Resultatdiskussion

Resultatet pekar på att eleverna ser anpassning som något som görs av lärare och av eleverna själva. De menar att i skolan är det viktigt att anpassa sig till vissa villkor som exempelvis läroplan, kursplan, skolans regler men också det faktum att man måste skriva och man måste läsa när man studerar. De menade också att läraren är tvungen att hålla sig till riktlinjer. Läraren har ett ansvar att tydliggöra riktlinjer och att med eleven kunna samspela utifrån de fyra olika samspelformerna som Lindqvist (2003) menar är en förutsättning för att individualisering eller som jag har valt att kalla det anpassning ska ske och kunna bli gynnsam för eleven. I detta sammanhang bör samspelsformen främst vara att läraren är expert och eleven novisen, men att låta eleven också vara problemlösare, målsättare eller utforskare skulle kunna vara gynnsam om läraren är tydlig med mål, vägledning och utmaningar och har förberett innehåll och hur eleverna ska gå tillväga i samspelet och dialogen. Jag ser att en tydlig struktur eller en modell för dialogen kan utgöra det stöd som behövs.

En tillgänglig miljö var en tydlig beskrivningskategori. Som vuxen elev vet man oftast mer om sina begränsningar, man har en insikt om både fysiska, psykiska och neropsykiatriska funktionsvariationer och vilka hinder som de kan utgöra. Den vuxna eleven kan också ha sociala och socioekonomiska villkor som gör att man inte kan komma till all undervisning. Läraren behöver läraren för att möta målgruppen hitta anpassningar, strategier, metoder och verktyg för att ge elever möjlighet till ökad måluppfyllelse. Resultatet visar på att lärare har eleven i centrum och att det finns en strävan hos dem att på alla nivåer utgå från att främja elevens engagemang, lärande och välbefinnande, med andra ord utgå från elevens behov. En tydlig anpassning i klassrummet är att bord och stolar placeras på ett sätt så att det passar aktiviteten som ska göras; ska eleverna diskutera i grupp eller är det en föreläsning där eleven vill kunna anteckna. Det kan också i sammanhanget vara viktigt att läraren inte använder strategier som

45

digitala presentationer per automatik. Lärarens strategier för anpassning som enligt beskrivningskategorierna att skapa goda relationer, att samverka med andra och att vara professionell har till viss del kopplingar till det Timperley (2013) lyfter upp i sin modell för professionell anpassning som ska leda till undersökande och kunskapsbildande process. Det som inte kommer fram i resultatet utifrån Timperelys modell är lärarens skicklighet att ifrågasätta tidigare metoders effekt på elevens lärande, välbefinnande och engagemang. Färdigheten att sedan börja tänka i termer av vad jag som lärare behöver förändra kom inte heller riktigt fram i resultatet. Det är däremot tydligt att lärare i denna studie ställer sig frågan om vilket behov eleven har för att nå satta mål. I Timperleys modell är det också viktigt med stöd från handledare. Det fanns inget sådant stöd som kom fram i resultatet. Däremot kom det fram att kollegialt lärande var betydelsefullt. Lärare beskriver hur de har fått utbildning i att använda olika metoder för att stödja eleverna språkligt och kunskapsmässigt. Timperley (2013) skriver att det är viktigt att lärare förstår teorin bakom en strategi som hen använder i undervisningen eftersom det då blir mer effektfullt för både lärare och elev. I resultatet kan jag inte se några direkta uttalanden om det, även om det kommer fram att det är viktigt att hålla sig ajour. Läraren använder sig i och för sig av sin uppfattning om vad som händer i klassrummet, men det är också viktigt att stödja sin undervisning i vetenskapliga teorier. Det framkommer dock att en nyfiken hållning hos lärare och genom att testar olika metoder är framgångsrikt för god anpassning (Timperley, 2013). Att följa den cykliska modellen ser jag som en framgångsfaktor i mitt fortsatta arbete som lärare. Utmaningen kan vara att skapa rutiner och att prioritera rätt. Dessutom gäller det att arbetsklimatet är gott och öppet eftersom det kollegiala lärandet och ledarskapet möjliggör en cyklisk process som är kunskapsutvecklande. Collies m.fl. (2017) får i resultatet fram hur viktigt det är att se till att lärarna har tillräckliga arbetsresurser för att effektivt hantera krav och att forma skolmiljöer som främjar autonomistödjande ledarskap. Som lärare behöver man både känna stöd och att man ha förtroende och mandat att självständigt genomföra undervisning och tillhörande anpassning. Resultatet pekar på att goda relationer skapar förutsättningar för god anpassning och som leder eleverna närmare målet. Att lära känna eleven och förstå vad de förstår är faktorer som har betydelse. Vaughn m.fl. (2016) skriver att kunskaper om eleven både som elev och som människa var viktiga och det framkommer även i resultatet i denna studie. Att i stunden vara lyhörd och ha ett vaksamt öga är genomgående en framgångsfaktor för lärarens strategier. Det utgör utgångspunkten för att kunna anpassa för varje individ eller grupp av individer. Eleven behöver också få känna från läraren och förstå att de inte är sitt betyg eller sin prestation. Om

46

eleven inte känner det så finns risken för eleven att känna otrygghet. Att elev känner att de inte är sin prestation trots att de vill uppnå betyg och kunna vara anställningsbara är ett dilemma som lärare och vuxna elever behöver bli medvetna om, som jag ser det. Men det är ju också så att eleven behöver utmaningar och som lärare gäller det att utmaningar inte är för höga eller att utmaningarna är för låga eller är obefintliga. Runström Nilsson (2015) skriver om att det kommer att utgöra ett hinder för elevens lärande och utveckling. Även i Parsons och Vaughns (2016) resultat framkommer det vikten av att utmana genom att hitta balansen mellan instruktionens innehåll, hur den presenteras samt elevernas intresse, kultur och behov.

