5. Diskussion
5.1 Resultatdiskussion
Svaren som jag har fått i intervjuerna och som jag redovisade i resultatet, har jag strukturerat upp i tre nivåer: individ, grupp och organisation för att på ett mer exakt sätt ringa in vad det är som har gjort att eleverna har nått sina mål. Fördelen med att ha den här strukturen är att på ett överskådligt sätt kunna se vilka delar som skulle kunna utvecklas och behöver förbättras i framtiden ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Tabellen nedan visar till vilken nivå de olika framgångsfaktorerna hör. Siffrorna under rubrikerna elever, föräldrar och pedagoger syftar till vilken plats de olika informant-
grupperna placerade den aktuella framgångsfaktorn. Jag har baserat detta på hur högt
informanterna i vardera grupp sammanlagt har placerat de olika framgångsfaktorerna samt hur många i gruppen som har tagit upp faktorn, som exempel: elevgruppens främsta framgångsfaktor var egen vilja och motivation, föräldragruppen och pedagoggruppen placerade båda lärarnas förhållningssätt (se 4.2).
Tabell 2: Framgångsfaktorer, baserade på informantgrupper, indelade på individ-, grupp- och organisationsnivå
Nivå
Framgångsfaktor
Elever Föräldrar Pedagoger
II
N
D
IV
ID
Egen vilja och motivation 1 3Lärarnas förhållningssätt 3 1 1
GR
UP
P
Liten grupp 2 Gruppsamhörighet 6 Personalgrupp 2OR
GA
NI
-
S
A
TI
ON
Arbetsmodell 4 2 2 Schema 5 1 330
I tabellen visas det klart och tydligt att det är på individ- och organisationsnivå som de flesta framgångsfaktorer placeras. Där har alla informantgrupper placerat sina viktigaste framgångfaktorer. Att föräldrarna inte tar upp några faktorer på gruppnivån har
troligtvis som orsak att de inte känner av den nivån i och med att de är fokuserade på barnet, individen, och hur arbetet organiseras. Faktorer på gruppnivån märks
förmodligen mest av de individer som är direkt berörda, d.v.s. elever och lärare. Elever och pedagoger har fokuserat på alla tre nivåerna. Pedagogerna är dock i högre grad mer aktiva i planerande av organisationen av naturliga skäl. Att eleverna främst har framgångsfaktorer på individnivå kan förklaras av att det är deras framgång som studien baseras på och de utgår ju från hur de själva känner inför sin framgång under det
aktuella läsåret. Deras främsta framgångfaktor är direkt kopplad till den egna personen, på samma sätt som pedagogernas främsta faktor är knuten till deras eget
förhållningssätt. Skälet till detta, tolkar jag, kan vara att det är lättare att se vad man själv har gjort, resonerat och känt och på detta baserar informanterna sina svar när de rangordnade framgångsfaktorerna.
De framgångfaktorer som finns på individnivå är egen vilja och motivation och lärarnas
förhållningssätt. I Skolverkets skrift Individuella programmet (2001) poängteras det att
”Det som också är viktigt för det individuella programmet är att eleven känner att hon eller han utvecklas, att den egna självkänslan växer och att tilltron till den egna
förmågan stärks” (s. 13). Eleverna poängterade vikten av att lärarna förstod dem, att de trodde på dem och att eleverna kände att de faktiskt fick hjälp på rätt nivå. Deras tillvaro blev då mer meningsfull, begriplig och hanterlig och de får en starkare Känsla Av SAMmanhang (Antonovsky, 2005). Mår de bättre så tar de bättre beslut och det blir en positiv spiral och för de här eleverna resulterade det i att de nådde sina mål. Mossige m.fl (2008) är av samma mening ”om eleverna med lite hjälp får uppleva att de klarar av skolämnen, kan de får större tro på sig själva och bli motiverade att lära sig mer. De kommer in i en god cirkel” (s.95). Att man har en vilja och motivation är grundläggande för att lyckas med sina studier men skulle man som elev svikta på den punkten är det oerhört viktigt att man har betydelsefulla personer runt omkring som tror på ens
förmåga. Liljegren (2000) uttrycker sig så här: ”vill man lösa problemen varaktigt krävs istället samarbete mellan de vuxna som eleven är direkt beroende av, dvs. både
31
föräldrar, lärare och övrig berörd skolpersonal” (s.11). Skolverket (2001) instämmer och menar också att det är av stor vikt att eleverna känner att deras vardag är meningsfull:
