Utifrån studiens resultat och tidigare forskning ser vi likheter med anknytningens betydande roll i förskolan för att möjliggöra utbildningen. Betoningen på vilket behov alla barn har av att knyta an synliggörs i anknytningsteorin (Bowlby, 2010), som tyder på att den är vital för barns självbild och uppfattning om sin omvärld. Likt vårt resultat kan vi urskilja att förskollärarna har vetskap om betydelsen för trygghet för att stötta barnen på rätt sätt och främja deras utveckling. Vårt resultat som visar på att förskollärare anser att barn i olika åldrar är i behov av närhet på olika sätt går även att bekräfta med tidigare forskning och Bergnéhrs och Cekaites (2018) studie som visar på att förskollärare initierar fysisk kontakt med barn i olika utsträckning beroende på deras ålder. Bergnéhrs och Cekaites (2018) menar vidare i sin studie att detta beror på
att yngre barn har ett större behov av assistans och stöd vid fler situationer på förskolan. Något som tåls att fundera över är vad som kan hända om den största andelen av den haptiska beröringen mellan förskollärare och barn sker genom kontrollerade beröring. Bergnéhrs och Cekaites (2018) studie visar på att frekvensen av ömsint kontakt i relation av kontrollerade kontakt har en större klyfta mellan sig hos barn i treårsåldern och uppåt i jämförelse med skillnaden hos yngre barn i treårsåldern och neråt. Det kan tänka sig att en konsekvens av att äldre barns haptiska kontakt med förskollärare främst äger rum i form av kontrollerande beröring blir att bekräftelsen som behövs för en trygghetskänsla minskar. I sin tur skulle det kunna leda till att den trygga anknytningen hos äldre barn blir lidande och påverkad, i och med att den ömsinta beröringen inte äger rum lika ofta som för yngre barn. Vi ser att det går att dra paralleller till anknytningsteorin där Bowlby (2010) menar att det behövs välvilja, lyhördhet och bekräftelse av vuxna för att gynna en trygg anknytning och trygg bas oavsett barns ålder, då det är en långvarig och kontinuerlig process och påverkar barnen när de blir äldre som deras självbild och inre arbetsmodeller.
I studien berörs begreppet omsorg både i resultat och tidigare forskning. Vi ser tillika Bowlby (2010) och anknytningsteorins grunder att omsorg och anknytning går hand i hand, och att det därför är ett betydelsefullt begrepp inom anknytning och relationsskapande. Omsorgssynen är varierande utifrån vårt resultat, då vi kan tyda att det finns en allmän uppfattning hos informanterna att omsorgen berör saker som tröstande och stöd när ett barn är ledset, vid blöjbyten och stöd vid måltid, där det främst kommer till uttryck vid rutinmässiga sammanhang. Endast ett fåtal belyser att omsorgen även kommer till uttryck vid lärandesituationerna och att rutinsituationerna kan göras omsorgsfulla vid aktiva val, likväl som att omsorgsfullt lärande och lärande omsorg kan ske. Hagström (2010) definierar omsorgsbegreppet som något relationellt och har en personlig och emotionell betydelse mellan ett barn och en pedagog. Hagström (2010) menar även att det krävs en empatisk förmåga för att förstå en annan människas känslor för att kunna besvara och tillmötesgå denne. Detta går i linje med anknytningsteorin (Bowlby, 2010) som syftar till att det behövs en förståelse, insikt och välvilja för varandra i en relation för att den ska kunna fortlöpa harmoniskt. Utifrån detta är det möjligt att diskutera om hur mycket vetskap det finns inom förskolläraryrket kring vad omsorgsbegreppet och berör. Det skulle kunna höra samman med något en informant lyfter under en av intervjuerna, där hon menar att omsorgsbegreppet tycks blivit mer skambelagt på senare tid och att det varit mer fokus på lärande och utveckling. I läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) ingår det i alla pedagogers uppdrag att genomföra en utbildning med ett holistiskt synsätt på omsorg, lärande och utveckling. Detta betyder att omsorg utgör en grundpelare i förskolan, vilket gör att vi blir undrande kring hur omsorgsbegreppet bearbetas i arbetslagen, då det finns olika uppfattningar om dess innebörd och uttryck.
