Resultatdiskussion

Vår studie har tagit avstamp i det spänningsfält som innebär att förskolan som institution dels är en plats där barnen skall fostras till demokratiska medborgare, samtidigt som barnet skall betraktas som kompetent med rätt att bidra till sin egen barndom. Förskolans samling är en praktik som vi till viss del kan se tyder på ett liknande spänningsfält. Det genom att samlingen dels är vuxenstyrd och präglad av givna strukturer vilka barnen förväntas förhålla sig till och dels att samlingen skall ge utrymme för barnen att vara aktiva aktörer. Med detta tyckte vi oss skymta en maktordning i relationen mellan pedagogers styrning och barns möjligheter att påverka sin situation. Detta blev en utgångspunkt till vår studie vilken syftat till att undersöka barns möjligheter till att påverka i förskolans pedagogiska verksamhet, genom att titta på samlingen som specifik situation, ur ett maktperspektiv.

Resultaten i vår studie visar att tid och rum är två tydliga faktorer som skapar strukturer vid de observerade samlingarna på Gråsparven. Det är faktorer som är avgörande för att samlingen just sker i ett av rummen på avdelningen, på en cirkelformad matta och vid samma tidpunkt på dagen. Det framgår vidare att samlingen är ett inslag i deras vardagliga verksamhet och att den sker i övergången mellan att de varit ute och innan det är tid för lunch. Aspekten av att samlingen i förskolan är ett återkommande inslag i förskolans rutiniserade verksamhet, som sker i ett specifikt rum, på en given plats och en bestämd tid, är något vi ser Rubinstein Reich (1993, s.190) även urskiljer i samlingar hon studerat i förskolan. Hon argumenterar även för att samlingen av tradition kännetecknas likt en rutin och en ritual. Det som blir framträdande av vårt resultat, vilket skiljer sig från Rubinstein Reichs, är trots att samlingen ingår i deras schemalagda verksamhet, så framgår det av pedagogerna en flexibilitet och att samlingen sker enligt dem “inte till vilket pris som helst”. Mot bakgrund av detta anser vi att de observerade samlingarna i viss mån frångår traditionen av samling som rutin, genom att den nödvändigtvis inte behöver ske varje dag eller på samma tid under förskoledagen.

35

Av resultaten framgår det att den cirkelformade mattan är en central plats i samlingen, inom vilken pedagogen sätter upp tillfälliga gränser för hur barnen och pedagogerna bör förhålla sig till varandra och i relation till mattan. Barnen förväntas sitta ned på mattan i en cirkel, vara tysta och lyssna. Ställer vi detta i relation till Rubinstein Reich (1993, s.190) ser även hon att barnen och pedagogerna är placerade i ring under samlingen. Hon menar att det inte är någon tillfällighet att sitta i en cirkel, eftersom det är en företeelse som kännetecknar samlingen och har en lång tradition med rötter i Friedrich Fröbels (1782-1852) pedagogik. Upprop av barnen, närmare bestämt att pedagogen noterar vilka barn som är närvarande och frånvarande, är ett givet innehåll i samlingarna observerade av oss. Det är ett inslag vilket även framträder som ett ritualiserande inslag, som initierades av pedagogerna, i de samlingarna vilka studerades av Rubinstein Reich (1993, s.190).

Våra resultat pekar på, trots att det i synnerhet är pedagogen som skapar samlingens strukturer och ett givet innehåll i de observerade samlingarna, kan vi även se hur barnen fogar sig i dem, och därmed är med och upprätthåller strukturerna. Vi ser en viss likhet med Markström (2005, ss.212-215) som av sina resultat kan urskilja att samtliga aktörer i förskolan, både barn och vuxna, skapar dess sociala praktiker, i relation till institutionens ordningsskapande av tid och rum. Även om pedagogerna ger uttryck för en viss flexibilitet, är det trots allt fortfarande dem som beslutar om och när samlingen sker. En slutsats vi kan dra är att barnen i samlingarna observerade av oss, har få möjligheter till att påverka samlingen gällande tids- och rumsaspekt och det givna innehållet. Däremot anser vi att barnen långt ifrån är passiva i samlingen, med tanke på att de indirekt påverkar med deras reproducerande.

Resultaten i vår studie visar att det i synnerhet sker samtal i interaktioner mellan barnen och pedagogerna i de observerade samlingarna. Det framgår även att samlingarna är vuxenstyrda och är enligt pedagogerna ett forum för att förmedla information till barnen. Ett resultat som framkom av Eide m.fl. (2012, s.11) är att pedagogerna skapade en struktur på samlingen på ett sätt som gjorde det möjligt för barnen att bli sedda och lyssnade till. Det är en aspekt som vi även ser i de samlingar vi observerat, för trots att samlingen betraktas vuxenstyrd, framgår det av pedagogerna att deras ambition är att ge utrymme till barnen att komma till tals och delta i samtal. Dessutom framgår det att samtalen mellan barnen och pedagogerna inte förekommer likt en envägskommunikation, utan barnen är ytterst delaktiga i en dialog med pedagogerna. Trots att barnen ges utrymme för att komma till tals, lyfta egna funderingar samt ingå i dialog med pedagogerna, framkommer det även att barnen enligt pedagogerna måste ”be om ordet”.