”De elever som kommer till individuella programmet har ofta misslyckats med att nå målen trots att de under lång tid har fått ägna särskilt mycket tid åt dessa ämnen. Detta leder ofta till ’skoltrötthet’ och gör att de känner aversion och motstånd mot att arbeta med dessa ämnen. Samtidigt är ämnena nödvändiga för att uppnå den eftersträvade behörigheten till ett nationellt program och för att kunna fungera som fullvärdig medborgare i samhället. Det krävs således av lärarna att de kan bryta igenom ’skoltröttheten’ och övervinna elevens eventuella mötstånd mot skolarbete. Ett sätt att göra detta är att ge eleverna möjlighet att också ägna sig åt verksamheter som de själva uppskattar och finner meningsfulla. Det kan gälla arbete med praktiska eller estetiska ämnen, att de deltar i vissa yrkesinriktade kurser inom ett nationellt program eller genom praktik på en arbetsplats.” (Skolverket, 2001, s. 12)
Återigen finner man belägg för hur viktigt KASAM är, i och med det meningsfulla, för att man ska må bra. Pedagogen Per var inne på samma spår och önskade att just att IV kunde erbjuda mer aktiviteter utöver de teoretiska ämnena, att eleverna skulle få vara skapande, att det skulle ske utanför skolans område som i t.ex. studiebesök. På detta vis kunde elevernas övriga talanger uppmärksammas och betonas, och elevernas självkänsla ökar. Det finns också stöd för detta i Ingessons avhandling. Där benämns talanger som en intern faktor som kan öka självkänslan och risken att enbart fokusera och identifiera sig med sin dyslexidiagnos minskar.
I Lpf94 (2006) betonas också vikten av att lärarna har ett gott förhållningssätt: ” Varje elev skall få stimulans att växa med uppgifterna och möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. Varje elev skall möta respekt för sin person och sitt arbete. Eleverna skall bli medvetna om att nya kunskaper och insikter är förutsättningar för personlig utveckling. Detta skall syfta till att grundlägga en positiv inställning till lärande och att återskapa en sådan inställning hos elever med negativa skolerfarenheter. Skolan skall stärka elevernas tro på sig själva och ge dem framtidstro” (Lpf94, 2006, s.6) På gruppnivån är det främst liten grupp som har varit av betydelse för eleverna. Detta kan förklaras med att undervisningen har fokuserats på individen och inte på gruppen. I och med att alla elever hade sitt individuella schema fanns det inga fasta grupper. En pedagog har placerat personalgruppen som sin andra framgångsfaktor och menar då att hur personalen trivs med varandra och hur pass bra de jobbar ihop speglar av sig hos eleverna. Pedagogen tyckte också att personalgruppen hade samma synsätt på elever och hur de ville jobba. Det skapar en laganda och det skapar trygghet för eleverna. Ytterligare en viktig del i personalgruppen var att det fanns mycket humor, detta
32
påpekades även av en av eleverna som fanns humorn mycket värdefull: ”Det blev ju
faktiskt roligt att vara i skolan”( Emil).
De två faktorerna på organisationsnivån är arbetsmodell och schema. De kan tyckas höra ihop, att schemat är en del av arbetsmodellen men i och med att flera informanter har angett schemat som en särskild framgångsfaktor ansåg jag att det är en faktor för sig. Till arbetsmodellen räknas hur läsåret organiserades, att alla elever skulle vara inkluderade och hur det påverkade lärarnas sätt att undervisa. För att ge alla elever en möjlighet att nå sina mål är individualisering ett måste. Undervisningen fick anpassas efter individen och inte individen efter undervisningen. Detta kan ju tyckas självklart men som Emil uttryckte sig om sin grundskola ”de var inte rättvisa, jag skulle göra det
som alla andra skulle göra även om jag inte kunde” så förstår man att detta inte är helt
ovanligt. Jag menar nu inte att komma med pekpinnar till andra skolor och program då jag förstår att det är svårt att individualisera i en klass på trettio elever. Jag vill dock belysa att det finns möjligheter att ändra i organisationen för att skapa en bättre
skolvardag för eleverna. En förälder sa i slutet av intervjun att hon önskade att det hade funnits samma kontakt med skolan och möjligheter att påverka schemat på nationella program.