Resultatet pekar på hur viktigt det är att ha en relation till eleverna och det skriver även Vaughn m.fl. (2016) som en viktig förutsättning tillsammans med att dessutom har kunskaper om innehållet och pedagogiska kunskaper. Inom ramen av att vara professionell ser jag vikten av att vara flexibel i mötet med eleven och hens behov och att kunna anpassa i ögonblicket. Ett professionellt förhållningssätt innebär att läraren har reflektionsfärdigeter vilket både Timperley (2013) och Vaughn m.fl. (2016) lyfter upp som viktigt i anpassning.

Eftersom klassrumsinstruktionerna oftast är komplexa är det viktigt att lärarens undervisning blir effektiv. Strategier som användes var att läraren visualiserade det som eleven inte förstod i instruktionerna, att läraren bildade mindre diskussionsgrupper och ibland var även en till en situation relevant för att eleven skulle förstå. Resultatet visade att anpassning och effektiv undervisning handlade om att läraren utmanade eleven. Resultatet visar också på hur viktigt det är att läraren uppmärksammar elevernas respons när instruktioner ges. Hattie (2012) menar att det gäller att framgångsrik differentierad undervisning kännetecknas av att alla elever ska få utforska och tillämpa. Dessutom ska alla elever få vägledning och formativ bedömning men att inlärningsvinsterna kan variera hos varje elev. Formativ bedömning som begrepp kopplat till anpassning kom egentligen inte fram som resultat, men ett ge tips och förslag samt vägleda på annat sätt var en strategi hos lärarna och något som eleverna såg i att bli motiverade. Kan läraren vara lyhörd, skapa goda kontakter med andra aktörer, skapa förutsättningar för att eleven utvecklas språkligt och ha en strategi för att följa samhällets strömningar och nya vetenskapliga rön, då kommer antagligen den professionalismen också kunna skapa förutsättningar för vuxna elevers lärande, engagemang och välbefinnande.

Undervisningen innehåller generellt relativt mycket arbete i mindre grupper och det är väldigt tydligt att läraren måste variera i vilka grupper eleverna ska jobba. Den tidigare synen på att en basgrupp skulle skapa förutsättningar för elevers lärande verkar inte stämma. Elever och lärare

47

ser arbete i grupper som effektfulla, kunskapsutvecklande och det skapar dessutom förutsättningar för eleven att reflektera över sitt förhållningssätt och sina färdigheter att samspela med andra. Anpassningen bör i och för sig ligga i att läraren ser kulturell mångfald som en tillgång, och att läraren genom reflektion över sin egen praktik använder ett kritiskt förhållningssätt till sina metoder så att inte elever känner sig hämmade i sin kunskapsutveckling. Det svåra i detta sammanhang tror jag är vuxnas elever syn på kunskap. De elever som har en högre kunskapsnivå och höga krav på sig själv (ofta kopplat till högt betyg) är rädda för att deras kunskaper inte synliggörs på relevant nivå och att deras kunskap inte kommer fram om de samtidigt ska behöva förklara svåra ord och hur uppgiften ska genomföras. Gibbons (2010) menar att mycket stöttning är viktigt och anpassningen borde ligga i att de som har svårare med begrepp eller med läsförståelse ska kunna på få stöttning som är planerad sedan tidigare av läraren. Den måste bygga på att läraren förstår vad eleven förstår och börja där och sedan bygga vidare från den grunden. Men det handlar också om att ge interaktiv stöttning som bygger på att lärarens förmåga att lyssna är en framgångsfaktor. Som lärare gäller det att inte utgå från vad som förväntas att eleven ska säga. I detta sammanhang är en framgångsfaktor även att låta eleven säga mer och få reflektera över det sagda. Kanske i termer av vad har jag lärt mig, hur lärde jag mig det och vad kan jag behöva mer. Som lärare tror jag att det är det en framgångsfaktor att låta elever vara delaktiga och låta elever reflektera och utvärdera gruppen och den egna individuella prestationen. Att anpassa grupper kan också vara att man som lärare ger argument för gruppens indelning. Vuxna elever har ofta med sig mycket erfarenhet och deras argument kan vara betydelsefulla för läraren när hen planerar och genomför en lektion. Jag håller med Timperley (2013) när hon skriver att läraren ska utveckla sin förmåga på att vara/bli expert på anpassning. Som lärare behöver jag dessutom ta reda på vilka kunskaper och färdigheter som eleven behöver för att uppnå läroplanens mål, personliga mål och samhällets mål. Om jag utvecklar min förmåga att anpassa undervisningen kommer jag att skapa förutsättningar för elevens lärande, engagemang och välbefinnande samt ökat förutsättningarna för anställningsbarhet. Att bli expert på anpassning som Timperley (2013) lyfter och relaterar till professionellt lärande för lärare är en process och något som kräver att jag ensam men också i samverkan med elever, kollegor och ledning kan utveckla förhållningssätt, metoder och medvetenhet kring anpassning.

Digitala resurser är ett sätt att se på anpassning. En trygg lärandemiljö och en trygg relation med lärare, en digital resurs som man har lärt sig att använda eller ett stöd genom dialog med andra ser jag som anpassningar som kan utveckla hanterbarheten för eleven. Men det finns

48

också en risk för att digitala resurser skapa osäkerhet och att läraren behöver anpassa undervisningen ytterligare för att ge stöd.