36

Genom att vi ställer det i relation till Eide m.fl. (2012, s.11) kan vi skönja ett snarlikt resultat, vilket pekar på att pedagogerna i deras observerade samlingar tog hänsyn till barns perspektiv inom ramen för det pedagogen satt upp. Vår reflektion är trots att barnen i samlingen på Gråsparven ges möjligheter att komma till tals och att delta i samtal, är detta dock ingen självklarhet. Vi uppfattar snarare att barnens spontana yttranden och förslag till samtalsämnen trots allt måste godtas av pedagogen. En slutsats vi kan dra av våra resultat är att barnen har möjligheter till att påverka i interaktioner med pedagogerna, inom ramen för det pedagogen tillåter.

Ett resultat vilket framkommer av Emilson (2007, ss.31-32, s.11) är att barnens inflytande i sina observerade samlingar, är beroende av lärarens kontroll. Hon såg att barnens inflytande ökade när lärarens kontroll över vad och hur något skulle kommuniceras med barnen var svaga. Hon kunde även urskilja att ju starkare lärarkontrollen var gentemot barnen, begränsades deras inflytande. Detta är ett resultat som även är framträdande i vår studie, inte minst i observationssekvensen när ett barn gavs möjlighet att komma med sin fundering om klockan på väggen. Vår reflektion av detta är att pedagogen inte tycktes vara bunden till ett bestämt innehåll. En slutsats vi drar att vid tillfällen som pedagogerna har ett mindre bestämt innehåll, ges barnen fler möjligheter att komma till tals, bidra med sina egna samtalsämnen och ingå i dialog med pedagogerna. Medan vid tillfällen pedagogerna har ett mer bestämt innehåll att delge barnen i samlingen har barnen få möjligheter eller begränsas helt.

Resultaten i vår studie visar att de observerade samlingarna på olika sätt utmanas genom att barnen utövar motstånd mot dess strukturer och innehåll. Det blir exempelvis påtagligt när barnen utövar motstånd mot samlingens struktur som innebär att sitta ned på mattan i en cirkel samt vara tyst och lyssna. Även om Markström (2005) inte studerat samling i förskolan, kan vi trots det sätta vårt resultat i relation till det som framgår av hennes studie. Nämligen att hon av sina resultat kan urskilja att i de förskolor hon observerade agerade barnen dels såsom de förväntades av institutionen och dess rådande normer, samtidigt som de gjorde motstånd eller förhandlade om dess givna regler och sociala ordning (Markström, 2005, s.215) Det som blir framträdande av våra resultat är att pedagogerna bemötte barnens motstånd med ett gensvar som gav upphov till någon form av förändring. Ett exempel på detta är när pedagogen agerade snabbt genom att korrigera eller tillrättavisa barnen tillbaka till samlingens rådande strukturer.

37

I likhet med både våra och Markströms resultat ser även Dolk (2013, s.196) att barnen på de förskolor hon observerade gjorde motstånd dels mot de vuxna och dels mot förskolans regler. Hon framhåller dessutom att barnens delaktighet begränsades när ramarna var snäva. Det är ett resultat som till viss del framträder i vår studie, dels genom pedagogernas tillrättavisande och dels att pedagogerna använde sig av strategiska placeringar för att undvika att samlingens strukturer utmanades. Vår reflektion är att strukturerna som pedagogerna skapade i de observerade samlingarna uppfattas som ytterst snäva. Mot bakgrund av detta kan vi dra en ytterligare slutsats som är att barnens möjligheter till att påverka samlingens strukturer är få.

Emilson (2007, s.32) urskiljer att i samlingar där pedagoger tydligt uttryckte explicita regler gällande barns uppförande, begränsades barnens inflytande. Medan hon vidare ser att barnen kunde ta mer initiativ i situationer då pedagogerna istället närmade sig barns perspektiv på ett mer lekfullt sätt. Det är ett resultat som delvis går att likna vid resultaten i vår studie där ett barn i en observationssekvens utövade motstånd mot samlingens innehåll och av pedagogen gavs möjlighet att delge eget innehåll. En slutsats vi kan dra är att barnen har flera möjligheter till att påverka innehållet i de observerade samlingarna. Det är en slutsats som vi kan sätta i relation till Markström (2005, s.215) som urskiljde att barnens motstånd mot förskolans rådande ordning gjorde det möjligt för dem att själva skapa sin sociala ordning inom denna.