Unni Espenakk (2008) menar att bilder ger alla barn bra stöd. Hon säger vidare att allt visuellt stöd ger en förklaring och förståelse av innehållet.
Vi kan inte annat än hålla med. Med enkla medel kan man få barnet att vara delaktigt i aktiviteten.
Barnet ska få stöd och stimulans i sitt språk och i sin kommunikationsutveckling. (Lpfö 98 s.25)
Vår undersökning visar att Grafisk AKK är ett bra stöd till inlärning även i typiskt språkliga barngrupper. Att använda bilder som stöd ser vi som en enkel metod som ger oerhört mycket. Efter att ha gjort denna undersökning och jämfört resultaten från de olika grupperna ser vi att båda grupperna kan återberätta. I experimentgruppen återberättar flertalet barn sagan från början. I kontrollgruppen återberättade barnen lite här och var från sagan, men de hade generellt fler kommentarer om innehållet i sagan. De fantiserade själv om figurernas utseende och ville delge varandra om dessa. Vi anser att det gavs större utrymme för barnens egen fantasi i kontrollgruppen.
Våra informanter anser att AKK är en bra kommunikationsmetod. Av resultatet ser vi att det behövs kontinuerlig uppdatering på AKK hos pedagogerna i barngrupperna. I arbetslagen saknas kunskapen eller så är den begränsad
Alla som arbetar i förskolan skall samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling. (Lpfö 98 s. 24)
Behovet av kommunikation är grundläggande och innebär samspel med andra. Med ökad kunskap om AKK kan vi stödja barn, med hinder i sin talspråkliga utveckling, så att de blir delaktiga i kommunikationen med omgivningen. Språklig utveckling är ett resultat av yttre stimulans, mognad och kognitiv förmåga (Heister Trygg 1998). Barnets språkutveckling hämmas om de vuxna inte reagerar på barnets signaler, för det lilla barnet uppfattar endast betydelsen i språket. Det är viktigt att vuxna ger barn svar när de undrar över något och ställer frågor.
Bilden betonar barnets språk innehållande barnets erfarenhet och kunskap. Man lär sig mycket om saker och händelser genom att titta på och prata om bilder (Maltén 2002).
Maltén (2002) menar att barn med svårigheter har ofta ett gott bildminne och en förmåga att memorera vad som sägs i muntliga genomgångar. Vidare säger han att det inte är ovanligt att dessa barn har konstnärliga talanger som ligger över genomsnittet. All inlärning baseras på de upplevelser och erfarenheter vi tar emot genom våra sinnen.
För barn i behov av stöd kan det vara viktigt att träna deras mindre starka funktioner och på så vis stimulera hjärnan till en kompletterande utveckling. Genom variation och valmöjlighet i lärandet ges barnet möjlighet att ta till sig kunskap och erfarenhet på sitt sätt (Maltén 2002). Målet med AKK är att barnet skall kommunicera självständigt och få omfattande stöd under lång tid.
I vårt arbete har vi beskrivit några kommunikationssätt för barn och vuxna med varierande svårigheter. Boardmaker använde vi för att det gick att förändra med olika storlekar, samt att vi tycker bilderna är färgglada.5 Trippelkommunkation6 skulle vi vilja få mer kunskap om och kunna använda i våra barngrupper. TAKK använder vi i sånger (Heister Trygg 1998). Undersökningen på vår arbetsplats kändes rätt, lätt att planera och utföra. Vi behövde inte bestämma tid med någon utan det blev en naturlig del i vårt arbete. Barnen var positiva och då blev det lättare att få barnen delaktiga i undersökningen. Vi valde ett lagom antal bilder (13 styck) från boardmaker, för vi ansåg att de bilder vi valt ut var tillräckligt upplysande. Bilderna vi presenterar i några av de olika kommunikationssätten är titeln på sagan. Det var intressant att se de olika beskrivningarna på samma mening.
