att sätta en egen prägel på musikstycket kan det leda till att utvecklingen stannar upp. Samma sak gäller kanske för utvecklingen av det personliga uttrycket. Eftersträvar en sångare/sångerska att låta precis som någon annan än sig själv går det möjligtvis inte att säga att den personen har ett personligt uttryck. Ett personligt uttryck kanske därmed handlar om att kunna acceptera det sätt man faktiskt låter på och utveckla det, istället för att försöka eftersträva någon annans röst. Samtidigt behöver sångeleverna imitera andra, mer kunniga sångare/sångerskor för att inspireras och hämta tekniska färdigheter, det är en helt annan sak jämfört med att eftersträva att låta precis som någon annan. Det har blivit uppenbart att många av sångeleverna i studien ämnar hämta just tekniska färdigheter från andra, mer kunniga sångare/sångerskor. Enligt den proximala utvecklingszonen, som Vygotskij (1978) beskriver, är det tillsammans med ett stöd av en kunnigare person som eleven lär sig färdigheter som inte kunnat förvärvas utan det stödet. Imitation är på det sättet bra, till viss mån, då sångelever genom imitation kan lära sig nya sångtekniska färdigheter. Utan tekniska färdigheter kan det vara svårt att uttrycka sig på det sätt man vill i sin sång. Den sångtekniska biten är därför av stor vikt men är enligt mig bara en väg och en hjälp till att skapa sitt personliga uttryck och sitt eget sätt att sjunga. Om sångeleverna däremot har ett sångideal är det nog svårt att medvetet inte imitera dennes sätt att sjunga på istället för att enbart hämta tekniska färdigheter.

För att diskutera det innehåll som finns i Lgy11 (Skolverket, 2011) som handlar om det personliga uttrycket, ges det enligt mig inte tillräckligt mycket utrymme. Det nämns att sångeleven ska kunna framföra ett musikstycke med personligt uttryck, men vad skolverket menar med personligt uttryck är svårt att förstå. Det blir en tolkningsfråga vilket gör att det kan bli svårt för en del sångpedagoger att lägga fokus på personligt uttryck då det inte är uppenbart vad det handlar om. Jag anser att det är av stor vikt att sångelever men även andra sångare/sångerskor jobbar med att upptäcka och skapa sitt personliga uttryck för att tycka om sin egen röst och för att vilja låta som man faktiskt är skapt att göra.

I enlighet med Dysthe (2003) har läraren stor betydelse för elevens läroprocess då det är genom deras interaktioner som större delen av lärandet sker. Även Nielsen och Kvale (2000)

sångundervisningen, vilket Arder (1996) förstärker med att säga att en trygg relation med sångpedagogen genererar motivation och lärande. Resultatet i denna undersökning visar att sångeleverna behöver ha en bra relation till sin sångpedagog för att kunna utveckla både sitt personliga uttryck och hela sin sångröst. En god relation mellan sångpedagogen och sångeleven är en av förutsättningarna för en utvecklande sångundervisning. Därför är det viktigt att en sångpedagog är medveten om den betydande roll denne har för sin sångelevs utveckling.