Skolverket (2001) belyser risken med inklusion på följande sätt:
”Den risk som finns med ett inkluderande förhållningssätt är att de elever som är i behov av särskilt stöd inte uppmärksammas. Särskiljning innebär att elever som inte lyckas med sina studier identifieras. Fördelen med detta är att deras behov blir tydliga, nackdelen att de särskiljs, utpekas och löper risk att stämplas som misslyckande. Inkluderingen har fördelen att eleverna får vara kvar i sin vanliga skolmiljö och inte behöver bli utpekande som avvikande. Nackdelen är att de riskerar att inte få det stöd som de behöver. Ett inkluderande och
integrerat förhållningssätt kräver alltså större uppmärksamhet på hur den särskilda eleven klarar sitt lärande.” (Skolverket, 2001, s. 61)
Jag menar att med den arbetsmodellen som jag har beskrivit har man tagit fördelarna och minskat på nackdelarna med inkludering i och med att det fanns en kontinuerlig uppföljning mellan elev, förälder och pedagog och den individuella studieplanen var
”ett levande dokument”, som Petra uttryckte sig. Detta är en nödvändighet för att
33
Om man ser till schemat som framgångsfaktor så är det möjligheten att själv kunna påverka och anpassa efter individuella önskemål och behov som informanterna har angett som skäl. En förälder gillade konceptet att eleverna kunde få den tid de behövde för att jobba färdigt, genom att ha längre pass och möjligheten att tillfälligt ha extra lektioner. Det finns stöd för denna åsikt i Vygotskijs tankar:
”Många elever har ett behov av att kunna strukturera sitt lärande – att kunna påbörja, genomföra och avsluta, samt gärna att utvärdera sitt arbete – i längre arbetspass för att kunna behålla känslan av sammanhang och mening i lärandet. En sammanhållen dag ger större förutsättningar för detta. Utmaningen uppstår i organisationer där många ämnen och lärare ska samsas om dagen. Där finns risken att den röda tråden i lärandet tappas – ett resultat av detta blir att en del elever inte lyckas bibehålla sin motivation.” (Partanen, 2007, s. 31-32).
Partanen belyser här vikten av KASAM och svårigheterna med organisationen. Det står även i Lpf94 (2006) att ”Skolan skall sträva efter flexibla lösningar för organisation, kursutbud och arbetsformer. ” (s.7). Om man ser till citatet ovan (Partanen, 2007) och risken med att eleverna tappar motivation så kan man se arbetsmodellen och schemat som viktiga orsaker till framgång i och med att framgångfaktorn egen vilja och
motivation sattes som främsta framgångfaktorn i elevgruppen.
Vid en jämförelse med Riddicks framgångsfaktorer (Mossige m.fl, 2008):
lärarkompetens, tidig diagnos, motivation, talang, självtillit, stöttande föräldrar och självkännedom så finner man att alla dessa faktorer ligger på individnivå. Min studie är från fler perspektiv och därav kommer framgångsfaktorer på även grupp- och
organisationsnivå. Dessutom att jag har intervjuat elever som tillhörde ett och samma program under ett läsår, samt deras föräldrar, har sannolikt bidragit till att
framgångsfaktorer som hör till grupp- och organisationsnivån har nämnts av flera informanter.
Efter en genomgång av framgångsfaktorerna på de tre olika nivåerna ser man hur de olika faktorerna påverkar varandra vilket stämmer överens med det systemteoretiska perspektivet. Svedberg (2007) hävdar att ”systemteorins huvudintresse att undersöka relationer mellan delen och helheten, mellan individen och gruppen, mellan gruppen och organisationen” (s. 56). Väljer man då som pedagog att se till helheten/systemet när man diskuterar en elevs skolsituation så menar jag att chansen ökar för att elevens självkänsla ska bli starkare, problemet är inte enbart barnets utan även omgivningens. Barnets andra förmågor kommer inte i skymundan. Med ett systemteoretiskt perspektiv
34
blir det tydligare hur framgångsfaktorer på alla tre nivåerna växelverkar och påverkar varandra cirkulärt. Det enklaste är att se hur organisation och grupp kan gynna individen men det fungerar givetvis åt andra hållet, individen påverkar gruppen och
organisationen. Allt hänger ihop.