5.4 Slutsatser
Det har varit ett givande och intressant arbete även om det har varit slitsamt och stressigt under skrivprocessen. Vi lärde oss att spara alla gamla anteckningar och att man ska skriva ner referenser från början. Vårt arbete var en utmaning som gav oss möjlighet att studera Grafisk AKK. Det finns väldigt mycket inom AKK som vi inte kände till. En AKK-användare behöver lära sig att upptäcka andra i sin omgivning, att både ta, upprätthålla och avsluta kommunikation (Heister Trygg 1999). Att kunna kommunicera är självklart för många av oss. Detta arbete har gett oss en insikt i hur svår kommunikation kan vara och hur vi i omgivningen behöver värdera varandra och samarbeta. Vi har under arbetets gång blivit nyfikna på trippelkommunikation, om det är ett bra kommunikationssätt i våra typiska språkliga barngrupper. Vi trodde från början att bilder var en förstärkning och att barnen i experimentgruppen skulle minnas sagan bättre. Men inte anade vi att det skulle visa sig som en skillnad i återberättandet speciellt i logisk följd. Man skulle kunna forska vidare med fler barngrupper. En undersökning på barn i skolåldern kan visa om barnen kan befästa kunskap på ett bättre sätt med hjälp av bilder. Denna metod skulle kunna stötta barnen i deras dagliga inlärning i skolan. Det är ett bra arbetssätt som är enkelt att använda. Om man använder bilder kontinuerligt i lärandet blir det en naturlig metod. Slutsats är att Grafisk AKK är ett bra och enkelt verktyg att bruka i våra typiska språkliga barngrupper. Nedanstående dikter har vi valt för att de beskriver vikten av att kunna kommunicera.
Om alla mina möjligheter togs ifrån mig med ett undantag,
skulle jag välja att behålla
styrkan av att kunna kommunicera,
för med den skulle jag snart återvinna resten.
Daniel Webster 1782-1852 Språket har två viktiga roller.
Det är ett kommunikationssystem – ett sätt att dela idéer och information med andra; dess andra och troligen viktigare roll ligger i kontroll av tänkandet och genom det beteendet.
6 Referenser
Bruce, Barbro (2009). Språkutveckling på olika villkor I: Anette Sandberg (2009) Med sikte
på förskolan. Lund: Studentlitteratur AB.
Bruce, Barbro (2003). Språkliga svårigheter hos skolbarn I: Louise Bjar (2006) Det hänger på
språket. Lund: Studentlitteratur.
Eriksson, Anette (2007). Barns delaktighet i förskolan I: Anette Sandberg (2009) Med sikte på
förskolan. Lund: Studentlitteratur AB.
Espenakk, Unni (2008). Uttal. I: Anita Ekesund. TRAS Tidig registrering av språkutveckling. Danmark: Tarm Bogtryck A/S.
Frost, Jorgen (2008). Språklig medvetenhet. I: Anita Ekesund. TRAS Tidig registrering av
språkutveckling. Danmark: Tarm Bogtryck A/S.
Grove, Hans (2008). Kommunikation. I: Anita Ekesund. TRAS Tidig registrering av
språkutveckling. Danmark: Tarm Bogtryck A/S.
Heister Trygg, Boel (1999). AKK i praktiken. Malmö: Tryckfolket.
Heister Trygg, Boel (1998). Alternativ och kompletterande kommunikation. Malmö: Tryckfolket AB.
Horn, Erna (2008). Språkförståelse. I: Anita Ekesund. TRAS Tidig registrering av
språkutveckling. Danmark: Tarm Bogtryck A/S.
Jonsson, Carin (1997). De första skolåren - barnen och arbetssätten. Solna: Ekelunds förlag Lagercrantz, Hugo(red) (2001). Hjärnan och medvetandet. Falun: Nya Doxa.
Liberg, Caroline (2006). Elever som textresurser i mötet med skriftspråkliga textvärldar I: Louise Bjar. Det hänger på språket. Lund: Studentlitteratur
Lärarens handbok. (2008). Lund: Studentlitteratur
Maltén, Arne (2002). Hjärnan och pedagogiken – ett samspel. Lund: Studentlitteratur.
Nettelbladt, Ulrika & Salameh, Eva-Kristina (2007). Språkutveckling och språkstörning hos
barn. Lund: Studentlitteratur
Ottosson, (2007). Samverkan mellan föräldrar, lärare och andra I: Anette Sandberg (2009)
Med sikte på förskolan. Lund: Studentlitteratur AB.
Persson, Bengt (2008). Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Stockholm: Liber. Sandberg, Anette (red.) (2009). Med sikte på förskolan – barn i behov av stöd. Lund:
Studentlitteratur AB.