Resultatet visar på att alla förskollärarnas strategier för att knyta an till barn, oavsett ålder, präglas av att vara nyfiken och mötas kring något meningsskapande tillsammans. Detta ses även av Tayler (2015) som ett fördelaktigt sätt för att möjliggöra utvecklingen av trygghet, tillit och intimitet med varandra, då det är möjligt att få syn
på barnens individuella uttryck och alldeles säregna relationen sinsemellan när förskollärare och barn möts i något meningsfullt tillsammans. Det går att se en likhet i det som Bowlby (2010) beskriver behövs i ett tryggt anknytningsmönster. För att kunna möta barnet kan det då ses som nödvändigt att förskolläraren behöver visa genuint intresse och nyfikenhet inför vem just denna person är, vilka behov som finns och hur det går att knyta an till någon gemensam grund. Det går även att koppla ihop med den intimitet som McGimpsey m.fl. (2011) beskriver. På grund av detta kan denna typ av relationskompetens kunna anses spela stor roll i hur anknytningsprocessen utvecklar sig och hur tillit kan byggas upp.
I resultatet beskriver även förskollärare sina strategier för att närma sig barn som inte aktivt söker kontakt hos vuxna, de strategierna präglas av att känna in barns signaler och att försäkra barnen om att de vuxna finns på plats vid behov av stöd. Vikten av att värna om integriteten och att inte tränga sig på betonas även i resultatavsnittet. Föräldrasamverkan lyfts också som en betydande roll för att möjliggöra barnets och förskollärarens relation, även i relation till barn som inte aktivt söker kontakt. Vi ser att detta kan kopplas samman med Tayler (2015) som menar att förskollärare behöver inneha kompetens för att se till varje barns förutsättningar och hemma-kultur. Det kan innebära att barnen har en otrygg anknytning hemifrån att det kan utspela sig på förskolan i form av att barn är tillbakadragna (Bowlby, 2010). Vikten av samverkan med vårdnadshavare bekräftas också av Jovanovics m.fl. (2016) studie som visar på att det finns en triadisk anknytning mellan barn, förälder och förskollärare som påverkar varandra. Om det finns en trygg anknytning mellan barnet och vårdnadshavare, där vårdnadshavarna och förskollärarna i sin tur har en trygg relation, så kan positiva inre arbetsmodeller överföras på barn om att förskolan är en trygg plats med tillitsfulla vuxna (Jovanovic m.fl. (2016). Om det finns en otrygg anknytning så kan det få konsekvenser för barnet på förskolan, då barnet kan ha svårare att knyta an till förskollärarna på grund av att de inte har inre goda arbetsmodeller hemifrån. Däremot kan ett barn ha en trygg anknytning hemifrån men inte ha det på förskolan, oavsett fallet krävs det av förskollärarna att inneha kompetens för att samverka med vårdnadshavarna och resten av arbetslaget för att i sin tur stötta alla barn och arbeta för att skapa anknytning. Det kan tänkas att en svårighet i förskollärarnas tillvägagångssätt i sitt arbete med anknytning, är att det inte finns en definitiv metod för att knyta an utan förskollärarna behöver arbeta individanpassat, vilket även synliggörs i vårt resultat och tidigare forskning (Tayler, 2015; McGimpsey m.fl., 2011; Jovanovics m.fl., 2016). En möjlig lösning av detta skulle kunna vara att utveckla kunskaperna kring anknytning i förskolan samt etablera en god kontakt och samverkan med vårdnadshavarna, för att få syn på hur barnet har det hemma och vad som fungerar för familjen. I och med att anknytningsprocessen behöver vara individanpassad behöver förskollärarna få syn på barnets intressen och behov, vilket kan göras genom att erbjuda olika situationer på förskolan. I studiens resultat lyfter exempelvis en av informanterna att hon kan använda sig själv som redskap för att mötas med barnet kring något gemensamt, som att ha svårigheter att knyta skon eller liknande och öppna upp till samtal. Även placeringen av sig själv i rummet kan enligt
studiens resultat vara en aktiv handling för att börja bygga på en anknytningsprocess, där förskolläraren finns närvarande och är lyhörd men respekterar barnets integritet.