Stukát, Staffan (2005). Att skriva examensarbete inomutbildningsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
Söderbergh, Ragnhild (1997). Barnets tidiga språkutveckling. Malmö: Gleerups Förlag Wiklund Dahl, Eva & Jancke, Harriet ((2007). Förskolan läroplan. Hässleholm: Exakta AB.
Länkar:
Frölunda data (2008) Boardmaker. Tillgänglig 2009-05-05
http://www.frolundadata.se/index.cgi?cmd=Shop&cat=3&ucat=320&prod=204
Lindquist, Kenneth (2007/2008) PECS. Tillgänglig 2009-05-05 http://www.barnmedhandikapp.se/pecs.html
Rasmusson, Maria (2007-09-07). Språklig medvetenhet, en brygga mellan talat och skrivet
språk. 2009-05-05 http://spica.utv.miun.se/lasaochskriva/?page=spraklig_medvetenhet
Bilaga 1
Hej!
Nu har jag kommit halvvägs på den överbryggande kursen i specialpedagogik. En mycket givande kurs som denna termin ska avslutas med en c-uppsats.
Tillsammans med min kurskamrat har vi valt ämnet ”Bilder som metod till inlärning”. Hur tänker vi då?
Minnet kan man förstärka med hjälp av bilder. Vi vill undersöka om barnen minns det inlärda en längre period med den metoden. Under en period hade vi tänkt att barnen skulle lyssna på en saga. Hälften av barngruppen får höra sagan samt se bilder. Den andra hälften får endast lyssna på sagan. Barnen blir slumpvis indelade i de olika grupperna. Efter några veckor undersöker vi hur mycket de minns. För att kunna genomföra denna undersökning behöver jag er skriftliga tillåtelse som vårdnadshavare. Eftersom barnen känner mig väl blir det en trygg och naturlig situation. Undersökningen kan påbörjas efter godkännande från er föräldrar. Det är frivilligt att delta och alla berörda blir garanterad anonymitet.
Kommun och namn på förskolan kommer inte heller att namnges. Min kurskamrat utför undersökningen på sin arbetsplats. Sedan kommer vi att sammanställa och jämföra resultaten.
Lämna talongen ifylld till förskolan/förskoleklass senast den 23 januari 2009
___________________________________________________________________________ Svarstalong för undersökningen angående ”Bilder som metod till inlärning”.
Jag ger tillåtelse: _______ Jag ger inte tillåtelse:_______
Barnets namn:____________________________________________ Vårdnadshavares underskrift:_________________________________
Bilaga 2
Intervjufrågor
1. Vad innebär AKK för dig?
2. Vilka alternativa verktyg använder du dig av i arbetet med barn som behöver stöd i sin kommunikation?
3. Vad ligger till grund för bedömning om ett barn har behov av AKK? Hur genomförs denna bedömning?
4. Upplever du att ni skulle behöva en komplettering av ert material? Beskriv!
5. Vad anser du om att kombinera olika kommunikationssätt? Vilka för/nackdelar finns med de olika sätten?
6. Anser du att det är viktigare att arbeta med talet istället för att använda AKK som verktyg?
Kan det vara på något annat sätt?
7. Bör man fortsätta använda AKK när pedagogerna anser ”barnet förstår allt vi säger”, Hur uppfattar du detta?
8. Hur ser du på AKK användning och inlärning av ett främmande språk? 9. På vilket sätt skaffar du dig ny kunskap?
10. Vilka behov av AKK utbildning anser du finns i personalgruppen? 11. Berätta om hur ni gör för att införa AKK i hela barngruppen?
12. Beskriv ett barn som du mött och som haft/har svårigheter i sin språkutveckling? 13. Vad styr vem som får hjälp?
14. Hur kan omgivningen förändras för att skapa bättre kommunikativa färdigheter hos barnet?
Bilaga 3
Den lille pojken och lejonet
Det var en gång en pojke som alltid var ensam. Så fort byns barn såg honom började de bråka. Alla knuffade honom, alla slog honom och retades. Då pep och grät pojken och tårarna strömmade nerför kinderna. Det tyckte de andra barnen var lustigt. Pojken flydde från dem så fort han kunde och gömde sig i buskarna.
Därinne satt han och väntade tills barnen i byn hittat något annat att busa med. Han var alltid ensam.
En gång kom en liten mus emot honom. Den nosade på hans byxor. Pojken slutade gråta och sträckte fram sin hand mot musen.
Nu sniffade musen på hans finger. Nosen var kall och fuktig, de små morrhåren darrade och kittlade honom. Och pojken kittlade musen bakom örat. Öronen var mjuka och varma.
– Vad du är fin, sa pojken. Jag önskar att vi blev bästa vänner.
Det var precis som om musen hört honom, för den tog ett litet skutt upp i pojkens hand. Där rullade den ihop sig till en liten boll och lade svansen runt örat. Och pojken slöt försiktigt sin hand och andades på musen, så att varm luft kom på den lille stackaren och han viskade små milda ord till den. Musen suckade tungt och somnade i hans hand. Den sov så gott i pojkens varma hand. När pojken skulle bära spannar med vatten fick han förstås stoppa sin vän i fickan. Men så fort han var färdig med sitt arbete, tog han fram musen och viskade varma ord till den.
Vid ett tillfälle stod byns lärare och tittade på pojken. – Vad håller du i handen? frågade den stränge herrn.
Först ville pojken inte svara, för läraren var en vresig människa som inte förstod meningen med varma händer och milda ord.
– Hör du inte vad jag frågar dig!? Sa den gamle.
Pojken visade motvilligt fram sin lilla mus. Den låg i handflatan och vecklade ut svansen och sträckte sig. De små svarta ögonen kisade försiktigt i solljuset.
– Min lilla mus, svarade pojken darrande.
– Mus, sa den gamle. Jag ser ingen mus! Jag ser bara en smutsig hand. Tvätta dig! Prata inte smörja om möss som inte finns, sa läraren och gick sin väg. Men byns barn hade hört allt.
– Vad är det för mus du har fångat? ropade de.
De trängdes allihop runt pojken. Men hur de än tittade, så såg de inget. Då började de retas och ropa. Och pojken fick kvickt springa iväg. Han gömde sig som vanligt i buskarna. Då upptäckte han att musen var borta.
– Min lilla mus, gråt han. Kom tillbaka, lilla mus!
I flera timmar satt han där och väntade. Han ropade och sträckte fram sin lilla hand. Solen gick ner och det mörknade. Spindlar kom fram ur alla gömmen och började väva sina nät. Ugglorna hoade och flög med tunga vingslag genom dungarna. Och långt, långt borta hördes ett lejon som morrade hungrigt.
Då började det plötsligt röra sig i snåren.
– Lilla mus! Ropade pojken. Kommer du äntligen?
Men det var inte musen. Istället kom en märklig varelse fram ur gräset. Den såg ut som en björn, men var inte större än ett lillfinger.
– Hallå där! Hojtade det lilla djuret. Det blir kallt till natten och vi fryser. – Kom till mig, svarade pojken. Jag kan värma er!
Då vinkade björnen in mot gräset och ur kom flera små djur. En var luden som en larv och blinkade ängsligt hela tiden. En annan såg ut som en myrslok och var mjuk som en persika. Hon studsade genast upp i pojkens knä. Andra var darriga och rädda till och med för myror. Till sist kom en dyster mus med skrynkliga morrhår. Det var en hel lång rad av små, rädda och frusna djur som kom till pojken.
Han stoppade de små och darriga i fickan. Där suckade de tungt och somnade. Den ludne fick vila i den mjuka hålan mellan axeln och halsen. Den som var mjuk som en persika lade han innanför skjortan. Den darriga musen somnade i ena handen och den lille björnen lade sig tillrätta i den andra.
– Ni behöver inte vara rädda hos mig, sa pojken. Jag ska ge er värme och jag ska hålla vakt medan ni sover.
– Tack så hjärtligt, mumlade björnen och stunden efter sov också han och snarkade så att pojkens ena hand riktigt skakade.
– Om ni stannar kvar här, sa pojke, så kan jag hämta mat till er. I byn rådde stor oreda. Han mötte krigare beväpnade med vassa spjut.
– Vad är det som händer? Frågade pojken när han hämtat fickorna fulla med mat till de små vännerna.
– Ett rasande lejon angriper byn. Han är hungrig och äter vem som helst, ropade en gammal kvinna. Men våra krigare skall döda honom . . .
Och krigarna gav sig av, stridsmålade och med vassa spjut. Men det dröjde bara några minuter så kom de springande tillbaka.
– Det är det största lejonet vi sett, ropade en. Han är inte rädd för spjut.
– Skynda er iväg! ropade en annan. Vi måste till staden och hämta storviltsjägarna.
Alla flydde från byn. Kvinnorna bar småbarnen på axeln och männen hjälpte gamlingarna att linka iväg. Men pojken ville inte överge sina vänner.
– Mina små vänner, sa han. Jag måste hämta er och bära er i säkerhet. Han gick tillbaka mot buskarna.
Alla hade flytt från byn nu – utom den vresige läraren. Han sprang fram och drog pojken i handen.
– Är du rent från vettet pojk!
Just då kom lejonet in i byn. Det var det största lejonet som någonsin skådats. Manen var mäktig och gapet vidunderstort. Svansen piskade och slog. Och lejonets morrande rullade fram ett väldigt åskväder. Pojken blev så rädd att benen höll på att vika sig under honom. Han visste inte vad han ville göra.
– Skynda dig, pojk! Skrek läraren med darrande röst.
Då fick pojken plötsligt syn på fyra gubbar, små som tummar, som stod i vägkanten, ivrigt diskuterande och disputerande. Pojken slet sig loss från läraren och skyndade fram till dem. Gubbarna hade inte upptäckt lejonet.
– Jag måste rädda de små gubbarna! sa han till läraren.
– Där finns inga gubbar, skrek läraren. De finns bara i din fantasi. Men pojken lyssnade inte på honom.
– Akta er för lejonet! ropade han till de små.
Den minste gubben snöt sig i en stor näsduk. Sedan sa han: – Äsch, lejonet! Vem är rädd för ett murket lejon?
– Jag är en storskrytare, svarade lillgubben och snöt sig i den stora näsduken. Jag skryter mest av alla i hela världen.
Pojken måste skratta.
Men nu hade lejonet kommit alldeles intill pojken. Svansen vispade runt i gruset och lejonet andades häftigt.
– Vad ska jag göra? sa pojken förtvivlat.
– Du får inte springa, sa den störste av smågubbarna. Den som springer är förlorad. Jag lovar dig, för jag är en tisslare som viskar små råd. Gå fram till lejonet och klappa det och mata det. – Det vågar jag inte!
– Äsch, gamla murkna lejon. Sådana tog jag hand om när jag var liten, sa storskrytaren och måttade med sin tumme och sitt lilla pekfinger.
– Vi hjälper dig! sa tisslaren. Vi hjälper dig allihop. – Och jag hjälper dig mest av alla, sa storskrytaren. Pojken gick fram mot lejonet.
– Är du från vettet, pojk! skrek läraren och klättrade upp i ett träd.
Lejonets huvud var stort som en stenbumling. Kroppen var väldig som ett berg. Och pojken kände sig minst och räddast av alla.
– Var inte rädd!hojtade storskrytaren.
Åh, vad lejonet var stort! Det öppnade sitt gap med de vita, vassa tänderna. Pojken blev så rädd att han måste blunda.
– Fram med maten!ropade den tredje lillgubben. Du har ju fickorna fulla. Jag är matare till yrket. Jag kan hjälpa dig mata…
Och mataren slängde små köttbitar i gapet på lejonet.
– Och jag är utbildad klappare. Du och jag kan tillsammans klappa hur mjukt som helst, sa den sista gubben och började klappa. Gör som jag!
– Var inte rädd för det murkna lejonet! sa storskrytaren.
Och pojken matade och klappade lejonet. först var lejonet mycket förvånat, sedan stängde det sin stora käft och började spinna. Och till sist strök det sig mot pojken och jamade.
– Oj, var rädd jag var, sa tisslaren.
– Vi var ännu räddare, sa mataren och klapparen.
– Jag var räddast i världen, sa storskrytaren och snöt sig i näsduken. Pojken skrattade och höll sig hårt i den mäktiga manen.
– Det är bara de som är ännu svagare som måste ha vapen! ropade pojken till alla i byn.
Och läraren såg hur de red sin väg. Han svimmade och föll pladask ner från trädet och de stolta krigarna tappade alldeles hakan. Ingen i byn ville tro sina ögon. Det var ett litet barn,